Låtsamling - noll9

Som utlovat bjuder jag nu på en samling låtar från det år som om någon dag är slut. Samlingen innehåller 90 låtar från lika många olika artister och är gjord för att jag ville dela med mig av de artister och låtar som jag lyssnat mest på under året, tyckt varit bäst och som kanske inte uppmärksammats i olika sammanhang. Vissa artister är mer kända än andra och i de fallen har jag försökt att ta med en låt som inte spelades på radion men ibland var det den låten som var bäst (lex Girls-Lust for life).

Liksom senast jag delade med mig av mp3-filer så får jag väl lägga in en disclaimer; syftet är inte att sprida musik och/eller att förstöra för artister utan för att tipsa andra så att de senare kan skutta iväg till skivbutiken. Om nu någon ändå tar illa vid sig så är det bara att höra av sig så förstör jag länken ögonaböj!

Jag vet att det är flera låtar/artister som jag har missat så påminn mig mer än gärna!

Ha det!
// Yeahns

Årets 25 bästa album - noll9

Utan större krusiduller och övrigt svammel (Carolina Gynning-poesi) så tar vi oss an de 25 album som i mitt tycke varit bäst året som avslutar detta millenniums första decennium. Det ska nämnas att de flesta placeringarna inte är gjutna i cement men så här känner jag just nu i alla fall:

1. Sunset Rubdown - Dragonslayer
Vid min halvårslista plockade Spencer Krugs sidprojekt (jämte Wolf Parade) hem en femteplats men nu har den alltså tagit sig ända upp till toppen. Därefter har jag näst intill lyssnat sönder plattan och även sett bandet live (vilket visade sig vara årets näst bästa spelning efter Bon Iver på WOW). Skivan är väldigt lätt att ta till sig trots att det flödar av underliga texter och experimentella melodier men allt sammansvärjs till genialitet och ger lyssnaren glad samt en känsla av frihet. Om albumet gör en lycklig låter jag dock Mats Wilander svara på.

2. The Clues - Clues
Detta album har bibehållit sin plats sedan halvårslistan och liksom ovan står finurligheten i centrum, dock utan samma glädjefulla melodier. Istället jobbar The Clues med mer progressiva metoder vilket ger låtar som är betydligt svårare att tycka om, men när man väl lagt manken till så fastnar varje rad.

3. Animal Collective - Merriweather Post Pavilion
Ettan från halvårslistan är nu trea (tappet beror på att jag numera ledsnar lite på all elektronika) men omdömet då kvarstår:
Det är sannerligen knepig musik de håller på med Baltimore-kvartetten (medlemsantalet varierar dock från skiva till skiva) och Olle Ljungström-citatet "Bland vissa är jag Gud, för andra bara oljud" går garanterat att applicera på bandet. Sedan millenieskiftet har de pumpat ut fullängdare och EP:s - alla med deras säregna experimentella musik - men det känns som att det är först nu som de har hittat rätt. M.P.P. är den första skivan som känns genuin och jämn och den innehåller inte alls samma toppar och dalar som deras tidigare släpp. Nu håller de sig istället inom ramarna - oftast på kanterna - och lyckas därför fånga lyssnaren i en euforisk lycka. Där man förr satt och svor åt att låtarna spårade ur så sitter man nu med ett leende på läpparna efter att melodierna vaggat en till harmoni. Det är fortfarande oerhört knepigt men lika enastående genialt!

4. Fontän - Winterwhila
De kanske börjar bli lite uttjatade här nu men jag anser fortfarande att göteborgsduon är världens bästa band som ingen känner till. Insvepande pop med gripande gitarrslingor som i stort sett är instrumentalt. Fontän i lurarna är som balsam för sinnet.

5. Local Natives - Gorilla Manor
På senare tid har jag blivit alltmer intresserad av folk-genren. Det är härligt med stämsång och mer runda harmonifyllda melodier. Local Natives framkallar allsång i den lilla ungkarlslyan.

6. Edward Sharpe And The Magnetic Zeros - From Below
Även här finner vi folkinslag men med ett betydande övertag av alternativ country. Det är klämkäckt och glatt med banjo helt enkelt.

7. Mumford & Sons - Sigh No More
Här har vi lite utav en blandning av de två föregående bara det att de istället för Staterna är ifrån London vilket ger det hela en annan dimension. Även fast de försöker så blir det inte amerikanskt och det är i detta fall positivt. Dessutom sitter sångaren inne på en riktig skön semisliten röst!

8. Makthaverskan - Makthaverskan
Årets rookie! Egentligen vet jag inte om plattan som helhet förtjänar en topp tio-plats men vissa låtar är helt fantastiska (närmare BD går inte att komma), och lägg därtill Majas makalösa pipa som får det att knottra sig på kroppen. På minuskontot hamnar de smått tonårsnaiva texterna och att vissa låttitlar - men inte låttexterna - är på svenska.

9. The Danks - Are You Afraid Of The Danks?
Tänk er en blandning av The Views debut (deras platta från i år är helt borttappad) och en gnutta av tidiga The Strokes så har ni ett hyfsat hum om The Danks. Fartfylld alternativ rock helt enkelt.

10. Mattias Alkberg - Nerverna
Alkberg har släppt ändelsen BD och numera gett sig in på rockabillyn och liksom allt annat som Matti fingrar vid så blir det über. Hans sätt att skriva texter känns igen även fast jag saknar de politiska inslagen som var en så stor del av hans tidigare skivor. Han känns inte lika förbannad längre och det är synd. Dr. Alban-synd.

11. God Help The Girl - God Help The Girl
Detta "band" har avhandlats tidigare här så det mesta är väl sagt. B&S-stjärnan Stuart Murdoch har gjort en musikal vars låtar är med på denna skiva. Det är vackert, finstämt och förvånande skönt att få höra Stuarts röst igen även fast han bara medverkar på ett par låtar.

12. Florence Valentin - Spring Ricco
Denna skiva recenserades av mig när den kom ut och vad som skrevs då står fast. Florence har mognat och skivan är en gedigen historia.

13. Fuck Buttons - Tarot Sport
Listans enda technoplatta och möjligtvis kom den lite väl högt upp men jag gillar den (såklart) och tycker att den är jämn och har ett skönt gung från början till slut.

14. The Pains Of Being Pure At Heart - The Pains Of Being Pure At Heart
Skön och fartfylld noisepop med inslag av shoegaze från det stora äpplet, varken mer eller mindre.

15. Babian - Fullproppad, Listtoppad, Livrädd Och Uppstoppad
Samhällskritiska texter som lockar fram leenden ackompanjerade av rivig punkrock och stundtals galna läten, alltsammans framfört på skånska.

16. [ingenting] - Tomhet, Idel Tomhet
De har blivit äldre, mer samspelta och troligtvis visare men jag tycker nog att de har blivit lite tråkigare. Deras förra platta Mycket Väsen För Ingenting håller jag oerhört högt, mycket tack vare att den då och då spårade ur lite. Årets album är mer välspelat och mognare vilket givetvis också är väldigt bra men det ger inte samma höjder.

17. Franke - Det Krävs Bara Några Sprickor För Att Skapa Ett Mönster
Här har vi tung och depressiv noiserockabilly med rundgång som ljuder i öronen och eftertänksam lyrik.

18. Animal Kingdom - Signs And Wonders
En väldigt jämn popskiva med en sångare vars röst fascinerar en.

19. It's A Buffalo - Don't Be Scared
Gladlynt alternativ rock med smått geniala gitarrslingor plattan igenom.

21. Reigning Sound - Love And Curses
Klassisk rock framförd av ett hyfsat erfaret band.

20. jj - jj n° 2
Vackert framförd och lugn sommarpop men jag tröttnar efter ett tag därav den låga placeringen.

22. Elenette - Neurosor
Träffsäkra texter och rytmiska melodier toppade med saxofon lät bra i början av året men blev lite tröttsamt i längden.

23. The Legendary Tigerman - Femina
Minimalistisk gitarrplinkarblues där de flesta låtarna framförs av kvinnoröster (därav skivnamnet). Några sköna covers på artister såsom Johnny Cash och Daniel Johnston låter sig även höras på plattan.

24. White Denim - Fits
Fartfylld psykedelisk rock av bandet som mycket väl kan sitta inne på världens bästa basist.

25. Grizzly Bear - Veckatimest
Sist men inte minst har vi de amerikanske indierockarna som har gjort ett väldigt bra album men problemet är att alla låtarna är snarlika och att man därför tröttnar fort på skivan. Nu låter det kanske lite väl negativt, så är det ju inte utan det är fortfarande en kanonplatta.

Så ser det alltså ut, enligt mig ska tilläggas. Det finns ett antal album som var med i gallringsprocessen som kanske borde ha fått en plats men inte just nu. Annars är jag väl hyfsat nöjd även fast jag känner att listan blev lite tunn fram emot slutet. Anmärkningsvärt är att de tre toppalbumena stämmer överens med min definition av indie, det vill säga annorlunda, säreget, experimentellt, självständigt, udda och så vidare. Nåväl, synpunkter?

Imorgon kommer jag förresten att bjuda på ett smakprov från vad 2009 hade att erbjuda i musikväg, det ni!

Ha det!
// Yeahns

Är det konstigt att man blir lack?

I lugn och ro sitter man och roar sig med lite tidsförströelsespel och så möts man av följande:

Finns det något som är så enerverande som när de två sista brickorna i Mahjong ligger på varandra?

Ha det!
// Yeahns

Från Göteborg till Duluth

Det senaste list-inlägget handlade om svenska artister så vi fortsätter i Sverige och går in på de åtta bästa svenska albumen:

8. Ebba Grön - Ebba Grön
7. The Plan - The Plan
6. Vargmåne - Ulf Lundell
5. Nerverna - Mattias Alkberg
4. bob hund 1994 - bob hund
3. Mycket Väsen För Ingenting - [ingenting]
2. Jag Ska Bli En Bättre Vän - Mattias Alkberg BD
1. Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg - Håkan Hellström

Det känns rätt okej va? Visst, Håkan hade kunnat ha med några plattor till men vi tyckte väl att det räckte med en. Annars saknar jag bara Eldkvarns Svart Blogg och kanske BD's Cruel Town.
Med den listan publicerad så ger vi oss ut i världen i och med "Bästa utrikiska album":

8. Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band - The Beatles
7. Highway 61 Revisited - Bob Dylan
6. L.A. Woman - The Doors
5. Up The Bracket - The Libertines
4. Is This It - The Strokes
3. Forever Changes - Love
2. London Calling - The Clash
1. Blonde On Blonde - Bob Dylan

Här har jag en hel uppsjö (dumt uttryck för övrigt) av förslag men jag tror inte att mina kamrater hade röstat in något av dem ändå så i sann demokratisk anda får jag vara nöjd. I mellandagarna kommer jag dock att säga mitt då årets 25 bästa album ska delges, det ni!

Ha det!
// Yeahns

PS. Nu blev listorna åt "fel" håll men strunt samma. Gällande rubriken så är Duluth platsen där Bob Dylan föddes. DS.

Money well spent?

Klockan är strax efter midnatt och jag är nyss hemkommen från det storslagna filmäventyret Avatar, filmen som sägs förändra den framtida filmupplevelsen i och med dess magnifika effekter. Jag är inte övertygad.

Ni har alla sett trailern och det är i princip vad den handlar om. En tribal-tatuerad, förlamad ex-marinkårssoldat får i uppgift att åka till den utomjordiska planeten Pandora för att där ta hand om en urinvånarreplika (tänk er en telepatiskt styrd robot). Hans uppgift är infiltrera och lära känna urbefolkningen, Na'Vi, för att sedan kunna lyckas övertala dem om att flytta sin by (på platsen finns massa supermineraler) alternativt finna svagheter som kan optimera en militär attack. Därefter har ni sett det förut. Otillåten kärlek, konfliktlösning á la testosteronstinna stridspittar med manschauvinistiska värderingar samt en utböling som kommer in och blir frälsare. Lägg därtill ett klyschigt manus och halvdana skådespelare från dåliga action- och sci-fifilmer, bland annat två från Fast & Furious-filmerna och hon Alien-horan (jag vet inte riktigt varför jag lade till "horan" där. Det kändes rätt och bidrog med lite schvung. Men låg hon inte med en alien i en film?).

Dock så är det inte handlingen som ska ligga i fokus här. "Visuellt fantasifullt och originellt" var James Camerons ord när han påbörjade planerna och det har han lyckats med. Fantasin flödar verkligen på en planet så fylld av neon-växter och ljusdioder att ecstacy skulle kännas som nedåttjack. Effekterna är genomtänkta, snygga och inte alls överdrivna om än fast viss teknologi känns lite avlägsen. Dock ifrågasätter jag 3D-teknologin i filmen. Visst det var ju coolt och så men ingen direkt upplevelse. Inga spjut landade bland de första raderna och inget kraschande flygskepp ödelade biografen. Han kunde väl åtminstone dragit iväg en slängkyss mot kameran? Jag förväntade mig en massa flygande prylar. Istället fick jag se tydligt att den ena snubben står lite längre bort än den andre men det är ju inte så att det krävs en raketforskare (det räcker gott med en basjägare, tror jag i alla fall) för att göra den kopplingen i vanligt format.

Mitt betyg är egentligen 4/10 men det blir ändå 5/10 bara för att jag uppskattar Camerons intentioner att revolutionera Hollywood med mastodontrullar i überkvalitet.

Avslutningsvis så måste jag ställa mig frågande till hur en film med en så pass tunn handling och dassigt manus kan samla ihop så mycket flis. 2,8 miljarder svenska kronor kostade den att producera, dyrast genom tiderna. Undrar hur Köpenhamn hade använt dem? Undrar hur Tarantino hade använt dem?

Ha det!
// Yeahns

Svenskt stål

Gårdagens inlägg hintade om en lista så det är lika bra att dra av den. "Sveriges bästa soloartister" är rubriken:

1. Håkan Hellström
2. Mattias Alkberg
3. Ulf Lundell
4. Joakim Thåström
5. Annika Norlin
6. Cornelis Vreeswijk
7. Theodor Jensen
8. Christopher Sander

Det kan ju anses underligt att Alkberg, Theo och Sander kommer med som bara gjort en soloplatta var (alla utkomna i år) men här fick vi helt enkelt välja om vi ville ta med deras inverkan på andra konstellationer eller inte och därför blev det liksom ovan. Jag saknar inte någon - möjligtvis Anders Wendin och Olle Ljungström - ändå så sak samma.

När vi är inne på svenska artister så är det lika bra att beta av banden också så här kommer "Sveriges bästa band":

1. Mattias Alkberg BD
2. bob hund
3. Ebba Grön
4. The Soundtrack Of Our Lives
5. Nationalteatern
6. The Hives
7. Hoola Bandoola Band
8. Imperiet

Tja, vad ska man säga? Punk, progg och alternativ rock går hem hos ITHMG och då är det kanske lite underligt att inte Dungen finns med. Jag saknar [ingenting] (bara-pa-disch, eller?).

Nå?

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är ett vanligt uttryck men även en låt av Olle Ljungström.

...och vi bara sväljer

Eftersom det på flera ställen på Internet diskuteras huruvida EMD-medlemmarnas centrala nervsystem har kortslutning eller inte efter deras ställningstagande för hemlösa så tänkte jag slänga ut de ITHMG-listor (se föregående inlägg) som innehåller hela eller delar av EMD.

Först ut har vi en lista över Sveriges sämsta artister där nomineringarna utsågs med hänsyn till deras musik, medial exponering och påverkan på det svenska folket. Kort sagt, hur onda de är:

8. Darin
7. Caroline af Ugglas
6. Lasse Holm
5. September
4. Carola
3. Takida
2. EMD
1. Tomas Ledin

Det känns som att det fattas ett namn va? Det gör det och lyckligtvis märkte vi det också så vi enades om att sätta Per Gessle på tronen av genomruttenhet jämte Vi ska gömma oss i varandras skapare retroaktivt. Varför Tomas Ledin kom före - eller efter hur man nu ser på det - EMD motiverades med att EMD - förhoppningsvis - är bortglömda om fem år medan folk kommer att lita på varandra i trubadurringar och medelåldersfester i småstäder en hel framtid framöver, eller För en lång, lång tid som denna listas motsats kanske skulle ha sagt. Annars gillar jag mest Killamangiros motivering till Lasse Holm ("han ser ut som en kille som ligger med praktikanter") och September (hon är enligt hans uppfattning språkröret för Stadshotellsnattklubbarna landet över med dess dunka-dunka-musik).

Nästa lista tituleras "Sveriges största mediehoror" och lyder som följer:

8. Thomas Bodström
7. Lars Gåre
6. Robert Gustafsson
5. Lars Berghagen
4. Danny Saucedo
3. Alexander Schulman
2. Linda Rosing
1. Bojan Djordic

Även här saknas det några namn där Wahlgrensläkten med Pernilla i spetsen borde ha kvalificerats sig. Annars kan platserna 7-5 diskuteras; Berghagen har väl sin plats, särskilt efter plats 71 (den andra) i detta klipp; Robert Gustafsson har alltid synts i media - ofta rättmätigt - men hans medverkan i Mediamarkt-reklamerna fick droppen att gå över kanten på bägaren; Lars Gåre nominerades även han för saker som kommit oss till känna efter att ha sett 100 Höjdare.

Frågor på det?

Ha det!
// Yeahns

Lisztomania

Här var det lika händelserikt som i Moder Teresas trosor så en uppdatering vore väl på sin plats, och vad passar då bättre än att presentera det material som sammanställdes under det senaste ITHMG-konventet den 12 december? Som rubriken tråkfyndigt vittnar om så satt vi en hel jävla kväll och producerade listor om så vitt skilda ämnen som skådespelare och avrättningsmetoder, både topp- och bottlistor. Dessa listor framställdes på ett högst finurligt vis - som enligt undertecknad är underhållande, rättvis och hyfsat konsensusbringande - där man i turordning ska återge sitt val på ämnesområdet, och därefter går varvet runt en gång till vilket i detta fall ger oss åtta olika alternativ. Sedan ska var och en avslöja vilket alternativ de anser vara sämst och det alternativ som får flest röster hamnar på en sistaplats och så fortsätter man placering efter placering. Vid lika röstantal fortsätter utröstningsprocessen som om det alternativ man först valde var borta för att se om något av de lika alternativen får fler röster den första och den andra gången gemensamt, vilket således betyder att det alternativ hamnar på nederst. Eller om man gör det lätt för sig och bara lottar lite hux flux men det anser jag inte lika seriöst. Det kan förefalla lite krångligt men så snart man sätter sig med det så löser det sig.

För att exemplifiera använder jag en av våra listor på ämnet "Topp 8 länder" där vi helt enkelt skulle plocka ut de nationer som vi av någon anledning tycker om. Utan någon direkt motivering sammanställdes följande lista:

1. Sverige
2. England
3. Irland
4. Argentina
5. Holland
6. Island
7. Bolivia
8. Tyskland

Personligen så är jag smått förbluffad över att Irland kom så pass högt upp före coola länder som Holland och Island men i övrigt är resultatet rätt väntat. Kuriosa är att Albertazzis val kom åtta respektive etta.

När vi ändå håller på så kan jag lika gärna släppa ut motpolen också, det vill säga en lista över jordklotets mest avskyvärda länder där en förstaplats alltså är riktigt svinigt:

8. Norge
7. Tyskland
6. Schweiz
5. Danmark
4. Turkiet
3. Kina
2. Nordkorea
1. Israel

Rätt PK kan tyckas men så är det i alla fall. Det mest intressanta med denna lista är att vårt grannland i sydväst är snuddande nära länder som tycker att det där med medborgerliga rättigheter är rätt överskattat. Annars förundrades merparten av gänget av Norge-nomineringen (vilket åttondeplatsen antyder) men det kan väl Killamangiro ta och berätta om.

Det här var väl ett roligt och inspirerande inlägg?

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är en låt av Phoenix.

Road to ruin

Läsarna som framkallat/drabbats av ett ITHMG-behov vet att jag smått lider av åldersparanoia. Dock så vet ju jag att det snarast beror på omöjliga målsättningar och inte gången ålder (jag är ju rätt långt ifrån brutna lårbenshalsar). Men när det då man blir gammal, och då menar jag inte dags-att-skaffa-barn-gammal (den typen som jag närmast våndas av) utan riktigt lastgammal pensich-style? För att svara på den frågan har jag sammanställt fem punkter, en slags ålderschecklista.

5. Fysisk och psykisk nedbrytning - Ganska självklart tecken egentligen med rynkor, försämrade sinnen och tröga leder.

4. Artighetstitulering - När andra börjar referera till dig med ordvalen herr/farbror om du har utväxter i scrotum-regionen eller dam/fru om du en gång i tiden blött regelbundet (vilken även det är ett tecken på att du kanske borde börja komma överens med dina barn).

3. Urtvättade jackor - Du märker att du själv och dina jämnåriga kamrater bär hyfsat slitna och färglösa jackor, ibland till och med med logotyper tillhörande företag som inte existerar längre. Damjackorna har ofta diagonala korssömmar. Pengarna läggs istället på karameller.

2. Kö-irritation - När du gör ärenden på stan så består de övriga konsumenterna främst av två kategorier: andra pensionärer och stressade medelålders män och kvinnor. Det är ju så att pensionärer går upp tidigt, lyssnar på P4 och efter elvakaffet drar de ut på stan, framme lagom i tid till lunch då andra försöker uträtta ärenden. Mycket folk, stress, tröga köer och det hjälper ju inte att du väntar med att förbereda betalningen till den slutgiltiga summan är deklarerad.

1. Rullväska - När du ser att allt fler jämnåriga glider omkring med rutiga "rullväskor" så är det nog dags att du passar på att njuta av den kvarvarande tiden.

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är en låt av The Libertines.

Gratis är gott

Egentligen hade jag tänkt att På Spåret-hetsa med en egen Var är vi på väg? men på grund av bristande finurlighet och en annan sak - som vi senare kommer fram till - så utgick det inlägget. Rätt svar skulle hur som helst ha varit det mytomspunna Tjotahejti (eller hur det nu stavas).

Den andra saken som eliminerade det inlägget och som egentligen har förskjutit alla mina påtänkta projekt är filmstreamingstjänsten Voddler (nyligen avslutades Battle Royale. Japaner är sjuka; vem - förutom typ Stanley Kubrick och Guy Ritchie - får för sig att spela Bach - Air när en snubbe skjuter en tonårsflicka?). Igår fick jag nämligen en invite efter att ha stått i kö sedan den 7 juli och jag är rätt så jävla nöjd. Jag var lite rädd för att det skulle vara för mycket reklam á la Spotify men fem minuter innan filmen drar igång är helt överkomligt. Dessutom är bildkvaliteten (det är för övrigt den rekommenderade formen av ordet kvalitet enligt Språkrådet. Inget mer kvalité alltså) kristallklar, filmerna gratis eller kostar blott en femma och navigeringen är lättförstådd och enkel. Dock så är utbudet något begränsat, musen går inte att använda och avsaknaden av en sökfunktion stör mig något, men jag hoppas att det är saker som ordnas innan tjänsten släpps till allmänheten.

Nåväl, var är vi på väg?

Ha det!
// Yeahns

En parfym är doftens seger över stanken

Marknaden förbluffar mig nästan varje dag. Idag fick jag smaka på effekten av en produkt som jag aldrig stött på förut.

Klockan är några minuter över halv tio och platsen är 17-bussen på väg mot centrum från Östra Sjukhuset. Jag sitter i vanlig ordning med lurar i öronen (The Tiger Who Came To Tea - Wolves, albumen går att dra hem gratis på den första länken) och slötittar ut genom fönstret i jakt på något som kan fånga min uppmärksamhet, något som kan få mig att piggna till. Plötsligt känner jag hur en sju-åtta år äldre man av utländsk härkomst sätter sig bredvid mig... Det borde vara förbjudet att tillverka och framförallt att sälja herrparfym som luktar som en blandning av rengöringsmedel med citrusdoft och Listerine. Ammoniak goes liniment liksom. Det stack till i näsan så fruktansvärt att jag hellre skulle utstått A Clockwork Orange-behandling med Förkväll-maraton istället. Nu behövde jag inte kämpa emot tröttheten längre, nej fokus låg på att hålla mig vid medvetande. Det var bara att köra ner näsan i halsduken och hoppas på att snubben gick av så fort som möjligt.

Undrar hur han tänkte när han köpte doften, om han tänkte? Eller har han någon konstig fetisch för lokalvårdare och sjukgymnaster? Metoden med Wunder-baum under armarna känns inte lika underlig längre.

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är tydligen ett citat från Edgar Watson Howe.

Proffsdrömmar

Abbas Hassan

Peter Larsson, Rasmus Bengtsson, Per Nilsson, Erik Edman

Jon Jönsson, Rasmus Lindgren

Erkan Zengin, Andres Vazques, Sharbel Touma

Ken Fagerberg

En riktigt hyfsad elva, eller hur? Riktigt fina namn, hade kunnat konkurrera i den Allsvenska toppen i alla fall. Nu råkar det dock så vara att dessa herrar förspiller sin ungdom på diverse träbänkar eller till och med läktarens plaststolar.

Men som det heter cash is king.

Heija alla bra!

// Albertazzi

Topp 1 saker att se fram emot

Nästkommande års bästa spelning är redan nu utsedd och den kommer att ske redan i den första månaden. Den 29 januari ska Göteborgs Filmfestival invigas och till hjälp har de anlitat några av musiksveriges hetaste artister:

Daniel Gilbert - Känd från bland annat Broder Daniel och som Håkan Hellströms högra hand vilket tydliggörs i en av de vackraste låtarna någonsin. Den 28 december är ett väldigt bra datum att släppa ett debutalbum på om man inte vill att någon ska känna till en i och med jul, nyår och annat trams, och kanske är det så den annars scenrädda Daniel resonerade när hans solodebut Soul Café Club No 1 (hans favoritbar som ungdom) ska släppas.
En liten parentes bara:
(På tal om nyår så har skivbolaget Luxury fixat fest på Rio Rio. Liveakter är The Embassy och - hör och häpna - Dorotea (har du inte hört dem kan du dra hem ett gäng låtar gratis genom att trycka på denna länk) som inte spelat sedan den 7 oktober 2006. Kalaset kostar två hundralappar. Men antagligen har jag annat för mig...)

[ingenting] - Sveriges mest underskattade band.

Fontän - Världens bästa band som ingen känner till.

Makthaverskan - Sveriges mest lovande band samt upphovsmakare till årets svenska låt Enough (klippet är live inkluderat med felspelningar, studioversion finns på Spotify)

Sist och minst kommer några snubbar från Seattle, Bow And Arrow, dit och lirar experimentell skaterock som tagen ur vilket extremsportstv-spel som helst, men det skadar väl inte.
Biljetterna - som inte ska vara så dyra - släpps den 14 januari om man prenumererar på Filmfestivalens nyhetsbrev och någon dag senare till alla andra. Bra va? 29 januari alltså och dagen efter lirar Local Natives på Pustervik, vilken helg!

Ha det!
// Yeahns