Forna sångerskan i The Concretes (Betongen på svenska, mindre smickrande), Victoria Bergsman, kör ju eget och på hennes andra skiva finns följande låt att hitta:
Taken By Trees - My boys
En jodå-låt som inte alls är lika bra som originalet men ändå helt okej, fast mest rolig. För er som känner till Animal Collectives version så kan jag även berätta - via Albertazzi - att Deportees körde en egen variant på Popaganda (på länken har ni ett jättekort smakprov). My girls är dock fortfarande - utan konkurrens - årets låt, hittills...
Ha det!
// Yeahns
PS. Tipstack ska även ges till Jacob! DS.
söndag 30 augusti 2009
lördag 29 augusti 2009
One, two woop woop!
Det går att ifrågasätta om det ens kan klassificeras som musik men idag är det lördag och det finns ingen annan låt som kan få mig så laddad som denna just nu:
The Bloody Beetroots feat. Steve Aoki - Warp 1,9
Jag skäms lite grann men jag gillar't!
Ha det!
// Yeahns
PS. Ta gärna ett hör på Dimmakmmunication också. DS.
The Bloody Beetroots feat. Steve Aoki - Warp 1,9
Jag skäms lite grann men jag gillar't!
Ha det!
// Yeahns
PS. Ta gärna ett hör på Dimmakmmunication också. DS.
torsdag 27 augusti 2009
De har roligare i norr
Nä om någon skulle ta och skriva något kanske och med den värdelösa inledningen så tänkte jag påbörja ett nytt segment här på ITHMG (som mina kamrater gärna får haka på). Det är alldeles för lite listor här på bloggen och trots att alla vet att listor är väldigt diskutabla och i mångt och mycket påverkas av skaparens tillfälliga humör så stannar alla utom Lotta Engberg upp för att ta del av listan, oavsett ämne!
Först ut är en lista som jag sammanställde under en oerhört tröttsam föreläsning om hur sjukhus beräknar sina kostnader (Sahlgrenska kör tydligen på metoden KPP - Kostnad Per Patient). Den grundar sig på de svenska orter som skapar mest förnöjelse när man uttalar deras namn, och föga förvånande så domineras den av ett gäng norrländska orter med deras finska påbrå.
Topp 5 ortsnamn som är roliga att säga:
5. Jokkmokk
4. Finnerödja
3. Ålloluokta
2. Tjåmotis
1. Jukkasjärvi
Ha det!
// Yeahns
Först ut är en lista som jag sammanställde under en oerhört tröttsam föreläsning om hur sjukhus beräknar sina kostnader (Sahlgrenska kör tydligen på metoden KPP - Kostnad Per Patient). Den grundar sig på de svenska orter som skapar mest förnöjelse när man uttalar deras namn, och föga förvånande så domineras den av ett gäng norrländska orter med deras finska påbrå.
Topp 5 ortsnamn som är roliga att säga:
5. Jokkmokk
4. Finnerödja
3. Ålloluokta
2. Tjåmotis
1. Jukkasjärvi
Ha det!
// Yeahns
torsdag 20 augusti 2009
Säkert jätteröligt öm män här den humörn
Det är möjligt att jag haft en osedvanlig morgontrötthet och -irritation den senaste tiden för varje gång som jag promenerar upp till bussen så blir jag förbannad. Där möts jag av en mörkblå reklamskylt med endast ett ord skrivet i en illgul färg som bildar en kontrast. "Väknä!" står det.
Det är Kalles Kaviar (som för övrigt har en sjukt störig hemsida) som gör reklam för sin senaste lansering; Kalles prickiga som tydligen ska vara en prickig historia innehållande färskost och en gnutta kaviar. Inget fel i det - kaviar är inget favoritpålägg men det går ner - utan det är sättet de marknadsför produkten på. Varje gång jag ser den där kampanjen så stör jag mig dels på att den är ful, tråkig och språkligt felaktig, och dels för att jag kommer att tänka på en grisbonde (både i bokstavlig och bildlig bemärkelse) från typ Trollhättan som står och ropar "Väknä!" åt sina polska arbetare med en käpp i handen. Han står där i ett par blåa arbetsbyxor, gröna stövlar och en rödrutig sliten skjorta. Han är orakad och bär en svart reklamkeps från "Nordgrens åkeri" eller liknande. Snuset spottar han dirket i näven och torkar sedan av sig på de redan smutsiga byxorna. Han är ett svin och han trivs med det.
Så kommer bussen och man åker genom staden och överallt möter ögonen mörkblåa pelare med budskap i gult. "Göd mörgön!", "Frukösten är klär!" och liknande är allt jag ser förutom tillfället då en kalvande a-lagare fångar min uppmärksamhet (klockan var 10.38 och allt som forsade ur hans mun var en vittransparent vätska). Jag vet inte vad som gör mig mest illamående, reklamen eller spyan. Jag vet bara att jag inte vill bli väckt av en vresig surgubbe på morgonen.
Ha det!
// Yeahns
Det är Kalles Kaviar (som för övrigt har en sjukt störig hemsida) som gör reklam för sin senaste lansering; Kalles prickiga som tydligen ska vara en prickig historia innehållande färskost och en gnutta kaviar. Inget fel i det - kaviar är inget favoritpålägg men det går ner - utan det är sättet de marknadsför produkten på. Varje gång jag ser den där kampanjen så stör jag mig dels på att den är ful, tråkig och språkligt felaktig, och dels för att jag kommer att tänka på en grisbonde (både i bokstavlig och bildlig bemärkelse) från typ Trollhättan som står och ropar "Väknä!" åt sina polska arbetare med en käpp i handen. Han står där i ett par blåa arbetsbyxor, gröna stövlar och en rödrutig sliten skjorta. Han är orakad och bär en svart reklamkeps från "Nordgrens åkeri" eller liknande. Snuset spottar han dirket i näven och torkar sedan av sig på de redan smutsiga byxorna. Han är ett svin och han trivs med det.
Så kommer bussen och man åker genom staden och överallt möter ögonen mörkblåa pelare med budskap i gult. "Göd mörgön!", "Frukösten är klär!" och liknande är allt jag ser förutom tillfället då en kalvande a-lagare fångar min uppmärksamhet (klockan var 10.38 och allt som forsade ur hans mun var en vittransparent vätska). Jag vet inte vad som gör mig mest illamående, reklamen eller spyan. Jag vet bara att jag inte vill bli väckt av en vresig surgubbe på morgonen.
Ha det!
// Yeahns
onsdag 19 augusti 2009
Samhälleliga ironier, del 1
Folkhemmet var en socialdemokratisk vision, vilken bl.a. innefattade det svenska välfärdssamhället. En bärande poäng inom denna vision kan sägas vara att alla skulle inkluderas.
Det, i många svenska öron, positivt klingande namnet har nu satts på ett möbelföretag. Designen påminner säkerligen i stor utsträckning om utseendet på möbler från de decennier, 50-, 60-, 70-talet, som Folkhemmet allra mest förknippas med, men inkluderas verkligen alla till dessa priser?
Det, i många svenska öron, positivt klingande namnet har nu satts på ett möbelföretag. Designen påminner säkerligen i stor utsträckning om utseendet på möbler från de decennier, 50-, 60-, 70-talet, som Folkhemmet allra mest förknippas med, men inkluderas verkligen alla till dessa priser?
måndag 17 augusti 2009
Way Out West 2009
Med skorna stående i duschen och en tömd plånbok så är det dags att återgå till vardagen men först är det dags för en liten summering av dagarna som förvandlats till minnen.
Way Out West är en oerhört bred festival där musiken är allt från gangstahip-hop till hårdrock via knepig indie och radiohits, och där besökarna kan vara antingen 16-åriga pandor eller medelålders med deras obligatoriska ryggsäckar (vad är det alla äldre människor tar med sig till festivaler som inte exempelvis jag behöver?) men ändå så är det en härlig stämning om än mycket lugnare (förra året omhändetogs endast två besökare för fylleri, på gott och ont antar jag).
Torsdag:
Efter att först ha spenderat några låtar på bob hund så begav jag mig ner till Parken för att spana in St. Vincent och Fontän. Dessvärre hade Skriet förflyttats till lördagen av någon anledning men kvällen blev bra trots allt. Först så körde St. Vincent igång med sina vackra poplåtar som stundtals avbryts för att hon går loss på elgitarren. Det var fint men det kändes som att det saknades något. Sedan så drog mina favoriter Fontän igång och det visade sig vara en helt annan spelning än den på Emmaboda, vilket såklart är positivt då omväxling förnöjer. Både bandet (som hade bantats ner från fyra till två personer) och publiken var betydligt mer tända och spelningen blev en av festivalens bästa.
Fredag:
13.30 Timo Räisänen - Jättehögt, massa elgitarrer och ett solklart konstaterande att Timo har gått ner sig för varje skiva som utkommit, men jo glad och så är han ju live.
14.30 Bon Iver - Jävlar vad bra det var! Jag hade förväntat mig en lugn akustisk spelning men istället dyker Justin upp med två trumslagare (varav den ena lirade bas ibland) och jämte sig själv ännu en gitarrist och bjöd på fantastiska live-versioner av hans redan underbara låtar. En mycket närgången spelning trots att tältet tog 8 000 personer.
16.40 Band Of Horses - Alla låtar som man ville höra spelades och däremellan slängde de in lite svenska fraser. Enda besvikelsen var att ingen hade kvar 15 centimeters-skägget längre.
17.40 Robyn - Jag såg bara slutet och då hann jag med att se Röyksopp, Kleerup och inte minst Dr. Alban göra gästspel där särskilt den sistnämnda gav mig ett kind till kind-leende. Det var väldigt intressant att se Kleerup på scenen samtidigt som Dr. Alban tar ton till No coke.
20.15 Antony & The Johnsons + Göteborgs Symfoniorkester - Några 65 personer på scen var det väl inte men det var vackert och melodiskt med det tjugotalet som fanns. Jag hade dock förväntat mig något mer bombastiskt med massa pompa och ståt till hans redan lugna låtar men istället blev det snarare tvärtom och kvart över åtta var inte jag så sugen på det.
21.35 Glasvegas - På grund av publikutströmmningen från Linné-tältet - där Röyksopp skulle spela - gick trögt på Bon Iver så var jag rädd att jag skulle missa en del av Arctic Monkeys och därför valdes Glasvegas istället. Ljudet var lite halvdant till en början men så småningom tog det sig och det blev en bra konsert men inte i närheten av den jag såg på Storan i våras.
22.40 Arctic Monkeys - Det bästa med Aporna är att deras låtar känns som att de kan hålla på i en evighet med alla sidospår de kör samtidigt som de kan ta slut när som helst. Det är massa gitarrer, brittisk dryghet och tyvärr alldeles för många låtar från deras nya skiva som ingen - egentligen - har hört och därför stod hela publiken och väntade på i princip vilken låt som helst från första och andra skivan. Publiken blev lite otänd vilket ledde till att bandet blev opepp och istället för mellansnack så stod bandet och minglade mellan låtarna. Bra men inte topp.
Efteråt bar det av till Världskulturmuséet där det mer var DJ-akter och klubb. Både Kornél Kovács och Erol Alkan lirade dansant elektro. No more, no less.
Lördag:
14.30 [ingenting] - Publiken verkade knappt vakna och inte alls så inlästa på texterna som en annan och inte hjälpte det att de drog av den ena nya låten efter den andra. Bäst var dock Ge tillbaka det som faktiskt är den bästa låten på nya skivan fast det ju inte jag än, egentligen...
Efter [ingenting] hörde jag på håll hur Calexico drog igång Alone again or och det var länge sedan jag blev så glad.
15.40 Vampire Weekend - Så snart som VW entrade scenen så började regnet droppa ner och allt eftersom spelningen fortskred så ökade regntakten, utan att det gjorde det minsta ont! Det var en alldeles lysnade konsert där publiken sjöng med när de kunde och dansade när deras nya låtar spelades. Glatt, härligt och enastående!
17.45 Florence Valentin - Exakt samma schema som på Emmaboda och i princip samma mellansnack där enda skillnaden var att det var de anpassade det till Göteborg. Annars var det ju bra men ljudet kom inte riktigt till sin rätt i tältet.
21.15 My Bloody Valentine - Jodå, högtalarna fungerade men den som inte är inlyssnad på MBV hörde knappast någon skillnad på låtarna mellan allt skrän.
22.35 Lily Allen - En väldigt bra spelning som dock aldrig lyfte. Men hon var ju charmig, söt och bar ett se-igenom-linne så att...
Därefter blev det Trädgår'n och ärligt talat minns jag inte så mycket av varken Let's Wrestle eller Gang Gang Dance mer än att de förstnämnda påminde om The Wombats och att de andra lät som något i mitten där Fontän och Animal Collective är på varsin ände. Jag tyckte att det var bra i alla fall men inte ens i närheten av Deerhunter som fick avsluta min festival. Deerhunter slutade aldrig spela utan lät varje låt gå in i varandra vilket resulterade i ett konstant diggande i en trekvart.
Topp fem spelningar:
1. Bon Iver
2. Deerhunter
3. Vampire Weekend
4. Band Of Horses
5. Fontän
Om två helger börjar Popaganda som fått ett riktigt fint program som ännu inte är färdigt. 475 + serviceavgifter går det på och jag börjar bli redigt sugen på att lägga den sista sommarhelgen i Stockholm. Vad säger ni Albertazzi och Killamangiro?
Ha det!
// Yeahns
Way Out West är en oerhört bred festival där musiken är allt från gangstahip-hop till hårdrock via knepig indie och radiohits, och där besökarna kan vara antingen 16-åriga pandor eller medelålders med deras obligatoriska ryggsäckar (vad är det alla äldre människor tar med sig till festivaler som inte exempelvis jag behöver?) men ändå så är det en härlig stämning om än mycket lugnare (förra året omhändetogs endast två besökare för fylleri, på gott och ont antar jag).
Torsdag:
Efter att först ha spenderat några låtar på bob hund så begav jag mig ner till Parken för att spana in St. Vincent och Fontän. Dessvärre hade Skriet förflyttats till lördagen av någon anledning men kvällen blev bra trots allt. Först så körde St. Vincent igång med sina vackra poplåtar som stundtals avbryts för att hon går loss på elgitarren. Det var fint men det kändes som att det saknades något. Sedan så drog mina favoriter Fontän igång och det visade sig vara en helt annan spelning än den på Emmaboda, vilket såklart är positivt då omväxling förnöjer. Både bandet (som hade bantats ner från fyra till två personer) och publiken var betydligt mer tända och spelningen blev en av festivalens bästa.
Fredag:
13.30 Timo Räisänen - Jättehögt, massa elgitarrer och ett solklart konstaterande att Timo har gått ner sig för varje skiva som utkommit, men jo glad och så är han ju live.
14.30 Bon Iver - Jävlar vad bra det var! Jag hade förväntat mig en lugn akustisk spelning men istället dyker Justin upp med två trumslagare (varav den ena lirade bas ibland) och jämte sig själv ännu en gitarrist och bjöd på fantastiska live-versioner av hans redan underbara låtar. En mycket närgången spelning trots att tältet tog 8 000 personer.
16.40 Band Of Horses - Alla låtar som man ville höra spelades och däremellan slängde de in lite svenska fraser. Enda besvikelsen var att ingen hade kvar 15 centimeters-skägget längre.
17.40 Robyn - Jag såg bara slutet och då hann jag med att se Röyksopp, Kleerup och inte minst Dr. Alban göra gästspel där särskilt den sistnämnda gav mig ett kind till kind-leende. Det var väldigt intressant att se Kleerup på scenen samtidigt som Dr. Alban tar ton till No coke.
20.15 Antony & The Johnsons + Göteborgs Symfoniorkester - Några 65 personer på scen var det väl inte men det var vackert och melodiskt med det tjugotalet som fanns. Jag hade dock förväntat mig något mer bombastiskt med massa pompa och ståt till hans redan lugna låtar men istället blev det snarare tvärtom och kvart över åtta var inte jag så sugen på det.
21.35 Glasvegas - På grund av publikutströmmningen från Linné-tältet - där Röyksopp skulle spela - gick trögt på Bon Iver så var jag rädd att jag skulle missa en del av Arctic Monkeys och därför valdes Glasvegas istället. Ljudet var lite halvdant till en början men så småningom tog det sig och det blev en bra konsert men inte i närheten av den jag såg på Storan i våras.
22.40 Arctic Monkeys - Det bästa med Aporna är att deras låtar känns som att de kan hålla på i en evighet med alla sidospår de kör samtidigt som de kan ta slut när som helst. Det är massa gitarrer, brittisk dryghet och tyvärr alldeles för många låtar från deras nya skiva som ingen - egentligen - har hört och därför stod hela publiken och väntade på i princip vilken låt som helst från första och andra skivan. Publiken blev lite otänd vilket ledde till att bandet blev opepp och istället för mellansnack så stod bandet och minglade mellan låtarna. Bra men inte topp.
Efteråt bar det av till Världskulturmuséet där det mer var DJ-akter och klubb. Både Kornél Kovács och Erol Alkan lirade dansant elektro. No more, no less.
Lördag:
14.30 [ingenting] - Publiken verkade knappt vakna och inte alls så inlästa på texterna som en annan och inte hjälpte det att de drog av den ena nya låten efter den andra. Bäst var dock Ge tillbaka det som faktiskt är den bästa låten på nya skivan fast det ju inte jag än, egentligen...
Efter [ingenting] hörde jag på håll hur Calexico drog igång Alone again or och det var länge sedan jag blev så glad.
15.40 Vampire Weekend - Så snart som VW entrade scenen så började regnet droppa ner och allt eftersom spelningen fortskred så ökade regntakten, utan att det gjorde det minsta ont! Det var en alldeles lysnade konsert där publiken sjöng med när de kunde och dansade när deras nya låtar spelades. Glatt, härligt och enastående!
17.45 Florence Valentin - Exakt samma schema som på Emmaboda och i princip samma mellansnack där enda skillnaden var att det var de anpassade det till Göteborg. Annars var det ju bra men ljudet kom inte riktigt till sin rätt i tältet.
21.15 My Bloody Valentine - Jodå, högtalarna fungerade men den som inte är inlyssnad på MBV hörde knappast någon skillnad på låtarna mellan allt skrän.
22.35 Lily Allen - En väldigt bra spelning som dock aldrig lyfte. Men hon var ju charmig, söt och bar ett se-igenom-linne så att...
Därefter blev det Trädgår'n och ärligt talat minns jag inte så mycket av varken Let's Wrestle eller Gang Gang Dance mer än att de förstnämnda påminde om The Wombats och att de andra lät som något i mitten där Fontän och Animal Collective är på varsin ände. Jag tyckte att det var bra i alla fall men inte ens i närheten av Deerhunter som fick avsluta min festival. Deerhunter slutade aldrig spela utan lät varje låt gå in i varandra vilket resulterade i ett konstant diggande i en trekvart.
Topp fem spelningar:
1. Bon Iver
2. Deerhunter
3. Vampire Weekend
4. Band Of Horses
5. Fontän
Om två helger börjar Popaganda som fått ett riktigt fint program som ännu inte är färdigt. 475 + serviceavgifter går det på och jag börjar bli redigt sugen på att lägga den sista sommarhelgen i Stockholm. Vad säger ni Albertazzi och Killamangiro?
Ha det!
// Yeahns
onsdag 12 augusti 2009
God save the queen
Igår offentliggjordes förlovningen mellan den snygga prinsessan och hennes förmodliga make (är det något kungafamiljspar som brutit upp i modern tid?) Jonas Bergström - som tydligen är en "uppskattad kollega" på advokatbyrån Vinge - och om man utgår från den svenska massmediehysteri som följde så skulle man kunna tro att hela världen stannade upp och började att skicka slängkyssar i riktning mot Solliden.
Men i dagens GP går det att läsa att förlovningen endast fick måttligt intresse i utlandet där bara Norden och Tyskland uppmärksammade spektaklet till alla rojalisters stora förtret. Inte ens monarki-vänliga Storbritannien brydde sig men jag antar att de bara hade annat för sig. Varför resten av världen struntade i att en fräsch brud gick ner sig kan jag bara spekulera i. Trädgårdsodling kanske?
Ha det!
// Yeahns
Rubriken vet ni var den kommer ifrån.
Men i dagens GP går det att läsa att förlovningen endast fick måttligt intresse i utlandet där bara Norden och Tyskland uppmärksammade spektaklet till alla rojalisters stora förtret. Inte ens monarki-vänliga Storbritannien brydde sig men jag antar att de bara hade annat för sig. Varför resten av världen struntade i att en fräsch brud gick ner sig kan jag bara spekulera i. Trädgårdsodling kanske?
Ha det!
// Yeahns
Rubriken vet ni var den kommer ifrån.
fredag 7 augusti 2009
Musik für alle
Vardagsveckan avslutas genom att jag bjuder på en hel hop med musik för er att ta in under helgen (eller inte, vilket man vill). De flesta tipsen med en träffsäker liknelse att ta med en nypa salt (sådär lagom motsägelsefullt):
Deras debutalbum, Don't Be Scared, har några månader på nacken nu (släpptes den 27 mars) men det är först idag som jag fick tummen på rätt plats och köpte det, vilket är underligt eftersom jag besökt deras MySpace oftare än jag ringer mina föräldrar. I vilket fall som helst så är det en riktigt härlig och jämn platta fylld av glad alternativ rock perfekt för de sommardagar vi har/haft nu, sedan att de är från Manchester skadar ju inte. Den här videon gör dem inte rättvisa så besök istället deras MySpace men här har ni dem - It's A Buffalo! Feel the plink!
It's A Buffalo - Marbles (akustisk version)
Vi fortsätter i England med Sheffield-bandet (Arctic Monkeys och Little Man Tate är också därifrån) Reverend And The Makers senaste singel från albumet French Kiss In The Chaos som kom ut den 27 juli. Hela albumet går i ett slags funkrock-tempo och är mycket skönt att lyssna till tiden innan man beger sig till förfesten. Silence is talking heter låten och kan ni er musikhistoria så ska ni även veta var "den snodda melodin" är ifrån:
Reverend And The Makers - Silence is talking
Duger inte dessa tips så har ni Rix FM på 107,6, mycket nöje!
Ha det!
// Yeahns
PS. 1975 släpptes den, Low rider - War. DS.
- Tycker ni att Animal Collective hade varit ännu bättre om de drog ner på det elektroniska och körde lite mer pop istället så är Netherfriends ert band!
- Arctic Monkeys är ju för jävla bra men hade de inte varit bättre om de var lite mindre experimentella? Testa Sugar Army!
- Tycker ni att Mike Skinner i The Streets har ett riktigt gött tugg men att musiken borde vara lite mer poppig á la Jack Peñate så ska ni ta en titt på Skint & Demoralised.
- Saknar ni The Beatles och vill ha något mer nutida utan allt det där knepiga så lyssna in er på The Sound Of Sea Animals. Fast det är ju inte Beatles men...de är från Kanada!
- Vill ni ha ett The Pains Of Being Pure At Heart där noisen är utbytt mot mer rock så ska Red Riders strömma ur högtalarna.
- Kristofer Åström (som av någon anledning sorteras under Å i mitt iTunes) är ju en skön snubbe men vore han inte lite bättre med en gnutta The Soundtrack Of Our Lives? Fate Lions är svaret.
- Suede är ju helt okej men öka rocken och ni får Little Man Tate.
Deras debutalbum, Don't Be Scared, har några månader på nacken nu (släpptes den 27 mars) men det är först idag som jag fick tummen på rätt plats och köpte det, vilket är underligt eftersom jag besökt deras MySpace oftare än jag ringer mina föräldrar. I vilket fall som helst så är det en riktigt härlig och jämn platta fylld av glad alternativ rock perfekt för de sommardagar vi har/haft nu, sedan att de är från Manchester skadar ju inte. Den här videon gör dem inte rättvisa så besök istället deras MySpace men här har ni dem - It's A Buffalo! Feel the plink!
It's A Buffalo - Marbles (akustisk version)
Vi fortsätter i England med Sheffield-bandet (Arctic Monkeys och Little Man Tate är också därifrån) Reverend And The Makers senaste singel från albumet French Kiss In The Chaos som kom ut den 27 juli. Hela albumet går i ett slags funkrock-tempo och är mycket skönt att lyssna till tiden innan man beger sig till förfesten. Silence is talking heter låten och kan ni er musikhistoria så ska ni även veta var "den snodda melodin" är ifrån:
Reverend And The Makers - Silence is talking
Duger inte dessa tips så har ni Rix FM på 107,6, mycket nöje!
Ha det!
// Yeahns
PS. 1975 släpptes den, Low rider - War. DS.
torsdag 6 augusti 2009
Mitt liv som Didrik - del 4
Del 1 | Del 2 | Del 3
Didrik är ensam. Även fast han är helt själv i sin lägenhet så spolar han i kranen när han går på toaletten. "Ifall några spioner tjuvlyssnar" tänker han. Innan Didrik går på toaletten så tar han av sig alla sina kläder. Han tycker om att vara naken. Det känns så fritt, luftigt och härligt tycker han. Ändå så gillar inte Didrik att vara naken lika mycket som många andra, det har han sett på tv när han inte kunde sova. Vad Didrik inte förstår är varför folk inte märker att de blir filmade, eller vill de filmade kanske? En gång såg han att en tjej tittade rätt in i kameran och vet ni vad hon gjorde sedan? Hon log! Didrik skulle aldrig vilja bli filmad naken, fast andra verkar ju gilla det så... Didrik får en snilleblixt; "Jag ska också börja filma!"
Med en kamera med utvikbar skärm i handen ger sig Didrik ut i natten i jakt på personer att filma. Det tar inte lång tid innan han hittar ett fönster där det är fullt pådrag innanför. Didrik ställer sig i position och viker ut skärmen, men när han upptäcker att det går att vrida på skärmen åt alla möjliga håll så tappar han koncentration på paret och missar att han blivit upptäckt.
Två brutna revben, en stukad fot och en blåtira senare sitter Didrik och ömkar sig själv i sin lägenhet. Kameran tog mannen hand om - "Det där sköter jag bäst själv" sade han - men det är inte det som Didrik är mest ledsen över. Med en svullen fot så blir det svårt för honom att gå ner till sjön och kasta macka. Inte ens hans andra favoritsysselsättning kan han göra; att tävla hem från bussen. Varje gång som Didrik kliver av bussen så ropar han åt de andra avstigande "Försten till min dörr!" och så springer han sitt fortaste. Fast en gång var han nära på att bli påkörd av bussen. Busschauffören tutade och såg jättearg ut och därför tar Didrik det lite lugnare vid övergångsstället nu, men sedan bär det av i full fart! Didrik vinner alltid men det beror mest på att ingen tävlar mot honom. Didrik är ensam.
Ha det!
// Yeahns
Didrik är ensam. Även fast han är helt själv i sin lägenhet så spolar han i kranen när han går på toaletten. "Ifall några spioner tjuvlyssnar" tänker han. Innan Didrik går på toaletten så tar han av sig alla sina kläder. Han tycker om att vara naken. Det känns så fritt, luftigt och härligt tycker han. Ändå så gillar inte Didrik att vara naken lika mycket som många andra, det har han sett på tv när han inte kunde sova. Vad Didrik inte förstår är varför folk inte märker att de blir filmade, eller vill de filmade kanske? En gång såg han att en tjej tittade rätt in i kameran och vet ni vad hon gjorde sedan? Hon log! Didrik skulle aldrig vilja bli filmad naken, fast andra verkar ju gilla det så... Didrik får en snilleblixt; "Jag ska också börja filma!"
Med en kamera med utvikbar skärm i handen ger sig Didrik ut i natten i jakt på personer att filma. Det tar inte lång tid innan han hittar ett fönster där det är fullt pådrag innanför. Didrik ställer sig i position och viker ut skärmen, men när han upptäcker att det går att vrida på skärmen åt alla möjliga håll så tappar han koncentration på paret och missar att han blivit upptäckt.
Två brutna revben, en stukad fot och en blåtira senare sitter Didrik och ömkar sig själv i sin lägenhet. Kameran tog mannen hand om - "Det där sköter jag bäst själv" sade han - men det är inte det som Didrik är mest ledsen över. Med en svullen fot så blir det svårt för honom att gå ner till sjön och kasta macka. Inte ens hans andra favoritsysselsättning kan han göra; att tävla hem från bussen. Varje gång som Didrik kliver av bussen så ropar han åt de andra avstigande "Försten till min dörr!" och så springer han sitt fortaste. Fast en gång var han nära på att bli påkörd av bussen. Busschauffören tutade och såg jättearg ut och därför tar Didrik det lite lugnare vid övergångsstället nu, men sedan bär det av i full fart! Didrik vinner alltid men det beror mest på att ingen tävlar mot honom. Didrik är ensam.
Ha det!
// Yeahns
onsdag 5 augusti 2009
13-15 augusti
Vi fortsätter med festivalandet och konstaterar därmed att Way Out West idag släppte sitt spelschema. Liksom tidigare år så är schemat späckat och det blir till att prioritera bort artister för andra artister (någon öl till överpris kommer knappt att hinnas med). Vid första anblicken av spelschemat så blev jag lite opepp för att fredagen blir oerhört tajt och för att mina lördagsprioriteringar spelar så pass tidigt och nästan samtidigt, men mest för att jag ska göra tentan som jag missade på grund av min Astra-vistelse på fredagsmorgonen. Jag vet inte riktigt hur de tänkte på Luger för fredagen känns överbelastad - särskilt med snarlika musiker - medan lördagen verkar alldeles för ojämn både i musikstil och på tunga namn. I vilket fall som helst så blir det till att göra det bästa av situationen och nedan presenteras de akter som jag väljer emellan.
Torsdag:
Här står jag och väger mellan två klubbspelningar och som om inte det vore nog så har saftskallarna på Göteborgs Kulturkalas bestämt sig för att konkurrera med WOW och bokat in en hel del sevärt på torsdagen.
Kulturkalaset erbjuder tonårsångestpunkrockarna Samtidigt Som 19.30-20.30, den vackra och melodiska Hello Saferide 19.45-20.45, göteborgsindie á la tidig Håkan Hellström i Almedal 21.30-22.30 och sist men inte minst ett gäng snubbar som kallar sig bob hund 21.30-23.00. Som ni ser så krockar de ju med varandra också och om man är ett fan av Johan Palm så blir det ännu kämpigare då han går på klockan åtta, men det är man ju inte...
Way Out West har en hel drös med attraktiva klubbspelningar men det är två som sticker ut lite mer:
På Parken spelar de lågmälda postrockarna i Skriet, den kvinnliga popdrömmen St. Vincent och instrumentalpopparna - som jag kallar världens bästa band som ingen vet om (det är de och The Clues) - i Fontän.
I Kajskjul 8 kommer världens bästa Theodor Jensen att spela och därefter tar Joel Alme vid. Dessutom ska en hemlig gäst dyka upp och det kan vara allt från Henrik Berggren till något mindre göteborgsband. Det är i alla fall ingen som bokfört en spelning i Göteborg på sin MySpace än så länge.
Hur spännande det än är med en hemlig artist så tror jag nog att Parken tar hem min närvaro av den anledning att jag garanterat kommer få fler tillfällen att se Theo och Alme. Kulturkalaset bojkottar jag av ren förbannelse.
Fredag:
Nu blir det stressigt! Tenta 9 till senast 15 och sedan iväg till Slottsskogen där prioriteringarna är Bon Iver, Band Of Horses, Antony & The Johnsons samt Arctic Monkeys:
13.30 Timo Räisänen - Denne konsertstrippare var en av de bästa spelningarna på WOW 2007 men det var också då som han var som bäst.
14.30 Bon Iver - Så vackert, så melodiskt och så lidelsefullt.
15.35 Beirut - Stundtals knepigt, stundtals experimentellt och stundtals genialt.
16.15 Grizzly Bear - De är ju som alla andra amerikanska indierock-band och det är ju alltid bra.
16.40 Band Of Horses - Som direkt ovanstående bara det att dessa skäggiga män sitter inne på en av milleniets bästa låtar i och med No one's gonna love you.
19.00 Wilco - Se de två senaste och släng in lite alternativ popcountry.
19.15 Laakso - My Gods med låtarna High drama och Right back at you är en väldigt bra skiva men annars så känns de lite halvdana.
20.15 Antony & The Johnsons - Här har vi en kille som kan sjunga utan att ens(!) ha varit med i Idol och dessutom så kommer det vanligtvis finstämda bandet att bli kompade av Göteborgs Symfoniker. Uppemot 65 personer på scen, jojo!
21.15 Röyksopp - Kan dem inte särskilt bra men det blir säkerligen bra tryck.
21.35 Glasvegas - Fjolårets hype kommer till Sverige för tredje(?) gången i år och har man redan sett dem så känns de sådär hett. Har man däremot inte sett dem så ska man vara brakladdad!
22.40 Arctic Monkeys - Förmodligen Englands mest framgångsrika band just nu och experimentell rock blir väldigt bra när Alex Turner står vid micken. Den 24 kommer deras tredje platta ut och den finns redan att hämta hos Piraten.
Efteråt bär det av till någon klubb men då ingen känns riktigt klockren så går jag dit mitt sällskap tar mig. Pustervik där småmelankoliska Jessica Lea Mayfield, dåtidspopinspirerade The Morning Benders och helt-okej-men-lite-intetsägande Vetiver spelar kanske?
Lördag:
Lördagen är som sagt något lugnare och här prioriteras [ingenting], Vampire Weekend och Olle Ljungström. Dessvärre krockar de två sistnämnda vilket är synd för den svenske 90-talslegenden.
14.30 [ingenting] - Sveriges mest underskattande band är ett epitet som jag gillar att sätta på dem och därför ska jag ge dem allt jag har.
14.35 Calexico - Det går ju inte riktigt ihop på grund av ovanstående men det vore ju kul om man hann se deras cover på en av tidernas bästa låtar; Alone again or av mitt favoritband alla kategorier, Love. Om de nu spelar den vill säga.
15.40 Vampire Weekend - De gjorde fjolårets bästa album och deras Paul Simon och afrika-inspirerade pop är fullkomligt makalös och ensam i sitt slag!
16.00 Olle Ljungström - "Bland vissa är jag Gud, för andra bara oljud" säger han om sig själv och det är svårt att vara så klockren.
17.45 Florence Valentin - Kan de göra det igen?
19.30 Wolfmother - Det kan bli en konsert med mycket ös och bara för att Joker and the thief figurerat i Jackass-sammanhang så ska man inte bojkotta dem.
20.00 Basement Jaxx - Inte min grej egentligen utan det är mest för att ha sett dem bara.
21.15 My Bloody Valentine - De var ju på gång till WOW ett annat år men struntade i det eftersom de inte fick spela så högt som de ville. Nu är jag nyfiken på om det är MBV eller WOW som gett vika.
22.35 Lily Allen - Hon är ju helt okej ändå, och sött för att vara britt.
Nu blir det en rush till Trägår'n för att kika på underliga men härliga Gang Gang Dance, Storbritanniens svar på/föregångare till Niccokick i Let's Wrestle och till sist får Deerhunter avrunda med sin ambientrock.
Sugen? Haka på!
Ha det!
// Yeahns
Torsdag:
Här står jag och väger mellan två klubbspelningar och som om inte det vore nog så har saftskallarna på Göteborgs Kulturkalas bestämt sig för att konkurrera med WOW och bokat in en hel del sevärt på torsdagen.
Kulturkalaset erbjuder tonårsångestpunkrockarna Samtidigt Som 19.30-20.30, den vackra och melodiska Hello Saferide 19.45-20.45, göteborgsindie á la tidig Håkan Hellström i Almedal 21.30-22.30 och sist men inte minst ett gäng snubbar som kallar sig bob hund 21.30-23.00. Som ni ser så krockar de ju med varandra också och om man är ett fan av Johan Palm så blir det ännu kämpigare då han går på klockan åtta, men det är man ju inte...
Way Out West har en hel drös med attraktiva klubbspelningar men det är två som sticker ut lite mer:
På Parken spelar de lågmälda postrockarna i Skriet, den kvinnliga popdrömmen St. Vincent och instrumentalpopparna - som jag kallar världens bästa band som ingen vet om (det är de och The Clues) - i Fontän.
I Kajskjul 8 kommer världens bästa Theodor Jensen att spela och därefter tar Joel Alme vid. Dessutom ska en hemlig gäst dyka upp och det kan vara allt från Henrik Berggren till något mindre göteborgsband. Det är i alla fall ingen som bokfört en spelning i Göteborg på sin MySpace än så länge.
Hur spännande det än är med en hemlig artist så tror jag nog att Parken tar hem min närvaro av den anledning att jag garanterat kommer få fler tillfällen att se Theo och Alme. Kulturkalaset bojkottar jag av ren förbannelse.
Fredag:
Nu blir det stressigt! Tenta 9 till senast 15 och sedan iväg till Slottsskogen där prioriteringarna är Bon Iver, Band Of Horses, Antony & The Johnsons samt Arctic Monkeys:
13.30 Timo Räisänen - Denne konsertstrippare var en av de bästa spelningarna på WOW 2007 men det var också då som han var som bäst.
14.30 Bon Iver - Så vackert, så melodiskt och så lidelsefullt.
15.35 Beirut - Stundtals knepigt, stundtals experimentellt och stundtals genialt.
16.15 Grizzly Bear - De är ju som alla andra amerikanska indierock-band och det är ju alltid bra.
16.40 Band Of Horses - Som direkt ovanstående bara det att dessa skäggiga män sitter inne på en av milleniets bästa låtar i och med No one's gonna love you.
19.00 Wilco - Se de två senaste och släng in lite alternativ popcountry.
19.15 Laakso - My Gods med låtarna High drama och Right back at you är en väldigt bra skiva men annars så känns de lite halvdana.
20.15 Antony & The Johnsons - Här har vi en kille som kan sjunga utan att ens(!) ha varit med i Idol och dessutom så kommer det vanligtvis finstämda bandet att bli kompade av Göteborgs Symfoniker. Uppemot 65 personer på scen, jojo!
21.15 Röyksopp - Kan dem inte särskilt bra men det blir säkerligen bra tryck.
21.35 Glasvegas - Fjolårets hype kommer till Sverige för tredje(?) gången i år och har man redan sett dem så känns de sådär hett. Har man däremot inte sett dem så ska man vara brakladdad!
22.40 Arctic Monkeys - Förmodligen Englands mest framgångsrika band just nu och experimentell rock blir väldigt bra när Alex Turner står vid micken. Den 24 kommer deras tredje platta ut och den finns redan att hämta hos Piraten.
Efteråt bär det av till någon klubb men då ingen känns riktigt klockren så går jag dit mitt sällskap tar mig. Pustervik där småmelankoliska Jessica Lea Mayfield, dåtidspopinspirerade The Morning Benders och helt-okej-men-lite-intetsägande Vetiver spelar kanske?
Lördag:
Lördagen är som sagt något lugnare och här prioriteras [ingenting], Vampire Weekend och Olle Ljungström. Dessvärre krockar de två sistnämnda vilket är synd för den svenske 90-talslegenden.
14.30 [ingenting] - Sveriges mest underskattande band är ett epitet som jag gillar att sätta på dem och därför ska jag ge dem allt jag har.
14.35 Calexico - Det går ju inte riktigt ihop på grund av ovanstående men det vore ju kul om man hann se deras cover på en av tidernas bästa låtar; Alone again or av mitt favoritband alla kategorier, Love. Om de nu spelar den vill säga.
15.40 Vampire Weekend - De gjorde fjolårets bästa album och deras Paul Simon och afrika-inspirerade pop är fullkomligt makalös och ensam i sitt slag!
16.00 Olle Ljungström - "Bland vissa är jag Gud, för andra bara oljud" säger han om sig själv och det är svårt att vara så klockren.
17.45 Florence Valentin - Kan de göra det igen?
19.30 Wolfmother - Det kan bli en konsert med mycket ös och bara för att Joker and the thief figurerat i Jackass-sammanhang så ska man inte bojkotta dem.
20.00 Basement Jaxx - Inte min grej egentligen utan det är mest för att ha sett dem bara.
21.15 My Bloody Valentine - De var ju på gång till WOW ett annat år men struntade i det eftersom de inte fick spela så högt som de ville. Nu är jag nyfiken på om det är MBV eller WOW som gett vika.
22.35 Lily Allen - Hon är ju helt okej ändå, och sött för att vara britt.
Nu blir det en rush till Trägår'n för att kika på underliga men härliga Gang Gang Dance, Storbritanniens svar på/föregångare till Niccokick i Let's Wrestle och till sist får Deerhunter avrunda med sin ambientrock.
Sugen? Haka på!
Ha det!
// Yeahns
tisdag 4 augusti 2009
Känns som 2009 - Emmabodafestivalen
Först nu - tre dagar efter festivalens slut - så börjar man komma i form igen. Sömnen är i fas, kroppen är noggrant tvättad och björnarna behöver inte hållas kopplade längre. Det är skönt att känna sig som en civiliserad människa igen men samtidigt så känns det lite tråkigt. För visst är det mycket roligare att ta några steg tillbaka och släppa alla krav och istället befinna sig där ens högsta ambition endast är att bli full?
Jag tänkte nu ge mig på att kort sammanfatta de akter jag beskådade. Vissa såg jag mer eller mindre koncentrerat beroende på sinnestillstånd och/eller var mina händer befann sig men i vilket fall som helst så har jag en liten uppfattning om spelningarna:
Torsdag:
13.45 Jonathan Johansson - Jag kom lite sent och missade därmed det mesta men det kändes som att han var lite rockigare än vanligt och det är endast positivt.
14.30 Parken - Jag har lite svårt att förstå hypen med denne Pelle då hans musik känns lite osynk-Bjarne och hoppig och samma känsla kvarstod även efter spelningen.
15.15 Skansros - Efter en småtrög inledning så började regnet att ösa ner vilket verkade väcka både publiken och bandet och jag blev nästan tagen till skans, men bara nästan.
17.30 Handsome Furs - Landet som ifrågasätter de kvinnliga göteborgarnas kompetens (Kan Ada? Bara-pa-disch) går från klarhet till klarhet och trots att jag knappt kan en endaste låt så gick jag därifrån med ett leende.
19.30 bob hund - Det är ingen tvekan om att detta är ett av Sveriges (världens?) bästa liveband men jag tycker att det var lite för lite hits och för mycket från nya skivan som de facto är deras sämsta men ändock bra.
21.00 Detektivbyrån - Som vanligt glada men av någon anledning så skulle några personer börja att knuffas och därför orkade jag inte stå kvar särskilt länge.
22.00 2 Many DJ's | 23.30 Boys Noize | 01.00 The Bloody Beetroots - Det är ingen idé att skilja på dessa band/dj's för i mina elektro-okunniga öron så lät det ungefär likadant och jag tror att alla hade sin egen remix av MGMT's Kids. Men det var riktigt röjiga spelningar där hela publiken dansade och detta ledde till att en liten elektrogen utvecklades hos mig - resterande ITHMG till trots, eller?
Fredag:
12.00 Miss Li - Jag hörde henne endast på håll och det var la sådär. Hon fick igång lite gung men annars verkade folk för slöa.
15.00 Joel Alme - Det bästa var nog innan spelningen då några killar stämde upp till Snart skiner Poseidon. Annars är den gode Alme bättre på skiva med stråkar och utan blåsare som kommer fel. Han får en chans till nästa torsdag.
16.30 Florence Valentin - Fyllda av självförtroende inleder de med Spring Ricco och därefter höjer de sig ännu mer. Lite väl mycket politik i mellansnacket istället för att fokusera på publiken och deras gedigna repertoar, men det blir väl kanske så när en Sovjet-flagga viftar bland publiken:
Fotograf Jacob
17.30 Navid Modiri Och Gudarna - Mer än deras MySpace har jag inte hört men ändå var det bra spelning.
20.30 Markus Krunegård - Halv nio på kvällen med blodet fullt av C2H5OH så är man sugen på fart och detta kunde tyvärr inte finlandssvensken bidra med. Normalt en duktig artist men med ett för tunnt låtmaterial för kvällsspelningar.
00.30 The Wombats - En bra spelning absolut men det kändes som att det saknades något. Kan kanske bero på en segdragen urintömning av undertecknad.
01.15 Simian Mobile Disco - Se ovanstående elektro-akter.
Lördag:
13.45 Monde Yeux - "Ni är så estetiskt tilltalande" hördes från publiken och visst är killarna som balsam för ögat men ännu mer är de som en orgasm för örat. Lite slött inledningsvis men med ett humoristiskt mellansnack och en eskalerande avslutning så utvecklades det till en av festivalens toppar, trots den lite otacksamma speltiden.
16.45 Franke - Med en speltid mittemellan morgon-chill och fylle-peak så är det inte lätt att locka folk och med ett riktigt taskigt ljud så går det ännu sämre. Det var alldeles för högt, för skränigt och stundtals ur funktion och trots att jag ville ge dem alla chanser i världen efter deras lyckosamma releasefest så orkade jag bara stå kvar i några låtar. De kändes inte så laddade för Emmaboda heller.
17.30 Fontän - Det är helt sjukt hur de kan få ljudet att bli så bra, nästan exakt som på skivan men tyvärr så är de både tilldelade en taskig speltid och för okända för att publiken ska infinna sig. Verkligen Dr. Alban-synd för det kunde blivit lika underbart som en single malt en fredagkväll. Synd också att de krockar med Alme och Theodor Jensen på Way Out West för där tror jag att deras klubbspelning kan bli bra på riktigt.
22.15 Svenska Akademien - Jag kunde inte en enda låt innan och kan det fortfarande inte men det var en helt okej spelning med lite svensk gung-hip-hop.
23.15 The Pains Of Being Pure At Heart - Trots ett så fantastiskt lockande bandnamn så har inte folk lyssnat på dem tillräckligt mycket för att kunna skilja på deras låtar men är man insatt så var detta en spelning á la môcke bra.
00.15 Familjen - Jodå han levererar igen, även denna gång uppbackad av Tilliander.
01.15 Den Svenska Björnstammen - Tänk er en blandning av Familjen och Slagsmålsklubben och ni är nära. Här får man nästan välja att antingen avsky dem för att apa efter eller att gilla dem av samma anledning. Jag valde det senare.
02.00 City - Låter ungefär som Parken fast lite roligare.
Det sägs att man lär sig något nytt varje dag och här är vad jag lärde mig under Emmaboda:
1. Om man stoppar tårtljus i en småfuktig gräsmatta till hälften bestående av lera så kan man bli anklagad för mordbrand.
2. Räkna ut hur mycket alkohol du tror att du dricker. Sedan köper du ett flak eller en påse-i-låda till.
3. Tältfestivaler är mycket roligare än stadsfestivaler.
4. Det blir mycket roligare om du är vänligt inställd till annan musik än din egen så var inte så anti när du hör något nytt (så länge som det inte spelas på Rix FM).
5. Nordpolen är inget annat än en tomte som borde stanna hemma i just Nordpolen.
Emmabodafestivalen anno 2009 var i mina ögon en succé! Stämningen var fenomenal och människorna glädjefullt peppade, dessutom var besökarna inte alls så unga som jag trodde att de skulle vara utan ganska blandad där flest nog höll sig vid 20-21-snåret. Det verkade som att arrangörerna har planer på att göra festivalen till en av Sveriges mer populära då de utökat området i år och även börjat ta dit mer etablerade artister när de annars kört på mer uppåtgående artister, och det är inte mig emot. Inte det minsta.
Ha det!
// Yeahns
Jag tänkte nu ge mig på att kort sammanfatta de akter jag beskådade. Vissa såg jag mer eller mindre koncentrerat beroende på sinnestillstånd och/eller var mina händer befann sig men i vilket fall som helst så har jag en liten uppfattning om spelningarna:
Torsdag:
13.45 Jonathan Johansson - Jag kom lite sent och missade därmed det mesta men det kändes som att han var lite rockigare än vanligt och det är endast positivt.
14.30 Parken - Jag har lite svårt att förstå hypen med denne Pelle då hans musik känns lite osynk-Bjarne och hoppig och samma känsla kvarstod även efter spelningen.
15.15 Skansros - Efter en småtrög inledning så började regnet att ösa ner vilket verkade väcka både publiken och bandet och jag blev nästan tagen till skans, men bara nästan.
17.30 Handsome Furs - Landet som ifrågasätter de kvinnliga göteborgarnas kompetens (Kan Ada? Bara-pa-disch) går från klarhet till klarhet och trots att jag knappt kan en endaste låt så gick jag därifrån med ett leende.
19.30 bob hund - Det är ingen tvekan om att detta är ett av Sveriges (världens?) bästa liveband men jag tycker att det var lite för lite hits och för mycket från nya skivan som de facto är deras sämsta men ändock bra.
21.00 Detektivbyrån - Som vanligt glada men av någon anledning så skulle några personer börja att knuffas och därför orkade jag inte stå kvar särskilt länge.
22.00 2 Many DJ's | 23.30 Boys Noize | 01.00 The Bloody Beetroots - Det är ingen idé att skilja på dessa band/dj's för i mina elektro-okunniga öron så lät det ungefär likadant och jag tror att alla hade sin egen remix av MGMT's Kids. Men det var riktigt röjiga spelningar där hela publiken dansade och detta ledde till att en liten elektrogen utvecklades hos mig - resterande ITHMG till trots, eller?
Fredag:
12.00 Miss Li - Jag hörde henne endast på håll och det var la sådär. Hon fick igång lite gung men annars verkade folk för slöa.
15.00 Joel Alme - Det bästa var nog innan spelningen då några killar stämde upp till Snart skiner Poseidon. Annars är den gode Alme bättre på skiva med stråkar och utan blåsare som kommer fel. Han får en chans till nästa torsdag.
16.30 Florence Valentin - Fyllda av självförtroende inleder de med Spring Ricco och därefter höjer de sig ännu mer. Lite väl mycket politik i mellansnacket istället för att fokusera på publiken och deras gedigna repertoar, men det blir väl kanske så när en Sovjet-flagga viftar bland publiken:
Fotograf Jacob17.30 Navid Modiri Och Gudarna - Mer än deras MySpace har jag inte hört men ändå var det bra spelning.
20.30 Markus Krunegård - Halv nio på kvällen med blodet fullt av C2H5OH så är man sugen på fart och detta kunde tyvärr inte finlandssvensken bidra med. Normalt en duktig artist men med ett för tunnt låtmaterial för kvällsspelningar.
00.30 The Wombats - En bra spelning absolut men det kändes som att det saknades något. Kan kanske bero på en segdragen urintömning av undertecknad.
01.15 Simian Mobile Disco - Se ovanstående elektro-akter.
Lördag:
13.45 Monde Yeux - "Ni är så estetiskt tilltalande" hördes från publiken och visst är killarna som balsam för ögat men ännu mer är de som en orgasm för örat. Lite slött inledningsvis men med ett humoristiskt mellansnack och en eskalerande avslutning så utvecklades det till en av festivalens toppar, trots den lite otacksamma speltiden.
16.45 Franke - Med en speltid mittemellan morgon-chill och fylle-peak så är det inte lätt att locka folk och med ett riktigt taskigt ljud så går det ännu sämre. Det var alldeles för högt, för skränigt och stundtals ur funktion och trots att jag ville ge dem alla chanser i världen efter deras lyckosamma releasefest så orkade jag bara stå kvar i några låtar. De kändes inte så laddade för Emmaboda heller.
17.30 Fontän - Det är helt sjukt hur de kan få ljudet att bli så bra, nästan exakt som på skivan men tyvärr så är de både tilldelade en taskig speltid och för okända för att publiken ska infinna sig. Verkligen Dr. Alban-synd för det kunde blivit lika underbart som en single malt en fredagkväll. Synd också att de krockar med Alme och Theodor Jensen på Way Out West för där tror jag att deras klubbspelning kan bli bra på riktigt.
22.15 Svenska Akademien - Jag kunde inte en enda låt innan och kan det fortfarande inte men det var en helt okej spelning med lite svensk gung-hip-hop.
23.15 The Pains Of Being Pure At Heart - Trots ett så fantastiskt lockande bandnamn så har inte folk lyssnat på dem tillräckligt mycket för att kunna skilja på deras låtar men är man insatt så var detta en spelning á la môcke bra.
00.15 Familjen - Jodå han levererar igen, även denna gång uppbackad av Tilliander.
01.15 Den Svenska Björnstammen - Tänk er en blandning av Familjen och Slagsmålsklubben och ni är nära. Här får man nästan välja att antingen avsky dem för att apa efter eller att gilla dem av samma anledning. Jag valde det senare.
02.00 City - Låter ungefär som Parken fast lite roligare.
Det sägs att man lär sig något nytt varje dag och här är vad jag lärde mig under Emmaboda:
1. Om man stoppar tårtljus i en småfuktig gräsmatta till hälften bestående av lera så kan man bli anklagad för mordbrand.
2. Räkna ut hur mycket alkohol du tror att du dricker. Sedan köper du ett flak eller en påse-i-låda till.
3. Tältfestivaler är mycket roligare än stadsfestivaler.
4. Det blir mycket roligare om du är vänligt inställd till annan musik än din egen så var inte så anti när du hör något nytt (så länge som det inte spelas på Rix FM).
5. Nordpolen är inget annat än en tomte som borde stanna hemma i just Nordpolen.
Emmabodafestivalen anno 2009 var i mina ögon en succé! Stämningen var fenomenal och människorna glädjefullt peppade, dessutom var besökarna inte alls så unga som jag trodde att de skulle vara utan ganska blandad där flest nog höll sig vid 20-21-snåret. Det verkade som att arrangörerna har planer på att göra festivalen till en av Sveriges mer populära då de utökat området i år och även börjat ta dit mer etablerade artister när de annars kört på mer uppåtgående artister, och det är inte mig emot. Inte det minsta.
Ha det!
// Yeahns
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)