Kunden har alltid rätt

Vi här på ITHMG gillar när den lilla människan tar upp kampen mot det stora. Därför väljer vi att publicera detta brev som just nu går som en löpeld på bloggar världen över.

Det är en Gentleman som nyttjat Flygbolaget Virgins tjänster och som den goda konsument han är skriver han ett brev för att förklara för Virgin vad han tyckte om, ja, främst servicen ombord, det hela visade sig inte bara vara ett klassiskt bevis på konsumentmakt det blev dessutom väldigt underhållande:

"Dear Mr Branson

REF: Mumbai to Heathrow 7th December 2008

I love the Virgin brand, I really do which is why I continue to use it despite a series of unfortunate incidents over the last few years. This latest incident takes the biscuit.

Ironically, by the end of the flight I would have gladly paid over a thousand rupees for a single biscuit following the culinary journey of hell I was subjected to at the hands of your corporation.

Look at this Richard. Just look at it:

I imagine the same questions are racing through your brilliant mind as were racing through mine on that fateful day. What is this? Why have I been given it? What have I done to deserve this? And, which one is the starter, which one is the desert?

You don't get to a position like yours Richard with anything less than a generous sprinkling of observational power so I KNOW you will have spotted the tomato next to the two yellow shafts of sponge on the left. Yes, it's next to the sponge shaft without the green paste. That's got to be the clue hasn't it. No sane person would serve a desert with a tomato would they. Well answer me this Richard, what sort of animal would serve a desert with peas in:

I know it looks like a baaji but it's in custard Richard, custard. It must be the pudding. Well you'll be fascinated to hear that it wasn't custard. It was a sour gel with a clear oil on top. It's only redeeming feature was that it managed to be so alien to my palette that it took away the taste of the curry emanating from our miscellaneous central cuboid of beige matter. Perhaps the meal on the left might be the desert after all.

Anyway, this is all irrelevant at the moment. I was raised strictly but neatly by my parents and if they knew I had started desert before the main course, a sponge shaft would be the least of my worries. So lets peel back the tin-foil on the main dish and see what's on offer.

I'll try and explain how this felt. Imagine being a twelve year old boy Richard. Now imagine it's Christmas morning and you're sat their with your final present to open. It's a big one, and you know what it is. It's that Goodmans stereo you picked out the catalogue and wrote to Santa about.

Only you open the present and it's not in there. It's your hamster Richard. It's your hamster in the box and it's not breathing. That's how I felt when I peeled back the foil and saw this:

Now I know what you're thinking. You're thinking it's more of that Baaji custard. I admit I thought the same too, but no. It's mustard Richard. MUSTARD. More mustard than any man could consume in a month. On the left we have a piece of broccoli and some peppers in a brown glue-like oil and on the right the chef had prepared some mashed potato. The potato masher had obviously broken and so it was decided the next best thing would be to pass the potatoes through the digestive tract of a bird.

Once it was regurgitated it was clearly then blended and mixed with a bit of mustard. Everybody likes a bit of mustard Richard.

By now I was actually starting to feel a little hypoglycaemic. I needed a sugar hit. Luckily there was a small cookie provided. It had caught my eye earlier due to it's baffling presentation:

It appears to be in an evidence bag from the scene of a crime. A CRIME AGAINST BLOODY COOKING. Either that or some sort of back-street underground cookie, purchased off a gun-toting maniac high on his own supply of yeast. You certainly wouldn't want to be caught carrying one of these through customs. Imagine biting into a piece of brass Richard. That would be softer on the teeth than the specimen above.

I was exhausted. All I wanted to do was relax but obviously I had to sit with that mess in front of me for half an hour. I swear the sponge shafts moved at one point.

Once cleared, I decided to relax with a bit of your world-famous onboard entertainment. I switched it on:

I apologise for the quality of the photo, it's just it was incredibly hard to capture Boris Johnson's face through the flickering white lines running up and down the screen. Perhaps it would be better on another channel:

Is that Ray Liotta? A question I found myself asking over and over again throughout the gruelling half-hour I attempted to watch the film like this. After that I switched off. I'd had enough. I was the hungriest I'd been in my adult life and I had a splitting headache from squinting at a crackling screen.

My only option was to simply stare at the seat in front and wait for either food, or sleep. Neither came for an incredibly long time. But when it did it surpassed my wildest expectations:

Yes! It's another crime-scene cookie. Only this time you dunk it in the white stuff.

Richard.... What is that white stuff? It looked like it was going to be yoghurt. It finally dawned on me what it was after staring at it. It was a mixture between the Baaji custard and the Mustard sauce. It reminded me of my first week at university. I had overheard that you could make a drink by mixing vodka and refreshers. I lied to my new friends and told them I'd done it loads of times. When I attempted to make the drink in a big bowl it formed a cheese Richard, a cheese. That cheese looked a lot like your baaji-mustard.

So that was that Richard. I didn't eat a bloody thing. My only question is: How can you live like this? I can't imagine what dinner round your house is like, it must be like something out of a nature documentary.

As I said at the start I love your brand, I really do. It's just a shame such a simple thing could bring it crashing to it's knees and begging for sustenance.

Yours Sincererly..."

(We found this letter here, Thank You!)

Kunskap är makt

I gårdagens Metro gick det att läsa en krönika signerad Marcus Dunberg som baserades på en bok en bitter - och säkert gammal - gubbe gjort på ett universitet i Atlanta. De håller - till viss del - båda med om att dagens ungdomar i allt större utsträckning är obildade och att de sätter mer värde i att nå en ny nivå i World Of Warcraft än att nöta in Sveriges konungaföljd i huvudet. Jag håller delvis med om att det spenderas alltför mycket tid framför fördummande tv-program (Let's Dance, OC m.m.) där utrymmet för fritt tänkande är begränsat. Det är möjligt att vi "blivit" dummare nu men å andra sidan så har det alltid funnits personer som har mindre i huvudet än andra, oavsett födelsedata. I dagens informationssamhälle så värdesätts annat kunnande än förr och det vore ju konstigt om inte "allmänbildningen" följde utvecklingen. Vad hjälper kunskap om ett årtal om man inte vet hur man skickar ett e-mail?
Jag tycker dock att allmänbildning är viktigt eftersom det ger en inblick i hur man levde och tänkte förr samt att man lär sig mycket av de misstag som gjordes i tiden då. Därför försöker jag ta till mig av kritiken som riktas mot mig som 80-talist - även fast jag ser mig som hyfsat allmänbildad (jag plockar t.ex. en hel del poäng i På Spåret. Fast det kanske beror på att jag som soffåskådare har fördelen att få höra deltagarnas resonemang plus att jag har lärt mig att tyda Oldsbergs ordvitsar efter lite mer än ett år i Göteborg) - och för att dagens ungdomar ska kunna stå emot kritiken från de äldre med alla sina "Det var bättre förr"-argument så har jag ett förlsag; avskaffa gymnasieutbildningen.

Hur kan jag argumentera för en ökad allmänbildning genom att ta bort utbildning? Jo gymnasieutbildningar må tas bort men istället lägger jag till minst två år på grundskolan och "tvingar" därmed alla att studera i minst elva år.
Så som gymnasieutbildningar fungerar nu så är de dels allmänbildande (samhällskunskap, naturvetenskap, matematik m.m.) och dels yrkesförberedande (ekonomi, programmering, svetsning), och därför anser jag att gymnasier är en form av lall-institutioner där en del kurser är irrelevanta för programmets inriktning medan andra tas med en klackspark av eleverna. De är också ineffektiva; sådant som tog mig två år att lära mig på gymnasiet hade jag kunnat lära mig på ett halvår på högskoleutbildningar. Jag vill därför lägga all allmänbildning på grundskolan där "plusåren" tar hand om gymnasiernas allmänbildande undervisning och används till att noggrannt introducera eleverna för högskoleutbildningar som kan ses som intressanta.
Jag har flera vänner som läst t.ex. Teknikprogrammet på gymnasiet men när myndighetsåldern och examen inträffat så har man gjort en helomvändning och läser Civilekonomi på Handels. Visserligen så har man lärt sig en del om teknik men om det är ekonomi man vill arbeta med sedan, var inte gymnasiet ett slöseri med tid och resurser? Att blott som femton-sextonåring fatta ett beslut som kan leda till bortkastade år är inte rätt. Om mitt förslag fungerar som det ska så är eleven minst två år äldre och har fått mer insyn i framtida studier och är således mer benägen att fatta ett rätt beslut direkt, även om det fortfarande är ruskigt svårt och jobbigt.

Jag kan ta mig själv som exempel. Jag var oerhört nära att välja Teknikprogrammet på Volvos friskola i Skövde men valde till slut det mer vanliga Samhällsprogrammet som sedermera ledde mig in på ekonomi. Gymnasiet var en ambivalent och ångestfylld upplevelse. På Volvo hade jag fått jobb direkt efter utbildningen medan jag på Samhäll inte blev någonting men lade en stabil grund för fortsatta studier, studier som jag var intresserad av. Nu är jag dock ofantligt nöjd med mitt val eftersom jag antagligen inte hade varit här vädrat idéer och tankar utan istället suttit med ytterliggare en hämtpizza i en tvåa i Skövde och hade inte varit i närheten av den person jag är idag. Hemska tanke!
För att ytterliggare belysa svårigheterna med såväl det nuvarande systemet som mitt förslag är att jag även sneknullat (det behöver inte ha med otrohet att göra) ett år på Högskolan i Borås innan jag hittade rätt utbildning här i Göteborg i och med Kandidatprogrammet i Offentlig Förvaltning (det har inte med vaktmästeri att göra). Jag kan ändå inte ångra det "fel-året" eftersom jag lärde mig saker, fick nya vänner och en ovärderlig vetskap om att aldrig flytta till Borås igen.

Avslutningsvis så vill jag säga att jag trivs med studentlivet. Det är skönt att glida omkring i kunskapens korridorer med en take away-kaffe i handen och att inneha tillräckligt med lärdom för att kunna kritisera såväl kurslitteratur som samhälle utan att nödvändigtvis göra bort sig (eller?). Eftersom jag inte ångrar mina val nu i efterhand så avslutar jag detta inlägg med att citera Sveriges nästa pop-sensation Ram Di Dams (släpper EP i mars, mer om dem då) låt Flashbacks:
"I'm never gonna turn around or want to see what I left behind, a million secrets safetly hidden deep inside my mind."

Ha det!
// Yeahns

Vårdköproblemets lösning?

Vad är problemet med vårdköer egentligen? Jag förstår inte det riktigt. Eller jag förstår att läkare - liksom vi andra människor - inte ser ut som hinduiska gudar efter att de blivit examinerade i doktorskolan. Så långt har inte evolutionen kommit än men ska den ens behöva göra det?
När det bildas en lång kö på ICA, vad händer då? Jo det öppnas en kassa till. Vad är det då som din lokala ICA-handlare förstått som inte landsting och dess överhuvud fattat? Visserligen så är det lite orättvist att jämföra ett sjukhus med en dagligvarubutik - det är inte riktigt samma sak som att skära i inälvor som att scanna streckkoder och räkna växel, även om jag tror att den förre skulle bli en bra charkuterist - men vad är rättvisa? Varför kan inte sjukvården fungera på samma sätt som en vanlig matbutik? Det har självklart med resurser att göra och mängder av sådana. Det kostar både en och två kronor att bygga ett sjukhus och betala kompetent personal, och trots att vi bor i en av världens främsta välfärdsstater med relativt hög skatt så har vi inte pengar varken i plånboken eller i madrassen. Så vad göra? Jag vill inte ha ett försäkringsbaserat sjukvårdssystem likt USA utan vill kunna räkna med att få vård när jag behöver det utan att tvingas vänta så pass länge att - Gud förbjude - GAIS kanske vinner sm-guld igen. Det kan jag tänka mig att betala ännu mer för än vad jag redan gör (njae, jag betalar för tillfället inget som icke-arbetande student men ändå) så säg en ökning på 0,5% av skatten. Det är 100 kronor av en bruttolön på 20 laxar, inte så jättemycket eller? "Många bäckar små skapar en stor å" är ett uttryck jag ogillar då jag förknippar det med försök att övertyga någon till att vara nöjd med det lilla, men för staten så blir den där skatteökningen verkligen en stor å. Där har vi ett förslag!

Vårdköerna beror också delvis på personalbrist och när företag har mycket att göra så anställer man. Eftersom arbetstagarna i detta fall arbetar med personers kamp mot Bengt Ekeroth så krävs det en viss utbildningsnivå och där kommer förslag nummer två in.
Som systemet just nu är utformat så krävs det toppbetyg efter gymnasiet för att ta sig in på läkarlinjen. Eleven måste alltså plocka full pott i såväl samhällsvetenskap, matematik och geografi för att ens få möjligheten till att få karva i folk. Jag skiter fullständigt i om min läkare sovit bort kunskaper om Närkes landskapsblomma (Gullviva) och derivata när denne ska behandla mig, och så länge som min doktor inte måste rita på mitt gips så bryr jag mig inte om dennes bildkunskaper heller. Allt jag kräver är att läkaren ska kunna kommunicera med mig (svenska, engelska), kunna hjälpa mig (anatomi m.m.) och i viss mån kunskaper inom syslöjd. Hur svårt ska det vara?! Sen att det är ett rätt stort tryck på utbildningsplatserna är jag medveten om men skapa fler utbildningar då; arbetstillfällen = jättebra! Ser man bara till att ha en rätt hög studietakt så skakar man av sig alla visitkortsflashare och kvar blir de som verkligen vill bli läkare.

Förslag nummer tre tar bort statens stora minustecken, Försvaret. Balansbudgetens egna svarta hål. Materia som äter materia. Byggnader och maskiner som slukar pengar. Jag är ledsen Albertazzi. Jag vet att du har en viss fascination för kamouflageklädda och rakade män (på ett icke-erotiskt sätt ska tilläggas) men du vet vad jag tycker.
Försvaret är enligt mig ett vuxendagis med en systematisk översittarkultur som dagarna i ända kostar massvis av pengar till ingen (nåja) nytta. Vi har haft fred i Sverige i över 200 år nu (om man bortser från Körslaget och Dansbandskampen) och om Pernilla Wahlgrens hårfärgreklam bara sänds inrikes så kommer ingen att anfalla oss i framtiden heller. Om nu någon verkligen skulle vilja erövra vårt land så skulle de göra det ganska lätt, oavsett försvar. Förresten, vad har vi som någon annan vill ha förutom Zlatan, The Hives och en vacker befolkning (bortsett från förstnämnda)? Jag är inte ens säker på att jag vill att vårt försvar ska försvara oss...
Fast nu för tiden så handlar väl försvaret mest om utlandstjänster och dylikt. Lilla Sverige ska visa att vi bryr oss och skickar ner några testosteronstinna killar som fått leka med knallpulverpistoler i ett år. Guns kill people. Våld föder våld. Måste man ha ett vapen i näven för att visa att "Jag, jag hjälper minsann!"? Har alla hjälparbetare åkt iväg förgäves då? Jag ser hellre att Sverige visar sitt engagemang genom att istället för att hushålla med några få trupper lägga resurserna på mat, filtar och dylikt, så kan vapenglada USA stå för fajten. Det krävs en idiot för att slå en idiot...
Alla försvarets byggnader kan enkelt göras om till bostäder, skolor m.m. Att skjuta på varandra har aldrig genererat pengar direkt och hur mycket bensin drar egentligen ett lastbilskollektiv på jakt efter nya lekplatser?

Riktigt så här enkelt är det ju förstås inte men det är en början och här har vi alltså tre alternativ som kan kombineras och kompromissas hur man vill! Skatteökning, ändra utbildningen och förbättrat nyttjande av resurser. Ett fjärde alternativ för att minska vårdköerna kan vara att skjuta av alla personer över 80 år men det vill vi ju inte, eller?

Ha det!
// Yeahns

Modeblogg

Modeblogg #1

Det kom inte smygande, mer som Bosse Larsson i Söndagsöppet, pang pang liksom. Det började i höstas man såg några på tunnelbanan, men nu ser man dom överallt, på stan, i skolan, på väg hem, ja, till och med i samband med ithmg-relaterade aktiviteter.
Den gudsförgätna tingest jag syftar på är Pälsmössan! Hela Stockholm ser ut som om dom är på väg på en bandymatch i Moskva, var är vodkatermosen och var är dom ihåliga tumhandskeklappen?
Vill alla se ut som om dom dödar björnar?
Eller är det en del av ett slags oligarkmode?
Ska ni börja hålla på Sjaktar Donetsk och Zorkij också?
Personligen så tycker jag inte ens att det är roligt, visst man kan finna visst nöje i att prova skojiga solglasögon eller arabkit på Buttricks, men Pälsmössorna går över gränser till det osmakliga, roundkickar ner skylten och stormar vidare, djupt in i Sibirien.

Modeblogg #2

Så går man i godan ro mot tunnelbanan med blicken som vanligt fast i "jag tänker jävlar inte se trevlig ut och jag vill inte prata med NÅN!" utanför Judit och Bertil ser jag att det står en ung man. Den unga mannen har sina pösiga jeans nerstoppade i ett par "sportiga" "tubsockor", förmodligen från en större kedja, fötterna är sedan nerstoppade i ett par, säkert jättebekväma, jympa/ "skate:ar" dojjor. Jag hinner tänka "Oj det där trodde jag att man bara såg på innebandyspelare från Töreboda födda 1989!!?", innan jag för upp blicken och till min förvåning ser att mannen jag tittar på är Anders "Moneybrother" Wendin! Detta praktexemplar av den mänskliga rasen, i den utstyrseln!

Tillvarons hundar

Som en före detta klasskamrat till Albertazzi och Elston Gunnn en gång sade på sin breda, sävliga gullspångska (för den som inte vet hur den dialekten låter så kan ni tänka er en salig blandning av västgötska och värmländska, med fokus på det senare): ”Jag hatar fölk!”

Det är ett kort, men mycket koncist, budskap som jag med åren alltmer har börjat förlika mig med. Jag vet inte vad som föranledde denne lille, store man (vars namn jag behåller hemligt) att yttra de orden (förutom att man per automatik torde bjudas in till den känslan genom att födas och växa upp i Gullspång), men för mig finns det en klar, tydlig, brinnande, springande punkt. Det är som min halvcentraleuropeiske vän med ett efternamn som en sommarmatattiralj säger; ”folk saknar hyfs”.

Den senaste tiden har jag gång efter annan påmints om detta. I måndags befann jag mig i Solna (märk väl, alla med böjelser, att jag då INTE befann mig i Stockholm utan någon helt annanstans), där en ung tjej med barnvagn spatserade ca tio meter framför mig när det plötsligt ramlade en mössa från vagnen. Somliga människor som gick mellan henne och mig tittade på mössan med Bamsemotiv (en fantastiskt rolig paradox – den kommunistiske björnen som blivit Svea Rikes mest kommersiella produkt) utan att agera (Bevis för att folk saknar hyfs No. 1). Jag tog dock upp mössan och sprang ikapp tjejen, gav den till henne, log ett vänligt leende, varpå hon svarar med att titta storögt på mig, tar emot mössan och traskar vidare i sina mjukisbyxor av märket adidas (No. 2).

Veckan innan var jag på ett café på Odengatan med min äldsta syster och hennes bebis. När vi skulle gå ut höll jag upp dörren för min syster då hon förde en barnvagn. När hon gick ut skulle ett ungt par gå in. Istället för att själv kliva ut efter min syster höll jag helt sonika upp dörren även åt paret som skulle in. Dessa två människor tittade inte ens åt mig när de klev in, än mindre sade de ”tack” (No. 3). Varför tror de att jag höll uppe dörren? Tror de att jag är så jävla förtjust i denna syssla att jag inte ens förtjänar lite medmänsklighet, lite värme, några vänliga ord, ett uns av den stämning Marianne Rundström får uppleva varje morgon?

Samma dag åkte jag, i vanlig ordning, en smällfull tunnelbana. Jag hade turen att få sittplats, men vid Östermalmstorg dök det upp ett fantastiskt tillfälle att visa människorna runt omkring hur man bör behandla övriga medborgare. En skröplig tant klev ombord på tåget. Jag gjorde min plikt som ung, kry man och reste mig upp och erbjöd henne min plats. Hon tackade (tacka vet jag skröpliga tanter som luktar ostbåge) och satte sig ner. Då jag försökte ta mig bort från platsen startade tåget med ett ryck, varpå jag fick ta emot mig mot en stång bakom den medelålders kvinna som tidigare varit min sittplatsgranne. Halvt hängandes över henne, fortfarande rusig efter min goda gärning gav hon mig plötsligt en knuff i bröstet och frågade ”vad fan jag håller på med” (No. 4). Vadan denna aggression? Såg hon inte hur jag hade hjälpt en gammal dam i nöd? Var ett slag över bröstet det tack jag fick för att jag, i all naivitet, försöker upprätthålla någon slags artighet, någon slags hyfs i samhället?

No. 5, 6, 7, 8, 9, 10 etc. är alla jävla idioter som blir irriterade, sura, upprörda över att man vänligt påpekar att de sitter på den plats man bokat och därigenom BETALAT EXTRA PENGAR FÖR på SJ-tågen. Nästa gång kan väl de casha upp själva istället för att ge en blick som menar att man gott kan sätta sig någon annanstans, för att själv bli ivägkörd två stationer senare.

Jag hatar fölk, helt enkelt. Oftast i alla fall. Ibland i alla fall. Än så länge finns det hopp och jag är inte den ängel jag ovan verkar vara. Just i detta fall försöker jag dock efterleva någon sorts uråldrig kod för hur man beter sig mot andra människor. Någon gång kanske jag tröttnar, misströstar. Någon gång kanske jag gör slag i saken och då jävlar…

// Killamangiro

P.S. Jag ber om ursäkt för ordvitsen i en av länkarna. Ibland har jag ett obehagligt stråk av Yeahns’ nya hemstad i mig. Förlåt. D.S.

Bostadsmarknaden för siffror är begränsad

Siffran 1 i klockslaget 10 har bestämt sig för att flytta. Han är less på 0:ans beteende och berättar själv:
- En gång när jag satt och kollade på Bingolotto (sifferporr, red. anm.) så fick han för sig att byta gardiner. Eftersom han är höjdrädd så tog han sig både en, två och tre Long Islands och ställde sedan en stol vid fönstret. Tyvärr nådde han inte riktigt och så tänkte han till och drog på sig ett par rullskridskor. Han har svårt för att lägga till ett och ett så han förstod inte att höjdrädsla, fylla och rullskridskor inte kom helt överens. Självklart druttade han omkull med gardinstången i högsta högg och jag fick ett rapp över nacken. Efter det gick han in på sitt rum och fylleringde till Fröken Ur.
- Så här är det jämt och nu vill jag alltså flytta. Hur kul är det att bo ihop med en nolla liksom?

Eftersom bostadsmarknaden för siffror är tuff och man får oftast nöja sig med det boende man har så hörde sig 1:an för bland polarna om ett eventuellt lägenhetsbyte. 3:an nappade direkt eftersom han kände sig malplacerad där på högerkanten. Han tycker ju att den där Karl Marx verkade vara en jäkla skön snubbe!
Så därför anordnade bostadsbolaget Quartz ett andrahandskontrakt åt dem båda så att de kunde känna efter först och därmed är så är tidsstrukturen något ändrad och ser ut som följande:
Ha det!
// Yeahns

Morgonstund har guld i mund

Föreläsningar som börjar klockan åtta (eller ja, 08.15 enligt akademiska kvarten) är verkligen ett sattyg. Man vaknar upp, tittar på klockan och förbannar såväl Gud som Satan. Småtimmarna är verkligen avskyvärda, i alla fall när de är det första man ser med sina grusiga ögon. När de istället är det sista man ser innan man sluter ett par suddiga titthål och låter lomhördheten vagga en till sömns så ser man det snarare som en bedrift.

När man förhoppningsvis vaknat till så är det bara att släpa sitt miserabla anlete med påsar stora som Babben Larssons hängpattar under ögonen till bussen. En buss mitt i morgonrusningen där det är survival of the fittest som gäller. Jag hamnar intryckt i ett hörn bredvid en morsa som hade klätt sin 9-åriga unge i ett par Lisebergskanin-gröna manchesterbyxor. För att ni verkligen ska få förstå så skriver jag det en gång till; Lisebergskanin-gröna manchesterbyxor! Man tycker ju att föräldrar borde försöka skydda sina barn mot mobbing. Vad gör Socialtjänsten nu för tiden förresten? Mamman hade det där vegetarianutseendet och luktade en blandning av bönor och linser (jag äter ingetdera men låter mina fördomar tala för sig).
Inte nog med det! Senare skulle även Redbergsrökaren ta plats bredvid mig. Kvinnan som antagligen botar småtimmeångesten med cigarretter och mer cigarretter. Hon fungerar som ett nikotinplåster för hela bussen och jag kände för varje andetag hur den skabrösa doften av rök intog min kropp.

En smockfull buss i morgontrafik innebär inte bara bristfälligt sällskap och utrymme utan också försenade ankomster. Detta leder till en busschaufför som stressat kör över vägbulor efter metoden "gasa först, bromsa sen", trots att det bästa sättat att ta sig över en vägbula - eller bump som de heter i Danmark - är att bromsa in och sedan gasa när man är på toppen. Nu blev det - istället för lugn trafikskolekörning - en ryckig upplevelse fylld av frustration där en smärt kille som jag tvingades till att krampaktigt hålla mig fast i räcken och stolpar. Jag ogillar verkligen bussar och just nu är allt småtimmarnas fel.

Ha det!
// Yeahns

Babar blir inte längre rabarber baklänges

En undersökning som Pressbyrån gjort visar att folk inte längre är överens om vad "Babar" blir om man skriver det baklänges. Av hela 400 miljarder deltagare - lite mer än hela världen alltså - tyckte endast 73 % att "Babar" blir "rabarber" baklänges. 1 % tyckte att "cykel" passade in men att man då var tvungen att ändra stavningen på "Babar".
- Det var ingen klar majoritet, kommenterar Johan Staël von Holstein undersökningen och han var också den som fick anordna en omröstning om vilket ord som ska få ersätta "rabarber". von Holstein röstade som enda inbjudna - och således enda deltagande - person fram ordet "fez" som nytt baklängesord och kommenterar på nytt:
- Ordet "fez" fick hela 100 % av rösterna och därför blev det aldrig någon diskussion. Jag tycker att det är skönt när demokrati verkligen fungerar.

Tre andra mer eller mindre kända personer fick också möjligheten att kommentera den nya utnämningen:
- Fez är en lustig hatt som många turkar använder. Jag tycker att fez får alldeles för lite utrymme i media och jag hoppas att den nu får ett uppschving. I och för sig så är det inte så ofta som man säger "Babar" och än mindre uttalar det baklänges men ändå!
Agneta Sjödin, frikyrksgroupie.

- Ibland kan jag sitta och stirra ut ur mitt fönster i flera timmar. Bara stirra på alla människor och alla löv som blåser förbi. Vind är verkligen en fantastisk uppfinning! En vind är också bra att ha när man vill förvara saker högst upp i ett hus.
Gubben i lådan.

- Jag känner mig inte bekväm med att svara på den frågan.
Pelle Hellström, (idiotiskt?) marknadsföringsgeni.

Ha det!
// Yeahns

Älskade Göteborg

Igår hade Franke releasefest för sin nya och grymt efterlängtade album Det Krävs Bara Några Sprickor För Att Skapa Ett Mönster. En musikfantast som jag var givetvis på plats och tog plats längst fram bland brylcréme, skinnjackor och stålkammar. För er stackare som inte känner till Franke så kan jag berätta att det är rundgångsrock med inslag av rockabilly och samhällskritiska texter. Tänk er blandningen Glasvegas och Sigur Rós så är ni ganska nära. Det finns inte så många låtar ute med dem på webben eftersom de inte går hand i hand med kommersialism (de har varken MySpace eller videos på YouTube) men på Lugers hemsida finns den senaste singeln uppe så lyssna där och köp skivan efteråt. Eller gör tvärtom, vilket man vill.
Namnet är detsamma som två bandmedlemmars efternamn. Visst vore det kul om fler band tog efter det? Tänk ABBA som istället hade kunnat heta FULA (Fältskog, Ulvaeus, Lyngstad och Andersson) men enligt säkra källor (Vem är Björn och vem är Benny?, Lindström & Pihl) så motsatte sig Björn det eftersom "fula" betyder rövhål på östgötska. I Östergötland skiljer man på fulan och finan på en kvinna..

Releasefester är alltid uppskattade av undertecknad. Man får se bandet spela, köpa billiga grejer och träffa skivbolagsfolk, musikjournalister och likasinnade. Spelningen uppfyllde alla förväntningar och jag kom därifrån med det nya albumet, en singel från gladpunkarna Samtidigt Som, en EP från svenskpoppiga Skansros samt två pins. Jag bytte också några ord med en fotograf från musiktidningen Groove, och lyckades under den korta pratstunden omedvetet förolämpa honom när jag frågade om han nöjde sig med Groove eller om han ville arbeta för Sonic istället.
Det var också intressant att få en riktig bekräftelse på hur pass mycket mer civiliserade människorna är här i Göteborg än i uppfostrans Mariestad. En kille som var lite stökig började helt plötsligt veva med armarna mot en kille som knuffat bort honom. Istället för att hederligt macho-handgemäng utbröt så lugnade en tredje kille med maffigt skägg ner honom (jag vill också skaffa skägg nu men har tyvärr inte de rätta anlagen. Det ger ett auktoritärt intryck). I Mariestad hade det resulterat i vältna bord, brottningsmatch, utslängning, dragna långfinger och evigt baktalande i precis den ordningen. Att besöka Statt en lördagkväll är det närmaste man kan komma att resa bakåt i tiden men mer om det en annan gång!

Förutom Franke och tidigare nämnda band så lyssnar jag mycket på följande artister just nu:
Bring Me The Fucking Riot...Man
Convoj
Dungen
Samuraj Cities
The Pains Of Being Pure At Heart
The Radio Dept.

Sist men inte minst så "avslöjade" Debaser att de - äntligen - ska öppna i Göteborg, men vet dock inte var än. Det är ett besked som gör det svårt att förneka att Göteborg är Sveriges musikstad nummer ett och därför avslutar jag med den inledande raden i Utan Personlig Insats av Hästpojken;
"Jag tror att jag stannar i den stad där jag bor"

Ha det!
// Yeahns

PS. Martin Elisson flyttade kort efter Caligulas release till Stockholm... DS.

Stämningen på Gomorron Sverige

Marianne Rundström, the girl next door, leder SVT:s morgonprogram med varm hand, ett ständigt leende och studion riktigt myllrar av glättiga skratt, ömma blickar och smekande ord. Såväl självkritik som kritik utåt är lika med noll och intet. Ändå, ändå önskade jag, djupt, djupt inombords att Marianne skulle avsluta den inledande kommentaren ”det där var visserligen en komedi…” efter ett klipp (från vad som verkade vara en otroligt enerverande, tråkig teater med Babben Larsson och Loa Falkman) med något i stil med ”…synd bara att man inte skrattar”. Eller något värre och grövre – bara fantasin sätter gränser. Tyvärr gjorde hon inte det, utan sa något så tråkigt och provocerande fjäskigt att jag fem sekunder senare glömt vad hon sagt.

En kvart senare satt hon i soffan med nämnda Babben och Loa samt gamle Adde Malmberg, som tydligen regisserar skiten de förra skådespelar i. Addes uppenbarelse innebar en chock, magen vändes ut och in och den efterföljande frukosten åkte redan där upp och ut. Inom mig ekade en stor fråga, likt den existentiella om vad som kommer först – lyckan eller glädjen (svaret på detta har Mats Wilander klurat och sjungit ut); var har Adde Malmbergs mustasch tagit vägen?! Den gamle skåningen/dansken som för mig alltid har varit min ingifte släktings, ”Falköpingsturken”, look-a-like då de delar relativt ovanliga karakteristika i mörkt, krulligt hår och svart mustasch till en blek bakgrund. Helt plötsligt har jag inget förhållande till honom. Helt plötsligt är han bara en usel komiker som utgör en del i en fantastiskt rolig sketch i Percy Tårar (nota bene; han deltar inte själv). Adde – om du läser det här – spara ut mustaschen igen och jag lovar att skratta, eller åtminstone le, en gång åt något av dina dåliga skämt i det s.k. hysteriskt roliga Släng dig i brunnen! (Varför är alltid allt som beskrivs som hysteriskt roligt otroligt tråkigt?)

Nåväl; mellan att Rundström slickade röv första och andra gången läste Cecilia Gralde upp exakt samma nyheter som hon läst alla andra gånger på morgonen. När Gralde läst klart lämnade hon över ordet till ekonominyhetsuppläsaren, men däremellan spelades, i vanlig ordning, en snabb vinjett samtidigt som man, i vanlig ordning, får se de båda nyhetsuppläsarna snickelisnacka. En tanke slog mig; vad säger de? Hur är egentligen stämningen på arbetsplatsen Studio Gomorron Sverige? Är den hormonstinn? Trycker ekonomisnubben med brillorna på plats, så att säga, ur sig ett Yngwie Malmsteenskt ”NU JÄVLAR!” (som tidigare; plats 64) ett par gånger under vinjetten? Eller är stämningen sådär härligt besk? Väser han ut ett tillgjort vänligt, nedvärderande ”Vad duktig du är Cecilia, verkligen jätteduktig lilla gumman, va, du är så duktig…”? Eller är det så, som det verkar? Är Gomorron Sverige himmelen på jorden? Ler ekonomisnubben vänligt mot Gralde, säger ”Jag älskar dig”, varpå hon ler lika kärvänligt tillbaka, säger ”Och du vet att jag älskar dig”, medan Marianne Rundström några meter bort, lycklig som få, blir rövknullad av Adde Malmbergs mustasch?

Skit ska skit ha

Med rädsla för att drabbas av någon invärtes utbrändhet så inväntar jag inte den fjärde och sista bloggdeltagarens (Elston Gunnn) presentation. Jag behöver öppna på locket plus att det du strax ska få läsa har med aktualitet att göra. Nu drar vi - eller åtminstone jag - igång bloggen på riktigt! Fullt ös medvetslös!

Jo, Guldbaggegalan sändes som bekant i måndags på Sveriges äldsta tv-kanal. Det var glamour, celebert besök, s.k. humor i olika former och det delades ut pris till höger och vänster men främst på scenen. Enligt många så ska det ha varit ett storlslaget svenskt filmår (vilket innebär att varken Colin Nutley eller Kjell Sundvall producerat en nominerad rulle) och nu ska filmisarna inte bara bestiga berget utan också bosätta sig på toppen. Personligen så har jag bara sett en av de fem mest hyllade filmerna men jag ska ändå uttala mig om dem alla i kommentarer så rättmätiga att Michael Nyqvist blir mörkrädd när han blundar! Vi lever i ett fritt land med yttrandefrihet och grejer och jag ser ingen anledning till att inte bejaka mitt kritiska sinne om filmer jag inte sett.

• Patrik 1,5 - Två tunnhåriga trumpetgnidare (det har inte med yrkesutövning att göra) adopterar en homofob i den trotsiga tonårsåldern. Det blir dispyter, bråk och obekväma situationer med dråpliga avslut. Det är som svensk humor är mest (när inte Killinggänget gör det), löjligt och förutsägbart.
• Maria Larssons Eviga Ögonblick - En film om foto? Man ska alltså se rörliga bilder om en käring som tar stillbilder, och detta har överrumplat svensk kritikerkår så oerhört?! Öhm, okej..
• Låt Den Rätte Komma In - Min realistiskt styrda hjärna kan inte riktigt njuta av övernaturliga ting och fiktiva berättelser. Lägg därtill att titeln får mig att tro att det är en porrfilm där man får följa ett gäng oskuldsfulla (både bildligt och bokstavligt) high-schoolbrudar i jakt på den perfekta baldejten.
• De Ofrivilliga - Detta var den enda film som jag tror att jag skulle tycka om. Jag skrattade gott över de tragikomiska och ångestfyllda filmklipp som visades. Det är närgånget och mycket man kan relatera till. Dock så fick den inte en enda Guldbagge i det som annars brukar vara ett rejält ryggdunkarkonvent där alla får smaka på kakan, trots flertalet nomineringar!
• Arn (båda filmerna i en kommentar) - Dessa två rekord-projekt är vad jag lagt mitt s.k. jullov på bland annat och det är dessa filmer som är anledningen till min kritik av hausshysterin. Det är utdraget och segt manus och tillknäppta dialoger - som ibland framtvingade ilskna utrop såsom "Men säg något nu för fan!" - där karaktärerna knappt svarade på tilltal. Skådespelarnivån är fruktansvärt ojämn där man blandar Skarsgård d.ä. med en huvudrollsinnehavare - d.v.s. Arn - som knappt borde få medverka i reklam för tvättmedel. Jag blev uppriktigt glad när Arns morsa dog i början enkom för att hennes skådespelarinsats var så genomrutten att jag hellre sett en animerad kvinna i rollen. Vissa skådespelare skulle inte ens platsa som träd i en skolpjäs och de borde skämmas för att de kan livnära sig framför kameran. Jag blev ändock förvånad över att filmen i sann försvenskningsanda inte döptes till Titta Han Rider eller dylikt.
  

Avslutningsvis så ska jag ändå säga att jag tycker att det är bra när de försöker och verkligen satsar, men när man bor i ett land med drygt nio miljoner människor så borde man inse sina begränsningar. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med begåvade skådespelare för att en rekordsatsning ska gå hem trots att Arn kammade hem det enda priset man fick rösta på. Fast det säger väl mer om Sveriges befolkning som sväljer TV4-underhållning och melodifestivaler som Alvedon istället för att ta det som den kamelflensost det är.

Ha det!
// Yeahns

Debut!

Att det skulle leda till så stor press att starta en blogg, det kunde jag aldrig ana. Men nu skall det ske, oskulden skall tas! Utan vare sig djupa tankar om barndomen eller andra stora frågor följer helt enkelt en liten utläggning om petit moi!

Jo jag är en lång och gänglig yngling som just nu är bosatt tillsammans med min sambo i Hornstull på Södermalm i Stockholm. Mitt egentliga namn är Anton och jag kommer under hösten att plugga historia vid Stockholms Universitet (ses där Killamangiro!).
Det som intresserar mig mest är fotboll och musik (i den grad att jag finner stort nöje i att lyssna på vackra melodier.) Fotbollskarriären ligger just nu på is men jag hyser en önskan om att återuppta den (någon som behöver en Högerback (natural)/Mittback (accomplished) vars främsta egenskap är att det ser farligt ut när hans 196 cm älgar upp på en hörna?)(förut, innan jag klippte mig, kunde jag vara rätt lik Maldini/Nesta (om man släckte i badrummet och kisade mot spegeln)).
På fritiden spenderar jag den mesta tiden tillsammans med min sambo och ironiserar om världen, om jag inte har den äran att träffa någon kamrat. (Helt unikt! Snubben hänger med sin flickvän och sina polare, WOW!)
Jag har andra planer än historian till efter sommaren men vill inte basunera ut vad här (än?), dels för att slippa förutfattade meningar och dels för att slippa ett officiellt nederlag om jag misslyckas.
Fotbollsklubben som ligger närmast hjärtat är AIK och får några år sedan kom jag "ut" som Milanista.

Det var väl personligt och härligt?

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad

Min far är inte bibliotekarie. Han har (så vitt jag vet) heller ingen vän som skrivit böcker med tyska titlar. Min far är en händig man - precis som Per Gessle - som åker motorcykel och gillar att ta sig en whisky om kvällarna. Det är bara whiskyintresset som gått i arv.

Liksom min bloggkollega så existerar ingen "skapa och bygg"-fascination i mitt huvud (även fast jag känner mig oerhört manlig när jag skruvar ihop IKEA-möbler) utan jag tar hellre rollen som killen som på några meters avstånd står och förklarar för byggarbetarna - med sitt bristande tålamod - hur de ska göra, trots att jag egentligen inte har en jävla aning. Så därför håller jag mig helst undan. Jag tror att det har med självbevarelsedrift att göra. Det är dumt att enervera personer som är utbildade att hantera sågar och spikpistoler.
Därför sitter jag hellre vid skolbänken och lär mig bl.a. att kalkylera över hur många spikar som behövs för ett bygge. Jag har - återigen - ingen jävla aning men går de över budgeten då jävlar! Men det är där jag är lämpad bäst; bland siffror och bokstäver, bland samhälle och ekonomi. Det är inte lönt att släppa ut mig på en byggarbetsplats. Det enda mina händer frambringat som jag är nöjd över är en uppknäppt behå.

Av ovan nämnda anledningar kommer alltså detta in i bilden, bloggandet. Ni kanske har besökt min alldeles egna blogg som numera är nedlagd eftersom jag inte mäktade med att hålla igång den helt själv. Detta formatet med fyra killar med kalsongerna på rätt plats framför tangentbordet tror jag istället starkt på. Jag kommer att köra på i samma stil (en del av mina äldre texter kommer säkert att redigeras och publiceras ånyo här) medan mina kära vänner tillför det nya.
Kommentera gärna! Det är det som en bloggare lever på och alla är välkomna, även ni med endast onda avsikter. Vad jag vet så har jag fått utstå två rapp med riset (ros får jag mest på fyllan). En gång på min egna sida och en annan gång på ett annat forum. Den sistnämnda kom med den oerhört nyanserade kommentaren att både jag som person och min blogg "suger hästpung". Jag vet inte...jag är lite rädd för hästar och håller mig således helst borta från deras genitalier. Det jag vill komma fram till är att det trots diverse tillmälen var fruktansvärt roligt att beröra någon. Som Hjalmar Söderberg (Google!) formulerade någon gång innan han dog:
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad"

Ha det!
// Yeahns

"Ich bin ein Bibliothekar!"

… är en roman skriven av en vän och yrkeskollega, Christer Hermansson, till min far. Av någon anledning har den titeln gäckat min hjärna hela helgen, jag har gått och nött in titeln som ett mantra – ”Ich bin ein Bibliothekar!”, ”Ich bin ein Bibliothekar!”… en aning irriterande, som ni kan förstå.

Som ni kanske också förstår (om ni har det minsta språköra eller eventuellt har pluggat tyska) är min far bibliotekarie. Och jag… jag är en sann, tvättäkta bibliotekarieson. Ett kanske inte helt vedertaget begrepp, men om det hade funnits och man slagit upp det i ett uppslagsverk hade där varit en bild på mig, som man säger (är egentligen inte särskilt förtjust i varianter av det uttrycket – ”om man slår upp skithög (ett i och för sig inte alltför vanligt skällsord nuförtiden, om det någonsin varit det) i en ordbok, så ser man en bild på dig” – känns som en riktigt dålig film). Jag har, så länge jag kan minnas, läst och uppskattat böcker (jag sällar mig inte till skaran som skriver under på uttrycket ”har man läst en bok, har man läst alla”), men varit fullständigt värdelös på praktiska ting (även om jag på något jävla vänster lyckades snika till mig ett VG i träslöjd på högstadiet).

Det är förmodligen också därför jag känner mig så kluven och ofta har ett sting av ångest varje gång jag ska besöka hembygden. I Stockholm, på universitetet, känns det som om mina eventuella färdigheter eventuellt uppskattas, det är lätt att möta likasinnade. I mitt andra, första hem, Mariestad, blir jag kort och gott, i allmänhet, en riktig sopa som inte kan någonting om det killar/män ”ska” vara bra på – meka med bilar, snickra ihop en trälåda för kådisar, att ha under sängen, med tre hammarslag etc. Missförstå mig rätt, som Staffan Lindeborg säkert sagt; jag lägger ingen värdering i det – alla på landet är inte analfabeter osv. – men jag kommer bättre till rätt i ett litet instängt rum i världens fulaste byggnad (Södra huset, Stockholms universitet). Där kan vi sitta och orera om hur öppen världen bör vara och när vi kommer ut i verkligheten, Mariestad exempelvis, får vi en chock när vi inser att inte alla anser att homosexuella ska få gifta sig och adoptera barn och vi blir helt perplexa när vi ser att människor verkligen åstadkommer något medan vi sitter på våra blekfeta arslen och läser Alan Brymans teori- och metodböcker.

Så; här är jag nu – hemma, tror jag. I Stockholm, hufvudstaden, och härifrån ska jag återkomma med lite funderingar. Tack så länge.

ITHMG - Vad är det?

ITHMG står för "I Torsdags Hos Martin"-gänget och bildades den 28:e december 2006 och har sedan dess haft sammanträde i mellandagarna varje år. Några sporadiska möten inträffar under årets andra dagar också men i grund och botten är det en mellandagstradition där fyra i stort sett likasinnade män(det kan vi kalla oss va?) diskuterar livet i allmänhet och dricker alkohol i synnerhet. Det är i den ordningen vi är uppfostrade Vadsbogossar som vi är, fast numera bosatta på fyra andra platser i Sverige och Danmark. Det sistnämnda är något vi trivs med.

Vi är alla komna till världen efter att programmet Solstollarna lanserades men innan Ulf Lundell ställde spånken åt sidan och Yngwie Malmsteen släppte lös "the fucking fury" (plats 64). En medlem är en annan medlems kusins unge medan det andra medlemsparet har kusinbarn tillsammans. Det låter mer inavlat än vad det är eller kanske precis så som det är. Vi har ingen aning om var ni drar gränserna för incest. Ingen av oss är blodsjuk i alla fall..

Allt eftersom tiden går så kommer ni att lära känna oss bättre och kanske börjar ni inleda en objectumsexuell relation med vår blogg. Det vore oerhört smickrande samtidigt som vi känner en viss avsmaknad för det men mer än så lägger vi oss inte i ditt privat- och sexliv.

Med förhoppningar om en trivsam framtid tillsammans!
// ITHMG