Det är inte känslan av tomhet, det är tomheten i känslan

Nu vet jag hur Idol-Patrik (får man sätta det epitetet på sökande som inte kom med?) kände sig efter att ha mottagit juryns bedömning. Eller njae, självkritisk som jag är så har jag fötterna på jorden och kan således inte "go fucking mental" på mitt möblemang men jag förstår lite mer hur han kände sig. ITHMG blev nämligen recenserade av bloggrecensenterna på TheCritics och nu susar olika sinnesintryck inom mig. Samtidigt som jag känner mig tom så förnimmer jag en klump i magen och hur motsägesfullt det än låter så tror jag att Olof Lundh känner igen känslan när han är utan sin laptop. På samma gång är jag lättad och något upprymd - ungefär som Ulf Larsson antar jag - men mest känns det jobbigt. Visserligen bad jag dem recensera oss i ett mail för någon månad sedan i ett hopp om att bli större men det fanns också en trygghet i att inte bli granskad, inga prestationskrav. Vi kunde naivt vandra långa strandpromenader i tron om att vi drev Sverig..nej världens bästa blogg, bara att inga visste om det. Men nu är det som det är och visst är det skönt att få veta svart på vitt hur bra man är och vi är tydligen inte bättre än så här:



Nu baseras betyget mycket på bloggens layout och användarvänlighet men rent innehållsmässigt så hade han en del poänger den välmenande(?) Joakim. Stundtals är inläggen rätt sådär och ibland handlar de alltför mycket om våra direkta vardagsaktiviteter (till exempel så ska jag äta oxsvanssoppa ikväll). Emellanåt är det knappt att jag själv intresserar mig för vad jag nyss skrivit men det är väl så det blir. Det går inte att vara på topp hela tiden, fråga bara Anja Pärson!
Betyget till trots så var inte allt av ondo och det finns några saker som jag plockar med mig. Bland annat har vi ett "innovativt språkbruk", det är "en rolig upplevelse att läsa denna blogg, ibland mycket rolig till och med" och jag visste inte ens att vi var registrerade på bloglovin'. Joakim har lovat att komma tillbaka och han är så välkommen. Vem vet, kanske blir han vår första prenumerant på bloglovin'?

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är hämtad från den oerhört klyschiga låten Känslan av Samtidigt Som.

...och hennes hår doftade hallon!

Uppvuxen i ett hushåll där stundtals sju personer plus en och annan kompis levde under samma tak så är man van vid anpassningar och uppoffringar. Ni kan ju tänka er att det duschades en del - särskilt då fyra av de inneboende var mitt i tonåren - och därmed tillkom en schampookonsumtion jämförelsebar med Peter Harryssons mums-mumsbudget, så därför anpassade sig hushållets överhuvuden efter förutsättningarna.

Här kommer de gigantiska schampooflaskorna som fick en normallång 18-åring att känna sig som Calle Shulman in i bilden. Jag tvingades till att brottas med en 2 liters Eldoradoflaska varje gång jag skulle tvätta håret, och med en konsistens som påminner om diskmedel och sperma så kändes håret knappast fräschare efteråt. Flera gånger framförde jag mina klagomål - på det trötta och arga sättet som bara tonåringar kan ha när de kommunicerar med päron ("Varför köper vi bara fatti'schampoo?") - till inhandlaren av dagligvaror, dock utan resultat.

Men nu har hushållet nästan helt tömts på individer som smäller i dörrar och som sover bort dagarna och med det förändrades badrumshyllorna. Istället har mer vedertagna varumärken tagit plats och man skulle kunna tro att jag är nöjd. Inte då! Nöjdare visst men ännu långt ifrån samma klass som min dusch håller. Nu är inte problemet innehållet utan doften. Varför ska man lukta som en fruktsallad efter duschen? Schampoo med doft av äpple, balsam med päronlukt och sedan tvålar man in sig med persika. På en annan flaska står det kokosnöt och rismjölk medan en annan annonserar ut att innehållet luktar jordgubb. När tog frukt och grönt klivet från köket till badrummet? Ska jag slänga ut mina Boss-parfymer och istället börja badda Bravo apelsinjuice på överkroppen varje morgon? Nej jag luktar gärna gott men jag vill inte komma att tänka på ICA varje gång jag doftar mig själv. Kanske om jag ska börja ragga vegetarianer men annars tycker jag att frukt ska få vara just frukt.

Ha det!
// Yeahns

PS. På tal om smaklegeringar så är Singoalla Lakrits en riktig höjdare! DS.

Romantisering på gräsrotsnivå

Att fotbollen är världens största sport förvånar väl ingen och med positionen störst tillkommer också en oerhörd bredd. Tänk vad mycket fotboll som vi dagligen missar! Därför vill jag slå ett slag för den fotboll som faktiskt fostrar större delen av våra spelare men som så sällan kommer i rampljuset.

Jag var hemma i helgen och passade då på att beskåda några lokala fotbollsmatcher. Det var strålande solsken, grönt gräs och gärdsgårdsfotboll med sina rensande mittbackar. Stundom var det briljant fotboll, stundom katastrofalt uselt men alltid underhållande. Tyvärr händer det att man missar en del händelser och utan tv-repriser eller en realtidsTiVo så får man helt enkelt förlita sig på andras återberättelser. Det var efter en situation där tre spelare bet i gräset som jag började tänka på idén som Albertazzi kläckte för mig för några år sedan; att Canal+ skulle börja tv-sända matcher från Sveriges lägre serier. Vore inte det en fantastisk programidé? Tänk er en hel studiosändning från mötet Fränsta IK - Hassels IF i Medelpads division 6 där Fjellström och Granqvist analyserar varför Fränsta bjuder på så stora ytor framför straffområdet, och varför lyckas inte golvläggar-Tommy med sina uppspel? Är han bakfull? Går företaget hackigt? Det finns så många sköna derbyn som vi går miste om varje dag; "Missa inte derbyt Moholm - Tidan i division 6 Mariestad, direktsänt i Canal+ på lördag". I kommentatorsbåset kan man låta en av de lokala surgubbarna som följer laget i ur och skur men som alltid är missnöjd. Innan matchen finns massor av historia att gå igenom så att tittarna får en bra bild av föreningarna, allt för en ultimat underhållning.
Så här fortsätter man och åker Sverige runt för att följa nya lag varje vecka, dock alltid med de lägre divisionerna i fokus. Jag hade suttit som fastklistrad vid varje sändning ty jag älskar gärdsgårdsfotboll där allt och ingenting kan hända.

På tal om kvalitativa fotbollssändningar så släpps ett nytt avsnitt av Euro Talk varje måndag klockan 18. Det är ett enkelt program där David Fjäll tillsammans med tre gäster (oftast Niva, Dahlqvist och/eller Birro) diskuterar vad som hänt i Europas största ligor under veckan. Man går in på djupet och delger en amatörpsykologi på hög nivå (om det nu finns en sådan?), helt utan de bekräftelsebehov som genomlyser TV 4's dito. Ni finner en direktlänk till höger, mycket nöje!

Ha det!
// Yeahns

Stora tankar i lilla berg- och dalbanan

De säger att det är en del av livet. Att människor föds och människor dör.

Men jag vet inte. Det ska inte behöva vara så. Jag är överlycklig över fyra fantastiska, roliga, mysiga syskonbarn som tillkommit mitt liv de senaste åren, men det ska inte behöva betyda att människor jag älskar försvinner.

Jag kan inte låta det sjunka in. Jag kan inte acceptera det.

Om devisen stämmer är det ett förbannat orättvist liv.

Beundran

Albertazzi är tillbaka!
Sitter i vårsolen, men inomhus. Är det tentavecka så är det. På radion spelas en konsert med Soundtrack Of Our Lives (världens bästa band?) så jag känner mig osedvanligt ball, så ball att jag kan ha fötterna på skrivbordet! Igår var jag på Gröna Lund det firades någon slags genrep inför kommande sommar. Det hade investerats i en ny attraktion, Insane hette den visst. Undertecknad valde att stå över åket, trots påtryckningar från högstadienojiga bekantas bekanta. Jag har för övrigt börjat spela fotboll , igen. Jag har väll aldrig varit någon briljant spelare, men det är roligt att vara en del av ett lag! Det är Killamangiro som fixat in mig i klubben och min inställning är att vi ska ha en slags Clearence Seedorf – Harvey Esajas relation. Vi får väll se hur det blir med det.

Skulle delat med mig av ett par guldkorn från Youtube, givetvis så har dessa blivit borttagna, (Dr Alban) synd!

Eminent, Genialiskt, Skitsnyggt!

Tack för mig!

/Albertazzi

Vi dricker som svampar tills de tänder lamporna

Alkohol är bra. Alkohol är något som i princip alla kan uppskatta och det paketeras i alla möjliga former. Flaska, burk, påse-i-låda, deodorant, parfym och det används i olika rengöringsmedel. Såväl en partyglad student som en pedantisk pensionär har nytta av det och därför försöker man komma åt det så billigt som möjligt; Tyskland, hembränning, apk(alkohol per krona) och somliga hävdar till och med att om man fryser ner en folköl och sedan tinar den jävligt snabbt (här pratar vi alltså inte ställa-den-på-diskbänken-tina utan upptining racerstyle á la blåslampa) så blir det till en starköl. I vilket fall så berör alkohol alla (släkten är kanske inte så tokig ändå?) och med alla så inkluderas just alla, överklass som underklass. Men hur skiljer sig alkoholkonsumtionen och hur mycket skiljer sig beteendena efter förtäring av kalasdricka klasserna emellan?
Jag ska genom att utgå från erfarenheter och fördomar redogöra för hur ungdomens alkoholvanor ser ut i de olika samhällsklasserna. Eftersom det inte finns någon direkt underklass i välfärdssverige så har jag delat upp grupperna i överklass, övre medelklass, medelklass och lägre medelklass.

Överklass: Uppvuxen i en vardag där pappa kollar börsen, mamma gömmer kvitton och middagssamtalen är föräldrarnas enda kontakt med ungdomen så har ungdomen ett självhävdelsebehov, och detta behov stillas med hjälp av skaldjur och tomma flaskor av större format. Okej att pappa alltid sagt att de är lite finare och bättre än alla andra men ändå känner ungdomen en tomhet, den tomhet som uppstår när man aldrig lärt sig av misstag. Självklart vet inte ungdomen om det själv och den skulle aldrig erkänna det heller; "Tomhet? Jag har ju pappas kredit!". I en värld där man får vad man vill ha så är pojkarna klåfingriga och flickorna "vill inte vara tråkiga" och ger dem vad de vill ha. Det festas, det flashas och det svinas. Helrör som benrör, alla innebär de en happy ending.

Övre medelklass: Då föräldrarna ofta tjänat ihop sin förmögenhet själva så är de själva uppfostrade enligt enkla och vanliga principer. De är nöjda med vad de har och därmed ställs fokus på att säkra likviditeten. Därför uppfostras även ungdomen enligt devisen att ta det säkra före det osäkra och att planera sin vardag i jakt på poteniella fallgropar. Ungdomen blir pryd, skötsam och väluppfostrad och festar därefter. Pojken dricker som pojkar gör men alltid med en eftertänksamhet och flickan låter less vara more och förblir pappas flicka. Fylla ses nästan som ett tvunget ont i en värld där rusdrycker inmundigas vid varje social tillställning.

Medelklass: Här har gruppen med flest skillnader inom sig och hur ungdomens super beror till stor del på kompisarnas stil och intressen. Allt ifrån Svenne Banans Pripps Blå-konsumtion till kulturprettot som bara dricker rödvin eller spontanjäst öl från Belgien. En likhet har dock alla; att ungdomen ser möjligheter istället för problem. Oftast dricker ungdomen ungefär lika mycket varje helg men minst en gång i halvåret drar den till med en riktig brakladdning som slutar med att ungdomen åker kundvagn, klättrar på hustak eller slutar i fyllecell. Fyllehistorier utbyts likt hockeykort och slutar alltid glatt.

Lägre medelklass: På Sveriges egna lotteri drog medlemmarna av denna klass alla nitlotter alternativt om de inte bemödade sig deltaga - "man vinner ju aldrig nå't ändå" - och därför har de helt andra förutsättningar än andra att festa. Ungdomen äger två huvtröjor av "bättre" märken (ex. JL, we/jl) och dessa två delar på veckans dagar. Fulsprit och importöl är återkommande inslag och lycka stavas Baccardi Breezer. Flickan sminkar sig grovt och lyfter sina bröst och pojken döps till -nny. Trots förutsättningarna så skiljer sig inte ungdomens uppförande vid berusning från överklassens, bortsett från platserna. Ungdomen festar hårt och vilt men platsen har mindre betydelse. Nattklubb, kvarterskrog eller gatuköksparkering kvittar och har pojken en bil så kan han räkna med en avsugning, minst!

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är hämtad från låten Liv, död, kärlek och lite dans av Elenette.

Det nya facebook

facebook är ju ett populärt socialt nätverk men det är säkert flera av er som liksom mig tröttnat på det. Därför tänkte jag här och nu försöka få liv i fenomenet igen genom att släpa fram två mer eller mindre vedertagna företeelser som man kan sysselsätta sig med där.

Facerape går ut på att man tar tillvara på personer som är konstant inloggade och sedan låter dem ångra det genom att busa lite. Så här såg till exempel min news feed ut (bortsett från censureringen då) häromdagen:


Här ser vi ett praktexempel på hur en Facerape kan se ut men det finns flera olika varianter. De som går riktigt långt byter ut personens namn, byter profilbild till Gary Glitter och jäklas med dennes vänner. Det finns flera grupper där screenshots ligger uppe för allmän beskådan. Mycket nöje!

En annan grupp delger bilder av den så kallade stilen Partille-Johnny där ledordet är extremt. Brun utan sol, märkeskläder med stora tryck, blonderad frilla fyllt av vax och hårsnoddar runt benen.



Jag ska inte diskutera det vidare då det redan har pratats om på annat håll men det är inte konstigt att det drabbar just y-släktet. Det är ju allmänt känt att människors vars namn slutar på nny (nnie är samma sak fast de är ofta lite mer sofistikerade utan att för den skull vara det särskilt mycket) har lättare att hamna på sniskan i samhällets lotteri. Missbrukare, slagskämpar och kåkfarare, alla har de en sak gemensamt; nny. Det är ungefär samma sak som att alla tobakstuggande rednecks i amerikanska södern har dubbelnamn. Egentligen kan jag väl bara komma på ett undantag som bekräftar regeln; Kenny Starfighter.

Ha det!
// Yeahns

Ett skratt förlänger livet

Så fort solen kommer fram så lämnar man sanset - och de tjocka plaggen - hemma ("Solen lyser ju, det är varmt ute!") och det planeras in grillkvällar, promenader med mera. Solen är så här års överskattad och detta har jag fått lida av sedan lördagskväll. Kung Bore slog tillbaka, lämnade mig avdäckad i sängen med en för hög kroppstemperatur. Jag fick feber.

De senaste dagarna har jag legat lamlös i sängen badandes i min egen svett. Jag har inte kollat mig i spegeln på evigheter och inte borstat tänderna på säkert 60 timmar. För varje gång jag påminns om min sjukt ojämna skäggväxt som antagligen får mig att se så anskrämlig ut att jag till och med skulle anses ful i England så vill jag ta livet av mig, men jag har inte orken. I rummet ligger halvätna mackor och surnad mjölk i flingskålen. Mitt kiss luktar bacon och jag är konstant bajsnödig, men jag är alldeles för svag för att koncentrera kraft till det ändahålet (bara-pa-disch). Ett bultande huvud, sömnlösa nätter och ett missat derby men nu börjar jag komma på fötter igen och detta tack vare tre saker; Ipren, Alvedon och Himym.

How I Met Your Mother är en förträfflig komediserie som handlar om hur Ted år 2030 berättar för sina barn om hur han träffade deras mamma och således utspelar sig serien från 2005 och framåt. Vi har säkert alla stannat till i några minuter framför serien, skrattat lite, zappat vidare och efterlämnats med intrycket att det är en trevlig sit-com men inget särskilt. Så är det inte alls, inte ens i närheten. Jag var själv en av dem som tvekade när vänner berättade hur grym serien egentligen var men nu är jag fast. Det krävs att man regelbundet kollar på serien för att förstå karaktärerna och deras återkommande inslag. Karaktären Barney (singelkillen vars tre ledord är kvinnor, pengar och kostymer) är helt fenomenal med alla sina uttryck såsom Suit up, ständiga high fives som kräver svar, göra awesome till ett verb och teorier om raggning, kvinnor och livet. När serieskaparna dessutom gräver fram klassikern Slap bet så borde Himym följas av varje serieälskare. Ett nyare Vänner - fast roligare.

Ha det!
// Yeahns

Record Store Day

Idag är det skivbutiksdagen - för att försvenska "högtiden" - vilket innebär att många skivbutiker arrangerar evenemang och kränger prylar till förmånliga priser. Jag är nyss hemkommen från Bengans här i Göteborg där jag såg Samuraj Cities bjuda på en minikonsert - där ljudtestet tog längre tid än själva spelningen (tre låtar) - och köpte lite skivor. Trots att plånboken ber om nåd så känner jag att det var värt det. Inte minst eftersom en samlingsplatta från Border Music och en gratis kaffe tillkom. Hur som helst så kommer här tre musiktips som ni dagen till ära kan köpa eller om ni med rätt kontakter plockar hem det gratis, det är - än så länge - ett fritt land där valmöjligheterna är många.

Samuraj Cities är lite utav ett favoritband efter att de 2006 släppte debutplattan Cheap Deluxe. Det albumet var lite före sin tid och därför hamnade den lite i skymundan (då få recensioner hittas av den nya skivan så är Göteborgskvartetten fortfarande det). Tänk er mittplaceringen på en skala där MGMT och I Are Droid står i var sin ände och ni får ett litet hum om hur det låter, typ indiepostpunk. Det är enkla melodier men trots detta lyckas låtarna få en tyngd som bultar i bröstet och jag fylls av en tillbakadragen önskan av att göra något extremt. Det är högtravande och nedstämt på samma gång vilket resulterar i att man tycks bli helt förlamad. Andra skivan Mixed Up Record Collections fortsätter i samma spår men med den enda skillnaden att de dragit tillbaka synthen lite och fyllt tomrummet med gitarrer. Efter enkom två genomlyssningar så vet jag att den här skivan kommer att slå sig in på min årets bästa album-lista i en mycket hård konkurrens. Det kommer att vara ett bra musikår detta.

Igår damp det nya numret av Sonic ner i mitt postfack och på den prenumerantförbehållna skivan var nästa tips förstaspåret. Elenette är också en kvartett men denna gång från Sveriges huvudstad och de har varit aktiva sedan 2004 men det är först nu som deras debutalbum släppts efter två tidigare utgivna EP's. Musiken är saxofoninspirerad "laptoppop" - som jag kallar det - där trummaskinen hörs i bakgrunden där en pratsjungande stämma framför den vardagliga lyriken längst fram. Tänk er en blandning mellan Diskjokke och Johan Hedberg. Låtarna är fulla av en akademisk fyndighet och med det menar jag inte den här lattjo-fyndigheten som Robert Broberg sysslar med utan de har en bakomliggande mening i varje textrad; som till exempel i låten Grabbarnas (Maskulintet EP) som handlar om en killes tankar vid ett one night-stand:

Visst hon var full och jag hade makt men man ska väl inte behöva nå'n jävla fullmakt? Det här med raggning är en ömsesidig pakt.

Flera av deras låtar har en queerteoretisk baktanke men trots att jag är ganska trött på diskussionen efter att ha påtvingats flera högskolepoäng i ämnet (det är predikan för en redan frälst) och dessutom ogillar att lyssna på argument som får mig att se mig som ett svin så lämnar låtarna mig med ett leende efter deras finurliga framförande. Neurosor är en väldigt bra platta och Elenette har nu nominerats titeln som Stockholms bästa band i konkurrens med [ingenting], Speedmarket Avenue och Florence Valentin.

Tredje tipset är en kvintett tyskar som spelar alternativ rock á la Arctic Monkeys och The Strokes. The Kilians heter gänget som den 10 april släppte sitt andra album They Are Calling Your Name. Skivan fortsätter i samma spår som debutplattan men tyvärr når den inte riktigt samma höjder men är ändock en bra rockplatta där riviga gitarrer blandas med texter om allt möjligt (nattliv, kärlek, depression och så vidare) framförda på engelska. Jag vet vad ni tänker; hur är deras engelska? men jo de har en väldigt bra engelska och sångaren har en riktigt skön sångröst med lite whiskeyassociationer i botten. I brist på alternativ så är de givetvis Tysklands bästa band - någonsin!

Till sist så måste jag ju kommentera TPB-domen som slutade på ett års fängelse och 30 miljoner kronor i skadestånd och självklart kommer de att överklaga. Man kan lätt raljera över Melodifestivals-wannaben Lasse Lindhs uttalande (visst att det är fildelningen som är orsaken till att ingen köper hans skivor. En mer blåögd person får man leta efter) som det men jag nöjer med att konstatera att det är sjukt onyanserad dom där man bland annat grundat sig på följande prissättning:

• 261, 47 kr för Harry Potter,
• 255, 55 kr för The PinkPanther,
• 415,81 kr för Prison Break (en TV-serie),
• 222,55 kr för Syriana och
• 222,55 kr för Walk the Line.

Någon mer än jag som lätt hittar billigare dvd-priser? Man kan också göra en jämförelse med Anders Eklund (10-åriga Englas mördare) som dömdes till livstid och endast 125 000 riksdaler i skadestånd till den mediakåta familjen (ursäkta mig men det har gått till en viss överdrift). Visserligen fick han livstid men ur enbart skadeståndsperspektiv så är det ju mer prisvärt att knäppa av Carola istället för att fildela allt hon gjort...

Ha det!
// Yeahns

PS. Låtlistan för Border Music-skivan är följande:

1. Fever Ray - When I grow up
2. The Legends - Always the same
3. bob hund - Tinnitus i hjärtat
4. The Veils - It hits deep
5. The Fine Arts Showcase - You knew I was trouble from the start
6. Super Furry Animals - Mountain
7. The Mary Onettes - Dare
8. Montt Mardié - Click, click
9. Andreas Tilliander feat. New Moscow - Caught in a riot
10. The Decemberists - The Rake's song
11. Obits - Pine on
12. Prey - Into fire
13. Tysta Mari - Salt i mina sår
14. Nutid - I've heard about you

En riktigt trevlig blandning alltså! MySpacea får ni göra själva. DS.

Revolution Rock

När jag var liten ville jag se ut som Paul Simonon när jag blev stor. Vet inte varför, men jag gissar på att det hade att göra med att jag, pre-tonåren, hade en lika stor glugg mellan tänderna som den store basisten. Lyckligtvis (även om jag på senare år alltmer har kommit att uppskatta en charmig glugg) växte dock min glugg ihop till en dräglig storlek. Med det kanske också Simonon-drömmen försvann.

Dessa tankar snurrade, av någon anledning, runt när jag på skärtorsdagen satt på ett trångt Ryan Air-flyg till Barcelona. Jag spenderade fyra nätter där. I Barcelona. Vädret, som vad jag förstår var fantastiskt i Svedala, var en tung besvikelse. Att behöva traska runt i flera lager på överkroppen och ändå frysa i mitten av april i en medelhavsstad kändes en aning tråkigt. Billig öl räddade dock mig och mina vänner från den värsta kylan (även om jag är sjukt trött på ljus öl).

I Barcelona återfinns ett av mitt hjärtas fotbollslag. Kärleken till klubben dog dock en liten smula när de dryga 56 000 på läktarna (vilket iofs var en riktigt usel siffra med Barca-mått mätt) inte lyckades gasta ur sig en högre volym än när Kubanerna från Örebro luftar sina strupar och gnäller över något domslut.

Min klagan ovan, och vad som komma skall, till trots hade jag en mycket trevlig vistelse (det ska på intet sätt förnekas), men det var en ”detalj” som gjorde mig så oerhört beklämd. I den katalanska huvudstaden sägs det finnas ungefär en miljon papperslösa flyktingar. Det är en oerhörd siffra och går givetvis igen i oändligt många (stor- framförallt) städer.

Att se en kvinna sitta på gatan i trasiga kläder med sitt lilla barn i famnen skar djupa, djupa sår i mitt hjärta. Att se ett litet hjälplöst barn som inte ens kan gå och veta att man inte kan veta någonting alls om vad som ska hända det ens de närmaste timmarna, dagarna, veckorna; om det ska svälta eller frysa ihjäl, om det ska få en sjukdom, men inte behandlas, eller om det mot all förmodan räddas från misären att inte få mat eller tak över huvudet. Detta är givetvis inget nytt eller ovanligt fenomen (eller, bör poängteras, något som jag särskilt anklagar Barcelona, Spanien eller någon form av medelhavskultur för), men jag har aldrig tidigare bevittnat det med egna ögon. Förutom att det gjorde mig så oerhört illa till mods, så gav det mig en påminnelse (som om det egentligen skulle behövas) om hur jävla lyckligt lottad man är och vilken plikt det innebär att hjälpa dem som inte är födda med samma tur…

Det är svårt att avsluta detta inlägg i dur, men jag ska ändå göra ett tappert försök (here we go); Peter Doherty och Carlos Barat delade lägenhet i Bethnal Green och hade en sedvanlig fredagsspelning inför de tjugutal euforiska fans som fick plats i det trånga utrymmet. En tant, med lyckan att bo i samma byggnad, hade dock väckts en gång för mycket av det nattliga ”skränet” (att kalla Libertines’ musik för skränig utan ett citattecken runt adjektivet är ett musikaliskt självmord). Efter att ha misslyckats med att förstöra festen med hjälp av en hammare mot dörren tog hon telefonen till hjälp och ringde polisen. Då dessa bankade på dörren, bytte Peter och Carl, genialiskt och spontant (lite som friidrottsgudinnan Klüft…), musikbit från Time For Heroes till de klassiska raderna:

When they kick at your front door
How you gonna come?
With your hands on your head
Or on the trigger of your gun

…och därmed har ni fått det ultimata beviset för att The Libertines är lika lysande som originalbandet bakom den ack så fantastiska Guns of Brixton (och när ni klickar på länken så inser ni att det finns sämre förebilder än den gode Simonon).

// Killamangiro