När vi ändå är inne på reklam förtjänar ett gammalt klassiskt reklaminslag sin plats i ITHMG-bloggen; fenomenet dubbning. Likt Bajen och Djurgårns vara eller inte vara i Allsvenskan på 90-talet går dubbningen i cykler. Ibland tycks den försvinna i perioder, för att sedan med buller och brak åter göra entré.
Idag bevittnade jag, till ett växande såväl fysiskt som psykiskt illamående, hur Kvik tycks anse att det är en schysst idé att försöka kränga kök genom att applicera en svensk röst på en gubbes, uppenbarligen icke-svenska, munrörelser. Varför i hela Råsunda gör man detta? Rimligtvis måste det finnas jättemånga andra möjligheter att göra reklam… För att ta två ganska uppenbara exempel; gör en på svenska med en svensk skådespelare eller varför inte texta..? Det är faktiskt inte så jättesvårt. Det har exempelvis sedan ganska lång tid tillbaka fungerat med relativt stor framgång på andra mediefenomen såsom filmer och TV-serier. Jag inser att det säkert uppstår komplikationer; kostnader, att informationen fastnar bättre om det framförs på modersmål etc. Men rimligtvis, även här, måste det finnas fler än jag som aldrig, aldrig, aldrig skulle få för sig att köpa ett Kvik-kök då man i framtiden, enligt gammal klassisk betingning, känner en utomordentlig lust att vomera vid blotta tanken på varumärket. Reklamkonceptet känns inte helt perfekt…
Å andra sidan nöjer vi ju oss i allmänhet här i vårt timida rike att enbart dubba reklamfilmer. I lejonparten av Europa tycks det dock vara legio att dubba allt, allt, allt. Jag skulle vilja se detta som ett kollektivt, lingvistiskt förståndshandikapp. Alternativt som en traditionsrik, språklig protektionism, vilket väl brukar ses som den mest populära förklaringen. Frågan är dock vilket som är värst. Det förra alternativet innebär ju åtminstone att de drabbade länderna kan betraktas som någon form av offer. I det senare fallet handlar det om en medveten blockad av mångkulturalism, att med berått mod hindra en språklig breddning, att avsiktligt stänga ute det som inte är ’vi’.
Traditionalism, protektionism, etnocentrism… Vi vet alla var det brukar sluta… Så med andra ord; dubbning = mord.
// Killamangiro
PS. Till sist måste jag bara tillägga att jag inte ser något jättekomplicerat med att det finns en förening i Sverige som heter Djurgårdens IF och att ex. undersektionen (föreningen) fotboll då får tillägget FF (dvs. FotbollsFörening) för att särskilja från alla andra framgångsrika föreningar inom samma klubb, exempelvis ishockeyn. Om detta förefaller invecklat väcks frågan vad som egentligen finns i dricksvattnet i Göteborg… DS.
onsdag 25 mars 2009
Alla goda ting är tre
Onsdagen den 25 mars har jag tillägnat åt tre saker (fyra om man räknar mina kärleksfullt tillagade makaroner och köttbullar) vilka kort kan sammanfattas med musik, musik och siffror. Idag var nämligen dagen då två album - som jag tidigare hintat om - släpptes och jag ska ge mig på en liten skivrecension. Ni som ogillar mitt musikkåseri kan skylla er själva och sedan hoppa till textens sista stycke.
Dagen inleddes med Florence Valentins nya platta och det var över förväntan. Inte för att deras två tidigare fullängdare smakat surt - alls inte! - men det har funnits en viss lättja som genomsyrade dem. Låtarna var bra men inte tidlöst tunga. Det är de visserligen inte nu heller men där förra albumet - Pokerkväll I Vårby Gård - fokuserade på att få med så många The Clash-melodier som möjligt istället för att lyfta fram betydelsen i deras samhällskritiska texter, så har de nu lagt de naiva men lättfastnande melodierna åt sidan samtidigt som musiken kompar Loves indeipopsång. Men visst finner man även här liknelser med stora artister (Håkan Hellström, Billy Bragg och Glasvegas) som somliga kallar plagiat men jag väljer att kalla för inspiration. I en intervju har Love sagt att de ville låta som Håkans debutalbum - vilket de knappast gör - men även att plattan var en kärleksförklaring till Göteborg då nästan all bra musik kommer därifrån.
Skivan är mer helgjuten och man får leta för att hitta några osynk-Bjarne eller andra ojämna övergångar. Det är möjligt att det beror på att skivan endast består av nio spår vilket också är det minustecken jag har; den tar slut för fort.
Dagens andra album är utgivet av bandet som lamslog Sverige mellan 1993 och 2002, eller från IFK Göteborg till Djurgårdens IF/FF/SK/FC/whatever om man ska prata svensk fotboll (däremellan tog några andra obskyra klubbar en och annan titel). Men nu har alltså den piprökande hunden återvänt och bob hund släppte idag albumet med det högst sköna namnet Folkmusik För Folk Som Inte Kan Bete Sig Som Folk. Ett oerhört efterlängtat album bland musiksverige men hur lät det då? Ja det första intrycket är knepigt och det är även det som avslutar genomlyssningen. Okej att bob hund alltid har varit lite egna och experimentella men här är det inte riktigt på samma sätt och jag har svårt att ta det till mig. Emellan början och de sista spåren är det dock det gamla "vanliga" bob hund som gör sig påminnt men det är bara Tinnitus i hjärtat som klarar sig igenom gallringsprocessen till min egna greatest hits-platta. Vill man inte tycka om skivan så gör man nog inte det.
Betygen då? Florence skrapar ihop till 4 av 5 medan Thomas Öberg och co tilldelas blygsamma 2 av 5. Det ska dock tilläggas att en 1:a i detta betygsystem fortfarande är en bra skiva men inte alls samma kioskvältare som exempelvis Forever Changes med Love eller Blonde On Blonde av Bob Dylan. Det finns liksom inte plats på en femskala för att jämföra seriösa artister med The Poodles eller Avril Lavigne.
Dagens tredje aktivitet handlade om siffror och det är inte konstigare än att jag de senaste dagarna är i färd med att göra en finansiell bedömning på Överkalix kommuns verksamhet. Många skulle säkert spy galla över alla årsredovisningar som pryder mina 34 kvadrat men jag kan i nyktert sinnestillstånd inte tycka synd om mig. Det är ändå rätt intressant att analysera räkenskaper tillhörande en kommun som inte ens når upp i samma invånarantal som mitt kvarter. Överkalix hade 2007 inte mindre än - men inte mer heller - 3 795 invånare men det kan sättas i relation till Bjurholm som är Sveriges minsta kommun med blott 2 516 personer (2008/2009). Det kan tyckas onödigt men det har ändå en viss charm, inte sant?
Ha det!
// Yeahns
PS. Kvällens avsnitt av Popcirkus är sannerligen sevärt med finbesök i form av Moneybrother, Håkan Hellström och Miss Li. DS.
Dagen inleddes med Florence Valentins nya platta och det var över förväntan. Inte för att deras två tidigare fullängdare smakat surt - alls inte! - men det har funnits en viss lättja som genomsyrade dem. Låtarna var bra men inte tidlöst tunga. Det är de visserligen inte nu heller men där förra albumet - Pokerkväll I Vårby Gård - fokuserade på att få med så många The Clash-melodier som möjligt istället för att lyfta fram betydelsen i deras samhällskritiska texter, så har de nu lagt de naiva men lättfastnande melodierna åt sidan samtidigt som musiken kompar Loves indeipopsång. Men visst finner man även här liknelser med stora artister (Håkan Hellström, Billy Bragg och Glasvegas) som somliga kallar plagiat men jag väljer att kalla för inspiration. I en intervju har Love sagt att de ville låta som Håkans debutalbum - vilket de knappast gör - men även att plattan var en kärleksförklaring till Göteborg då nästan all bra musik kommer därifrån.
Skivan är mer helgjuten och man får leta för att hitta några osynk-Bjarne eller andra ojämna övergångar. Det är möjligt att det beror på att skivan endast består av nio spår vilket också är det minustecken jag har; den tar slut för fort.
Dagens andra album är utgivet av bandet som lamslog Sverige mellan 1993 och 2002, eller från IFK Göteborg till Djurgårdens IF/FF/SK/FC/whatever om man ska prata svensk fotboll (däremellan tog några andra obskyra klubbar en och annan titel). Men nu har alltså den piprökande hunden återvänt och bob hund släppte idag albumet med det högst sköna namnet Folkmusik För Folk Som Inte Kan Bete Sig Som Folk. Ett oerhört efterlängtat album bland musiksverige men hur lät det då? Ja det första intrycket är knepigt och det är även det som avslutar genomlyssningen. Okej att bob hund alltid har varit lite egna och experimentella men här är det inte riktigt på samma sätt och jag har svårt att ta det till mig. Emellan början och de sista spåren är det dock det gamla "vanliga" bob hund som gör sig påminnt men det är bara Tinnitus i hjärtat som klarar sig igenom gallringsprocessen till min egna greatest hits-platta. Vill man inte tycka om skivan så gör man nog inte det.
Betygen då? Florence skrapar ihop till 4 av 5 medan Thomas Öberg och co tilldelas blygsamma 2 av 5. Det ska dock tilläggas att en 1:a i detta betygsystem fortfarande är en bra skiva men inte alls samma kioskvältare som exempelvis Forever Changes med Love eller Blonde On Blonde av Bob Dylan. Det finns liksom inte plats på en femskala för att jämföra seriösa artister med The Poodles eller Avril Lavigne.
Dagens tredje aktivitet handlade om siffror och det är inte konstigare än att jag de senaste dagarna är i färd med att göra en finansiell bedömning på Överkalix kommuns verksamhet. Många skulle säkert spy galla över alla årsredovisningar som pryder mina 34 kvadrat men jag kan i nyktert sinnestillstånd inte tycka synd om mig. Det är ändå rätt intressant att analysera räkenskaper tillhörande en kommun som inte ens når upp i samma invånarantal som mitt kvarter. Överkalix hade 2007 inte mindre än - men inte mer heller - 3 795 invånare men det kan sättas i relation till Bjurholm som är Sveriges minsta kommun med blott 2 516 personer (2008/2009). Det kan tyckas onödigt men det har ändå en viss charm, inte sant?
Ha det!
// Yeahns
PS. Kvällens avsnitt av Popcirkus är sannerligen sevärt med finbesök i form av Moneybrother, Håkan Hellström och Miss Li. DS.
måndag 23 mars 2009
Have you ever fallen in love with someone you shouldn't have?
Det första som mötte mina ögon idag var dagens GP som låg på golvet med baksidan uppåt. Längst ner fanns en annons med texten "Du är inte ensam om du är singel. Just nu har vi drygt 300 kvinnor över 55 år i Västra Götaland som söker sällskap." och sedan hänvisades man till GP's egen datingsida. Min spontana reaktion var att ge ifrån mig ett ljudligt "Jadå!" som förhoppningsvis väckte min granne ur sin msnljudsdröm. Det finns alltså hopp för mig där ute. Nej så illa är det givetvis inte men med tanke på vad det är för kvinnor som jag blir förtjust i så borde jag kanske börja oroa mig. Det är nämligen inga "vanliga" tjejer i min omnejd som får det att pirra sådär oskuldsfullt i magen på mig. Istället har Annika Norlin, France Gall och Those Dancing Days-Linnéa fått min beundran på distans, alla duktiga sångerskor med trivsam musik i bakgrunden. Den listan har nu fått tillskott av inte mindre än nio fagra damer, alla från samma grupp.
Nouvelle Vague är ett bandprojekt som initialiserades av två franska herrar som ville producera några av deras favoritlåtar från tidigt 80-tal i helt ny tappning. Tillsammans med ett antal punk- och new waveklassiker - såsom Love will tear us apart och Guns of Brixton - gick de in i studion och ut kom ett album där låtarna istället influerats av jazz, bossa nova och karibisk pop. Som om inte det vore förändring nog så blev varje låt insjungen av unga fransyskor som med sin franskdialektala engelska får en röst så sexig att bordet lyfter. Det är dessa röster som är anledningen till min förälskelse.
Melodierna är egentligen ganska enkla och får mig att tänka på när man som liten satt med en syntheziser, tryckte in bossa nova-knappen och sedan "lurade" mormor att det var en själv som spelade genom att slå på tangenterna. Men ändå är det en så fantastiskt vacker loungemusik att jag ibland tror att jag är statist i ett mingelparty under en Bond-inspelning. Mina mjukisbyxor avslöjar dock alltid min verklighetsflykt.
Första albumet släpptes 2004 och den efterföljande succén ledde till ytterligare en skiva 2006. På andra plattan gick man lite längre in på åttiotalet och gjorde bland annat om Yazoos - tyvärr - odödliga låt Don't go och gav sig även på lite The Smiths. På cd nummer två finner man även min nya favoritcover där The Buzzcocks gjort originalet:
Nouvelle Vague - Ever fallen in love
Nouvelle Vague betyder förresten mycket passande New Wave på engelska och Bossa Nova på portugisiska.
Ha det!
// Yeahns
PS. Apropå mitt Glory Holes-inlägg så vore detta kanske intressant? DS.
Rubriken ska ni vid det här laget veta var den kommer ifrån.
Nouvelle Vague är ett bandprojekt som initialiserades av två franska herrar som ville producera några av deras favoritlåtar från tidigt 80-tal i helt ny tappning. Tillsammans med ett antal punk- och new waveklassiker - såsom Love will tear us apart och Guns of Brixton - gick de in i studion och ut kom ett album där låtarna istället influerats av jazz, bossa nova och karibisk pop. Som om inte det vore förändring nog så blev varje låt insjungen av unga fransyskor som med sin franskdialektala engelska får en röst så sexig att bordet lyfter. Det är dessa röster som är anledningen till min förälskelse.
Melodierna är egentligen ganska enkla och får mig att tänka på när man som liten satt med en syntheziser, tryckte in bossa nova-knappen och sedan "lurade" mormor att det var en själv som spelade genom att slå på tangenterna. Men ändå är det en så fantastiskt vacker loungemusik att jag ibland tror att jag är statist i ett mingelparty under en Bond-inspelning. Mina mjukisbyxor avslöjar dock alltid min verklighetsflykt.
Första albumet släpptes 2004 och den efterföljande succén ledde till ytterligare en skiva 2006. På andra plattan gick man lite längre in på åttiotalet och gjorde bland annat om Yazoos - tyvärr - odödliga låt Don't go och gav sig även på lite The Smiths. På cd nummer två finner man även min nya favoritcover där The Buzzcocks gjort originalet:
Nouvelle Vague - Ever fallen in love
Nouvelle Vague betyder förresten mycket passande New Wave på engelska och Bossa Nova på portugisiska.
Ha det!
// Yeahns
PS. Apropå mitt Glory Holes-inlägg så vore detta kanske intressant? DS.
Rubriken ska ni vid det här laget veta var den kommer ifrån.
söndag 22 mars 2009
Känner du igen dig?
Nyligen såg jag en reklam för flaskvattenmärket Bonaqua vilken fick mig att fundera lite. Det är inte av hänsyn till miljön jag grubblar utan av själva reklamens utformning. En kvinna står och håller en presentation för en samling företagsfolk och är just i färd med att plocka upp någonting ur sin väska varpå ett par röda stringtrosor flyger upp på konferensbordet. Då kommer en kvinnlig berättarröst som ställer frågan "Känner du igen dig?".
Jag tycker att frågan är högst befogad för det är något jag undrar över också. Hur många känner egentligen igen sig i en situation där ett par röda stringtrosor förpassas från en väska till ett konferensbord under ett möte? Jag kan direkt berätta att jag aldrig varit med om något sådant eller ens hört talas om det. Sedan uppkommer en annan fråga i mitt huvud; vem går omkring med ett par string i handväskan? Eftersom jag aldrig låter ett par string vårda mitt paket - och ännu ovanligare är det i trosform - så är jag helt rådlös. Är detta vanligt bland kvinnor? Är det vanligare att kvinnor kör "alltid redo", "live", "commando" eller vad man nu vill kalla det? Är röd en vanlig färg för stringtrosor? Är detta ett gammalt eller ett nytt påfund? Frågorna är många, svaren är få.
Ha det!
// Yeahns
Jag tycker att frågan är högst befogad för det är något jag undrar över också. Hur många känner egentligen igen sig i en situation där ett par röda stringtrosor förpassas från en väska till ett konferensbord under ett möte? Jag kan direkt berätta att jag aldrig varit med om något sådant eller ens hört talas om det. Sedan uppkommer en annan fråga i mitt huvud; vem går omkring med ett par string i handväskan? Eftersom jag aldrig låter ett par string vårda mitt paket - och ännu ovanligare är det i trosform - så är jag helt rådlös. Är detta vanligt bland kvinnor? Är det vanligare att kvinnor kör "alltid redo", "live", "commando" eller vad man nu vill kalla det? Är röd en vanlig färg för stringtrosor? Är detta ett gammalt eller ett nytt påfund? Frågorna är många, svaren är få.
Ha det!
// Yeahns
fredag 20 mars 2009
Vad hade Helge Fossmo för färg på sin overall?
Igår var jag inget bra för mig själv och med näven i en chipspåse så är jag väl inte det idag heller. Chalmers hade pubrunda igår och trots att jag studerar vid Göteborgs Universitet och därmed har en tveksam inställning till de nördar som sitter instängda året runt så deltog jag i aktiviteten. Det ska erkännas att jag hade kul (ölen var ju billig) och jag går gärna dit igen men då slipper jag helst alla dessa människor i overaller (vilka tyvärr är arrangörer).
Det här med overaller uppfanns föga förvånande av några teknologer på KTH som antagligen kände ett behov av att piffa upp sin (r)unkna tillvaro där det går 1 000 datorer på varje kvinna. Denna infantila idé spred sig sedan vidare till andra lärosäten och i Lund kom några andra socialt missanpassade individer på det ypperliga påfundet att fästa jätteskojiga tygmärken på de redan färgglada plaggen. Förmodligen ansåg de att de inte stod ut tillräckligt mycket i dagens samhälle av mångfald. Numera kan man knappt besöka en högskoleort utan att kräkreflexen ansträngs när någon säkert superklyftig kille vandrar runt i regnbågens alla färger och några till. Dennes hjärnbegåvning gick förlorad någonstans mellan pastakastrullen och ketchupflaskan i kylskåpet. De kvarvarande hjärncellerna super han bort när han senare sitter skräddare och kastar kapsyler i ett glas.
Jag förstår inte varför det helt plötsligt blir legitimt (nåja) att klä sig fult bara för att man är student (och full) och varför ens behovet uppstår? Gemenskap är min gissning men inte fan bär jag likadana kläder som min vänskapskrets. Overallen har alltså blivit en gemensam nämnare för personer med säregna intressen som trådlösa routers och metallers densitet vilket leder till ett sällskap som jag närmast liknar vid religiösa sekter. Sekter är ju också en plats för samhällets utbölingar att få känna samhörighet, trygghet och värme.
Ha det!
// Yeahns
Det här med overaller uppfanns föga förvånande av några teknologer på KTH som antagligen kände ett behov av att piffa upp sin (r)unkna tillvaro där det går 1 000 datorer på varje kvinna. Denna infantila idé spred sig sedan vidare till andra lärosäten och i Lund kom några andra socialt missanpassade individer på det ypperliga påfundet att fästa jätteskojiga tygmärken på de redan färgglada plaggen. Förmodligen ansåg de att de inte stod ut tillräckligt mycket i dagens samhälle av mångfald. Numera kan man knappt besöka en högskoleort utan att kräkreflexen ansträngs när någon säkert superklyftig kille vandrar runt i regnbågens alla färger och några till. Dennes hjärnbegåvning gick förlorad någonstans mellan pastakastrullen och ketchupflaskan i kylskåpet. De kvarvarande hjärncellerna super han bort när han senare sitter skräddare och kastar kapsyler i ett glas.
Jag förstår inte varför det helt plötsligt blir legitimt (nåja) att klä sig fult bara för att man är student (och full) och varför ens behovet uppstår? Gemenskap är min gissning men inte fan bär jag likadana kläder som min vänskapskrets. Overallen har alltså blivit en gemensam nämnare för personer med säregna intressen som trådlösa routers och metallers densitet vilket leder till ett sällskap som jag närmast liknar vid religiösa sekter. Sekter är ju också en plats för samhällets utbölingar att få känna samhörighet, trygghet och värme.
Ha det!
// Yeahns
torsdag 19 mars 2009
Ärlighet varar längst
Så här på morgonkvisten fick jag svar från ett av alla de jobb jag sökt, nekande såklart:
Jag är en person som alltid uppskattar ärlighet och därför hade jag blivit ganska glad över om de istället sagt som det egentligen var; att jag inte hade de kunskaperna de eftersökte. Jag hade verkligen satt värde på ett nekande svar som meddelades på följande sätt:
Ha det!
// Yeahns
Hej Jens!Notera att anledningarna till att jag inte fick jobbet är att någon annan fick jobbet eller att företaget lyckats lösa det på annat sätt genom kloning, robot eller en dresserad anka. Det var absolut inte så att det var jag som helt enkelt var för dålig, vilket annars hade varit en helt fullgod anledning. Jag har ingen aning om vad en struktör gör, jag bara sökte.
Du sökte jobbet som struktör hos oss på Komet. Det blev tyvärr inget den här gången, antingen på grund av att det tillsatts med en annan sökande eller att uppdraget inte längre är aktuellt.
Jag är en person som alltid uppskattar ärlighet och därför hade jag blivit ganska glad över om de istället sagt som det egentligen var; att jag inte hade de kunskaperna de eftersökte. Jag hade verkligen satt värde på ett nekande svar som meddelades på följande sätt:
Hej Jens!Det får bli en ledig festivalsommar 2009. Vad hände med arbeit macht frei?
Du sökte jobbet som struktör hos oss på Komet. Det blev inget den här gången. Inte för att någon annan har fått det (det går fortfarande att söka på vår hemsida som du kanske ser) utan för att du antagligen är totalt värdelös som struktör. Att du ens sökte det här jobbet går bortom mitt förstånd och egentligen vill jag uppmana dig - ditt ärkemiffo - att ta livet av dig till fördel för det mänskliga släktet. Men nu gör jag inte det (det finns ju en del sinnessvaga personer där ute som tar mina ord alltför bokstavligt) utan önskar dig lycka till i ditt fortsatta jobbsökande. Hos oss får du dock inga jävla jobb!
Ha det!
// Yeahns
tisdag 17 mars 2009
Från genombrott till sammanbrott
Hej Morgan Alling! Hur är läget?- Jo tack allt är frid och fröjd. Jag njuter av livet kan man säga.
Ja du har minst sagt mycket på gång nu...
- Jo det har hänt en del nu kan man säga. Jag hade biroller i både Arn och Göta Kanal 2 och sen ringde TV och det blev Let's Dance, panelprogram och grejer. Jag knullar verkligen kameran kan man säga, haha! Dessutom kör jag ju min egen teaterföreställning också.
Teaterföreställningen Fullbokat ja där du spelar alla 30 roller själv..?
- Haha, knulla kameran som sagt! Nej men det går bra ändå. Lite stressigt emellanåt och jag lider lite av personlighetsklyvning ibland, men det är bara att gå in i rollen och sen fullt ös - medvetslös!
Medvetslös var ordet. Du var ju borta från rutan ett bra tag där annars, Tippen hette det va? Vad hände?
- Mjo jag var lite nere där ett tag. Jag hade lite komplex för min frisyr där ett tag, kände mig inte riktigt attraktiv. Det är ju ett jävla halvhugget kalhygge där uppe. Ser ju ut som något Gudrun gjort. Stormen Gudrun då alltså och inte frisörskan nere på hörnet. Frisör-Gudrun är snäll. En gång bjöd hon mig på en rosa prinsesstårta och sa' att det var min mage hon hade avbildat, haha! Rolig kvinna det där! Men nu har jag i alla fall förlikats med mig själv, bara att gilla läget som Tomas Ledin sjöng liksom. Det var väl den låten som redde ut mitt liv kan man säga.
Skönt att höra att du mår bra igen. Vad har du för planer för framtiden då?
- Först ska jag bli klar med både Fullbokat och Let's Dance. Se'n ska jag gå in i väggen.
Du planerar att gå in i väggen alltså?
- Japp! Eller gå och gå vet jag inte. Jag befinner mig ju i en hög uppförsbacke just nu så nog ska jag få få upp en rejäl fart. Pang bara!
Öhm jaha, ja tack och lycka till då!
- Tack själv!
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är från bob hunds låt Tinnitus i hjärtat vars video du hittar två inlägg längre ner.
måndag 16 mars 2009
Sångare utan orsak borde inte sjunga alls, för sångare utan orsak sjunger alltid falskt
Det blir ytterligare ett musikinlägg idag och det ska meddelas att det inte är min avsikt att göra detta till en musikblogg. Inte för att det är något fel med att vara en musikblogg - alls inte - utan det är för att jag vill bibehålla den facklöshet som jag anser vår blogg har för tillfället där inlägg handlar om allt mellan högt och lågt, brett och smalt. Jag avskyr kategoriseringar, rutiner och vanor även fast jag själv ofta försöker stoppa saker i fack för att kunna göra relevanta jämförelser. Jag är en hycklare och har inga problem med det mer än eventuellt några personliga samvetskval. Hur som helst så ska den här bloggen fortsätta att handla om det som far runt i våra huvuden och just nu är det två saker som jag tänker på:
1. Jag såg en kvinna med en benprotes stapla sig fram på Olskrokens hållplats häromdagen. Inga konstigheter med det mer än att protesbenet var avsevärt kortare än det ben hennes föräldrar utvecklade tillsammans och att hon bar turkosa strumpbyxor. Det är inga millimeter kortare ben vi pratar om här utan snarare decimetern. När hon stod med båda fötterna på marken så hade hennes överkropp en lutning på säkert 45 grader i sidled. Jag förstår inte riktigt varför protesen var så kort? Hur svårt kan det vara att göra båda benen lika långa? Den enda anledningen jag kan komma på är att hon har ett så stort intresse för geometri att hon därför vill kunna agera mänsklig gradskiva men jag finner det föga troligt.
Gällande de turkosa strumpbyxorna så finner jag både färgen tveksam tillsammans med valet av klädesplagg. Hade jag haft protes hade jag försökt att dölja det efter bästa förmåga och alltid burit byxor. Nu var det visserligen så uppenbart p.g.a. hennes oturliga(?) tillkortakommande att det kan tyckas onödigt. Hon måste vara en stark kvinna, all heder åt henne!
2. Musik är som ni kanske listat ut den andra saken som håller min hjärna igång och då är det främst svensk musik. De svenska 90-talslegenderna Olle Ljungström och Per Persson har som ni borde veta släppt nya album i år (den senare med bandet Perssons Pack där "Packet" bland annat består av Florence Valentins sångare Love Antell), och de levererar likt gamla dagar. Olle Ljungström fortsätter med sina närmast poetiska texter där alla hittar versrader att känna igen sig i även fast de i stora delar är svåra att förstå i nyktert tillstånd. Har ni inte sett dokumentären om Olles trasiga liv så får ni länken här.
Perssons Pack använder sig även de av samhället för att förmedla en mening och riktar ett långfinger mot dagens kommersiella musikbransch (Idol, Melodifestivalen, fan och hans moster) med låten Sångare utan orsak som jag använder i rubriken.
Alla goda ting är tre och så även i detta fall för en tredje rutinerad räv släpper nytt inom kort (innan 2 maj är sagt), nämligen Mattias Alkberg. Den 40-åriga kommunisten som gjort sig känd via Bear Quartet och sedermera Mattias Alkberg BD ska nu släppa en soloplatta i rockabillystuk. Själv säger han att "Det är dömt att misslyckas" men det återstår att se.
Sist men inte minst så har en långdragen diskussion om byte av inmarschlåt till IFK Göteborg pågått på blåvita bloggar och forum, men nu har den kanske fått ett slut. Nu har ingen mindre än Joel Alme gett sig in i debatten och har därför textat ihop ett fenomenalt förslag:
Joel Alme - Snart skiner Poseidon
Ni känner igen melodin från hans egna konststycke A young summer's youth från hans hittills enda album och även från Hästpojkens dito i och med Utan personlig insats. Varför de båda har samma melodi sägs bero på att Alme var skyldig Hästpojkens sångare Martin Elisson 3 000 riksdaler men på grund av dålig likviditet så erbjöd han en låt i utbyte. Det är en intressant verklighet som musiker lever i, inte sant?
Ha det!
// Yeahns
PS. Ikväll 21.55 har Ballar Av Stål premiär på Kanal 5. Se ett smakprov här och klipp från den engelska versionen här. DS.
1. Jag såg en kvinna med en benprotes stapla sig fram på Olskrokens hållplats häromdagen. Inga konstigheter med det mer än att protesbenet var avsevärt kortare än det ben hennes föräldrar utvecklade tillsammans och att hon bar turkosa strumpbyxor. Det är inga millimeter kortare ben vi pratar om här utan snarare decimetern. När hon stod med båda fötterna på marken så hade hennes överkropp en lutning på säkert 45 grader i sidled. Jag förstår inte riktigt varför protesen var så kort? Hur svårt kan det vara att göra båda benen lika långa? Den enda anledningen jag kan komma på är att hon har ett så stort intresse för geometri att hon därför vill kunna agera mänsklig gradskiva men jag finner det föga troligt.
Gällande de turkosa strumpbyxorna så finner jag både färgen tveksam tillsammans med valet av klädesplagg. Hade jag haft protes hade jag försökt att dölja det efter bästa förmåga och alltid burit byxor. Nu var det visserligen så uppenbart p.g.a. hennes oturliga(?) tillkortakommande att det kan tyckas onödigt. Hon måste vara en stark kvinna, all heder åt henne!
2. Musik är som ni kanske listat ut den andra saken som håller min hjärna igång och då är det främst svensk musik. De svenska 90-talslegenderna Olle Ljungström och Per Persson har som ni borde veta släppt nya album i år (den senare med bandet Perssons Pack där "Packet" bland annat består av Florence Valentins sångare Love Antell), och de levererar likt gamla dagar. Olle Ljungström fortsätter med sina närmast poetiska texter där alla hittar versrader att känna igen sig i även fast de i stora delar är svåra att förstå i nyktert tillstånd. Har ni inte sett dokumentären om Olles trasiga liv så får ni länken här.
Perssons Pack använder sig även de av samhället för att förmedla en mening och riktar ett långfinger mot dagens kommersiella musikbransch (Idol, Melodifestivalen, fan och hans moster) med låten Sångare utan orsak som jag använder i rubriken.
Alla goda ting är tre och så även i detta fall för en tredje rutinerad räv släpper nytt inom kort (innan 2 maj är sagt), nämligen Mattias Alkberg. Den 40-åriga kommunisten som gjort sig känd via Bear Quartet och sedermera Mattias Alkberg BD ska nu släppa en soloplatta i rockabillystuk. Själv säger han att "Det är dömt att misslyckas" men det återstår att se.
Sist men inte minst så har en långdragen diskussion om byte av inmarschlåt till IFK Göteborg pågått på blåvita bloggar och forum, men nu har den kanske fått ett slut. Nu har ingen mindre än Joel Alme gett sig in i debatten och har därför textat ihop ett fenomenalt förslag:
Joel Alme - Snart skiner Poseidon
Ni känner igen melodin från hans egna konststycke A young summer's youth från hans hittills enda album och även från Hästpojkens dito i och med Utan personlig insats. Varför de båda har samma melodi sägs bero på att Alme var skyldig Hästpojkens sångare Martin Elisson 3 000 riksdaler men på grund av dålig likviditet så erbjöd han en låt i utbyte. Det är en intressant verklighet som musiker lever i, inte sant?
Ha det!
// Yeahns
PS. Ikväll 21.55 har Ballar Av Stål premiär på Kanal 5. Se ett smakprov här och klipp från den engelska versionen här. DS.
söndag 15 mars 2009
Grannfejden - den minimala versionen
Bilipp! Jag vaknar till, blinkar några gånger med mina grusade ögon och lyfter mitt huvud. Det är tyngre än vanligt. Bilipp låter det igen och sedan hör jag hur det alltför välkända introt till Kung för en dag drar igång. Det tar några sekunder innan jag förstår att det är min granne ljuden kommer ifrån. Jag vet inte om det är ett par, en tjej eller en kille som bor där (idag hörde jag dock en mansröst försöka sjunga med i nyss nämnda låt) men klart är att det hushållet tillhör den kategori musiklyssnare som jag föraktar; allätare.
De verkar också ha en säregen fetisch för att spela upp msn-meddelandeljud högt, därav Bilipp. Jag har ingen aning om hur de får utlopp för sin fetisch och jag trivs ganska bra med att inte veta.
Allätare sväljer allt utan ens tillstymmelse till motstånd, utan någon sorteringsprocess eller preferenser. De lyssnar på kommersiell radio som fylls utav intetsägande musik med simpla texter och klämkäcka melodier. Jag har skrivit om det förr så jag ska inte gå in på det mer men det jag vill komma till är att det finns bättre sätt att väcka en bakfull gosse på.
Jag gick upp, noterade att klockan var tio i två och kontrade min granne med att spela Panda från det experimentella proggbandet Dungen. De fyra timmarna som gått har fortsatt i musikens tecken och tiden har lagts på Peter Dohertys soloablum, Mattias Alkbergs b-sidor och sextiotalsbandet Question Mark & The Mysterians. De senare på grund av att gårdagsnatten spenderades på min nya favoritklubb Kontiki där 60-talsrock spelas i en gemytlig atmosfär med djungelinredning.
Eftersom jag redan tappat bort den röda tråden (jag tror att den ligger någonstans under min säng) så kan jag fortsätta med mina musiktips. Både bob hund och Florence Valentin släpper nya album den 25 mars (Folkmusik För Folk Som Inte Beter Sig Som Folk respektive Spring Ricco) och här får ni deras första singlar:
bob hund - Tinnitus i hjärtat
Florence Valentin - Spring Ricco
På sätt och vis ska jag kanske vara tacksam för att msn och Magnus Uggla väckte mig men om Uggla bestämt ska medverka så föredrar jag någon av hans tidigare låtar. Tiden innan han blev en gubbsjuk snubbe som försöker att bejaka sin ungdom i högsta möjliga utsträckning. Men det här är alltså bara om han absolut måste.
Ha det!
// Yeahns
De verkar också ha en säregen fetisch för att spela upp msn-meddelandeljud högt, därav Bilipp. Jag har ingen aning om hur de får utlopp för sin fetisch och jag trivs ganska bra med att inte veta.
Allätare sväljer allt utan ens tillstymmelse till motstånd, utan någon sorteringsprocess eller preferenser. De lyssnar på kommersiell radio som fylls utav intetsägande musik med simpla texter och klämkäcka melodier. Jag har skrivit om det förr så jag ska inte gå in på det mer men det jag vill komma till är att det finns bättre sätt att väcka en bakfull gosse på.
Jag gick upp, noterade att klockan var tio i två och kontrade min granne med att spela Panda från det experimentella proggbandet Dungen. De fyra timmarna som gått har fortsatt i musikens tecken och tiden har lagts på Peter Dohertys soloablum, Mattias Alkbergs b-sidor och sextiotalsbandet Question Mark & The Mysterians. De senare på grund av att gårdagsnatten spenderades på min nya favoritklubb Kontiki där 60-talsrock spelas i en gemytlig atmosfär med djungelinredning.
Eftersom jag redan tappat bort den röda tråden (jag tror att den ligger någonstans under min säng) så kan jag fortsätta med mina musiktips. Både bob hund och Florence Valentin släpper nya album den 25 mars (Folkmusik För Folk Som Inte Beter Sig Som Folk respektive Spring Ricco) och här får ni deras första singlar:
bob hund - Tinnitus i hjärtat
Florence Valentin - Spring Ricco
På sätt och vis ska jag kanske vara tacksam för att msn och Magnus Uggla väckte mig men om Uggla bestämt ska medverka så föredrar jag någon av hans tidigare låtar. Tiden innan han blev en gubbsjuk snubbe som försöker att bejaka sin ungdom i högsta möjliga utsträckning. Men det här är alltså bara om han absolut måste.
Ha det!
// Yeahns
fredag 13 mars 2009
Hur lång är en tvättmaskinsminut egentligen?
Längd- och tidsenheter har sedan urminnes tider skapat diskussioner som ibland utbrutit i handgemäng, obesvarade telefonsamtal och avslutad bekantskap. De riktigt livfulla dispyterna har ibland lett till att den ene deltagaren rispat i motpartens teflonpanna med en rostfri stekspade. Det är sällan som det finns en enhetlig bestämmelse över tidsrymdsbegrepp och därför har människor utvecklat egna definitioner efter sina egna preferenser, och det är just dessa definitioner som upprör.
Hur många år innefattar t.ex. uttrycket "urminnes tider" som nämndes tidigare? Att det är en jättelång tidsperiod håller alla med om, men är det 50 år, 100 år eller från och med Jesus födelse (vilket för övrigt är en rolig anekdot. Jesus Kristus föddes någon gång 2-7 år före Kristus och inte nödvändigtvis på vintern)?
Begreppet "modern tid" är också vida diskuterat och har lika många definitioner som Sten-Taxi har bilringar. Några påstår att modern tid pågått sedan andra världskrigets slut. Andra menar att det är millenieskiftet som gäller medan andra refererar till tidpunkten då det sista avsnittet av Beverly Hills 90210 sändes. Vissa försöker dra kopplingar till musiken och påstår att det var i och med Modern Talkings första album (The First Album, 1985) som den moderna tiden påbörjades. Det var först då man "pratade modernt" argumenterar de men om den moderna tidsperioden tog slut vid duons avslut (The Final Album, 2003) säger de inte, möjligtvis på grund av att vi då skulle befinna oss i en tid utan rum.
Inte ens längdmåtten - som vi vanligtvis förlitar oss så starkt på - är problemfritt utan har i likhet med tiden flera svårigheter. Alla är vi väl medvetna om att en engelsk mil (1 609 meter) skiljer sig från metersystemets mil (10 000 meter) och det har ju inte blivit mindre krångligt av att någon slängt in en sjömil (1 852 meter) mitt i allt. Det finns inget bra svar på varför det skiljer sig så och inte heller på varför engelsmännen kör sitt eget race gällande vikt och längd, men min teori grundar sig dock på öars tvång till inavel.
Innan metersystemet uppfanns så att man kunde mäta upp en mil så var det dock ännu svårare att bedöma längden på en mil eftersom i stort sett varje by hade sitt egna mått. Mil härstammar från latinets "milia" som betyder tusen och detta mätte man upp genom att gå tusen dubbelsteg, men eftersom alla har olika långa ben så innebar detta problem. Som exempel kan nämnas att man i Dalarna mätte upp en mil på hela 15 km vilket innebär att en genomsnittlig dalmas tog ett kliv på 7,5 meter. Trångmål var ordet.
Före metersystemet så använde man sig utav kroppen vilket liksom ovan skapade huvudbry på grund av genetiken. För att inte varenda småländsk bonde skulle börja bråka med varandra efter att de hävdat att sin egen gård var störst som de själva mätt upp, så var tvungen att göra något. Det är ju allmänt känt att det är svårt att arbeta med en högaffel i ryggen så tänk vad som annars skulle ha hänt med spannmålsproduktionen, för att inte tala om Lantmäteriets arbetsbörda. Därför beslöt man sig för att utgå från lokala kändisar som skulle agera måttstock för trakten. Lämpligast var att välja någon som lämnat puberteten. Makedonerna utgick t.ex. från Alexander den Store vars vänsterfot märkligt nog var exakt en fot lång. Hans högerfot gick det däremot inte att lita på då den kunde skifta i längd beroende på om Alexander sträckte på tårna eller inte.
Så kom metersystemt men inte heller det gick att lita på. I orten Domsjö i Ångermanland har man exempelvis hittat en meter som endast mätte upp 63,6 cm och att man i Schweiz hittat en tre meter lång meter. Frankrike anser sig ha den måttstock som skapade hela systemet men vid de senaste mätningarna har den visats vara någon millimeter för kort vilket lett till smårabalder. Fransmännens förslag om att krympa allt i hela världen lite grann har dock inte tagits seriöst. Jag ställer mig också frågande till hur man ens kan mäta "originalmetern"?
Gällande frågan i rubriken så möts man även har av skakande huvuden och ovetande blickar. Troligtvis beror det på hur mycket vätska som är kvar i behållaren och att denna minut alltså är en uppskattning på hur lång tid det tar att tömma den. Den absolut sista minuten innan tvätten är färdig kan man i alla fall lita på att den aldrig är en minut utan oftast är mellan 2 och 10 minuter lång. Alternativet är att detta är ett försök av Electrolux att skapa världsherravälde, men källorna är få.
Allt verkar alltså vara svårbedömt. I en värld där allt utom Lars Adaktussons frisyr är i ständig förändring så får vi acceptera att ingenting är 100% säkert. Vi får helt enkelt leva med att en del personer tror att klockan fem betyder klockan halv sju och jag får hoppas att min Kumpirateslinjal mäter sina 17 cm korrekt. Aldrig förr har väl uttrycket allting är relativt varit så relevant?
Ha det!
// Yeahns
PS. Detta var en spin-off - och delvis rip-off - på boken Vem är Björn och vem är Benny och andra intressanta mysterier författad av Fredrik Lindström & Hasse Pihl. DS.
Hur många år innefattar t.ex. uttrycket "urminnes tider" som nämndes tidigare? Att det är en jättelång tidsperiod håller alla med om, men är det 50 år, 100 år eller från och med Jesus födelse (vilket för övrigt är en rolig anekdot. Jesus Kristus föddes någon gång 2-7 år före Kristus och inte nödvändigtvis på vintern)?
Begreppet "modern tid" är också vida diskuterat och har lika många definitioner som Sten-Taxi har bilringar. Några påstår att modern tid pågått sedan andra världskrigets slut. Andra menar att det är millenieskiftet som gäller medan andra refererar till tidpunkten då det sista avsnittet av Beverly Hills 90210 sändes. Vissa försöker dra kopplingar till musiken och påstår att det var i och med Modern Talkings första album (The First Album, 1985) som den moderna tiden påbörjades. Det var först då man "pratade modernt" argumenterar de men om den moderna tidsperioden tog slut vid duons avslut (The Final Album, 2003) säger de inte, möjligtvis på grund av att vi då skulle befinna oss i en tid utan rum.
Inte ens längdmåtten - som vi vanligtvis förlitar oss så starkt på - är problemfritt utan har i likhet med tiden flera svårigheter. Alla är vi väl medvetna om att en engelsk mil (1 609 meter) skiljer sig från metersystemets mil (10 000 meter) och det har ju inte blivit mindre krångligt av att någon slängt in en sjömil (1 852 meter) mitt i allt. Det finns inget bra svar på varför det skiljer sig så och inte heller på varför engelsmännen kör sitt eget race gällande vikt och längd, men min teori grundar sig dock på öars tvång till inavel.
Innan metersystemet uppfanns så att man kunde mäta upp en mil så var det dock ännu svårare att bedöma längden på en mil eftersom i stort sett varje by hade sitt egna mått. Mil härstammar från latinets "milia" som betyder tusen och detta mätte man upp genom att gå tusen dubbelsteg, men eftersom alla har olika långa ben så innebar detta problem. Som exempel kan nämnas att man i Dalarna mätte upp en mil på hela 15 km vilket innebär att en genomsnittlig dalmas tog ett kliv på 7,5 meter. Trångmål var ordet.
Före metersystemet så använde man sig utav kroppen vilket liksom ovan skapade huvudbry på grund av genetiken. För att inte varenda småländsk bonde skulle börja bråka med varandra efter att de hävdat att sin egen gård var störst som de själva mätt upp, så var tvungen att göra något. Det är ju allmänt känt att det är svårt att arbeta med en högaffel i ryggen så tänk vad som annars skulle ha hänt med spannmålsproduktionen, för att inte tala om Lantmäteriets arbetsbörda. Därför beslöt man sig för att utgå från lokala kändisar som skulle agera måttstock för trakten. Lämpligast var att välja någon som lämnat puberteten. Makedonerna utgick t.ex. från Alexander den Store vars vänsterfot märkligt nog var exakt en fot lång. Hans högerfot gick det däremot inte att lita på då den kunde skifta i längd beroende på om Alexander sträckte på tårna eller inte.
Så kom metersystemt men inte heller det gick att lita på. I orten Domsjö i Ångermanland har man exempelvis hittat en meter som endast mätte upp 63,6 cm och att man i Schweiz hittat en tre meter lång meter. Frankrike anser sig ha den måttstock som skapade hela systemet men vid de senaste mätningarna har den visats vara någon millimeter för kort vilket lett till smårabalder. Fransmännens förslag om att krympa allt i hela världen lite grann har dock inte tagits seriöst. Jag ställer mig också frågande till hur man ens kan mäta "originalmetern"?
Gällande frågan i rubriken så möts man även har av skakande huvuden och ovetande blickar. Troligtvis beror det på hur mycket vätska som är kvar i behållaren och att denna minut alltså är en uppskattning på hur lång tid det tar att tömma den. Den absolut sista minuten innan tvätten är färdig kan man i alla fall lita på att den aldrig är en minut utan oftast är mellan 2 och 10 minuter lång. Alternativet är att detta är ett försök av Electrolux att skapa världsherravälde, men källorna är få.
Allt verkar alltså vara svårbedömt. I en värld där allt utom Lars Adaktussons frisyr är i ständig förändring så får vi acceptera att ingenting är 100% säkert. Vi får helt enkelt leva med att en del personer tror att klockan fem betyder klockan halv sju och jag får hoppas att min Kumpirateslinjal mäter sina 17 cm korrekt. Aldrig förr har väl uttrycket allting är relativt varit så relevant?
Ha det!
// Yeahns
PS. Detta var en spin-off - och delvis rip-off - på boken Vem är Björn och vem är Benny och andra intressanta mysterier författad av Fredrik Lindström & Hasse Pihl. DS.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)