På lördagar läser ingen bloggar och korrelationen är i direkt positivt samband med att det också är få som just bloggar. Folk har annat för sig. På lördagar handlar man mat, kläder och hälsar på närmast avlidna föräldrar och på kvällen kollar man på Melodifestivalen eller annan värdelös Svenne Banan-underhållning. Andra spenderar dagen på fotboll och går sedan ut och super skallen av sig. Om man firar eller tröstar sig själv med rusdryck i blodet är det ingen som vet och ingen bryr sig heller, resultatet blir ändå alltid detsamma. Det jag vill komma fram till är den här lördagshetsen som infinner sig hos varje individ. Man måste göra något, vad som helst bara man gör något! Helst ska man också göra något i sällskap med andra, det är närmast tabu att vara ensam en lördag. Varför är det så?
Egentligen råder det inga tvivel om svaret på frågan varför människor drabbas av ett sjukt behov av att umgås med andra på lördagar. Helger är till för att njuta och för att koppla av, något som man inte har möjlighet till under den vardagliga arbetsveckan. Lördag är dagen man njuter av livet (fråga bara valfri CD-människa) och på söndagar vilar man. Det går inte att göra tvärtom och absolut inte samma sak på båda dagarna! Det är helgerån (observera den fenomenala ordvitsen) och man kommer att mötas av konstiga blickar.
Personligen så förstår inte jag människans medfödda behov och förmåga av att kategorisera allting och göra vardagslivet till slentrian, även fast jag i vissa hänseenden är förtjust i just detta. Jag ogillar allt som på ett eller annat sätt styr ens dagliga handlingar. Att göra-listor är ett sätt att stänga igen den mänskliga kreativiteten för att på så sätt skydda oss från missöden. Listor och rutiner används som en fallskärm, ett skyddsnät där vi slipper tänka själva. Det är ju våra impulser som gör livet värt att leva, som utsätter oss för utmaningar. Utmaningar leder till misstag och misstag ger oss lärdom. "Jag står på kanten av ett stup och jag dansar. Jag har noll kontroll men jag brukar ha tur." som Babian uttrycker det i Sjung Ut!
Jag skriver aldrig inköpslistor utan inventerar butikshyllorna och köper det jag är sugen på. Att jag sedan kommer hem med massa extra mjölk gör mig ingenting. Jag har lärt mig att skratta åt mig själv den vägen. Listor ska aldrig få styra mitt liv.
Av ren protest stannar jag därför hemma ikväll. Jag tänker i min ensamhet kämpa mot planeringens förtryck mot spontaniteten, det är något jag tror på. Eller om det bara är för att jag inte har några direkt lockande alternativ men det är ju ingen som läser detta idag ändå så...
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är från ett av John Travoltas lågmärken.
lördag 28 februari 2009
fredag 27 februari 2009
Ett inlägg i fildelningsdebatten
Musik är som ni kanske märkt ett av mina största intressen. Jag är en samlare och mitt livsprojekt är att all musik jag gillar ska finnas i mitt skivsamling. Det är ett omöjligt uppdrag sominte ens Tom Cruise kan lösa men det är i alla fall min dröm. Som prenumerant av nyhetsbrev hos flertalet skivbolag så får jag musiknyheter direkt i min mailbox. Det är ett sätt för mig att hålla mig uppdaterad och få reda på det senaste om skivsläpp, releasefester och dylikt. Dessutom är det så mycket roligare att köpa skivor direkt från dessa skivbolag då man i stort sett alltid får personligt skrivna tack-mail.
Men idag drabbades både min dröm och ett av dessa skivbolag av ett bakslag. Ett sådant jättekliv bakåt att mitt musikälskande hjärta gick i tusen bitar i sann Björn Afzelius-anda. Jag fick nämligen följande information i ett mail:
Kan någon förklara för mig var världen är på väg? Är detta en värld som jag vill leva i? Innebär inte detta en motsatt - d.v.s. en uppmuntrande - effekt i fildelningsdebatten? Jag är inte ekonomiskt kapabel att ge mig in i budgivningar om de skivor jag åtrår. Utesluter inte detta vissa/de flesta konsumenter? Fy fan för en värld där möjligheterna till ägandeskap likställs med storleken på ens bankkonto! Ska musik och kultur endast vara för de välställda?
Dessa argument må vara en aning rödfärgade och jag vill tillägga att jag varken är kommunist, socialist, miljöpartist eller moderat heller för den delen. Jag försöker mest förstå andras tankegångar genom att ifrågasätta och kritisera samtidigt som jag ofta har en bild av vad jag anser vara rätt. Jag är en hycklare och profet på samma gång.
Vad har jag då för alternativ? Jo fildelning eller möjligtvis att köpa skivan digitalt, men så fan heller! Jag kommer aldrig att betala för en digital vara, däremot digitala tjänster men ingen kan övertyga mig om att jag genom att köpa en skiva får en tjänst i utbyte.
Jag är villig att betala för känslan jag får när jag bläddrar i bookleten, för in skivan i stereon och hör hur just skivan jag lagt en del av mitt studiebidrag på spelar ur högtalarna. Jag betalar för att vårda prylar vördnadsfullt med en förhoppning om att de ska bibehålla samma skick som när jag mottog dem. Digitala varor kommer aldrig att bli samma sak. Detta innebär också att jag är emot fildelning även fast det ibland visat sig vara den sista utvägen. Jag fylls av vemod när jag möts av ett "Tyvärr, den är slutsåld" men samtidigt så är det den lidelse jag betalar för, den lidelse jag blir glad av att slippa.
Ovanstående förklarade jag också i två mail exklusive svordomarna som jag skickade till skivbolagets ägare. Hittills har jag fått det svar jag förväntade mig ("varför skulle vi inte ta betalt för vårt arbete? Bara för folk har vant sig vid att stjäla det?") och det svar jag hoppades på:
Det finns ingen bra lösning på fildelningsdilemmat. Mitt förslag gällande musik är att varje skivbolag streamar sin musik gratis - alternativt medlemskap - och tillhandahåller även en e-butik där man kan köpa musiken i både digital och fysisk form. Samtidigt inser jag problematiken i dagens trådlösa samhälle; vad har man för incitament att köpa när allt kan streamas via mobiltelefoner, såvida man inte är samlare? Där fallerar mitt förslag.
Spotify var en bra idé men det tillfredsställer inte en musikconnoisseur som mig då jag sällan hittar min musik där. Än mindre nu när de fått indragna rättigheter.
Hur som helst, ingen vill köpa grisen i säcken och så länge som folk kan titta i säcken gratis så kvarstår trångmålet där artister och skivbolag hamnar i kläm. Förresten så finns det enligt professor Roger Wallis inget negativt samband mellan fildelning och skivkonsumtion - snarare positivt - så fråga inte mig om någon lösning...
Ha det!
// Yeahns
PS. Jag hade egentligen tänkt fortsätta med texter om mina hemtrakter men detta kom emellan. En fortsättning på gårdagens tema kommer senare. DS.
Men idag drabbades både min dröm och ett av dessa skivbolag av ett bakslag. Ett sådant jättekliv bakåt att mitt musikälskande hjärta gick i tusen bitar i sann Björn Afzelius-anda. Jag fick nämligen följande information i ett mail:
Nu är inte jag ett jättefan av The Embassy mer än att jag tycker att It Pays To Belong är bra på riktigt, och tur är väl det för annars hade jag varit helt förkrossad i detta nu. Ni kan ju räkna med en slutsumma som landar på uppemot 300 $ (i skrivande stund är summan på 102,5 $ och det återstår 9 dagar och 19 timmar av auktionen) och detta för enbart en singel. Köparen budar alltså på en skiva som säkert innehåller en låt (för någon information om en eventuell b-sida eller remix finns inte) och vetskapen om att denne är en av tre ägare i hela världen utöver artisterna själva."Ny singel av The Embassy släpps idag:Service påbörjar nu auktionen av "You Tend To Forget" av The Embassy och Carl Hammoud.Upplagan är i tre exemplar och säljs på eBay en i taget från och med nu.
(...)
Total inflation råder inom popmusiken idag, då den mångfaldigas och distribueras obegränsat genom datakopiering. Mot bakgrund av detta faktum släpper Service nu The Embassys nya singel "You Tend To Forget" på 12" vinyl i tre exemplar, med artwork av Carl Hammoud."
Kan någon förklara för mig var världen är på väg? Är detta en värld som jag vill leva i? Innebär inte detta en motsatt - d.v.s. en uppmuntrande - effekt i fildelningsdebatten? Jag är inte ekonomiskt kapabel att ge mig in i budgivningar om de skivor jag åtrår. Utesluter inte detta vissa/de flesta konsumenter? Fy fan för en värld där möjligheterna till ägandeskap likställs med storleken på ens bankkonto! Ska musik och kultur endast vara för de välställda?
Dessa argument må vara en aning rödfärgade och jag vill tillägga att jag varken är kommunist, socialist, miljöpartist eller moderat heller för den delen. Jag försöker mest förstå andras tankegångar genom att ifrågasätta och kritisera samtidigt som jag ofta har en bild av vad jag anser vara rätt. Jag är en hycklare och profet på samma gång.
Vad har jag då för alternativ? Jo fildelning eller möjligtvis att köpa skivan digitalt, men så fan heller! Jag kommer aldrig att betala för en digital vara, däremot digitala tjänster men ingen kan övertyga mig om att jag genom att köpa en skiva får en tjänst i utbyte.
Jag är villig att betala för känslan jag får när jag bläddrar i bookleten, för in skivan i stereon och hör hur just skivan jag lagt en del av mitt studiebidrag på spelar ur högtalarna. Jag betalar för att vårda prylar vördnadsfullt med en förhoppning om att de ska bibehålla samma skick som när jag mottog dem. Digitala varor kommer aldrig att bli samma sak. Detta innebär också att jag är emot fildelning även fast det ibland visat sig vara den sista utvägen. Jag fylls av vemod när jag möts av ett "Tyvärr, den är slutsåld" men samtidigt så är det den lidelse jag betalar för, den lidelse jag blir glad av att slippa.
Ovanstående förklarade jag också i två mail exklusive svordomarna som jag skickade till skivbolagets ägare. Hittills har jag fått det svar jag förväntade mig ("varför skulle vi inte ta betalt för vårt arbete? Bara för folk har vant sig vid att stjäla det?") och det svar jag hoppades på:
Det återstår att se om jag får något mer svar och jag återkommer i så fall men för tillfället är jag nöjd. Tack Ola på S(e)rvice för det!"Tack för din synpunkt. Jag är själv socialist och kritisk till äganderätten som den ser ut över huvud tagetDetta prpjekt är dock konst och inte ekonomi. Ett hyss helt enkelt.En engångsgrej.
(...)
Det är min idé och syftet är att väcka dylika frågor. Diskutera konstens och arbetets pris. Genom att spegelvända förhållandena."
Det finns ingen bra lösning på fildelningsdilemmat. Mitt förslag gällande musik är att varje skivbolag streamar sin musik gratis - alternativt medlemskap - och tillhandahåller även en e-butik där man kan köpa musiken i både digital och fysisk form. Samtidigt inser jag problematiken i dagens trådlösa samhälle; vad har man för incitament att köpa när allt kan streamas via mobiltelefoner, såvida man inte är samlare? Där fallerar mitt förslag.
Spotify var en bra idé men det tillfredsställer inte en musikconnoisseur som mig då jag sällan hittar min musik där. Än mindre nu när de fått indragna rättigheter.
Hur som helst, ingen vill köpa grisen i säcken och så länge som folk kan titta i säcken gratis så kvarstår trångmålet där artister och skivbolag hamnar i kläm. Förresten så finns det enligt professor Roger Wallis inget negativt samband mellan fildelning och skivkonsumtion - snarare positivt - så fråga inte mig om någon lösning...
Ha det!
// Yeahns
PS. Jag hade egentligen tänkt fortsätta med texter om mina hemtrakter men detta kom emellan. En fortsättning på gårdagens tema kommer senare. DS.
torsdag 26 februari 2009
Uppfostrans profiler
Som ni kanske läst och/eller förstått så är inte jag - eller någon av de övriga ITHMG-medlemmarna för den delen - uppväxt i den ort jag nuvarande bor på och därför tänkte jag berätta lite om de samhällen som världen kretsade kring mina 19 första levnadsår. Eftersom jag redan har skrivit några mindre hemtraktsvänliga texter tidigare så väljer jag att redigera dem lite för att sedan publicera dem på nytt. Ungefär som när någon dammade av Morgan Alling och ställde honom framför kameran igen. Om det är bra eller dåligt låter jag er bedöma.
Ni som hängt med sedan min förra blogg kanske känner igen de större delarna och tycker att det är förbannat dåligt av mig att tillämpa copy-paste (när ska vi få ett eget ord för detta fenomen?). Jag skäms lite men jag - liksom ni - får leva med det.
-------------------------------------------
Älgarås - orten som uppfostrade mig. Om du inte känner till samhällets geografiska plats så finns det ingen anledning att skämmas. Det är knappt mer än en avfart på vägen mellan två andra orter som Lantmäteriet nästan missade (Töreboda och Hova). Stadskärnan utgörs av parkeringen till Handlar'n (på min tid var det ICA Nära som gällde) och i ena änden finns det en numera nerlagd klädbutik. En gång fanns även en Uno-x-mack men nu kränger "Arslet" bilar och andra åkdon där istället. Radhusområdet kallar man för "Beverly Hills" men är föga förvånande inte av samma standrad som LA-versionen. Det bor högst 250 människor i Älgarås och jag säger som Plura sjunger i Eldkvarns utomordentliga musikstycke Fulla För Kärlekens Skull; "Guds ära till de som stannar och bär de döda till sin grav". Där har ni bakgrundshistorien och nedan presenteras några av de invånare som kommit, gått och stannat kvar:
Alla samhällen har dem men det är i de mindre orterna som de sticker ut. Det pratas om dem men sällan med dem. De är knepiga personer med ett säreget utseende och med udda vanor, de så kallade originalen. Här är min lista sorterad efter kronologisk ordning som de blivit en del av mitt liv:
5-10 år gammal: Arvid var en snäll man i 30-40-årsåldern som inte gjorde en fluga förnär. Det han istället gjorde var att stå på huvudet utanför ICA. Han hade nämligen en väldigt platt skalle som var exemplarisk för att hålla uppe en hel kroppsvikt emot asfalten. Ibland kunde han stå och balansera i flera minuter.
Grejen med Arvid var att allt inte stod rätt (om man med "rätt" menar att man ska vara som alla andra) till där uppe, eller nere i hans fall. Pantautomaten tog inte emot alla burkar även fast man kanske kan säga att han var pantad.
Jag brukar tänka på Arvid när jag hör någon varna sin unge med meningen "Akta så att du inte står på huvudet och slår dig". För Arvid har det aldrig varit något problem.
6-11 år gammal: Kattmannen var den person som flest rykten florerade omkring. Han var regionsordförande i De Underligas Förening (behöver jag tillägga att föreningen inte finns på riktigt?) i Älgarås. Han bar mörkgröna gummistövlar, en beige rock, en mössa med öronlappar, ett långt skägg och en radio. Ibland fanns även en katt i hans famn. Det ryktades att han hade 15 katter men få visste säkert.
Han var en mystisk man och av barn bemöttes han av fruktan. Då och då kunde man möta honom springandes iförd ovan nämnda "joggingdress". Det här med shorts, t-shirt och löpardojor var inte riktigt hans grej. Vissa sena nätter kunde man se honom dansa till radions östeuropeiska folkmusik utanför den nerstängda banken.
Efter några år flyttade han och lämnade kattskit och ett sunkigt hus efter sig. Lars var hans namn.
16-19 år gammal: På väg till min busshållplats promenerade jag alltid förbi ett radhusområde för seniorer. Vissa tidiga morgnar stod en nyvaken dansk gubbe och spanade ut på mig och världen från sitt sovrumsfönster. Inga fel i det mer än att han sov naken och stod således i bara mässingen när han beaktade dagens vaknande. Lyckligtvis satt fönstret i midjehöjd på honom så jag slapp skymta hårig manskorv. Eller om det var hans välfyllda buk som skymde sikten, jag vet inte. Bilderna är turligt nog vaga. Jag såg dock en jätteröv vandra genom rummet någon enstaka gång.
I vintertid besvarades hans tittande emellanåt av snöbollar. "Blottardansken" kallar jag honom.
C'est tout! Någon annan gång kanske jag berättar om skummgummilandet som Benet Olssons liga brände ner men för idag får det räcka.
Ha det!
// Yeahns
PS. Sedan gårdagens Popcirkus så har jag gått och "kärat ner mig" i Those Dancing Days sångerska. Om det nu var någon som ville veta? DS.
Ni som hängt med sedan min förra blogg kanske känner igen de större delarna och tycker att det är förbannat dåligt av mig att tillämpa copy-paste (när ska vi få ett eget ord för detta fenomen?). Jag skäms lite men jag - liksom ni - får leva med det.
-------------------------------------------
Älgarås - orten som uppfostrade mig. Om du inte känner till samhällets geografiska plats så finns det ingen anledning att skämmas. Det är knappt mer än en avfart på vägen mellan två andra orter som Lantmäteriet nästan missade (Töreboda och Hova). Stadskärnan utgörs av parkeringen till Handlar'n (på min tid var det ICA Nära som gällde) och i ena änden finns det en numera nerlagd klädbutik. En gång fanns även en Uno-x-mack men nu kränger "Arslet" bilar och andra åkdon där istället. Radhusområdet kallar man för "Beverly Hills" men är föga förvånande inte av samma standrad som LA-versionen. Det bor högst 250 människor i Älgarås och jag säger som Plura sjunger i Eldkvarns utomordentliga musikstycke Fulla För Kärlekens Skull; "Guds ära till de som stannar och bär de döda till sin grav". Där har ni bakgrundshistorien och nedan presenteras några av de invånare som kommit, gått och stannat kvar:
Alla samhällen har dem men det är i de mindre orterna som de sticker ut. Det pratas om dem men sällan med dem. De är knepiga personer med ett säreget utseende och med udda vanor, de så kallade originalen. Här är min lista sorterad efter kronologisk ordning som de blivit en del av mitt liv:
5-10 år gammal: Arvid var en snäll man i 30-40-årsåldern som inte gjorde en fluga förnär. Det han istället gjorde var att stå på huvudet utanför ICA. Han hade nämligen en väldigt platt skalle som var exemplarisk för att hålla uppe en hel kroppsvikt emot asfalten. Ibland kunde han stå och balansera i flera minuter.
Grejen med Arvid var att allt inte stod rätt (om man med "rätt" menar att man ska vara som alla andra) till där uppe, eller nere i hans fall. Pantautomaten tog inte emot alla burkar även fast man kanske kan säga att han var pantad.
Jag brukar tänka på Arvid när jag hör någon varna sin unge med meningen "Akta så att du inte står på huvudet och slår dig". För Arvid har det aldrig varit något problem.
6-11 år gammal: Kattmannen var den person som flest rykten florerade omkring. Han var regionsordförande i De Underligas Förening (behöver jag tillägga att föreningen inte finns på riktigt?) i Älgarås. Han bar mörkgröna gummistövlar, en beige rock, en mössa med öronlappar, ett långt skägg och en radio. Ibland fanns även en katt i hans famn. Det ryktades att han hade 15 katter men få visste säkert.
Han var en mystisk man och av barn bemöttes han av fruktan. Då och då kunde man möta honom springandes iförd ovan nämnda "joggingdress". Det här med shorts, t-shirt och löpardojor var inte riktigt hans grej. Vissa sena nätter kunde man se honom dansa till radions östeuropeiska folkmusik utanför den nerstängda banken.
Efter några år flyttade han och lämnade kattskit och ett sunkigt hus efter sig. Lars var hans namn.
16-19 år gammal: På väg till min busshållplats promenerade jag alltid förbi ett radhusområde för seniorer. Vissa tidiga morgnar stod en nyvaken dansk gubbe och spanade ut på mig och världen från sitt sovrumsfönster. Inga fel i det mer än att han sov naken och stod således i bara mässingen när han beaktade dagens vaknande. Lyckligtvis satt fönstret i midjehöjd på honom så jag slapp skymta hårig manskorv. Eller om det var hans välfyllda buk som skymde sikten, jag vet inte. Bilderna är turligt nog vaga. Jag såg dock en jätteröv vandra genom rummet någon enstaka gång.
I vintertid besvarades hans tittande emellanåt av snöbollar. "Blottardansken" kallar jag honom.
C'est tout! Någon annan gång kanske jag berättar om skummgummilandet som Benet Olssons liga brände ner men för idag får det räcka.
Ha det!
// Yeahns
PS. Sedan gårdagens Popcirkus så har jag gått och "kärat ner mig" i Those Dancing Days sångerska. Om det nu var någon som ville veta? DS.
onsdag 25 februari 2009
All work and no play makes Jack a dull boy
Det här med att söka jobb är rent ut sagt ett helvete och det av flera anledningar. För det första så har Finanskrisen fuckat upp - för att låna min namnes uttryck - marknaden rejält och som hyfsat insatt i det hela så vet jag att det dröjer ett tag innan det löser sig på riktigt. Mitt sommarjobbssökande går som bäst dåligt och den här bloggen kan inte finansiera en stekarsommar, tyvärr. Trots att jag berättar hur jävla trevlig och flitig jag är så bjuds det inte på några intervjuer. I värsta fall får man väl plugga över sommaren eller agera labbråtta på AstraZeneca. Det känns sådär...
För det andra så är alla jobbannonser likadana. Alla söker liksom trevliga och noggranna personer med erfarenheter inom området och där uppstår ytterligare ett problem; bemanningsföretagen får ibland inte berätta vilket företag som anlitat dem förrän vid intervjutillfället så man vet inte riktigt vad de kräver av en. Har man verkligen erfarenheten de söker? Vet jag hur man flyttar en låda till en annan plats och har jag referenser till det? Det känns som att Gud sitter och snurrar en jobb-tombola och som ateist så har jag inte fått särskilt många nummer på min bingobricka. Samtidigt låter Gud oss kämpa med Kung Bore flåsandes i nacken, sådär snällt. Den där Gud är en riktig jävel.
Summa sumarum så kan man i princip åka på vad som helst när man svarar på jobbannonser. Alla formulerar sig på samma sätt och man tvingas att ta det man får, om man ens får något. Tänk er till exempel följande annons:
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är från en av Stanley Kubricks filmklassiker The Shining.
För det andra så är alla jobbannonser likadana. Alla söker liksom trevliga och noggranna personer med erfarenheter inom området och där uppstår ytterligare ett problem; bemanningsföretagen får ibland inte berätta vilket företag som anlitat dem förrän vid intervjutillfället så man vet inte riktigt vad de kräver av en. Har man verkligen erfarenheten de söker? Vet jag hur man flyttar en låda till en annan plats och har jag referenser till det? Det känns som att Gud sitter och snurrar en jobb-tombola och som ateist så har jag inte fått särskilt många nummer på min bingobricka. Samtidigt låter Gud oss kämpa med Kung Bore flåsandes i nacken, sådär snällt. Den där Gud är en riktig jävel.
Summa sumarum så kan man i princip åka på vad som helst när man svarar på jobbannonser. Alla formulerar sig på samma sätt och man tvingas att ta det man får, om man ens får något. Tänk er till exempel följande annons:
Omväxlande butiksarbeteVad säger ni? "Ett hål är alltid ett hål" som en vän en gång myntade, fast då mer dialektalt uttryckt (säg "höl" istället). Ni kan antagligen gissa vad det handlar om.
Vi söker dig som är pålitlig och noggrann för ett arbete med många utmaningar där endast din egen kreativitet sätter gränserna. Arbetsuppgifterna är av varierande slag, ibland lite större och ibland lite mindre men det är viktigt att du oavsett storlek gör ditt bästa! Du är serviceminded och tycker om att arbeta med människor. Du gillar även att arbeta med händerna och är inte rädd för att greppa tag när det behövs. Språkkunskaper är inget krav men ett plus då det är viktigt att kunna arbeta efter kundens önskemål.
Är du den vi söker? Skicka in din CV till Glory Holes AB snarast så hoppas vi på en fortsatt framtid tillsammans!
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är från en av Stanley Kubricks filmklassiker The Shining.
tisdag 24 februari 2009
Fetisdagens ocensurerade potpurri
Idag har jag införskaffat två semlor. En till mig själv och ytterligare en till mig själv. Två stora kaloribomber som jag skrivit mitt namn på och hör ni inte av mig på ett så har jag antagligen drabbats av en blodpropp. Men var inte oroliga. Undertecknad har varken diabetes, övervikt och röker inte mer än när jag är i Amsterdam. Lägg därtill en megagrym ämnesomsättning och inte ens mamma behöver oroas å min hälsas vägnar. Men det är inte det jag ska skriva om.
Det är nämligen fetisdagen. Somliga kallar den (skämtsamt?) för fittisdagen. Om det är positivt menat så har de helt andra förutsättningar än mig för att åstadkomma något relaterat till dagens smeknamn, och om det är negativt menat så förstår jag dem inte. "Fitta" har ingen negativ laddning hos mig, snarare tvärtom. Trots detta så ligger det på tungan (euhm..?) och det slinker ur i situationer då jag inte syftar till ordets bästa. Jag skäms lite varje gång. Jag gillar inte att använda burdusa uttryck då det känns obildat men det är inte det jag ska skriva om.
Detta är alltså dagen då det ska frossas i godsaker utan några som helst hämningar och eftersom tekniken inte har kommit så långt (dock har/ska man bygga ett mobilnät på månen så att rymdnissarna kan säga "Fina fisken" och ringa sina familjer eftersom de "tvingats" upp i luften. Att fixa nätet utmed tågrälsen har man dock inte tänkt på) att det går att skicka semlor via Internet så får jag bjuda på annat. Därför har jag ställt ett antal frågor till mig själv men lämnar en hel del i övrigt att önska:
Har du någonsin velat vara svart?
- Once you go black you'll nev.... Utan att vidare diskutera storleken på min penis (tänk Eiffeltornet goes synål) så kan jag säga att det är klart att man har tänkt tanken. Men inte p.g.a. tillkortakommanden i de nedre regionerna utan av anledningen att mörkhyade passar bättre i guldkedjor och även för att det är mer legitimt för dem att bära hip-hopkläder. Jag hade en period i sjunde klass där jag gled omkring i fubutröjor stora som mindre utedass och trodde att jag var allmänt ball. Jag var givetvis inte det utan bara en vilsen kille i för stora kläder.
Vilken är den konstigaste komplimangen du har fått?
- En föredetta flickvän fällde en gång kommentaren om att jag "har perfekt hår i armhålan". Det är väl kanske inte det mest smickrande med jag kan inte annat än instämma. Det är inte för långt, inte för kort och p.g.a. av min blonda kalufs så syns det knappt. Det bara är, precis som allt ska vara när det lever i harmoni.
Föredrar du makaroner eller spaghetti?
- Spaghetti lätt! Det är svårt att uppnå perfekt al dente med annat än spaghetti. Dock känns det konstigt att föredra långa smala saker framför grejer med hål i så det är möjligt att jag ändrar mig i efterhand. Jag får tänka på't.
Om du vore homosexuell, vilken man skulle du vilja äkta?
- Hmm, knivigt men det skulle definitivt vara någon från Aftonbladet. Antingen han Helle Klein eller Erik Niva. Det får bli den sistnämnda. Tänk att få höra godnattsagor om den armenska fotbollens framväxt och hur Nordirlands tredjedivision påverkas av den ekumeniska "diskursen" (där du Killamangiro!). Jag vet dock inte - och vill inte veta - vilken av oss som skulle köra trucken, men antagligen blir det ungefär 50/50. Någon som vet om båda deltagarna har erektion vid nyss nämnda akt? Niva är förresten min drömpartner i På Spåret om det var någon som undrade (eller inte, vilket man vill)?
Om jag tvunget måste välja en man som är trumpetgnidare (återigen så har det inget med yrkesutövning att göra) såväl innerst inne som ytterst ute så skulle jag utan tvekan välja Christer Björkman. Inte för att han är särskilt snygg eller för att jag tror att vi skulle "connecta" utan för möjligheterna det ger mig. Om man skulle slå upp ordet "Straffknull" i en ordbok så skulle det vara en bild på en framåtböjd Christer. Jag skulle naturligtvis inte medverka på bilden. Istället skulle en 2-liters Coca-Colaflaska få min plats. Det kan han gott ha när han så obarmhärtigt torterar Sveriges musikälskande del av befolkningen.
Ha det!
// Yeahns
PS. Jag ogillar att skriva inlägg utan någon som helst röd tråd men ovanstående var något som jag var tvungen att "få ur systemet" så att säga. Nu kan jag gå vidare med mitt liv. DS.
Det är nämligen fetisdagen. Somliga kallar den (skämtsamt?) för fittisdagen. Om det är positivt menat så har de helt andra förutsättningar än mig för att åstadkomma något relaterat till dagens smeknamn, och om det är negativt menat så förstår jag dem inte. "Fitta" har ingen negativ laddning hos mig, snarare tvärtom. Trots detta så ligger det på tungan (euhm..?) och det slinker ur i situationer då jag inte syftar till ordets bästa. Jag skäms lite varje gång. Jag gillar inte att använda burdusa uttryck då det känns obildat men det är inte det jag ska skriva om.
Detta är alltså dagen då det ska frossas i godsaker utan några som helst hämningar och eftersom tekniken inte har kommit så långt (dock har/ska man bygga ett mobilnät på månen så att rymdnissarna kan säga "Fina fisken" och ringa sina familjer eftersom de "tvingats" upp i luften. Att fixa nätet utmed tågrälsen har man dock inte tänkt på) att det går att skicka semlor via Internet så får jag bjuda på annat. Därför har jag ställt ett antal frågor till mig själv men lämnar en hel del i övrigt att önska:
Har du någonsin velat vara svart?
- Once you go black you'll nev.... Utan att vidare diskutera storleken på min penis (tänk Eiffeltornet goes synål) så kan jag säga att det är klart att man har tänkt tanken. Men inte p.g.a. tillkortakommanden i de nedre regionerna utan av anledningen att mörkhyade passar bättre i guldkedjor och även för att det är mer legitimt för dem att bära hip-hopkläder. Jag hade en period i sjunde klass där jag gled omkring i fubutröjor stora som mindre utedass och trodde att jag var allmänt ball. Jag var givetvis inte det utan bara en vilsen kille i för stora kläder.
Vilken är den konstigaste komplimangen du har fått?
- En föredetta flickvän fällde en gång kommentaren om att jag "har perfekt hår i armhålan". Det är väl kanske inte det mest smickrande med jag kan inte annat än instämma. Det är inte för långt, inte för kort och p.g.a. av min blonda kalufs så syns det knappt. Det bara är, precis som allt ska vara när det lever i harmoni.
Föredrar du makaroner eller spaghetti?
- Spaghetti lätt! Det är svårt att uppnå perfekt al dente med annat än spaghetti. Dock känns det konstigt att föredra långa smala saker framför grejer med hål i så det är möjligt att jag ändrar mig i efterhand. Jag får tänka på't.
Om du vore homosexuell, vilken man skulle du vilja äkta?
- Hmm, knivigt men det skulle definitivt vara någon från Aftonbladet. Antingen han Helle Klein eller Erik Niva. Det får bli den sistnämnda. Tänk att få höra godnattsagor om den armenska fotbollens framväxt och hur Nordirlands tredjedivision påverkas av den ekumeniska "diskursen" (där du Killamangiro!). Jag vet dock inte - och vill inte veta - vilken av oss som skulle köra trucken, men antagligen blir det ungefär 50/50. Någon som vet om båda deltagarna har erektion vid nyss nämnda akt? Niva är förresten min drömpartner i På Spåret om det var någon som undrade (eller inte, vilket man vill)?
Om jag tvunget måste välja en man som är trumpetgnidare (återigen så har det inget med yrkesutövning att göra) såväl innerst inne som ytterst ute så skulle jag utan tvekan välja Christer Björkman. Inte för att han är särskilt snygg eller för att jag tror att vi skulle "connecta" utan för möjligheterna det ger mig. Om man skulle slå upp ordet "Straffknull" i en ordbok så skulle det vara en bild på en framåtböjd Christer. Jag skulle naturligtvis inte medverka på bilden. Istället skulle en 2-liters Coca-Colaflaska få min plats. Det kan han gott ha när han så obarmhärtigt torterar Sveriges musikälskande del av befolkningen.
Ha det!
// Yeahns
PS. Jag ogillar att skriva inlägg utan någon som helst röd tråd men ovanstående var något som jag var tvungen att "få ur systemet" så att säga. Nu kan jag gå vidare med mitt liv. DS.
måndag 23 februari 2009
Granen är alltid grönare på andra sidan sätet
The Shins fantastiska låt New Slang förgyller min bussfärd (jag har fastnat i amerikansk indierock, ett hål jag tidigare varit nere och trampat i men inte som nu) samtidigt som jag tomt stirrar ut genom rutan. Hade det inte varit för morgonkaffet så hade jag inte varit vaken. Efter två hållplatser gav sig en jämnårig kille på att utöka min redan guldkantade morgon och slog sin ovanligt cirkulära bakdel på platsen bredvid mig. Det var inte så att han pratade med mig, smekte mig eller bjöd mig på öl för att försköna min morgon utan det var bara det att han luktade. Jag sniffade så mycket som evolutionen och vintervåren mig tillät för att kunna utröna vad det var för doft. Till slut vaknade min hjärna och letade i det djupa arkivet där jag gömt undan gamla minnen såsom Hjalle & Heavy, första åsynen av ett par bröst och landskapsblommor. Frontalloben slängde upp diabilder på bilar och jeansvästar med avklippta armar till tonerna av mitt gamla Ronny & Ragge-kassettband. Nu var allting självklart. Killen bredvid mig luktade Wunder-baum!
Det var knappt att jag trodde att det var sant men när jag googlade Wunder-baum så hittade jag en sida där allt möjligt gick att köpa (en nästan lika genialkomisk sida som Camel Toe Cup-sidan, tipstack till Mikebike!). Plötsligt kändes Ronny & Ragge-knepet med doftgranar fastbundna i armhålan förlegat och omodernt. Det är liksom inte bara Bob Dylan som vet att tiderna förändras och marknaden därefter.
Ha det!
// Yeahns
PS. Ett litet kortare inlägg idag. Det finns text i massor nedan, håll till godo! DS.
Det var knappt att jag trodde att det var sant men när jag googlade Wunder-baum så hittade jag en sida där allt möjligt gick att köpa (en nästan lika genialkomisk sida som Camel Toe Cup-sidan, tipstack till Mikebike!). Plötsligt kändes Ronny & Ragge-knepet med doftgranar fastbundna i armhålan förlegat och omodernt. Det är liksom inte bara Bob Dylan som vet att tiderna förändras och marknaden därefter.
Ha det!
// Yeahns
PS. Ett litet kortare inlägg idag. Det finns text i massor nedan, håll till godo! DS.
Knocked up
Först vill jag bocka och buga för Yeahns,
vilken kombinerar karakteristika från Danielle Steels författande med Roy Anderssons filmskapande där den ena parametern är kvalitet och den andra är kvantitet. Om det är en Steelsk kvalitet vilken befruktat en Anderssonsk kvantitet eller vice versa lämnar jag osagt, men jag antar att bockandet och bugandet säger det mesta…
Sedan vill jag slå in en öppen dörr,
och ifrågasätta varför Linda Rosing i torsdags prydde såväl fronten på min Stockholm City som Aftonblajet och Expressens bilagors respektive framsidor. Det vore lika enkelt att raljera över Rosing, hennes (bristande) intelligens osv. som att spy galla över att en högst medelmåttig fotbollsspelare som Niclas Alexandersson lyckats knåpa ihop 109 landskamper. Jag tänker dock inte gå i den fällan. Lika lite som det är Niclas (med ett läspande, eller i alla fall högst tveksamt, Ssssss) fel att han befann sig på planen i den blågula dräkten, är det fröken Rosings fel att var jag än vänder mitt skäggstubbiga ansikte tvingas se Rosings plastiga nuna i anslutning till ett korkat citat. Nä, det gäller att hitta roten till det onda. I Niclas’ fall (sedan ska jag släppa den liknelsen, jag vet att det svider i hjärtat på somliga bloggpartners (vi kallas så nuförtiden, med moderna, tidsenliga termer – tills vi blir accepterade av svenska kyrkan)) handlar det om fega förbundskaptener. I Rosings fall är det alla jävla idioter i vårt samhälle. Liksom Yeahns har påvisat tidigare finns det mycken begåvningsreserv i svensk media och då talar jag inte enbart om medias grovjobbare, medias män och kvinnor på golvet, utan i stor utsträckning de chefer i alla led och på alla plan som tvingar fram dessa artiklar.
Men, och detta är ett stort men (jag har för övrigt en gång i tiden lärt mig att aldrig inleda en mening med ’men’, men dekadent som jag är, så att säga, pissar jag på grammatiska regler),
det är inte heller media (och då främst kvälls-) vi ska skälla på. De är en del av ett marknadsekonomiskt samhälle (en (blind-för-humor-)tarm i mig vill alltid vara putslustig och byta ut ordet ’ekonomisk’ mot ’ekumenisk’ (någon gång, då jävlar, ska jag riva ned applåder med den fruktansvärt ”roliga” ordvitsen) och vill sålunda endast tjäna pengar för att kunna ställa mat på bordet at the end of the day till sina halvt om halvt svältande (Bonnier-)barn. Nä, de vi ska skälla på är den där killen på tunnelbanan som lyssnar så jävla högt på sin mp3 att alla runtomkring får ta del av hans imbecilla Basshunter-liknande musik, grannen som röstar på SD, den där snubben i din klass som köper och runkar till Slitz innan han åker ett varv runt torget med sin Epa-traktor och alla andra jävla idioter som röstade fram Linda Rosing till den svenska kvinna som flest män ville ha ett förhållande med. Tro fan att blaskorna sedan låter pryda sina omslag med denna, uppenbarligen fantastiska, donna…
I detta virrvarr,
föder sedan blaskorna ytterligare intresse för kvinnor och män som Linda Rosing. Allt i en ond, ond, ond spiral och i bakgrunden huserar intressanta, eftertänksamma, fantastiska människor som Annika Norlin. Jag vill, min måhända aggressiva ton till trots, dock poängtera att jag inte hyser något speciellt agg mot just Linda Rosing – hon har säkerligen positiva sidor (tågen sägs ju ha gått i tid i Mussolinis Italien etc.) – utan det är fenomenet ”Linda Rosing” som gör mig frustrerad, konfunderad, äcklad. Var är vårt samhälle på väg när människor utan tanke, med ett kallhamrat fokus på att bli känd (oavsett för vad och på vilket sätt) pryder våra mest lästa tidningars framsidor? Var är vårt samhälle på väg när vi män föredrar plastiga, stora tuttar framför intelligens och värme i enkäter där jag utgår från att lejonparten av deltagarna var nyktra? Klimat-, alien-, kärnvapenhoten etc. är inte världssamhälles största fara – det är den västerländska fördumningen och snart annekterar denna inställning hela världen.
// Killamangiro
P.S. Tack till dig som lyckades ta dig igenom en text som lyckades med konststycket att kombinera såväl att slå in öppna dörrar och att skjuta bredvid målet som att utverka ordkombinationer av Steelsk kvalitet.
Kan även tillägga att rubriken är hämtad från en låttitel, i enlighet med en läsares önskemål. Denna gång från Kings of Leon, vilka, innan de började musikprostituera sig, kallades ”Southern Strokes”. Klicka på rubriken och låt dina sinnen reinkarneras. D.S.
vilken kombinerar karakteristika från Danielle Steels författande med Roy Anderssons filmskapande där den ena parametern är kvalitet och den andra är kvantitet. Om det är en Steelsk kvalitet vilken befruktat en Anderssonsk kvantitet eller vice versa lämnar jag osagt, men jag antar att bockandet och bugandet säger det mesta…
Sedan vill jag slå in en öppen dörr,
och ifrågasätta varför Linda Rosing i torsdags prydde såväl fronten på min Stockholm City som Aftonblajet och Expressens bilagors respektive framsidor. Det vore lika enkelt att raljera över Rosing, hennes (bristande) intelligens osv. som att spy galla över att en högst medelmåttig fotbollsspelare som Niclas Alexandersson lyckats knåpa ihop 109 landskamper. Jag tänker dock inte gå i den fällan. Lika lite som det är Niclas (med ett läspande, eller i alla fall högst tveksamt, Ssssss) fel att han befann sig på planen i den blågula dräkten, är det fröken Rosings fel att var jag än vänder mitt skäggstubbiga ansikte tvingas se Rosings plastiga nuna i anslutning till ett korkat citat. Nä, det gäller att hitta roten till det onda. I Niclas’ fall (sedan ska jag släppa den liknelsen, jag vet att det svider i hjärtat på somliga bloggpartners (vi kallas så nuförtiden, med moderna, tidsenliga termer – tills vi blir accepterade av svenska kyrkan)) handlar det om fega förbundskaptener. I Rosings fall är det alla jävla idioter i vårt samhälle. Liksom Yeahns har påvisat tidigare finns det mycken begåvningsreserv i svensk media och då talar jag inte enbart om medias grovjobbare, medias män och kvinnor på golvet, utan i stor utsträckning de chefer i alla led och på alla plan som tvingar fram dessa artiklar.
Men, och detta är ett stort men (jag har för övrigt en gång i tiden lärt mig att aldrig inleda en mening med ’men’, men dekadent som jag är, så att säga, pissar jag på grammatiska regler),
det är inte heller media (och då främst kvälls-) vi ska skälla på. De är en del av ett marknadsekonomiskt samhälle (en (blind-för-humor-)tarm i mig vill alltid vara putslustig och byta ut ordet ’ekonomisk’ mot ’ekumenisk’ (någon gång, då jävlar, ska jag riva ned applåder med den fruktansvärt ”roliga” ordvitsen) och vill sålunda endast tjäna pengar för att kunna ställa mat på bordet at the end of the day till sina halvt om halvt svältande (Bonnier-)barn. Nä, de vi ska skälla på är den där killen på tunnelbanan som lyssnar så jävla högt på sin mp3 att alla runtomkring får ta del av hans imbecilla Basshunter-liknande musik, grannen som röstar på SD, den där snubben i din klass som köper och runkar till Slitz innan han åker ett varv runt torget med sin Epa-traktor och alla andra jävla idioter som röstade fram Linda Rosing till den svenska kvinna som flest män ville ha ett förhållande med. Tro fan att blaskorna sedan låter pryda sina omslag med denna, uppenbarligen fantastiska, donna…
I detta virrvarr,
föder sedan blaskorna ytterligare intresse för kvinnor och män som Linda Rosing. Allt i en ond, ond, ond spiral och i bakgrunden huserar intressanta, eftertänksamma, fantastiska människor som Annika Norlin. Jag vill, min måhända aggressiva ton till trots, dock poängtera att jag inte hyser något speciellt agg mot just Linda Rosing – hon har säkerligen positiva sidor (tågen sägs ju ha gått i tid i Mussolinis Italien etc.) – utan det är fenomenet ”Linda Rosing” som gör mig frustrerad, konfunderad, äcklad. Var är vårt samhälle på väg när människor utan tanke, med ett kallhamrat fokus på att bli känd (oavsett för vad och på vilket sätt) pryder våra mest lästa tidningars framsidor? Var är vårt samhälle på väg när vi män föredrar plastiga, stora tuttar framför intelligens och värme i enkäter där jag utgår från att lejonparten av deltagarna var nyktra? Klimat-, alien-, kärnvapenhoten etc. är inte världssamhälles största fara – det är den västerländska fördumningen och snart annekterar denna inställning hela världen.
// Killamangiro
P.S. Tack till dig som lyckades ta dig igenom en text som lyckades med konststycket att kombinera såväl att slå in öppna dörrar och att skjuta bredvid målet som att utverka ordkombinationer av Steelsk kvalitet.
Kan även tillägga att rubriken är hämtad från en låttitel, i enlighet med en läsares önskemål. Denna gång från Kings of Leon, vilka, innan de började musikprostituera sig, kallades ”Southern Strokes”. Klicka på rubriken och låt dina sinnen reinkarneras. D.S.
söndag 22 februari 2009
Nattklubb vs Parmiddag?
facebook är ju populärt i dessa tider då finanskrisen skapar fritid och vädret gör inomhusaktiviteter legitima. Jag noterade att pappas sambo med sina nyss fyllda 50 såg till att även hon hade en egen sida att greja med. Varför undrar man men antagligen är det för att utan facebook existerar man ju inte, eller hur? Men det är inte den rådande facebook-hysterin (som visserligen var ännu värre förra året) jag ska skriva om. Det är tvåsamhet som är ämnet för dagen.
Jag lade nämligen märke till att det går att "ge tummen upp" när ett par gör sin relation officiell på facebook, men inte när en vän brutit upp med sin partner. Varför inte? Varför uppmuntrar facebook tvåsamhet men inte ensamhet? Det är ju just singelskapet som jag kan tänka mig att uppmuntra. Visst, självklart är det trevligt att min polare hittat en flicka som han trivs med - så känslokall är jag inte - men blir det roligare för mig? Är det något jag vill ge tummen upp?
Av två anledningar skulle jag vilja höja min tumme för vännens singelinträde. För det första så är singlar så mycket roligare - och mer lättillgängliga - att umgås med. Det är liv, fart, förväntningar och alkohol i mängder för i min ålder går det inte att roa sig utan alkohol, eller hur? Det existerar en "Kör bara"-mentalitet där man har mer att vinna än att förlora och man spelar efter oddsen som ges.
För det andra - och främsta - så tror inte jag på ungdomskärlek och med det menar jag kärlek innan båda parterna fyllt 25 år. Det är först då som man är hyfsat på det klara med vad man vill syssla med i resten av sitt liv och karriärsbanan är vald. Om man är "fast" i ett förhållande så finns det en risk att man inte kan utvecklas som individ utan endast som ett par. Det kan väl vara trevligt det med men är det livsförverkligande? Om en vill plugga i Umeå medan en annan vill testa livet i Frankrike vad händer då? Ska man göra slut? Distansförhållvetet (Göteborg, klappa händerna!)? Ska en ge upp sin dröm eller kanske båda i och med en kompromiss som ingen är nöjd med men man bor åtminstone ihop? Ett år senare har man gjort slut och båda ångrar sig bittert, eventuellt. Att bli begränsad i partnerskap är något jag räds, särskilt under tiden som jag försöker "hitta mig själv". Som Babian så genialt sjunger: "Nu är jag lika nollställd som en bäddad säng. Hundra år av tvåsamhet har gjort mig bäng".
Det är mycket möjligt att det här är en efterhandskonstruktion i ett försök att övertala mig själv att jag valt rätt bana. Det är först nu på senare år som jag intresserat mig för kvinnan. På den tiden som tjejerna i klassen fyllde sina BH's med bomull fanns det intressantare saker som fotboll och innebandy. Detta innebar att jag trots min hyfsade klubblojalitet misstänktes spela för det andra laget av somliga släktingar. Det tar jag dock som en komplimang då fördomen om att endast homosexuella bryr sig om sina utseenden är relativt utbredd i mina hemtrakter.
Trots detta står jag nog fast vid min åsikt och Albertazzi, Killamangiro eller någon annan får gärna rätta mig om jag har fel men det känns som att ungdomskärlek bara är till för att öva på sina känslor och kroppar, ge dem en första rond. Sedan kan man klamra sig fast vid sin livskamrat på en lite stabilare grund.
Medan jag håller på och cementerar fast ett liv som singel de närmsta åren så kan jag lika gärna berätta att jag inte gillar barn. Jag är lagom glad just nu när grävmaskinen bygger ut lekplatsen utanför mitt fönster klockan åtta varje vardag. I ungefär tre sekunder hoppades jag att de fixade en beachvolleyplan men sen stod det klart för mig; självklart ska ungarna ha en större lekplats även fast de har lika roligt - om inte roligare - med en pinne i skogen. Bikiniligan vs Barnvagnsmaffian 0-1.
Det är mycket möjligt att jag ändrar mig med tiden och givetvis är jag öppen för den rätta i detta nu. För att slutligen visa att jag har någon röd färg i hjärtat överhuvudtaget så bjuder jag på världens just nu vackraste låt, såväl musikaliskt som textuellt:
Band Of Horses - No One's Gonna Love You
Ha det!
// Yeahns
Jag lade nämligen märke till att det går att "ge tummen upp" när ett par gör sin relation officiell på facebook, men inte när en vän brutit upp med sin partner. Varför inte? Varför uppmuntrar facebook tvåsamhet men inte ensamhet? Det är ju just singelskapet som jag kan tänka mig att uppmuntra. Visst, självklart är det trevligt att min polare hittat en flicka som han trivs med - så känslokall är jag inte - men blir det roligare för mig? Är det något jag vill ge tummen upp?
Av två anledningar skulle jag vilja höja min tumme för vännens singelinträde. För det första så är singlar så mycket roligare - och mer lättillgängliga - att umgås med. Det är liv, fart, förväntningar och alkohol i mängder för i min ålder går det inte att roa sig utan alkohol, eller hur? Det existerar en "Kör bara"-mentalitet där man har mer att vinna än att förlora och man spelar efter oddsen som ges.
För det andra - och främsta - så tror inte jag på ungdomskärlek och med det menar jag kärlek innan båda parterna fyllt 25 år. Det är först då som man är hyfsat på det klara med vad man vill syssla med i resten av sitt liv och karriärsbanan är vald. Om man är "fast" i ett förhållande så finns det en risk att man inte kan utvecklas som individ utan endast som ett par. Det kan väl vara trevligt det med men är det livsförverkligande? Om en vill plugga i Umeå medan en annan vill testa livet i Frankrike vad händer då? Ska man göra slut? Distansförhållvetet (Göteborg, klappa händerna!)? Ska en ge upp sin dröm eller kanske båda i och med en kompromiss som ingen är nöjd med men man bor åtminstone ihop? Ett år senare har man gjort slut och båda ångrar sig bittert, eventuellt. Att bli begränsad i partnerskap är något jag räds, särskilt under tiden som jag försöker "hitta mig själv". Som Babian så genialt sjunger: "Nu är jag lika nollställd som en bäddad säng. Hundra år av tvåsamhet har gjort mig bäng".
Det är mycket möjligt att det här är en efterhandskonstruktion i ett försök att övertala mig själv att jag valt rätt bana. Det är först nu på senare år som jag intresserat mig för kvinnan. På den tiden som tjejerna i klassen fyllde sina BH's med bomull fanns det intressantare saker som fotboll och innebandy. Detta innebar att jag trots min hyfsade klubblojalitet misstänktes spela för det andra laget av somliga släktingar. Det tar jag dock som en komplimang då fördomen om att endast homosexuella bryr sig om sina utseenden är relativt utbredd i mina hemtrakter.
Trots detta står jag nog fast vid min åsikt och Albertazzi, Killamangiro eller någon annan får gärna rätta mig om jag har fel men det känns som att ungdomskärlek bara är till för att öva på sina känslor och kroppar, ge dem en första rond. Sedan kan man klamra sig fast vid sin livskamrat på en lite stabilare grund.
Medan jag håller på och cementerar fast ett liv som singel de närmsta åren så kan jag lika gärna berätta att jag inte gillar barn. Jag är lagom glad just nu när grävmaskinen bygger ut lekplatsen utanför mitt fönster klockan åtta varje vardag. I ungefär tre sekunder hoppades jag att de fixade en beachvolleyplan men sen stod det klart för mig; självklart ska ungarna ha en större lekplats även fast de har lika roligt - om inte roligare - med en pinne i skogen. Bikiniligan vs Barnvagnsmaffian 0-1.
Det är mycket möjligt att jag ändrar mig med tiden och givetvis är jag öppen för den rätta i detta nu. För att slutligen visa att jag har någon röd färg i hjärtat överhuvudtaget så bjuder jag på världens just nu vackraste låt, såväl musikaliskt som textuellt:
Band Of Horses - No One's Gonna Love You
Ha det!
// Yeahns
fredag 20 februari 2009
Ode till favoriter
Ooh du blåvita färger som trots ylande snö och vinande vind värmer min kropp på ett Valhalla IP med minusgrader som publik. Aldrig har havet varit så genuint blått och emoungen så renande vit som när de beskådas hos dig. Med alternativen vemod och lycka så lämnar du likgiltigheten oberörd. Men IFK Göteborg, du ska veta att jag trots världens vackraste färger alltid längtar efter guld.
Ooh du överjästa bärnstensdryck som kalasar i min mun och duperar min kropp. Lagrad på ekfat i 77 dygn så får du en rutin så sagolik att Nils-Petter Sundgren nyper sig i armen. Med en honungsötma som din vattnas det i munnen vid blotta åsynen av dina fantastiska former. Innis & Gunn, med dig kan ingen vara ensam.
Ooh du favoritkalsonger som skakat loss på stadens alla fester och vandrat på alla gator. Trots att du tvingats uthärda kroppsliga odörer och otillräckliga skakningar så har du med bomullslent tyg vaggat min hjälte till sömns och skyddat honom från ovälkommet intrång. Men nu ett i hål i grenen blottats och du får finna dig i en vardag längst in i garderoben tillsammans med de andra tvättdagskallingarna (jag tror att det är centilångstorlekar på några). Din plats på tronen kommer nu att ersättas men minns dock alltid detta; Frank Dandy, du är den enda man som jag gladeligen låter röra mitt paket.
Ha det!
// Yeahns
Ooh du överjästa bärnstensdryck som kalasar i min mun och duperar min kropp. Lagrad på ekfat i 77 dygn så får du en rutin så sagolik att Nils-Petter Sundgren nyper sig i armen. Med en honungsötma som din vattnas det i munnen vid blotta åsynen av dina fantastiska former. Innis & Gunn, med dig kan ingen vara ensam.
Ooh du favoritkalsonger som skakat loss på stadens alla fester och vandrat på alla gator. Trots att du tvingats uthärda kroppsliga odörer och otillräckliga skakningar så har du med bomullslent tyg vaggat min hjälte till sömns och skyddat honom från ovälkommet intrång. Men nu ett i hål i grenen blottats och du får finna dig i en vardag längst in i garderoben tillsammans med de andra tvättdagskallingarna (jag tror att det är centilångstorlekar på några). Din plats på tronen kommer nu att ersättas men minns dock alltid detta; Frank Dandy, du är den enda man som jag gladeligen låter röra mitt paket.
Ha det!
// Yeahns
torsdag 19 februari 2009
Nothing left for you but kicks or consumption
En hel del människor har börjat höja sina röster över att företagen får en allt större plats i dagens samhälle och i vissa fall så kan även jag sälla mig till den sidan. Med databaser stora som Patrik Sjöbergs snusläpp (det var för övrigt underhållande att se Sjöberg som sportjournalist för TV4-sporten i tisdags. Det låter verkligen som att han pratar genom näsan och där vet vi ju att det är ont om utrymme) lagrar företag information om allt man har köpt och ens personuppgifter är för alltid fångade. Vissa ser det som oerhört kränkande och frågar sig om den personliga integriteten gått helt förlorad medan Databasinspektionen arbetar för fullt med att få bukt på problemen.
Men ibland så tycker jag att företag har för dålig koll på oss konsumenter. Ibland har de ingen aning om vad jag har för preferenser. Som idag t.ex. när Homeenter.com tyckte att jag skulle nappa på deras erbjudande; en förhandsbokning av CD:n Melodifestivalen 2009. Jojo man tackar!
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är hämtad från Dirty Pretty Things låt Kicks Or Consumption.
Men ibland så tycker jag att företag har för dålig koll på oss konsumenter. Ibland har de ingen aning om vad jag har för preferenser. Som idag t.ex. när Homeenter.com tyckte att jag skulle nappa på deras erbjudande; en förhandsbokning av CD:n Melodifestivalen 2009. Jojo man tackar!
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är hämtad från Dirty Pretty Things låt Kicks Or Consumption.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)