Det blev inte att jag bloggade så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Jag trodde att jag skulle ha en hel drös med intressanta tankar och att det i slutändan skulle explodera och stå som en fontän med kloka inlägg och kilar in i vardagen. Så blev det ju nu inte.
Hur som helst.
Vad är grejen med extraspår?
Inte extraspår i vasaloppet och inte ett extra älgspår i skogen, utan ett extraspår på en CD-skiva. (kommer nu på att extraspår är ett direkt felaktigt uttryck då det snarare handlar om en extra låt, om man med spår då menar låtnummer? Eller pratar jag om fysiska spår i skivan, attans)
Är det en kvarleva från LP-skivans stormaktstid då skivor spelades baklänges och hit och dit för att upptäcka olika mer eller mindre konspiratoriska budskap?
Eller är det för att skrämmas, ett musikskaparens sätt att jävlas med sina lyssnare? Som på The Plan:s skiva embrace me beauty där den för övrigt underbara skivan avslutas för att efter tre minuter återupptas av ett starkt slag på Theodors älskade gitarr.
På Håkan Hellströms Ett kolikbarns bekännelser används istället extraspåret till att utvidga den konstnärliga friheten.
Jag känner att det bara blir jobbigt med extraspåret, det är inte alltid man orkar lyssna på hela låten, eller så för man sitt finger över iPodens snurrhjul och spolar helt sonika fram.
Jag finner inget direkt svar jag överlåter det till er, någon kanske till och med känner en artist som vet varför institutionen lever och frodas!
P.S Var det någon som sa konsumtionssamhälle?
P.S 2 Kolla gärna in!
torsdag 12 mars 2009
tisdag 10 mars 2009
Delikata kväljningar
Igår var det måndag och jag hade bokat in en tråkdag med disk, tvätt, jobbsök och jag tänkte kolla upp lite sommarkurser för att säkra min ekonomi. Men eftersom jag och tre vänner efter måndagens föreläsning var lediga fram till onsdag så ville vi göra något med kvällen. Någon nämnde ostron vilket ledde till en spontan trerätters middag med tillhörande dryck. Min tvättid gav aldrig något alternativ, Carpe Diem eller hur var det?
Göteborg är som vi alla vet starkt förknippat med "havets goda" men som icke infödd göteborgare så vågar jag mig på att ställa frågan om just havets goda är så gott? Fisk kan jag inte klaga på då det i mångt och mycket är det jag är uppväxt på men däremot delikatess-genren skaldjur. Är inte skaldjur ganska överskattat?
Jag undrar hur man tänkte när man kom på att det går att äta skaldjur. Det är ju inte så att de ser direkt läckra och inbjudande ut och trots detta suger folk i sig allt de kan komma åt av en kräftas inre under augusti månad. Att betala så mycket för så lite och att dessutom bemöda sig så mycket arbete för det är något som jag finner svårförståeligt, fast det är väl det som är definitionen av delikatess? Kan i så fall Melodifestivalen anses som en delikatess då det kostar mycket pengar och arbete men ändå bidrar med så lite vettigt (några Grotesco-skämt kanske)?
Men det är främst ostron jag funderar över apropå gårdagen. Hur påverkad var inte den snubben som fick för sig att bryta upp vad som ser ut att vara en möglig sten? Att sedan sörpla i sig innehållet med den oerhört tvivelaktiga konsistensen är ju något som får Fritzls källarfängelse att låta som en bra idé. Ostron är därtill levande vid inmundigandet så varför är folk framme och viftar med tungorna under stenar i jakt på gråsuggor? Bara för att de rör på sig? Nej det där glegget som kallas ostron får gärna hålla sig borta från min tallrik.
Lämna kontaktuppgifter i kommentaren så lovar jag att höra av mig nästa gång jag är förkyld! Med det havssalt jag har hemma så kan jag enkelt fixa en kalasmåltid för en sisådär 8 personer.
Ha det!
// Yeahns
Göteborg är som vi alla vet starkt förknippat med "havets goda" men som icke infödd göteborgare så vågar jag mig på att ställa frågan om just havets goda är så gott? Fisk kan jag inte klaga på då det i mångt och mycket är det jag är uppväxt på men däremot delikatess-genren skaldjur. Är inte skaldjur ganska överskattat?
Jag undrar hur man tänkte när man kom på att det går att äta skaldjur. Det är ju inte så att de ser direkt läckra och inbjudande ut och trots detta suger folk i sig allt de kan komma åt av en kräftas inre under augusti månad. Att betala så mycket för så lite och att dessutom bemöda sig så mycket arbete för det är något som jag finner svårförståeligt, fast det är väl det som är definitionen av delikatess? Kan i så fall Melodifestivalen anses som en delikatess då det kostar mycket pengar och arbete men ändå bidrar med så lite vettigt (några Grotesco-skämt kanske)?
Men det är främst ostron jag funderar över apropå gårdagen. Hur påverkad var inte den snubben som fick för sig att bryta upp vad som ser ut att vara en möglig sten? Att sedan sörpla i sig innehållet med den oerhört tvivelaktiga konsistensen är ju något som får Fritzls källarfängelse att låta som en bra idé. Ostron är därtill levande vid inmundigandet så varför är folk framme och viftar med tungorna under stenar i jakt på gråsuggor? Bara för att de rör på sig? Nej det där glegget som kallas ostron får gärna hålla sig borta från min tallrik.
Lämna kontaktuppgifter i kommentaren så lovar jag att höra av mig nästa gång jag är förkyld! Med det havssalt jag har hemma så kan jag enkelt fixa en kalasmåltid för en sisådär 8 personer.Ha det!
// Yeahns
måndag 9 mars 2009
Tack...
… familjen Bernadotte för att ni gör mitt och alla andra svenskars liv så oerhört mycket mer innehållsrikt. Det är genom att leva genom er som jag klarar min vardag. Inte nog med att ni så rättvist och välförtjänt föds in i rikedom – ni umgås även med så mysiga människor från Sveriges alla hörn och samhällsklasser. De senaste åren har pappa Bernadotte haft kloka synpunkter om allt från Brunei till vargjakt och på senare tid har ni dessutom visat upp en alldeles fantastisk spontanitet och värme i anslutning till, vad som måste vara, 2009-års stora happening. Tack familjen Bernadotte!
… Adam Sandler, Rob Schneider och alla andra fantastiska komiker av den humorskolan, vilken på ett högst subtilt och intellektuellt vis, helt fri från ”under bältet”-skämt, roar och charmar mig. Filmer med dessa skådespelare i huvudrollen brukar ge mig kramp i buken av alla skrattanfall. Jag rekommenderar samtliga deras filmer varmt. Tack Adam Sandler och Rob Schneider!
… datarösten i alla extraordinärt vackra, briljanta låtar som värmer och smeker mitt musiköra. Du har förmågan att sätta pricken över i:et, du är grädden på moset, löken på laxen och den som med len stämma gjort 100%iga låtar 110%iga. Jag tänker här exempelvis på låtar som Lady Gagas ”Poker Face”, Lorentz & M. Sakarias’ ”Mayhem” och Chers ”Believe”. Tack datarösten!
… fotbollsdomaren Martin Hansson för att du leder och dömer matcher med en avslappnad, vänlig, kommunikativ inställning. Det känns så skönt att du inte känner behov av att visa dig på styva linan, utan har en naturlig auktoritet i ditt utövande. Jag ser verkligen fram emot att se dig på Stockholm Stadion i år, liksom alla andra år, då du har en viss förkärlek för denna arenas hemmalag. Det har aldrig slagit mig att du, i ditt rörelsemönster och i din hållning, påminner om den gamle skojaren Adolf Hitler. Tack Martin Hansson!
… Melodifestivalen för att det, kort och gott, är kvalitet rakt igenom. Jag tycker att det är så skönt och nödvändigt att vi skattebetalare bidrar till att purfärska artister som inte är i behov av någon uppmärksamhet och inte heller börjar få slut på pengar (ex. Lili och Susie) samt gamla, artisträvar som har fått slita för brödfödan och sitt kändisskap och inte horat runt på diverse mysiga, icke-kommersiella evenemang som Let’s Dance och Idol (ex. EMD, Måns Zelmerlöw), att vi skattebetalare bidrar till att hålla igång eller väcka liv i dessa karriärer gör mig alldeles varm inombords. Det är verkligen det vi bör lägga våra slantar på. Ner med andra SVT-satsningar, skit som Upp till kamp, De halvt dolda och alla helt ointressanta dokumentärer. Hade det inte varit för Melodifestivalen hade jag aldrig betalat min TV-avgift. Tack Melodifestivalen!
… kung Bore för att du existerar och dessutom med sådant eftertryck. Hade det inte varit för dig hade jag aldrig klarat av att bo i Sverige tolv månader om året. Du gör mig aldrig deprimerad. Du ger mig aldrig ångest. Du gör mig hel. Tack kung Bore!
… Konami för att ni verkligen lyckades med ert ”Become a Legend”-läge på Pro Evolution Soccer 2009. Jag har de senaste dagarna inte ägnat en sekund åt att bli frustrerad över medspelarna, vilka är helt fantastiska på att slå bra passningar och ta kloka beslut. Tack Konami!
… för att Ni, till sist, lyssnar på mitt råd och inte lyssnar på Peter Dohertys nya singel ”Last Of The English Roses” eller köper hans skiva Grace/Wastelands, vilken släpps 18/3. Det är, liksom allt annat han gjort, bara ogenomtänkt skräp. Tack!
// Killamangiro
… Adam Sandler, Rob Schneider och alla andra fantastiska komiker av den humorskolan, vilken på ett högst subtilt och intellektuellt vis, helt fri från ”under bältet”-skämt, roar och charmar mig. Filmer med dessa skådespelare i huvudrollen brukar ge mig kramp i buken av alla skrattanfall. Jag rekommenderar samtliga deras filmer varmt. Tack Adam Sandler och Rob Schneider!
… datarösten i alla extraordinärt vackra, briljanta låtar som värmer och smeker mitt musiköra. Du har förmågan att sätta pricken över i:et, du är grädden på moset, löken på laxen och den som med len stämma gjort 100%iga låtar 110%iga. Jag tänker här exempelvis på låtar som Lady Gagas ”Poker Face”, Lorentz & M. Sakarias’ ”Mayhem” och Chers ”Believe”. Tack datarösten!
… fotbollsdomaren Martin Hansson för att du leder och dömer matcher med en avslappnad, vänlig, kommunikativ inställning. Det känns så skönt att du inte känner behov av att visa dig på styva linan, utan har en naturlig auktoritet i ditt utövande. Jag ser verkligen fram emot att se dig på Stockholm Stadion i år, liksom alla andra år, då du har en viss förkärlek för denna arenas hemmalag. Det har aldrig slagit mig att du, i ditt rörelsemönster och i din hållning, påminner om den gamle skojaren Adolf Hitler. Tack Martin Hansson!
… Melodifestivalen för att det, kort och gott, är kvalitet rakt igenom. Jag tycker att det är så skönt och nödvändigt att vi skattebetalare bidrar till att purfärska artister som inte är i behov av någon uppmärksamhet och inte heller börjar få slut på pengar (ex. Lili och Susie) samt gamla, artisträvar som har fått slita för brödfödan och sitt kändisskap och inte horat runt på diverse mysiga, icke-kommersiella evenemang som Let’s Dance och Idol (ex. EMD, Måns Zelmerlöw), att vi skattebetalare bidrar till att hålla igång eller väcka liv i dessa karriärer gör mig alldeles varm inombords. Det är verkligen det vi bör lägga våra slantar på. Ner med andra SVT-satsningar, skit som Upp till kamp, De halvt dolda och alla helt ointressanta dokumentärer. Hade det inte varit för Melodifestivalen hade jag aldrig betalat min TV-avgift. Tack Melodifestivalen!
… kung Bore för att du existerar och dessutom med sådant eftertryck. Hade det inte varit för dig hade jag aldrig klarat av att bo i Sverige tolv månader om året. Du gör mig aldrig deprimerad. Du ger mig aldrig ångest. Du gör mig hel. Tack kung Bore!
… Konami för att ni verkligen lyckades med ert ”Become a Legend”-läge på Pro Evolution Soccer 2009. Jag har de senaste dagarna inte ägnat en sekund åt att bli frustrerad över medspelarna, vilka är helt fantastiska på att slå bra passningar och ta kloka beslut. Tack Konami!
… för att Ni, till sist, lyssnar på mitt råd och inte lyssnar på Peter Dohertys nya singel ”Last Of The English Roses” eller köper hans skiva Grace/Wastelands, vilken släpps 18/3. Det är, liksom allt annat han gjort, bara ogenomtänkt skräp. Tack!
// Killamangiro
söndag 8 mars 2009
Glasvegas på Storan
Tre meter från scenen har jag och mitt sällskap på fyra korvar placerat oss för att försöka uppnå maximal valuta för pengarna och största möjliga upplevelse. Framför mig står en man i en typisk Dressman-skjorta, svarta glasögon och ett hår så vitt att det aldrig blev riktigt mörkt i lokalen. Jag funderar lite och imponeras av att denne man lyckats boka en biljett som annars gick åt väldigt fort. Internet känns inte som hans hemmaplan liksom. Till vänster om mannen (eller gubben, vilket man vill) står en lång kille i 28-årsåldern. Det visar sig att han är silverrävens son och plötsligt är jag inte lika imponerad av den äldre längre.
Glasvegas tilltalar alltså många och på gårdagens konsert var det en salig blandning av åldrar. Det var lugnt och städat, på gott och ont. Det var trångt men man kunde ändå läppja på sin öl utan problem.
Spelningen då? Först ut var Giana Factory från Pølseland och de var som bäst medelmåttiga. De sade något obegripligt på sitt modersmål och spelade rytmisk pop med lite gitarrinslag. Jag koncentrerade mig mest på sångerskans dans (stå stadigt med fötterna och vicka på överkroppen utan armrörelser) och försökte efterlikna den efter bästa förmåga.
När gröthalsarna spelat färdigt visade den korta visaren på 10 och det var dags för Glasvegas. De öppnade starkt med deras hit Geraldine och avslutade med Daddy's gone. Däremellan hann de med merparten av deras låtar (de har visserligen inte så mycket material än) och ett par akustiska låtar i det löjligt obligatoriska extranumret. Extranummer ska vara som det låter, något utöver showen om publiken förtjänar det.
Annars var det väl varken mer eller mindre. De hade bra scenkänsla och spelade låtarna med inlevelse och närhet men jag saknade mellansnack. De sade tack några gånger och berättade att de ville komma tillbaka (det vanliga alltså) men annars var det tomt. Mellansnack är det som knyter samman publiken och artisten. Gött tugg mellan låtarna är det som kan få spelningen att lyfta och ge åskådarna en rejäl upplevelse. Men självklart var det en mycket bra konsert och min hals är fortfarande osynk. Money well spend!
Betyg 5 av 7. GP gav dem 4 av 5.
Ha det!
// Yeahns
Glasvegas tilltalar alltså många och på gårdagens konsert var det en salig blandning av åldrar. Det var lugnt och städat, på gott och ont. Det var trångt men man kunde ändå läppja på sin öl utan problem.
Spelningen då? Först ut var Giana Factory från Pølseland och de var som bäst medelmåttiga. De sade något obegripligt på sitt modersmål och spelade rytmisk pop med lite gitarrinslag. Jag koncentrerade mig mest på sångerskans dans (stå stadigt med fötterna och vicka på överkroppen utan armrörelser) och försökte efterlikna den efter bästa förmåga.
När gröthalsarna spelat färdigt visade den korta visaren på 10 och det var dags för Glasvegas. De öppnade starkt med deras hit Geraldine och avslutade med Daddy's gone. Däremellan hann de med merparten av deras låtar (de har visserligen inte så mycket material än) och ett par akustiska låtar i det löjligt obligatoriska extranumret. Extranummer ska vara som det låter, något utöver showen om publiken förtjänar det.
Annars var det väl varken mer eller mindre. De hade bra scenkänsla och spelade låtarna med inlevelse och närhet men jag saknade mellansnack. De sade tack några gånger och berättade att de ville komma tillbaka (det vanliga alltså) men annars var det tomt. Mellansnack är det som knyter samman publiken och artisten. Gött tugg mellan låtarna är det som kan få spelningen att lyfta och ge åskådarna en rejäl upplevelse. Men självklart var det en mycket bra konsert och min hals är fortfarande osynk. Money well spend!
Betyg 5 av 7. GP gav dem 4 av 5.
Ha det!
// Yeahns
fredag 6 mars 2009
So this is the grand finale, the crescendo of demise
Helgen vecka 10 tillägnar jag och ungefär 1 400 andra svenskar åt ett utav förra årets mest hyllade band. Tre män beväpnade med stränginstrument har tillsammans med trummande kvinna tagit sig ända från staden som många felaktigt tror är Skottlands huvudstad för att med skotsk accent ("shejt" istället för "shit") berätta att det finns andra som har det värre för oss sorgliga svenskar som väntar på vårtecken. Med kläder lika svarta som Glasgows nätter och sin anskrämliga brittiska look är de äntligen här. Glasvegas är i Sverige.
Glasvegas introducerades för Sverige hösten förra året i och med deras självbetitlade album som kom tvåa på undertecknads lista över 2008 års tio bästa album med följande motivation:
All uppståndelse de orsakat och framgång de erhållt har dock inte påverkat dem som personer. De står fortfarande med fötterna på jorden och vid intervjuer så försöker alltid sångaren James Allan styra in konversationen på medmänsklighet och värme. De föredrar det enkla framför det svåra och har därför bett om att få spela på mindre tillhål under deras Sverigevisit trots att de enkelt hade kunnat fylla Ullevi eller Globen. Ikväll spelar de på Debaser Medis i Stockholm för 810 lyckliga själar och imorgon är det de 600 personer fyllda med euforisk glädje som får se dem på Storan här i Göteborg. Biljetterna tog slut på två minuter men på grund av återköp så släpps några biljetter till morgondagens spelning klockan 10.00 på Storans hemsida. Först till kvarn och lycka till! Min biljett är redan fixad, vi ses!
Förband är Giana Factory. Ett gäng danskar som låter lite som en blandning av The Knife och Sahara Hotnights.
Glasvegas - Flowers And Football Tops
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är från Glasvegas-låten It's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry.
Glasvegas introducerades för Sverige hösten förra året i och med deras självbetitlade album som kom tvåa på undertecknads lista över 2008 års tio bästa album med följande motivation:
"Det är ett av årets mest hypade och hyllade album och det är en katastrof att de svenska skivdistributörerna fick nys om dem så pass sent som de fick. Med texter om ungdomsvåld, socialarbetare och försvunna fäder tillsammans med bedövande gitarrer har de lamslagit en hel musikvärld."Trots att de blev så kritikerrosade att de hade kunnat legat på latsidan i flera år utan att ha upprört någon så ville de visa mer och släppte en EP med jultema i december. Efter detta påbörjades en diskussion då man frågade sig om inte Fuck You, It's Over kunde vara den bästa jullåten någonsin. Man är fortfarande oense om vilken av denna och Fairytale Of New York som ska listas överst. Jag står dock på The Pouges sida, mycket på grund av historien om Shane MacGowan.
All uppståndelse de orsakat och framgång de erhållt har dock inte påverkat dem som personer. De står fortfarande med fötterna på jorden och vid intervjuer så försöker alltid sångaren James Allan styra in konversationen på medmänsklighet och värme. De föredrar det enkla framför det svåra och har därför bett om att få spela på mindre tillhål under deras Sverigevisit trots att de enkelt hade kunnat fylla Ullevi eller Globen. Ikväll spelar de på Debaser Medis i Stockholm för 810 lyckliga själar och imorgon är det de 600 personer fyllda med euforisk glädje som får se dem på Storan här i Göteborg. Biljetterna tog slut på två minuter men på grund av återköp så släpps några biljetter till morgondagens spelning klockan 10.00 på Storans hemsida. Först till kvarn och lycka till! Min biljett är redan fixad, vi ses!
Förband är Giana Factory. Ett gäng danskar som låter lite som en blandning av The Knife och Sahara Hotnights.
Glasvegas - Flowers And Football Tops
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är från Glasvegas-låten It's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry.
torsdag 5 mars 2009
Näste man till rakning
Idag var det så dags igen. Jag visste att det skulle komma förr eller senare och jag har försökt att hålla ut så länge som möjligt, men när min vardag fylldes av skam och vemod så tvingades jag att bemöta min fruktan. Idag tvingades jag välja mellan vardagens pest eller kolera. Jag är fortfarande osäker på vad jag har valt (jag har väl inte vaknat ur chocken än antar jag) men med ångestfyllda steg gick jag till den bransch där konsumenterna saknar någon egentlig makt. Idag klippte jag mig.
Jag berättade att jag ville ha en jag-gillar-och-har-koll-på-musik-frilla, slog på iPoden och slöt mina ögon. I mitt huvud såg jag en Per Sinding-Larsen-kalufs komma flygande och slutligen så kom den förutbestämda koden tre klapp på huvudet och det var klart. Bara att betala och gå hem.
Nej givetvis var det inte så det gick till men jag avundas dem som kan göra så. Istället satt jag nervöst och höll så hårt i stolens armstöd att knogarna vitnade samtidigt som man krystat konverserade med personen som hade ens framtid i sina händer. Jag ogillar verkligen dessa artighetssamtal där ingenting diskuteras på djupet. Varför ska jag sitta och berätta om mitt liv och vad jag gör för en person som jag på sin höjd träffar i 45 minuter 4 gånger/år? Visst, det kanske kan vara trevligt ibland men för mig är det bara onödigt. Det är ju inte direkt så att man uppnår den relation där man delar med sig av erfarenheter och berättar fyllehistorier för varandra, sådana samtal som man faktiskt kan ha glädje och nytta av. Det måste också vara jobbigt för frisörer att alltid vara så inställsamma hela tiden, fast ändå inte. Visserligen connecta jag och gulblonda Linnéa lite vid Nationalteatern och blues (en blonderad tjej som gillar sådan musik var något nytt för mig men så underbart!) men sen behövde en kund hjälp och samtalet var som bortblåst.
Egentligen borde jag kanske ta tillfället i akt att träna på mina charmörskills eftersom jag alltid klipper mig hos unga - men äldre än mig - och fräscha tjejer. Det är ju trots allt de som ska tycka att jag ser bra ut i min frisyr, d.v.s. min målgrupp. Men att sitta och småflörta känns inte riktigt rätt när personen i stolen bredvid garanterat lär sitta och "överhöra" mina patetiska försök och sedan lär blogga om det.
Det är ju dessutom oerhört svårt och jobbigt att samtala med den person som är ansvarig för både mitt självförtroende och min värdighet den närmaste tiden. Tänk er själva att sitta och samtala med djävulen över en kopp te? Vad som helst kan hända och slinker det ur något opassande så är du bara ett "Oops!" ifrån att få spendera de närmaste veckorna i ensamhet i din etta som du hyr i andrahand.
För visst är det ändå sjukt vad mycket värdighet man sätter vid sitt hår? Såväl kille som tjej gör det, men varför? Hår är väl egentligen något som är äckligt, eller i alla fall som blir äckligt i samma stund som det lämnar kroppen? Borde man då inte bli glad över att bli av med det då?
Nej hår är helt okej så länge som det sitter på huvudet, i övrigt är det tveksamt. Med en frisyr identifierar man sig själv och låter andra få en aning om vad man är för människa egentligen. Detta innebär alltså att badrum ibland förvandlas till ett forum för svordomar, spegeln blir ett slags tillmälesplank. Egentligen är det ingen annan förutom en själv som ser att man har en dålig hårdag, att luggen inte ligger på det sätt som du vill men nästan. Om man bara flyttar det lite där och lyfter upp det lite här och så är man där och petar med fingrarna och så ser det ännu värre ut än förut. Man fylls av en sur ångest och vill bara åka hem och gömma sig för att man är så jävla ful just nu, i sina egna ögon. Den som först yttrade att det bara är att raka av sig håret för killar vill jag träffa i sällskap av en slipmaskin och en korkskruv.
Det är alltså väldigt mycket av ens värdighet som man förlitar sig på att lite hårvax - brylcréme om man är från Mariestad, appliceras med fördel med stålkam - ska hålla uppe. Ändå är det inte riktigt lika mycket värdighet som sitter i håret som när man precis missar bussen eller som när ramlar på en offentlig plats. Jisses, att man inte får läsa om fler som låter kroppen dingla av den enkla orsaken. Man hittar en lapp i bröstfickan där det står "Jag snubblade över rälsen vid Kungsportsplatsen. Jag orkar inte bygga upp all den värdighet som jag tidigare samlat igen, jag orkar inte! Säg till mamma att jag älskar henne. Farväl..." Jag är bombsäker (det är ett för övrigt ett dumt ord om något! Säker som en bomb? Avgå!) på att man skulle kunna se hur värdigheten svävar iväg från en person som ramlar om man filmar fallet med en aura-kamera och sedan kollar på det i ultrarapid. Hur man efter fallet ska ta sig ur situationen är ett mysterium. Min personliga favorit är att inte försöka gömma undan det som nyligen skett. Låt orsaken till din korta luftfärd få veta vad du tycker om saken och gör det högt och tydligt. Det är ingen idé att hymla om saken. Vem vet, svär du på riktigt bra så får du kanske lite värdighet tillbaka?
Nu när jag kom hem så undvek jag att titta mig i spegeln så länge som möjligt men slutligen tog min nyfikenhet över. Jag ville bara gråta men eftersom jag har en penis så gråter jag endast när mitt favoritlag förlorar, om ens det. Som vanligt så blev det lite kortare än det som var min avsikt. Det blir alltid så, lite för kort och nu ser jag ut att nyligen ha tagit studenten. Att man åldras i takt med att håret växer förstår jag såklart men att man föryngras i frisörstolen är inte alls lika självklart. Nu vet jag att 12 centimeter innebär tre år.
Men jaja, såvida man inte heter Kennedy Bakic..(äsch!) så växer håret ut igen och snart får jag väl den längd jag suktar efter. Tills dess så får jag gå omkring och leva med min pojkspolingfrilla, inte mycket mer att göra åt saken. Vad hände med öppet köp?
Ha det!
// Yeahns
PS. För er som lyckats ta er de 1 075 orden hit ner så vill jag be om en tjänst. Vardagshjälte som jag är (blodgivare och grejer) så bjuder jag på en länk att surfa in på; Ett klick för skogen heter stiftelsen och för varje unikt klick/dag så är man med och räddar en gammal urskog. Såvida man inte vill betala så är det helt gratis så länge som man har några sekunder över. Se så, hjälp till! DS.
Jag berättade att jag ville ha en jag-gillar-och-har-koll-på-musik-frilla, slog på iPoden och slöt mina ögon. I mitt huvud såg jag en Per Sinding-Larsen-kalufs komma flygande och slutligen så kom den förutbestämda koden tre klapp på huvudet och det var klart. Bara att betala och gå hem.
Nej givetvis var det inte så det gick till men jag avundas dem som kan göra så. Istället satt jag nervöst och höll så hårt i stolens armstöd att knogarna vitnade samtidigt som man krystat konverserade med personen som hade ens framtid i sina händer. Jag ogillar verkligen dessa artighetssamtal där ingenting diskuteras på djupet. Varför ska jag sitta och berätta om mitt liv och vad jag gör för en person som jag på sin höjd träffar i 45 minuter 4 gånger/år? Visst, det kanske kan vara trevligt ibland men för mig är det bara onödigt. Det är ju inte direkt så att man uppnår den relation där man delar med sig av erfarenheter och berättar fyllehistorier för varandra, sådana samtal som man faktiskt kan ha glädje och nytta av. Det måste också vara jobbigt för frisörer att alltid vara så inställsamma hela tiden, fast ändå inte. Visserligen connecta jag och gulblonda Linnéa lite vid Nationalteatern och blues (en blonderad tjej som gillar sådan musik var något nytt för mig men så underbart!) men sen behövde en kund hjälp och samtalet var som bortblåst.
Egentligen borde jag kanske ta tillfället i akt att träna på mina charmörskills eftersom jag alltid klipper mig hos unga - men äldre än mig - och fräscha tjejer. Det är ju trots allt de som ska tycka att jag ser bra ut i min frisyr, d.v.s. min målgrupp. Men att sitta och småflörta känns inte riktigt rätt när personen i stolen bredvid garanterat lär sitta och "överhöra" mina patetiska försök och sedan lär blogga om det.
Det är ju dessutom oerhört svårt och jobbigt att samtala med den person som är ansvarig för både mitt självförtroende och min värdighet den närmaste tiden. Tänk er själva att sitta och samtala med djävulen över en kopp te? Vad som helst kan hända och slinker det ur något opassande så är du bara ett "Oops!" ifrån att få spendera de närmaste veckorna i ensamhet i din etta som du hyr i andrahand.
För visst är det ändå sjukt vad mycket värdighet man sätter vid sitt hår? Såväl kille som tjej gör det, men varför? Hår är väl egentligen något som är äckligt, eller i alla fall som blir äckligt i samma stund som det lämnar kroppen? Borde man då inte bli glad över att bli av med det då?
Nej hår är helt okej så länge som det sitter på huvudet, i övrigt är det tveksamt. Med en frisyr identifierar man sig själv och låter andra få en aning om vad man är för människa egentligen. Detta innebär alltså att badrum ibland förvandlas till ett forum för svordomar, spegeln blir ett slags tillmälesplank. Egentligen är det ingen annan förutom en själv som ser att man har en dålig hårdag, att luggen inte ligger på det sätt som du vill men nästan. Om man bara flyttar det lite där och lyfter upp det lite här och så är man där och petar med fingrarna och så ser det ännu värre ut än förut. Man fylls av en sur ångest och vill bara åka hem och gömma sig för att man är så jävla ful just nu, i sina egna ögon. Den som först yttrade att det bara är att raka av sig håret för killar vill jag träffa i sällskap av en slipmaskin och en korkskruv.
Det är alltså väldigt mycket av ens värdighet som man förlitar sig på att lite hårvax - brylcréme om man är från Mariestad, appliceras med fördel med stålkam - ska hålla uppe. Ändå är det inte riktigt lika mycket värdighet som sitter i håret som när man precis missar bussen eller som när ramlar på en offentlig plats. Jisses, att man inte får läsa om fler som låter kroppen dingla av den enkla orsaken. Man hittar en lapp i bröstfickan där det står "Jag snubblade över rälsen vid Kungsportsplatsen. Jag orkar inte bygga upp all den värdighet som jag tidigare samlat igen, jag orkar inte! Säg till mamma att jag älskar henne. Farväl..." Jag är bombsäker (det är ett för övrigt ett dumt ord om något! Säker som en bomb? Avgå!) på att man skulle kunna se hur värdigheten svävar iväg från en person som ramlar om man filmar fallet med en aura-kamera och sedan kollar på det i ultrarapid. Hur man efter fallet ska ta sig ur situationen är ett mysterium. Min personliga favorit är att inte försöka gömma undan det som nyligen skett. Låt orsaken till din korta luftfärd få veta vad du tycker om saken och gör det högt och tydligt. Det är ingen idé att hymla om saken. Vem vet, svär du på riktigt bra så får du kanske lite värdighet tillbaka?
Nu när jag kom hem så undvek jag att titta mig i spegeln så länge som möjligt men slutligen tog min nyfikenhet över. Jag ville bara gråta men eftersom jag har en penis så gråter jag endast när mitt favoritlag förlorar, om ens det. Som vanligt så blev det lite kortare än det som var min avsikt. Det blir alltid så, lite för kort och nu ser jag ut att nyligen ha tagit studenten. Att man åldras i takt med att håret växer förstår jag såklart men att man föryngras i frisörstolen är inte alls lika självklart. Nu vet jag att 12 centimeter innebär tre år.
Men jaja, såvida man inte heter Kennedy Bakic..(äsch!) så växer håret ut igen och snart får jag väl den längd jag suktar efter. Tills dess så får jag gå omkring och leva med min pojkspolingfrilla, inte mycket mer att göra åt saken. Vad hände med öppet köp?
Ha det!
// Yeahns
PS. För er som lyckats ta er de 1 075 orden hit ner så vill jag be om en tjänst. Vardagshjälte som jag är (blodgivare och grejer) så bjuder jag på en länk att surfa in på; Ett klick för skogen heter stiftelsen och för varje unikt klick/dag så är man med och räddar en gammal urskog. Såvida man inte vill betala så är det helt gratis så länge som man har några sekunder över. Se så, hjälp till! DS.
onsdag 4 mars 2009
Stor i orden, liten på jorden
Är det inte underligt vilket stort behov man hade av att framstå som "cool" när man var yngre? Bilden av sig själv skulle vara så stor som möjlig i andras ögon även om den egentligen inte stämde det minsta överens, sak samma. Någon tyckte att man var häftig och då hade man lyckats! Hur man sedan åstadkom detta kvittade men det fanns flera vägar att gå. Man kunde t.ex. försöka agera och se frän ut och/eller göra extrema saker såsom att spruta eld med en axe-deo och en tändare eller hoppa in i buskar. Vad som helst som skapar uppmärksamhet är bra! Själv försökte jag mig på lite olika varianter i jakt på självförtroende.
Hur kom jag då att tänka på det här? Jo jag försökte nämligen att googla mig själv och lyckades hitta mina gamla Skunk-sidor. Skunk var något jag sysslade med det första året på detta millenium och det var dåtidens facebook. Jag gillade Skunk. Det fanns mycket att göra med sina sidor, bl.a. så spelades Hot Butters klassiker Popcorn när man kom in på en av mina profiler. Så här kunde förresten en av mina profiltexter lyda:
Överst på mina Skunk-sidor står det numera att "SKUNK SUGER HÅRT OCH LÄNGE!!!". Jag antar att det var något jag lagt till under den sista inloggningen, då jag blev för ball för Skunk. Tydligen var dock versaler fortfarande hett.
Ha det!
// Yeahns
PS. Way Out West (13-15 augusti) har idag gjort sitt första artistsläpp. Arctic Monkeys, Lily Allen, Band of Horses, Wilco, Bon Iver, Fever Ray, Vivian Girls, Jenny Wilson och Timo Räisänen spelar alla på scen.
Bokade till klubbspelningar är hittills Chairlift, Jay Reatard, Crookers, Magnetic Man feat. Skream & Benga, Erol Alkan, The Big Pink, The Bronx och inte minst Rise Against! Festivalpasset går på 1345 sek + 40-lappen i serviceavgift och gäller för alla dagar och klubbar. Se så, boka nu! Boende löser vi... DS.
Hur kom jag då att tänka på det här? Jo jag försökte nämligen att googla mig själv och lyckades hitta mina gamla Skunk-sidor. Skunk var något jag sysslade med det första året på detta millenium och det var dåtidens facebook. Jag gillade Skunk. Det fanns mycket att göra med sina sidor, bl.a. så spelades Hot Butters klassiker Popcorn när man kom in på en av mina profiler. Så här kunde förresten en av mina profiltexter lyda:
"Tja jag heter då Jens och bor i Älgarås.Älgarås är en liten håla i Västergötland.Jag är 13 år och går i klass 7d i centralskolan i Töreboda.Jag hade tänkt att bli skateare men just nu har jag ingen bräda men det problemet är nog snart löst.På fritiden är jag med Svante(Anton)"Svante King" eller så spöar jag brorsan för han är så olidlig.Jag lirar lite fotboll oxå i en klubb som heter ÄSK.Lite kort om mig.Mezza mig.Ciao.PS.Gå in på min andra sida oxå TERROR*.DS.Om ni får nummer 100,200,300 osv mezza."Samtidigt som jag skrattar över det så mår jag också lite illa. Det här var alltså den person jag var - eller ville vara - på den tiden jag trodde att självkänslan fanns i munktröjor med extrema tryck. De användarnamn jag höll mig med på den tiden är inget att skylta med heller. "JENS THE GREAT" är ett tydligt bevis på den självdistans jag uppvisade (eller inte, vilket man vill) och hur maffigt det var med versaler på den tiden. Jag kom ju dock på hur oerhört patetiskt det var och skapade en ny sida. Apropå dåliga namn så hette min första Lunarstorm "IQ_87" och även här insåg jag hur lätt det kunde misstolkas och skapade nytt. Förändringar är bra, det är mycket som har förändrats.
Överst på mina Skunk-sidor står det numera att "SKUNK SUGER HÅRT OCH LÄNGE!!!". Jag antar att det var något jag lagt till under den sista inloggningen, då jag blev för ball för Skunk. Tydligen var dock versaler fortfarande hett.
Ha det!
// Yeahns
PS. Way Out West (13-15 augusti) har idag gjort sitt första artistsläpp. Arctic Monkeys, Lily Allen, Band of Horses, Wilco, Bon Iver, Fever Ray, Vivian Girls, Jenny Wilson och Timo Räisänen spelar alla på scen.
Bokade till klubbspelningar är hittills Chairlift, Jay Reatard, Crookers, Magnetic Man feat. Skream & Benga, Erol Alkan, The Big Pink, The Bronx och inte minst Rise Against! Festivalpasset går på 1345 sek + 40-lappen i serviceavgift och gäller för alla dagar och klubbar. Se så, boka nu! Boende löser vi... DS.
tisdag 3 mars 2009
Uppfostrans uteliv
Det tredje och sista resmålet på vår tripp bland mina hemtrakter är Mariestad. Här gick jag på gymnasiet och här har jag haft mina mest misslyckade utekvällar i mitt liv. Det är ingen slump att detta är vår slutdestination för trots att E20 går längs med stadsgränsen så kan detta mycket väl vara världens ände.
Mariestad eller Vänerns Pärla (som i princip alla Vänerns kuststäder populärt kallar sig själva) är enligt deras oerhört tråkiga och icke-informativa kommunpresentation en stad i utveckling och det bor drygt 16 000 så kallade människor i tätorten. Hit har ett antal butikskedjor hittat och dessa bildar ett shoppingområde av nästan likartat utbud som Avenyn, dock något färre uteserveringar och nattklubbar. Om jag ska beskriva staden med endast två ord så blir det "borgarstyrd raggarhåla" men då missar man den tredje kategorin människor som dominerar staden, nämligen hockeykillar. Dessa hockeykillar vandra omkring stadens gator iklädda mjukisbyxor, keps, lång hockeyfrilla fylld av fett och en öppen mun så att de ser extra korkade ut ifall de inte redan lyckats med den bedriften. Lägg därtill ett ego så stort att Peter Harryson känner sig liten. Som exempel kan nämnas konversationen mellan min lillebror och en fyra år äldre hockeykille på stadens uteställe:
Hockeykille: - Vet du vem jag är eller?
Lillebror: - Nej. Borde jag det?
Hockeykille: - Ja det borde du!
Jag såg denne hockeykille senast på juldagsfirandet. Han hade blivit tjock.
Lördagsnöjet stavas "Statt" och eftersom det i stort sett är tomt på alternativ så går alla hit. Eftersom alla alltid går hit så tröttnar man på sällskapet och detta kompenserar man med att dricka alkohol i absurdum. Här finns inget Less is more-tänk utan det är fullt ös medvetslös som gäller. På Statt samlas alla mellan 18 och 30 år för att dansa loss till tonerna av Sommarnatt, Alla flickor och liknande blandat med de näst senaste RIX FM-hitsen. Här är alla kläder, som inte är mjukisbrallor eller arbetskläder, festkläder. Äger man en rutig skjorta så kan man bli kung för en dag!
Hit går alltså jag ibland för att kunna träffa en gammal bekant de få gånger som jag är hemmavid och även jag dras med i försten ner i botten på flaskan, dock utan att ens vara i närheten av andras nivå. Där alkoholen går in, där går sinnet ut och jag tror alltid att det kanske kan bli en trevlig utekväll ändå. Jag har alltid lika fel.
De personer som man kommer dit för att prata med är så fulla att det inte går att föra en vettig konversation med dem. Musiken är den som jag beskrev ovan och det gör ont i mig bara jag tänker tanken att dansa till det. Toaletterna är nerspydda, det är vatten (hoppas jag) på hela golvet, pissoaren är full av snus, ölflaskor och piss eftersom folk inte orkar spola efter sig. Dessutom så ligger pappret från de som bemödade sig att tvätta händerna efter tömningen överallt, utom i papperskorgen. Är man inte spyfärdig innan besöket på bekvämlighetsinrättningen så är man det efteråt.
På dansgolvet skymtar man sina vinglande vänner på jakt efter tillfällig kärlek. Hur kul kan det vara att försöka få till det med en tjej när man på rak arm kan pricka av fem killar - i värsta fall från samma hockeylag - som hon tidigare varit med i samma lokal? Om alla skulle tillämpa den oskrivna 20 kronors-regeln (gör man något med en tjej som en vän varit med tidigare så är man skyldig vännen 20 spänn) så skulle aldrig någon ha pengar; alla pengar skulle vara fast i systemet.
Statt är även en arena för handgemäng. På juldagen blev jag vittne till inte mindre än fyra olika slagsmål och detta är alltså i en lokal som tar ca 300 personer. Har man inte fått utlopp för sina agressioner inne på "nattklubben" så finns det tillfällen efteråt. I väntan på snabbmat uppstår lätt dispyter och här kämpar alla - invandrare, raggare, hockeykillar, you name it! - om den respekt de anser sig förtjäna. Som jag har skrivit tidigare; "Att besöka Statt en lördagkväll är det närmaste man kan komma att resa bakåt i tiden".
Hur kommer det sig då att jag avskyr den största av mina hemtraktshålor? Svaret är enkelt. I Mariestad så tror befolkningen verkligen att de är något. Mariestadbor lider av ett storebrorskomplex gentemot Töreboda - som inte har något lillebrorskomplex, man vet att man inte är något - och de vill ständigt visa sig vara bättre än sin grannkommun, vilket ofta visar sig i den lokala Mariestads-Tidningens artiklar. Det är möjligt att detta beror på det lillebrorskomplex Mariestad har till Skövde vilket utvecklats till ett drama fyllt av avund och avsky. Är det inte syskonkärlek så säg?
Ha det!
// Yeahns
Mariestad eller Vänerns Pärla (som i princip alla Vänerns kuststäder populärt kallar sig själva) är enligt deras oerhört tråkiga och icke-informativa kommunpresentation en stad i utveckling och det bor drygt 16 000 så kallade människor i tätorten. Hit har ett antal butikskedjor hittat och dessa bildar ett shoppingområde av nästan likartat utbud som Avenyn, dock något färre uteserveringar och nattklubbar. Om jag ska beskriva staden med endast två ord så blir det "borgarstyrd raggarhåla" men då missar man den tredje kategorin människor som dominerar staden, nämligen hockeykillar. Dessa hockeykillar vandra omkring stadens gator iklädda mjukisbyxor, keps, lång hockeyfrilla fylld av fett och en öppen mun så att de ser extra korkade ut ifall de inte redan lyckats med den bedriften. Lägg därtill ett ego så stort att Peter Harryson känner sig liten. Som exempel kan nämnas konversationen mellan min lillebror och en fyra år äldre hockeykille på stadens uteställe:
Hockeykille: - Vet du vem jag är eller?
Lillebror: - Nej. Borde jag det?
Hockeykille: - Ja det borde du!
Jag såg denne hockeykille senast på juldagsfirandet. Han hade blivit tjock.
Lördagsnöjet stavas "Statt" och eftersom det i stort sett är tomt på alternativ så går alla hit. Eftersom alla alltid går hit så tröttnar man på sällskapet och detta kompenserar man med att dricka alkohol i absurdum. Här finns inget Less is more-tänk utan det är fullt ös medvetslös som gäller. På Statt samlas alla mellan 18 och 30 år för att dansa loss till tonerna av Sommarnatt, Alla flickor och liknande blandat med de näst senaste RIX FM-hitsen. Här är alla kläder, som inte är mjukisbrallor eller arbetskläder, festkläder. Äger man en rutig skjorta så kan man bli kung för en dag!
Hit går alltså jag ibland för att kunna träffa en gammal bekant de få gånger som jag är hemmavid och även jag dras med i försten ner i botten på flaskan, dock utan att ens vara i närheten av andras nivå. Där alkoholen går in, där går sinnet ut och jag tror alltid att det kanske kan bli en trevlig utekväll ändå. Jag har alltid lika fel.
De personer som man kommer dit för att prata med är så fulla att det inte går att föra en vettig konversation med dem. Musiken är den som jag beskrev ovan och det gör ont i mig bara jag tänker tanken att dansa till det. Toaletterna är nerspydda, det är vatten (hoppas jag) på hela golvet, pissoaren är full av snus, ölflaskor och piss eftersom folk inte orkar spola efter sig. Dessutom så ligger pappret från de som bemödade sig att tvätta händerna efter tömningen överallt, utom i papperskorgen. Är man inte spyfärdig innan besöket på bekvämlighetsinrättningen så är man det efteråt.
På dansgolvet skymtar man sina vinglande vänner på jakt efter tillfällig kärlek. Hur kul kan det vara att försöka få till det med en tjej när man på rak arm kan pricka av fem killar - i värsta fall från samma hockeylag - som hon tidigare varit med i samma lokal? Om alla skulle tillämpa den oskrivna 20 kronors-regeln (gör man något med en tjej som en vän varit med tidigare så är man skyldig vännen 20 spänn) så skulle aldrig någon ha pengar; alla pengar skulle vara fast i systemet.
Statt är även en arena för handgemäng. På juldagen blev jag vittne till inte mindre än fyra olika slagsmål och detta är alltså i en lokal som tar ca 300 personer. Har man inte fått utlopp för sina agressioner inne på "nattklubben" så finns det tillfällen efteråt. I väntan på snabbmat uppstår lätt dispyter och här kämpar alla - invandrare, raggare, hockeykillar, you name it! - om den respekt de anser sig förtjäna. Som jag har skrivit tidigare; "Att besöka Statt en lördagkväll är det närmaste man kan komma att resa bakåt i tiden".
Hur kommer det sig då att jag avskyr den största av mina hemtraktshålor? Svaret är enkelt. I Mariestad så tror befolkningen verkligen att de är något. Mariestadbor lider av ett storebrorskomplex gentemot Töreboda - som inte har något lillebrorskomplex, man vet att man inte är något - och de vill ständigt visa sig vara bättre än sin grannkommun, vilket ofta visar sig i den lokala Mariestads-Tidningens artiklar. Det är möjligt att detta beror på det lillebrorskomplex Mariestad har till Skövde vilket utvecklats till ett drama fyllt av avund och avsky. Är det inte syskonkärlek så säg?
Ha det!
// Yeahns
måndag 2 mars 2009
Aldrig fouca upp
Yeahns nämnde uttrycket ”fucka upp” häromveckan. I min studiekrets (vilken består av mig och en till) har denna dag ett liknande uttryck, anspelat på Jens Lapidus’ boktitel, dykt upp; ”aldrig fouca upp”. Detta refererar till den franske filosofen Michel Foucault, vilken i sin Diskursens ordning inleder med följande citat:
Jag skulle ha önskat att jag oförmärkt kunde glida in i det anförande jag håller idag, liksom in i alla dem jag kanske i åratal framöver kommer att hålla här. Hellre än att ta till orda ville jag vara innesluten av orden och buren långt bortom varje möjlig början. I samma ögonblick som jag började tala ville jag upptäcka en namnlös röst som sedan länge föregick mig; då hade det räckt om jag fogade in mig, fullföljde meningen och installerade mig i dess pauser utan att någon lade märke till det – som om den genom ett ögonblicks tystnad gav mig ett tecken. Ingen början skulle finnas då, och istället för att vara den som talet kommer från skulle jag, såsom av en slump, ha hamnat i dess väg – ett litet tomrum, den punkt där det skulle försvinna.
Jag skulle kanske (jag vet ärligt talat inte) vilja anse att det är en förjävla bra och intresseväckande inledning, men jag kan inte förmå mig till att tycka det. Inte när man vet att man måste förstå vad han egentligen menar i detta stycke och i de resterande sextio sidorna i boken plus ytterligare ett par hundra sidor till denna veckas inlämningsuppgift (magisternivå är ett jävla slit, om jag får gnälla lite). Att ”aldrig fouca upp” innebär att aldrig bli pretentiös eller äckligt överambitiös – att ta livet med en klackspark.
Det kan vara ett ganska bra rättesnöre för en stiff snubbe som jag. Idag hindrade det mig (det och lite till, bl.a. att det var ett väldigt trevligt mail jag fick och det faktum att jag försöker leva efter Stefan Einhorns hjärnkirurgi i ”Konsten att vara snäll”) från att inte besvara en avslagen arbetsansökan som innehöll orden ”ha en toppen dag” med ett mail där jag beskrev att jag ändå inte skulle vilja jobba för någon som ”fel aktigt sär skriver ord”. Jag foucade således inte upp och jag betedde mig alltså inte heller som ett svin…
”Diskursens ordning” är, anyway, anyhow, anywhere, Foucaults installationsföreläsning vid Collège de France. Tydligen skulle man ha varit där eftersom den, enligt baksidan på boken, ”uppenbart… markerar en brytning i Michel Foucaults filosofi…” där ”…för första gången hans ’arkeologiska’ metod konfronteras med den ’genealogiska’”, men jag vete fan. Han var ju (enligt den alternativa tolkningen, där att ”aldrig fouca upp” innebär att inte vara stökig) uppenbart jävligt berusad/påtänd, vilket oftast innehåller ett visst mått av underhållning, men det kan ju samtidigt också vara fruktansvärt pinsamt – att i sin installationsföreläsning börja svamla om ”namnlösa röster” och att dyka upp i meningars tomrum. Nä du Michel (om det inte hade varit för att du kolavippa); gör om, gör rätt.
Jag skulle ha önskat att jag oförmärkt kunde glida in i det anförande jag håller idag, liksom in i alla dem jag kanske i åratal framöver kommer att hålla här. Hellre än att ta till orda ville jag vara innesluten av orden och buren långt bortom varje möjlig början. I samma ögonblick som jag började tala ville jag upptäcka en namnlös röst som sedan länge föregick mig; då hade det räckt om jag fogade in mig, fullföljde meningen och installerade mig i dess pauser utan att någon lade märke till det – som om den genom ett ögonblicks tystnad gav mig ett tecken. Ingen början skulle finnas då, och istället för att vara den som talet kommer från skulle jag, såsom av en slump, ha hamnat i dess väg – ett litet tomrum, den punkt där det skulle försvinna.
Jag skulle kanske (jag vet ärligt talat inte) vilja anse att det är en förjävla bra och intresseväckande inledning, men jag kan inte förmå mig till att tycka det. Inte när man vet att man måste förstå vad han egentligen menar i detta stycke och i de resterande sextio sidorna i boken plus ytterligare ett par hundra sidor till denna veckas inlämningsuppgift (magisternivå är ett jävla slit, om jag får gnälla lite). Att ”aldrig fouca upp” innebär att aldrig bli pretentiös eller äckligt överambitiös – att ta livet med en klackspark.
Det kan vara ett ganska bra rättesnöre för en stiff snubbe som jag. Idag hindrade det mig (det och lite till, bl.a. att det var ett väldigt trevligt mail jag fick och det faktum att jag försöker leva efter Stefan Einhorns hjärnkirurgi i ”Konsten att vara snäll”) från att inte besvara en avslagen arbetsansökan som innehöll orden ”ha en toppen dag” med ett mail där jag beskrev att jag ändå inte skulle vilja jobba för någon som ”fel aktigt sär skriver ord”. Jag foucade således inte upp och jag betedde mig alltså inte heller som ett svin…
”Diskursens ordning” är, anyway, anyhow, anywhere, Foucaults installationsföreläsning vid Collège de France. Tydligen skulle man ha varit där eftersom den, enligt baksidan på boken, ”uppenbart… markerar en brytning i Michel Foucaults filosofi…” där ”…för första gången hans ’arkeologiska’ metod konfronteras med den ’genealogiska’”, men jag vete fan. Han var ju (enligt den alternativa tolkningen, där att ”aldrig fouca upp” innebär att inte vara stökig) uppenbart jävligt berusad/påtänd, vilket oftast innehåller ett visst mått av underhållning, men det kan ju samtidigt också vara fruktansvärt pinsamt – att i sin installationsföreläsning börja svamla om ”namnlösa röster” och att dyka upp i meningars tomrum. Nä du Michel (om det inte hade varit för att du kolavippa); gör om, gör rätt.
söndag 1 mars 2009
Uppfostrans kommun
"TÖREBODADenna högst spekulativa fråga låter GP pryda det övre högra hörnet på sin förstasida. Anledningen är att mannen - med ett hakparti så kraftigt att till och med Jay Leno skulle tvingas till att titta två gånger - som sedermera ska tituleras Prins Daniel, hertig av Västergötland - såvida han lyckas hålla fingrarna borta från lillasyrran så att säga - har förlovat sig med Sveriges tronarvinge. Detta har knappast undgått någon då det skapat ett så stort journalistiskt rabalder att själva förlovningsparet (är det bara jag som får tredje klass-redovisningsvibbar? Varför har ens kungen ett papper, eller är det någon som rebusöversatt hans tal?) börjar ångra det officiella delgivandet. Men det är inte monarkins vara eller icke vara jag ska skriva om - inte just nu i.a.f. - utan om nästa resmål på vår resa bland mina hemtrakter.
Kan den blivande hertigen tänkas trivas där?"
I papperstidningen (GP är extremt dåliga på att lägga upp artiklar på Internet) frågar sig krönikören Peter Lenken var den kommande hertigen kan tänkas trivas bäst: "Vilken ort är Västergötlands Ockelbo? Töreboda kanske". Jag har aldrig varit i Ockelbo och planerar inte att åka dit heller men för att hjälpa er som varit i Ockelbo att göra en relevant jämförelse så tänker jag berätta om den ort som gett namn åt min hemkommun, nämligen Töreboda.
Det bor - enligt 2006 års siffror - 9 376 invånare i Töreboda kommun (notera att man även utan Älgarås medräknat landar på över 9 000 stackare) vilket kan sättas i relation till Ockelbos skara på 6 038 personer. I Töreboda finns de mest nödvändigaste butikerna och där hittar man bl.a. norra Skaraborgs dyraste matbutik i Coop Konsum. På torsdagar besöker man marknaden som anordnas på torget och den lokala alkolisten kallas Texas som ofta ses transportera sitt blonda krull och sin röda näsa via cykel. Bli inte förvånad om du hör en fis eller rap när du vandrar på gatorna, i Töreboda har man förlikat sig med de naturella behoven. Alla känner alla här vilket leder till att rykten sprids snabbare än Tony Montana hinner säga "fuck".
Töreboda är mer eller mindre känt för flera saker. Nedan kommer en kortare beskrivning av dem alla:
- Göta Kanal - Kanalen som går tvärsöver landet (vågrätt såklart) och som i princip klargör var Sveriges södra gräns går. Det görs ju flertalet buskisfilmer om detta vattenflöde som även klyver samhället Töreboda i två delar. Orten har också sett till att utnyttja denna kanal genom att bilda Sveriges minsta färjelinje. En liten färja som kopplar samman det tudelade samhället med ett rep. Miljövänlig är den också då den drivs på färjekarlens (ofta någon mindre lyckad ungdom/nyvuxen) förmåga att dra i rep. En enkelresa kostar 50 öre. Några rabatthäften eller dylikt finns inte.
- Tågstationen - Jojo! I Töreboda stannar intercitytågen som går mellan Göteborg och Stockholm. Hållplatsen mellan Skövde och Laxå.
- Törebodafestivalen - Vart tredje år anordnas detta familjespektakel där ortens ynglingar ser sin chans att få den första fyllan, hoppa i hoppborgar och köpa godisremmar. Artisterna är av blandad kvalité. Allt ifrån Mando Diao, The Sounds och The Ark till Lilla Melodifestivalen, EMD och Mora Träsk har eller ska uppträda. Detta är förmodligen ett sätt för kommunen att kompensera sina skattebetalare för den melankoli som de dagligen utsätts för.
- Världens största postlåda - Ett kall efter uppmärksamhet inför en av festivalerna som gått. Ett jippo-försök alltså. Jag vet inte om den finns kvar längre. Den står i.a.f. inte framme året runt.
- Jimmy Bölja - Sist men inte minst denna lokalkändis. Han är en glädjespridare (folk skrattar åt honom, inte med honom), alltid på tapeten i konversationer och han sysslar med så kallad musik, knepig sådan med ännu underligare texter som säkert är skapad i Markoolio e-Jay. Med detta blev han så småningom känd och han fick uppträda på lokala evengemang såsom Viken Runt och nyss nämnda festival. Förstå vilken press det måste innebära att vara kändis i en ort där shopping stavas ICA Supermarket! Trots detta fortskred framgången och förmodligen nådde hans karriär toppen när han fick tv-tid i Filip & Fredriks 100 Höjdare - Sveriges skönaste människor. Men även en uppförsbacke har ett slut och snart mötte även Jimmy det. Nu har Jimmy hittat sponken och börjat röka. Han har flyttat hemifrån och flyttat ihop med ett riktigt whitetrash. Hans karriär är i princip helt avstannad (eller?) och vad som händer med herr Bölja får framtiden utvisa. Idiot eller ett galet geni? Svårt att säga men det lutar åt det förra då han är lite bakom flötet Jimmy. Gungstolen gungar men farmor är död så att säga. Men en sak är säker; det var ett värdigt rockstjärneslut.
Jag vill avsluta med orden som en vän från Göteborg utmynnade när jag nämnde Töreboda:
"Töreboda. Det låter som en riktig jävla bonnhåla!"Ha det!
// Yeahns
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)