Måndag. Jippi!
Jävlaranamma - Äntligen måndag
Ha det!
// Yeahns
måndag 18 januari 2010
fredag 15 januari 2010
Musikåret 2010 så här långt
Det har sannerligen varit en hektisk vecka nu (mest pluggrelaterat) och än är det inte över, så vad gör man? Man förbannar snön för att man inte kan ta ett steg utan att se ut som ett fyllo med ett kort ben, förbannar Läkerol för att de har slagit in varenda halspastill i papper inom en förseglad påse och sedan tröstar man sig med chokladpudding och musik. Men vad är det då man ska lyssna på i början av ett nytt decennium? Vad är nytt och fräscht? Det är väl en högst personlig fråga men jag kan dela med mig av det som jag lyssnar mest på av de album som har släppts/läckt två veckor in på detta år:
Först ut har vi Adam Green som med sina berättande texter ackompanjerade av enkel men rytmisk och fyndig singer-songwriter rock. Albumet Minor Love är hans sjunde soloalbum och släpptes den 11 januari.
Adam Green - Buddy Bradley
Den 11 januari följde även Vampire Weekend upp sin hyllade debutplatta med albumet Contra. På något sätt känns de mognare men det är på bekostnad av entusiasm. Jag saknar deras geniala melodier och fantastiska urspårningar. När de ger sig på det på den nya skivan så känns det tillgjort och det blir mest en massa ljud. Givetvis är det en riktigt bra skiva och jag sjunger efter bästa förmåga med i varje låt men jag hade högre förväntningar. Här har ni Contras svar på A-punk:
Vampire Weekend - Cousins
Ett annat band som släpper sin andra skiva är det experimentella indiepopbandet Yeasayer. Albumet Odd Blood kommer att släppas den 9 februari men har funnits ute på Internet sedan den 10 december förra året. Bandet kommenterade läckaget med orden "Presents are always spoiled for those who open them before they are supposed to." på deras twitter dagen efter.
Yeasayer - ONE
The Magic Theatre är ett projekt som uppstått efter att Dan Popplewell och Sophia Churney återigen börjat att arbeta tillsammans (tidigare medverkade de i orkesterpopbandet Ooberman). Albumet London Town är ett konceptalbum som handlar om en snubbe som år 1968 faller i ett tidshål och förs tillbaka till 1888 där han hittar sin livs kärlek. Berättelsen till trots så är det en oerhört vacker skiva där Dan och Sophia tagit hjälp av både en slovakisk och en estnisk orkester. Mycket stråkar, finstämda melodier och bedårande sång. Albumet släpps egentligen den 7 juni men har man lagt ut alla låtar på YouTube så får man skylla sig själv. Här får ni en låt som inte är så talande för resten av skivan (lyssna på Silent snow istället) men jag är förtjust i stråkarna:
The Magic Theatre - London town
Sist men inte minst har vi Broken Bells som är ett samarbete mellan The Shins sångare James Mercer och Danger Mouse (som jag berättat om tidigare). Jag har svårt att sätta fingret på genren men i huvudsak är det väl indiepop med inslag av funk, soul och/eller r'n'b. Hur som helst så är The High Roads ett mycket bra album och ska släppas den 9 mars. Eftersom det är lite ont om låtar på både YouTube och deras MySpace - och de är dessutom skivans sämsta spår (men inte dåliga) - så bjuder jag på The mall and the misery (som kan vara en av årets låtar) jämte följande klipp:
Broken Bells - The high road
Alla album kan hämtas från magiska. och som vanligt så tycker jag att man ska stödja de artister som gör musik man tycker om.
Ha det!
// Yeahns
PS. Bara för att få med något svenskt så kan jag tipsa er om jj's nya låtsläpp; först hans medverkan i P3 populär där han fick fem minuter och sedan två dagsfärska låtar via skivbolaget Sincerely Yours. Allt gratis! DS.
Först ut har vi Adam Green som med sina berättande texter ackompanjerade av enkel men rytmisk och fyndig singer-songwriter rock. Albumet Minor Love är hans sjunde soloalbum och släpptes den 11 januari.
Adam Green - Buddy Bradley
Den 11 januari följde även Vampire Weekend upp sin hyllade debutplatta med albumet Contra. På något sätt känns de mognare men det är på bekostnad av entusiasm. Jag saknar deras geniala melodier och fantastiska urspårningar. När de ger sig på det på den nya skivan så känns det tillgjort och det blir mest en massa ljud. Givetvis är det en riktigt bra skiva och jag sjunger efter bästa förmåga med i varje låt men jag hade högre förväntningar. Här har ni Contras svar på A-punk:
Vampire Weekend - Cousins
Ett annat band som släpper sin andra skiva är det experimentella indiepopbandet Yeasayer. Albumet Odd Blood kommer att släppas den 9 februari men har funnits ute på Internet sedan den 10 december förra året. Bandet kommenterade läckaget med orden "Presents are always spoiled for those who open them before they are supposed to." på deras twitter dagen efter.
Yeasayer - ONE
The Magic Theatre är ett projekt som uppstått efter att Dan Popplewell och Sophia Churney återigen börjat att arbeta tillsammans (tidigare medverkade de i orkesterpopbandet Ooberman). Albumet London Town är ett konceptalbum som handlar om en snubbe som år 1968 faller i ett tidshål och förs tillbaka till 1888 där han hittar sin livs kärlek. Berättelsen till trots så är det en oerhört vacker skiva där Dan och Sophia tagit hjälp av både en slovakisk och en estnisk orkester. Mycket stråkar, finstämda melodier och bedårande sång. Albumet släpps egentligen den 7 juni men har man lagt ut alla låtar på YouTube så får man skylla sig själv. Här får ni en låt som inte är så talande för resten av skivan (lyssna på Silent snow istället) men jag är förtjust i stråkarna:
The Magic Theatre - London town
Sist men inte minst har vi Broken Bells som är ett samarbete mellan The Shins sångare James Mercer och Danger Mouse (som jag berättat om tidigare). Jag har svårt att sätta fingret på genren men i huvudsak är det väl indiepop med inslag av funk, soul och/eller r'n'b. Hur som helst så är The High Roads ett mycket bra album och ska släppas den 9 mars. Eftersom det är lite ont om låtar på både YouTube och deras MySpace - och de är dessutom skivans sämsta spår (men inte dåliga) - så bjuder jag på The mall and the misery (som kan vara en av årets låtar) jämte följande klipp:
Broken Bells - The high road
Alla album kan hämtas från magiska. och som vanligt så tycker jag att man ska stödja de artister som gör musik man tycker om.
Ha det!
// Yeahns
PS. Bara för att få med något svenskt så kan jag tipsa er om jj's nya låtsläpp; först hans medverkan i P3 populär där han fick fem minuter och sedan två dagsfärska låtar via skivbolaget Sincerely Yours. Allt gratis! DS.
tisdag 12 januari 2010
Vänner och fiender
Det finurliga med saker som Yin & Yang är att de båda har en roll att spela, ytterligheter behövs för att vi ska kunna uppskatta något riktigt mycket. Utan Yin finns ingen kyla och utan kyla så skulle vi inte kunna känna den värme som Yang påstås alstra. Har vi inget att jämföra med så är inte värmen varm längre, den är normal.
Med anledning av ovanstående hobbyfilosofiska dravelresonemang utlyser jag härmed önskan om att få en ovän så att jag kan värdesätta de vänner jag har ännu mer. Inte för att jag har tappat smaken för mina vänner utan bara för att kunna öka på pluskontot. Vore inte det härligt? Jag har aldrig haft en riktig ovän. Visst finns det folk jag ogillar men det är inte så att jag inte klarar av att hålla masken vid oangenäma sammankomster. Jag vill ha en ovän som lockar fram vrede och raseri inom mig, någon som får mig att tugga fradga, en person som vid varje påträffande lockar fram dispyter på gränsen till uppkavlade ärmar. Någon som man genuint avskyr, och det ska vara ömsesidigt.
Sedan kan vi försöka fixa fram en ovän-applikation på facebook där alla ens ovänner kan listas, ovänner som man sedan kan pokea och tagga fula och pinsamma bilder eller photoshopmontage på. Är det bara jag som är lockad?
Helst vill jag ha en ovän som jag tyvärr träffar ofta och som jag måste ha hjälp av emellanåt (det spär på avskyn). Ungefär som Seinfeld och Newman, Stålmannen och Lex Luthor (eller?) eller EU's medlemsländer. Någon som besitter vissa kvaliteter som jag saknar som krävs för att reda ut ett problem. Det måste vara så otroligt frustrerande - och förnedrande - att behöva be sin ärkefiende om hjälp så att denne sedan får överhanden på en. Riktigt så att man går omkring och grymtar i flera dagar både före och efter. Jag vill känna den känslan. Känslan av försvinnande värdighet och nederlag. Nu har jag det så trivialt och bra att det börjar bli tråkigt, så...vill du bli min ovän?
Ha det!
// Yeahns
PS. Idag fyller ITHMG-bloggen 1 år, typ i alla fall. Det första inlägget publicerades den 10 januari men det var den 12 som var det egentliga lanseringsdatumet. Det har gått lite upp och ner med både läsare och aktiva skribenter (vi peakade antal besökare någon runt april tror jag och då var engagemanget kring skribenterna helt okej) men med förhoppningar om en bättre framtid (och möjligheten att kanske få läsa något som inte är signerat Yeahns här) så fortsätter vi tills vi(/jag) ledsnar! DS.
Med anledning av ovanstående hobbyfilosofiska dravelresonemang utlyser jag härmed önskan om att få en ovän så att jag kan värdesätta de vänner jag har ännu mer. Inte för att jag har tappat smaken för mina vänner utan bara för att kunna öka på pluskontot. Vore inte det härligt? Jag har aldrig haft en riktig ovän. Visst finns det folk jag ogillar men det är inte så att jag inte klarar av att hålla masken vid oangenäma sammankomster. Jag vill ha en ovän som lockar fram vrede och raseri inom mig, någon som får mig att tugga fradga, en person som vid varje påträffande lockar fram dispyter på gränsen till uppkavlade ärmar. Någon som man genuint avskyr, och det ska vara ömsesidigt.
Sedan kan vi försöka fixa fram en ovän-applikation på facebook där alla ens ovänner kan listas, ovänner som man sedan kan pokea och tagga fula och pinsamma bilder eller photoshopmontage på. Är det bara jag som är lockad?
Helst vill jag ha en ovän som jag tyvärr träffar ofta och som jag måste ha hjälp av emellanåt (det spär på avskyn). Ungefär som Seinfeld och Newman, Stålmannen och Lex Luthor (eller?) eller EU's medlemsländer. Någon som besitter vissa kvaliteter som jag saknar som krävs för att reda ut ett problem. Det måste vara så otroligt frustrerande - och förnedrande - att behöva be sin ärkefiende om hjälp så att denne sedan får överhanden på en. Riktigt så att man går omkring och grymtar i flera dagar både före och efter. Jag vill känna den känslan. Känslan av försvinnande värdighet och nederlag. Nu har jag det så trivialt och bra att det börjar bli tråkigt, så...vill du bli min ovän?
Ha det!
// Yeahns
PS. Idag fyller ITHMG-bloggen 1 år, typ i alla fall. Det första inlägget publicerades den 10 januari men det var den 12 som var det egentliga lanseringsdatumet. Det har gått lite upp och ner med både läsare och aktiva skribenter (vi peakade antal besökare någon runt april tror jag och då var engagemanget kring skribenterna helt okej) men med förhoppningar om en bättre framtid (och möjligheten att kanske få läsa något som inte är signerat Yeahns här) så fortsätter vi tills vi(/jag) ledsnar! DS.
fredag 8 januari 2010
Paragrafryttare
I drygt tre veckor har jag varit förskonad Västtrafiks inkompetens när jag under julledigheten vistades i Töreboda med omnejd (där finns det inga bussar och om man mot all förmodan skulle se någon så står den still i väntan på nästa dags tur), men nu har jag förpassat min lekamen 20 mil+ sydväst och återigen har bussarna förvandlats till mitt personliga pinorum där jag har klippkort. Vanligtvis är det bussarnas servicekvalitet (eller rättare sagt avsaknaden av det) som stör mig men idag har lotten istället fallit på Västtrafiks biljettkontrollanter. Dagens aversion beror inte på att jag åkte fast eller så utan grundar sig på kontrollanternas oförmåga att sköta sitt jobb på ett smärtfritt och trevligt sätt.
Jag sitter på bussen hem sen eftermiddag i gott sällskap med två mångkulturella och malvafärgade påsar, trött men avslappnad och förväntansfull inför en lugn kväll efter en arbetsam dag i utvärderingars tecken. Vid Centralstationen kliver fem kontrollanter på och genast förändras mitt sinnestillstånd och flertalet frågor av olika panikartade karaktärer väcks; Har jag med mig kortet? Har jag aktiverat det? Gäller "ungdom" fortfarande upp till 26 år? Kan jag lita på att kortet fungerar? och värst av allt; Kan jag lita på kontrollanterna?
Ungefär så går mina tankegångar innan mitt sunda förnuft konstaterar att de flesta frågorna är onödiga men ändå kvarstår en viss oro inom mig, ifall något skulle gå fel. Så börjar kontrollanterna att kika på några resenärers färdbevis och fastnar snart vid två skilda kollektivtrafikförbrytare. Den ene var en femtonårig tjej som gled runt på sitt skolkort och efter dess utgångstid (16.00 tror jag att det var) så stämplade hon och hennes kamrat 100-kort (ett slags rabattkort). Nu hade väl hon missat att stämpla alternativt stämplat fel vilket förbryllade kontrollanterna men resulterade ändå i en tilläggsavgift - som dröjde så länge att kontrollanten var tvungen att hålla bussen för att tala flickan till rätta efter hennes avstigning - på 1200 kronor. Därefter hör jag hur en kuklös kontrollant (det vill säga en kvinna) försöker att kompensera sin brist på stake (det mentala stak-tillståndet alltså) genom att bryskt ryta åt ytterligare en femtonåring som verkade ha svårt att förstå hennes önskningar/tillrop om färdbevis och legitimation. Det visar sig att killen har någon form utav mentalt handikapp och reser runt på någon form utav "handikapp-kort" som bara är giltigt tillsammans med en assistent, tilläggsavgift på det!
Därefter nöjde de sig med biljettgranskningen och stod bara och bligade på resenärerna innan de fyra hållplatser senare klev av. Antagligen var de nöjda med deras arbetsprestation, eller om de har någon form av ackordslön med max två tilläggsavgifter per resa. Tilläggsavgift är för övrigt ett korkat namn. De flesta tjuvåkare betalar inget för att åka kollektivt, vad är då tilläggsavgiften ett tillägg på? Varför inte bara kalla det bot och nöja sig med det? En tilläggsavgift förutsätter att du först betalat för något så begreppet skulle vara mer legitimt i följande två fall: (1) Din breda ända täcker två sittplatser och tar därmed mer plats än andra resenärer. Du får betala en tilläggsavgift. (2) Du pratar högt, är allmänt störig och spelar musik med din mobiltelefon, hit med 1200 spänn för helvete!
Åter till inläggets huvudsyfte: alltså en flicka som egentligen har ett färdbevis men som gått lite över tiden och utöver det åker på 100-kort men hade nu klantat sig, varför bötfälla henne? Den drabbar bara hennes päron. Men värst är det ändå med den sinnessvaga killen; när kontrollanten är tvungen att förklara när och hur hans biljett fungerar och vad tilläggsavgift betyder, varför ge honom en lapp med ett inbetalningsnummer? Så att assistenten - som kanske drabbades av migrän och var tvungen att kliva av bussen, vad vet jag? - ska få sota för sitt "brott"? Vem ska annars betala? Personen i fråga lär ju fatta det här med bankgiro och OCR-nummer. Hur oförstående kan man vara? De är sannerligen ett säreget släkte kontrollanterna. Med deras totala avsaknad av empati så borde de onanera till arbetsföreskrifterna.
Ha det!
// Yeahns
Jag sitter på bussen hem sen eftermiddag i gott sällskap med två mångkulturella och malvafärgade påsar, trött men avslappnad och förväntansfull inför en lugn kväll efter en arbetsam dag i utvärderingars tecken. Vid Centralstationen kliver fem kontrollanter på och genast förändras mitt sinnestillstånd och flertalet frågor av olika panikartade karaktärer väcks; Har jag med mig kortet? Har jag aktiverat det? Gäller "ungdom" fortfarande upp till 26 år? Kan jag lita på att kortet fungerar? och värst av allt; Kan jag lita på kontrollanterna?
Ungefär så går mina tankegångar innan mitt sunda förnuft konstaterar att de flesta frågorna är onödiga men ändå kvarstår en viss oro inom mig, ifall något skulle gå fel. Så börjar kontrollanterna att kika på några resenärers färdbevis och fastnar snart vid två skilda kollektivtrafikförbrytare. Den ene var en femtonårig tjej som gled runt på sitt skolkort och efter dess utgångstid (16.00 tror jag att det var) så stämplade hon och hennes kamrat 100-kort (ett slags rabattkort). Nu hade väl hon missat att stämpla alternativt stämplat fel vilket förbryllade kontrollanterna men resulterade ändå i en tilläggsavgift - som dröjde så länge att kontrollanten var tvungen att hålla bussen för att tala flickan till rätta efter hennes avstigning - på 1200 kronor. Därefter hör jag hur en kuklös kontrollant (det vill säga en kvinna) försöker att kompensera sin brist på stake (det mentala stak-tillståndet alltså) genom att bryskt ryta åt ytterligare en femtonåring som verkade ha svårt att förstå hennes önskningar/tillrop om färdbevis och legitimation. Det visar sig att killen har någon form utav mentalt handikapp och reser runt på någon form utav "handikapp-kort" som bara är giltigt tillsammans med en assistent, tilläggsavgift på det!
Därefter nöjde de sig med biljettgranskningen och stod bara och bligade på resenärerna innan de fyra hållplatser senare klev av. Antagligen var de nöjda med deras arbetsprestation, eller om de har någon form av ackordslön med max två tilläggsavgifter per resa. Tilläggsavgift är för övrigt ett korkat namn. De flesta tjuvåkare betalar inget för att åka kollektivt, vad är då tilläggsavgiften ett tillägg på? Varför inte bara kalla det bot och nöja sig med det? En tilläggsavgift förutsätter att du först betalat för något så begreppet skulle vara mer legitimt i följande två fall: (1) Din breda ända täcker två sittplatser och tar därmed mer plats än andra resenärer. Du får betala en tilläggsavgift. (2) Du pratar högt, är allmänt störig och spelar musik med din mobiltelefon, hit med 1200 spänn för helvete!
Åter till inläggets huvudsyfte: alltså en flicka som egentligen har ett färdbevis men som gått lite över tiden och utöver det åker på 100-kort men hade nu klantat sig, varför bötfälla henne? Den drabbar bara hennes päron. Men värst är det ändå med den sinnessvaga killen; när kontrollanten är tvungen att förklara när och hur hans biljett fungerar och vad tilläggsavgift betyder, varför ge honom en lapp med ett inbetalningsnummer? Så att assistenten - som kanske drabbades av migrän och var tvungen att kliva av bussen, vad vet jag? - ska få sota för sitt "brott"? Vem ska annars betala? Personen i fråga lär ju fatta det här med bankgiro och OCR-nummer. Hur oförstående kan man vara? De är sannerligen ett säreget släkte kontrollanterna. Med deras totala avsaknad av empati så borde de onanera till arbetsföreskrifterna.
Ha det!
// Yeahns
torsdag 7 januari 2010
Världens bästa låtar
Äh, vi bränner av två listor till och avslutar musikdelen (på listorna alltså) innan lite mer seriöst bloggande tar vid (om man nu kan blogga på seriöst, och särskilt om jag i så fall kan det). Hittills har endast listor med artister och album redovisats, men en musiker kan aldrig bli större än sina låtar och därför är de två nästkommande listorna de viktigaste. Vi börjar i Sverige och tar oss sedan ut i världen genom att kora "Bästa svenska låt" respektive "Bästa utländska låt":
Utlandet bjuder på följande:
Jag slängde ihop låtarna som presenterades i inlägget i en Spotify-lista sorterade efter ordningen som de omnämndes. Dessvärre (för Spotify-fantaster men jippi för mig) så finns inte alla låtarna på Spotify så ni får helt enkelt klara er utan Beatles, Shins, Radio Dept. och i viss mån Bob D.
Ha det!
// Yeahns
1. Brännö serenad - Håkan HellströmAlla nominerade är ju klasslåtar så det går inte att invända mot listan. Dock är min högst personliga åsikt att det finns bättre låtar från hunden, Alkberg och Nationalteatern (exempelvis Allt på ett kort, Ragnar, Doin' the omoralisk shlagerfestival) men jag är nöjd ändå. Annars tycker jag att Eldkvarns Fulla för kärlekens skull borde ha fått en plats och möjligtvis även Dungens Panda men nu är det som det är.
2. Mr. John Carlos - Nationalteatern
3. Precis som Romeo - Håkan Hellström
4. Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag, tror jag - bob hund
5. Die Mauer - Ebba Grön
6. Politix - Mattias Alkberg BD
7. Istället för musik förvirring - bob hund
8. Strange things will happen - The Radio Dept.
Utlandet bjuder på följande:
1. Alone again or - LoveHär gäller samma sak som ovan. Om jag återigen ska dela med mig av min högst personliga åsikt så vill jag i Bobs fall ha in I want you och/eller Hurricane istället, Stones fall Gimme shelter, Strokes fall Someday och i Clash fall I'm not down (Guns of Brixton anser jag vara en av deras sämsta låtar för övrigt, men fortfarande bra såklart). Annars gillar jag Simon & Garfunkels The sound of silence skarpt, likaså The Beatles A day in the life. Kanske även att The Shins New slang och Okkervil Rivers Unless it's kicks bör nämnas i sammanhanget. Nu vet jag att jag glömt någon låt men låt gå.
2. Don't look back into the sun - The Libertines
3. One of us must know (sooner or later) - Bob Dylan
4. Paint it black - The Rolling Stones
5. Last nite - The Strokes
6. Guns of Brixton - The Clash
7. All along the watchtower - The Jimi Hendrix Experience
8. Idiot wind - Bob Dylan
Jag slängde ihop låtarna som presenterades i inlägget i en Spotify-lista sorterade efter ordningen som de omnämndes. Dessvärre (för Spotify-fantaster men jippi för mig) så finns inte alla låtarna på Spotify så ni får helt enkelt klara er utan Beatles, Shins, Radio Dept. och i viss mån Bob D.
Ha det!
// Yeahns
tisdag 5 januari 2010
Bästa utländska artister
Vi har en del listor kvar och vare sig ni vill det eller ej så tar vi vid där vi slutade och går från bästa inhemska och utländska album till fyra olika utrikesartistkategorier. Först ut har vi bästa amerikanska band:
England då, vad har de att bidra med? Jodå, en riktigt fin topp 8:
I nästa lista utesluter vi artister från Sverige, England och USA vilkat bildar följande lista:
Dagens sista lista behandlar däremot utländska soloartister:
Ha det!
// Yeahns
1. LoveDet är rätt mycket gammalt och det är något som ITHMG är ense om; att musiken var bättre förr. Jag kan inte ens börja förstå hur The Killers fick en plats men Albertazzi kan väl berätta om deras storhet. Annars kan det anses underligt att Vampire Weekend kom med som bara släppt ett album (de släpper en ny fullängdare den 11 jan, Contra heter den och går i samma magiska spår. Lite väl mycket ljud ibland är mitt första utlåtande) men de är fantastiska - på riktigt. Jag saknar annars Okkervil River, The Shins, Animal Collective eller kanske White Stripes, allt utom The Killers går bra.
2. The Strokes
3. The Doors
4. The Velvet Underground
5. The Band
6. Vampire Weekend
7. The Stooges
8. The Killers
England då, vad har de att bidra med? Jodå, en riktigt fin topp 8:
1. The ClashInte så mycket att snacka om va? Det viskas måhända om Arctic Monkeys och Bloc Party i hörnen men de har kukat ur lite nu på slutet även fast de såklart är bättre än mycket annat. The Kinks kanske?
2. The Libertines
3. Babyshambles
4. The Beatles
5. The Who
6. The Smiths
7. The Rolling Stones
8. Dirty Pretty Things
I nästa lista utesluter vi artister från Sverige, England och USA vilkat bildar följande lista:
1. Belle & SebastianVi missade Arcade Fire helt när listan gjordes och naturligtvis ska de minst peta ner Glasvegas (som kom förvånansvärt högt upp om ni frågar mig). I övrigt är urvalet ganska tunnt i resten av världen. Dock måste jag ifrågasätta både France och Leonard då de främst är soloartister och således inte hör hemma på den här listan.
2. The Pouges
3. Glasvegas
4. Sigur Rós
5. Phoenix
6. France Gall
7. Leonard Cohen
8. Sunset Rubdown
Dagens sista lista behandlar däremot utländska soloartister:
1. Bob DylanHär skulle kanske Leonard platsa men annars är det rätt lugnt, eller?
2. Pete Doherty
3. Johnny Cash
4. Jimi Hendrix
5. John Lennon
6. Neil Young
7. France Gall
8. Richard Hawley
Ha det!
// Yeahns
fredag 1 januari 2010
onsdag 30 december 2009
Låtsamling - noll9
Som utlovat bjuder jag nu på en samling låtar från det år som om någon dag är slut. Samlingen innehåller 90 låtar från lika många olika artister och är gjord för att jag ville dela med mig av de artister och låtar som jag lyssnat mest på under året, tyckt varit bäst och som kanske inte uppmärksammats i olika sammanhang. Vissa artister är mer kända än andra och i de fallen har jag försökt att ta med en låt som inte spelades på radion men ibland var det den låten som var bäst (lex Girls-Lust for life).
Liksom senast jag delade med mig av mp3-filer så får jag väl lägga in en disclaimer; syftet är inte att sprida musik och/eller att förstöra för artister utan för att tipsa andra så att de senare kan skutta iväg till skivbutiken. Om nu någon ändå tar illa vid sig så är det bara att höra av sig så förstör jag länken ögonaböj!
Jag vet att det är flera låtar/artister som jag har missat så påminn mig mer än gärna!
Ha det!
// Yeahns
Liksom senast jag delade med mig av mp3-filer så får jag väl lägga in en disclaimer; syftet är inte att sprida musik och/eller att förstöra för artister utan för att tipsa andra så att de senare kan skutta iväg till skivbutiken. Om nu någon ändå tar illa vid sig så är det bara att höra av sig så förstör jag länken ögonaböj!
Jag vet att det är flera låtar/artister som jag har missat så påminn mig mer än gärna!
Ha det!
// Yeahns
tisdag 29 december 2009
Årets 25 bästa album - noll9
Utan större krusiduller och övrigt svammel (Carolina Gynning-poesi) så tar vi oss an de 25 album som i mitt tycke varit bäst året som avslutar detta millenniums första decennium. Det ska nämnas att de flesta placeringarna inte är gjutna i cement men så här känner jag just nu i alla fall:
1. Sunset Rubdown - Dragonslayer
Vid min halvårslista plockade Spencer Krugs sidprojekt (jämte Wolf Parade) hem en femteplats men nu har den alltså tagit sig ända upp till toppen. Därefter har jag näst intill lyssnat sönder plattan och även sett bandet live (vilket visade sig vara årets näst bästa spelning efter Bon Iver på WOW). Skivan är väldigt lätt att ta till sig trots att det flödar av underliga texter och experimentella melodier men allt sammansvärjs till genialitet och ger lyssnaren glad samt en känsla av frihet. Om albumet gör en lycklig låter jag dock Mats Wilander svara på.
2. The Clues - Clues
Detta album har bibehållit sin plats sedan halvårslistan och liksom ovan står finurligheten i centrum, dock utan samma glädjefulla melodier. Istället jobbar The Clues med mer progressiva metoder vilket ger låtar som är betydligt svårare att tycka om, men när man väl lagt manken till så fastnar varje rad.
3. Animal Collective - Merriweather Post Pavilion
Ettan från halvårslistan är nu trea (tappet beror på att jag numera ledsnar lite på all elektronika) men omdömet då kvarstår:
Det är sannerligen knepig musik de håller på med Baltimore-kvartetten (medlemsantalet varierar dock från skiva till skiva) och Olle Ljungström-citatet "Bland vissa är jag Gud, för andra bara oljud" går garanterat att applicera på bandet. Sedan millenieskiftet har de pumpat ut fullängdare och EP:s - alla med deras säregna experimentella musik - men det känns som att det är först nu som de har hittat rätt. M.P.P. är den första skivan som känns genuin och jämn och den innehåller inte alls samma toppar och dalar som deras tidigare släpp. Nu håller de sig istället inom ramarna - oftast på kanterna - och lyckas därför fånga lyssnaren i en euforisk lycka. Där man förr satt och svor åt att låtarna spårade ur så sitter man nu med ett leende på läpparna efter att melodierna vaggat en till harmoni. Det är fortfarande oerhört knepigt men lika enastående genialt!
4. Fontän - Winterwhila
De kanske börjar bli lite uttjatade här nu men jag anser fortfarande att göteborgsduon är världens bästa band som ingen känner till. Insvepande pop med gripande gitarrslingor som i stort sett är instrumentalt. Fontän i lurarna är som balsam för sinnet.
5. Local Natives - Gorilla Manor
På senare tid har jag blivit alltmer intresserad av folk-genren. Det är härligt med stämsång och mer runda harmonifyllda melodier. Local Natives framkallar allsång i den lilla ungkarlslyan.
6. Edward Sharpe And The Magnetic Zeros - From Below
Även här finner vi folkinslag men med ett betydande övertag av alternativ country. Det är klämkäckt och glatt med banjo helt enkelt.
7. Mumford & Sons - Sigh No More
Här har vi lite utav en blandning av de två föregående bara det att de istället för Staterna är ifrån London vilket ger det hela en annan dimension. Även fast de försöker så blir det inte amerikanskt och det är i detta fall positivt. Dessutom sitter sångaren inne på en riktig skön semisliten röst!
8. Makthaverskan - Makthaverskan
Årets rookie! Egentligen vet jag inte om plattan som helhet förtjänar en topp tio-plats men vissa låtar är helt fantastiska (närmare BD går inte att komma), och lägg därtill Majas makalösa pipa som får det att knottra sig på kroppen. På minuskontot hamnar de smått tonårsnaiva texterna och att vissa låttitlar - men inte låttexterna - är på svenska.
9. The Danks - Are You Afraid Of The Danks?
Tänk er en blandning av The Views debut (deras platta från i år är helt borttappad) och en gnutta av tidiga The Strokes så har ni ett hyfsat hum om The Danks. Fartfylld alternativ rock helt enkelt.
10. Mattias Alkberg - Nerverna
Alkberg har släppt ändelsen BD och numera gett sig in på rockabillyn och liksom allt annat som Matti fingrar vid så blir det über. Hans sätt att skriva texter känns igen även fast jag saknar de politiska inslagen som var en så stor del av hans tidigare skivor. Han känns inte lika förbannad längre och det är synd. Dr. Alban-synd.
11. God Help The Girl - God Help The Girl
Detta "band" har avhandlats tidigare här så det mesta är väl sagt. B&S-stjärnan Stuart Murdoch har gjort en musikal vars låtar är med på denna skiva. Det är vackert, finstämt och förvånande skönt att få höra Stuarts röst igen även fast han bara medverkar på ett par låtar.
12. Florence Valentin - Spring Ricco
Denna skiva recenserades av mig när den kom ut och vad som skrevs då står fast. Florence har mognat och skivan är en gedigen historia.
13. Fuck Buttons - Tarot Sport
Listans enda technoplatta och möjligtvis kom den lite väl högt upp men jag gillar den (såklart) och tycker att den är jämn och har ett skönt gung från början till slut.
14. The Pains Of Being Pure At Heart - The Pains Of Being Pure At Heart
Skön och fartfylld noisepop med inslag av shoegaze från det stora äpplet, varken mer eller mindre.
15. Babian - Fullproppad, Listtoppad, Livrädd Och Uppstoppad
Samhällskritiska texter som lockar fram leenden ackompanjerade av rivig punkrock och stundtals galna läten, alltsammans framfört på skånska.
16. [ingenting] - Tomhet, Idel Tomhet
De har blivit äldre, mer samspelta och troligtvis visare men jag tycker nog att de har blivit lite tråkigare. Deras förra platta Mycket Väsen För Ingenting håller jag oerhört högt, mycket tack vare att den då och då spårade ur lite. Årets album är mer välspelat och mognare vilket givetvis också är väldigt bra men det ger inte samma höjder.
17. Franke - Det Krävs Bara Några Sprickor För Att Skapa Ett Mönster
Här har vi tung och depressiv noiserockabilly med rundgång som ljuder i öronen och eftertänksam lyrik.
18. Animal Kingdom - Signs And Wonders
En väldigt jämn popskiva med en sångare vars röst fascinerar en.
19. It's A Buffalo - Don't Be Scared
Gladlynt alternativ rock med smått geniala gitarrslingor plattan igenom.
21. Reigning Sound - Love And Curses
Klassisk rock framförd av ett hyfsat erfaret band.
20. jj - jj n° 2
Vackert framförd och lugn sommarpop men jag tröttnar efter ett tag därav den låga placeringen.
22. Elenette - Neurosor
Träffsäkra texter och rytmiska melodier toppade med saxofon lät bra i början av året men blev lite tröttsamt i längden.
23. The Legendary Tigerman - Femina
Minimalistisk gitarrplinkarblues där de flesta låtarna framförs av kvinnoröster (därav skivnamnet). Några sköna covers på artister såsom Johnny Cash och Daniel Johnston låter sig även höras på plattan.
24. White Denim - Fits
Fartfylld psykedelisk rock av bandet som mycket väl kan sitta inne på världens bästa basist.
25. Grizzly Bear - Veckatimest
Sist men inte minst har vi de amerikanske indierockarna som har gjort ett väldigt bra album men problemet är att alla låtarna är snarlika och att man därför tröttnar fort på skivan. Nu låter det kanske lite väl negativt, så är det ju inte utan det är fortfarande en kanonplatta.
Så ser det alltså ut, enligt mig ska tilläggas. Det finns ett antal album som var med i gallringsprocessen som kanske borde ha fått en plats men inte just nu. Annars är jag väl hyfsat nöjd även fast jag känner att listan blev lite tunn fram emot slutet. Anmärkningsvärt är att de tre toppalbumena stämmer överens med min definition av indie, det vill säga annorlunda, säreget, experimentellt, självständigt, udda och så vidare. Nåväl, synpunkter?
Imorgon kommer jag förresten att bjuda på ett smakprov från vad 2009 hade att erbjuda i musikväg, det ni!
Ha det!
// Yeahns
1. Sunset Rubdown - Dragonslayer
Vid min halvårslista plockade Spencer Krugs sidprojekt (jämte Wolf Parade) hem en femteplats men nu har den alltså tagit sig ända upp till toppen. Därefter har jag näst intill lyssnat sönder plattan och även sett bandet live (vilket visade sig vara årets näst bästa spelning efter Bon Iver på WOW). Skivan är väldigt lätt att ta till sig trots att det flödar av underliga texter och experimentella melodier men allt sammansvärjs till genialitet och ger lyssnaren glad samt en känsla av frihet. Om albumet gör en lycklig låter jag dock Mats Wilander svara på.
2. The Clues - Clues
Detta album har bibehållit sin plats sedan halvårslistan och liksom ovan står finurligheten i centrum, dock utan samma glädjefulla melodier. Istället jobbar The Clues med mer progressiva metoder vilket ger låtar som är betydligt svårare att tycka om, men när man väl lagt manken till så fastnar varje rad.
3. Animal Collective - Merriweather Post Pavilion
Ettan från halvårslistan är nu trea (tappet beror på att jag numera ledsnar lite på all elektronika) men omdömet då kvarstår:
Det är sannerligen knepig musik de håller på med Baltimore-kvartetten (medlemsantalet varierar dock från skiva till skiva) och Olle Ljungström-citatet "Bland vissa är jag Gud, för andra bara oljud" går garanterat att applicera på bandet. Sedan millenieskiftet har de pumpat ut fullängdare och EP:s - alla med deras säregna experimentella musik - men det känns som att det är först nu som de har hittat rätt. M.P.P. är den första skivan som känns genuin och jämn och den innehåller inte alls samma toppar och dalar som deras tidigare släpp. Nu håller de sig istället inom ramarna - oftast på kanterna - och lyckas därför fånga lyssnaren i en euforisk lycka. Där man förr satt och svor åt att låtarna spårade ur så sitter man nu med ett leende på läpparna efter att melodierna vaggat en till harmoni. Det är fortfarande oerhört knepigt men lika enastående genialt!
4. Fontän - Winterwhila
De kanske börjar bli lite uttjatade här nu men jag anser fortfarande att göteborgsduon är världens bästa band som ingen känner till. Insvepande pop med gripande gitarrslingor som i stort sett är instrumentalt. Fontän i lurarna är som balsam för sinnet.
5. Local Natives - Gorilla Manor
På senare tid har jag blivit alltmer intresserad av folk-genren. Det är härligt med stämsång och mer runda harmonifyllda melodier. Local Natives framkallar allsång i den lilla ungkarlslyan.
6. Edward Sharpe And The Magnetic Zeros - From Below
Även här finner vi folkinslag men med ett betydande övertag av alternativ country. Det är klämkäckt och glatt med banjo helt enkelt.
7. Mumford & Sons - Sigh No More
Här har vi lite utav en blandning av de två föregående bara det att de istället för Staterna är ifrån London vilket ger det hela en annan dimension. Även fast de försöker så blir det inte amerikanskt och det är i detta fall positivt. Dessutom sitter sångaren inne på en riktig skön semisliten röst!
8. Makthaverskan - Makthaverskan
Årets rookie! Egentligen vet jag inte om plattan som helhet förtjänar en topp tio-plats men vissa låtar är helt fantastiska (närmare BD går inte att komma), och lägg därtill Majas makalösa pipa som får det att knottra sig på kroppen. På minuskontot hamnar de smått tonårsnaiva texterna och att vissa låttitlar - men inte låttexterna - är på svenska.
9. The Danks - Are You Afraid Of The Danks?
Tänk er en blandning av The Views debut (deras platta från i år är helt borttappad) och en gnutta av tidiga The Strokes så har ni ett hyfsat hum om The Danks. Fartfylld alternativ rock helt enkelt.
10. Mattias Alkberg - Nerverna
Alkberg har släppt ändelsen BD och numera gett sig in på rockabillyn och liksom allt annat som Matti fingrar vid så blir det über. Hans sätt att skriva texter känns igen även fast jag saknar de politiska inslagen som var en så stor del av hans tidigare skivor. Han känns inte lika förbannad längre och det är synd. Dr. Alban-synd.
11. God Help The Girl - God Help The Girl
Detta "band" har avhandlats tidigare här så det mesta är väl sagt. B&S-stjärnan Stuart Murdoch har gjort en musikal vars låtar är med på denna skiva. Det är vackert, finstämt och förvånande skönt att få höra Stuarts röst igen även fast han bara medverkar på ett par låtar.
12. Florence Valentin - Spring Ricco
Denna skiva recenserades av mig när den kom ut och vad som skrevs då står fast. Florence har mognat och skivan är en gedigen historia.
13. Fuck Buttons - Tarot Sport
Listans enda technoplatta och möjligtvis kom den lite väl högt upp men jag gillar den (såklart) och tycker att den är jämn och har ett skönt gung från början till slut.
14. The Pains Of Being Pure At Heart - The Pains Of Being Pure At Heart
Skön och fartfylld noisepop med inslag av shoegaze från det stora äpplet, varken mer eller mindre.
15. Babian - Fullproppad, Listtoppad, Livrädd Och Uppstoppad
Samhällskritiska texter som lockar fram leenden ackompanjerade av rivig punkrock och stundtals galna läten, alltsammans framfört på skånska.
16. [ingenting] - Tomhet, Idel Tomhet
De har blivit äldre, mer samspelta och troligtvis visare men jag tycker nog att de har blivit lite tråkigare. Deras förra platta Mycket Väsen För Ingenting håller jag oerhört högt, mycket tack vare att den då och då spårade ur lite. Årets album är mer välspelat och mognare vilket givetvis också är väldigt bra men det ger inte samma höjder.
17. Franke - Det Krävs Bara Några Sprickor För Att Skapa Ett Mönster
Här har vi tung och depressiv noiserockabilly med rundgång som ljuder i öronen och eftertänksam lyrik.
18. Animal Kingdom - Signs And Wonders
En väldigt jämn popskiva med en sångare vars röst fascinerar en.
19. It's A Buffalo - Don't Be Scared
Gladlynt alternativ rock med smått geniala gitarrslingor plattan igenom.
21. Reigning Sound - Love And Curses
Klassisk rock framförd av ett hyfsat erfaret band.
20. jj - jj n° 2
Vackert framförd och lugn sommarpop men jag tröttnar efter ett tag därav den låga placeringen.
22. Elenette - Neurosor
Träffsäkra texter och rytmiska melodier toppade med saxofon lät bra i början av året men blev lite tröttsamt i längden.
23. The Legendary Tigerman - Femina
Minimalistisk gitarrplinkarblues där de flesta låtarna framförs av kvinnoröster (därav skivnamnet). Några sköna covers på artister såsom Johnny Cash och Daniel Johnston låter sig även höras på plattan.
24. White Denim - Fits
Fartfylld psykedelisk rock av bandet som mycket väl kan sitta inne på världens bästa basist.
25. Grizzly Bear - Veckatimest
Sist men inte minst har vi de amerikanske indierockarna som har gjort ett väldigt bra album men problemet är att alla låtarna är snarlika och att man därför tröttnar fort på skivan. Nu låter det kanske lite väl negativt, så är det ju inte utan det är fortfarande en kanonplatta.
Så ser det alltså ut, enligt mig ska tilläggas. Det finns ett antal album som var med i gallringsprocessen som kanske borde ha fått en plats men inte just nu. Annars är jag väl hyfsat nöjd även fast jag känner att listan blev lite tunn fram emot slutet. Anmärkningsvärt är att de tre toppalbumena stämmer överens med min definition av indie, det vill säga annorlunda, säreget, experimentellt, självständigt, udda och så vidare. Nåväl, synpunkter?
Imorgon kommer jag förresten att bjuda på ett smakprov från vad 2009 hade att erbjuda i musikväg, det ni!
Ha det!
// Yeahns
söndag 27 december 2009
Är det konstigt att man blir lack?
I lugn och ro sitter man och roar sig med lite tidsförströelsespel och så möts man av följande:
Finns det något som är så enerverande som när de två sista brickorna i Mahjong ligger på varandra?
Ha det!
// Yeahns
Finns det något som är så enerverande som när de två sista brickorna i Mahjong ligger på varandra?Ha det!
// Yeahns
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)