Imorgon är det första april, ett roligt datum för alla som inte är lättlurade och/eller fildelare. Imorgon träder den sprillans nya Ipred-lagen i kraft, en helt unik lag från ett land där den unike brottas ner av jante. Det kommer minst sagt att bli spännande att följa utvecklingen och dess resultat men det mesta blir nog som vanligt. De stora fiskarna är alltid de mest eftertraktade - fråga vilken man i sydväst som helst - och småfiskarna rensas ur nätet och slängs tillbaka i sjön, även fast Henrik Pontén försöker skrämmas efter bästa förmåga. Det är alltså inte mycket som kommer att ändras mer än att bredbandsleverantörerna hamnar i kläm mellan kundlojalitet och statens botsystem.
Det har ju annars varit en intressant tid det senaste där individens frihet har gått upp i ringen mot datatrafiken och det är knappt att man kan besöka en offentlig toalett utan att få ett klistermärke strax under naveln. "Vill du leva i ett övervakningssamhälle?" och så vidare står det överallt, på lyktstolpar, på elskåp och om man någon gång i somnar utomhus efter en blöt kväll så kan jag garantera att man blir beprydd av sovjetsymboler med ett efterföljande frågetecken. Vi vill vara ifred men samtidigt att någon kollar så att våra grannar inte är pedofiler. Hur det ska gå till vet man inte men de ska ge fan i min e-post! Trots detta hänger vi ut våra liv i facebook, på bloggar och i det som för mig är helt oförståeligt, twitter.
På grund av detta var det med skräckblandad förtjusning som jag upptäckte nya funktioner i vårt system som registrerar besökare. Jag kan nämligen se hela din IP-adress, var du bor, vilket operatörsystem du har och vilken webbläsare du använder. Jag ser hur många gånger du besökt den senaste tiden, vilka länkar du tryckt på, var du kom ifrån och sedan gick och sedan kan jag döpa din adress så jag slipper hålla koll på alla siffror. Läskigt? Jo jag tycker det och då använder vi oss endast av en gratistjänst och mina baskunskaper i engelska. Svårare än så är det inte så tänk då hur mycket folk vet om dina Internetvanor om de betalar för tjänster och är lite hobby-hackers? Vill någon veta vad du håller på med så kan den ta reda på det så varför inte lika gärna låta staten hålla koll så att en och annan torsk åker dit? Jag har faktiskt inga större problem med varken FRA eller Ipred. Är det vad som krävs för att rätt ska förbli rätt så låt gå då! Eftersom jag bloggar så har jag inte mycket till integritet ändå, eller?
Hur som helst så kommer inte jag att vara inne och rota bland IP-adresser även fast det är intressant att veta vad folk har googlat för att komma hit (en hel del har hittat hit eftersom jag citerade Hjalmar Söderberg i mitt det-här-är-jag-inlägg vilket är lite fascinerande) men i alla fall; dold IP-adress någon?
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är titeln på Blå Tågets låt som sedan kultförklarades i och med att Ebba Grön gjorde en cover och döpte den till Staten & kapitalet.
PS. Love Antell om inspiration och upphovsrätt:
DS.
tisdag 31 mars 2009
söndag 29 mars 2009
Kärlekens språk
Ni som följer den här bloggen - och det gör ni väl? - har fått veta att jag uppskattar söta flickor som ackompanjerad av någon slags melodi låter sin pipa höras. Nu är det en pianoplinkande liten sak från Kanada som dragit till sig min uppmärksamhet:
Coeur De Pirate - Comme des enfants (som barnen)
Béatrice Martin är flickan som trots sitt osexiga efternamn får mitt gillande och det under artistnamnet Coeur De Pirate. Hennes texter har jag inte hunnit sätta mig in i än men ärligt talat så bryr jag mig inte, ty franska har alltid varit det språk som jag anser vara världens vackraste och när det framförs likt ovan så rycker det nästan till i byxan på mig.
Ha det!
// Yeahns
Coeur De Pirate - Comme des enfants (som barnen)
Béatrice Martin är flickan som trots sitt osexiga efternamn får mitt gillande och det under artistnamnet Coeur De Pirate. Hennes texter har jag inte hunnit sätta mig in i än men ärligt talat så bryr jag mig inte, ty franska har alltid varit det språk som jag anser vara världens vackraste och när det framförs likt ovan så rycker det nästan till i byxan på mig.
Ha det!
// Yeahns
torsdag 26 mars 2009
Dr. Alban-synd
Det var ett tag sedan man hörde av Dr. Alban. Vad gör han nu för tiden? En Google-sökning senare så besitter jag svaret på frågan och kan nu exklusivt berätta det för er ITHMG-läsare: han idiotförklarar i stort sett Obamas energipolitik och bloggar om andra politiska frågor i inlägg som inte alltför sällan inleds med en bild på ingen mindre än Dr. Alban. Om det är självgott, irrelevant, korkat, humoristiskt eller alltihop på samma gång låter jag er bedöma. Tydligen så släppte han en låt under sensommaren 2008 som har passerat mig - och övriga Sverige? - obemärkt förbi men den 14 augusti så klättrade den tydligen hela vägen upp till sjätte platsen på finländska discolistan. Låten heter I love the 90's och gjordes tillsammans med Haddaway (känd från What is love som Melodifestival-Björn plockade fram ur slaskhinken igen) vilket motiveras med följande rader:
Hur som helst så är det kul att han håller igång Dr. Alban. Denne fantastiska man har gett Sverige så många anekdoter att han till och med krossar vår analfabet till statschef i ämnet. Så många klavertramp, så många knepiga idéer och så många kluriga uttalanden. Om skratt förlänger livet så har Dr. Alban ensam gett mig några extra månader.
Vilken är då min favoritanekdot med denne livsförlängare? Det finns så mycket att välja på att jag nästan svettas av beslutsångest här i soffan. Det är ju lustigt att han som invandrad nigerian med tandläkarlegitimation blivit känd som artist, och med den musik han skapat så är ju det ett mirakel i sig. Alla känner ju till 10 små moppepojkar och felsteget Alla vi vilka båda är skäl nog att ifrågasätta intelligensnivån i Sverige, men det är ingen favoritanekdot.
Att regeringen arrangerade en festival nere i den sydafrikanska staden Soweto i syfte att genomföra en politisk PR-kupp 1999 med Dr. Alban som största dragplåster är bara tragikomiskt. Särskilt då evengemanget endast fick tre betalande åskådare, men det är ingen favoritanekdot.
Det faktum att han alltid lägger papper på toalettbotten innan han gör tvåan för att undvika oljud och vattenstänk i retur är oerhört nöjsamt, men det är ingen favoritanekdot.
Inte ens vetskapen om att han alltid betalar med skrynkliga sedlar när han handlat mat på Konsum är min favoritanekdot så vad kan då det vara? Ni vet den här spalten som alltid finns på Aftonbladets baksida där man ställer en fråga till fyra "vanliga" personer på stan och sedan ringer man upp en mer eller mindre - oftast mindre - känd person. Denna gång var det Dr. Alban som fick äran att vara den mer eller mindre kända personen och frågan som ställdes var "Vad är synd för dig?". Dr. Alban tänkte efter och där de andra svarade otrohet, girighet eller namedropade andra dödssynder så besvarade Dr. Alban frågan på ett mer jordnära och bokstavligt sätt;
Ha det!
// Yeahns
"Dr Alban and haddaway dominated the charts in the 90's. Now they doing a song together to show today's young people how the music should sound."Om det är självgott, irrelevant, korkat, humoristiskt eller alltihop på samma gång låter jag återigen er bedöma. Är det någon mer som vill tillbaka till 90-talet så hänvisas ni till Tyskland - vad annars? - men det rekommenderas inte.
Hur som helst så är det kul att han håller igång Dr. Alban. Denne fantastiska man har gett Sverige så många anekdoter att han till och med krossar vår analfabet till statschef i ämnet. Så många klavertramp, så många knepiga idéer och så många kluriga uttalanden. Om skratt förlänger livet så har Dr. Alban ensam gett mig några extra månader.
Vilken är då min favoritanekdot med denne livsförlängare? Det finns så mycket att välja på att jag nästan svettas av beslutsångest här i soffan. Det är ju lustigt att han som invandrad nigerian med tandläkarlegitimation blivit känd som artist, och med den musik han skapat så är ju det ett mirakel i sig. Alla känner ju till 10 små moppepojkar och felsteget Alla vi vilka båda är skäl nog att ifrågasätta intelligensnivån i Sverige, men det är ingen favoritanekdot.
Att regeringen arrangerade en festival nere i den sydafrikanska staden Soweto i syfte att genomföra en politisk PR-kupp 1999 med Dr. Alban som största dragplåster är bara tragikomiskt. Särskilt då evengemanget endast fick tre betalande åskådare, men det är ingen favoritanekdot.
Det faktum att han alltid lägger papper på toalettbotten innan han gör tvåan för att undvika oljud och vattenstänk i retur är oerhört nöjsamt, men det är ingen favoritanekdot.
Inte ens vetskapen om att han alltid betalar med skrynkliga sedlar när han handlat mat på Konsum är min favoritanekdot så vad kan då det vara? Ni vet den här spalten som alltid finns på Aftonbladets baksida där man ställer en fråga till fyra "vanliga" personer på stan och sedan ringer man upp en mer eller mindre - oftast mindre - känd person. Denna gång var det Dr. Alban som fick äran att vara den mer eller mindre kända personen och frågan som ställdes var "Vad är synd för dig?". Dr. Alban tänkte efter och där de andra svarade otrohet, girighet eller namedropade andra dödssynder så besvarade Dr. Alban frågan på ett mer jordnära och bokstavligt sätt;
"Synd det är när man vill att något ska hända och så händer det inte. Då är det synd."Härmed lanserar jag alltså officiellt det nya uttrycket för synd, ett uttryck som jag visserligen använt till och från de senaste åren men som nu ska bli ett återkommande uttryck i min och er vardagliga vokabulär; Dr. Alban-synd.
Ha det!
// Yeahns
onsdag 25 mars 2009
Eländes elände
När vi ändå är inne på reklam förtjänar ett gammalt klassiskt reklaminslag sin plats i ITHMG-bloggen; fenomenet dubbning. Likt Bajen och Djurgårns vara eller inte vara i Allsvenskan på 90-talet går dubbningen i cykler. Ibland tycks den försvinna i perioder, för att sedan med buller och brak åter göra entré.
Idag bevittnade jag, till ett växande såväl fysiskt som psykiskt illamående, hur Kvik tycks anse att det är en schysst idé att försöka kränga kök genom att applicera en svensk röst på en gubbes, uppenbarligen icke-svenska, munrörelser. Varför i hela Råsunda gör man detta? Rimligtvis måste det finnas jättemånga andra möjligheter att göra reklam… För att ta två ganska uppenbara exempel; gör en på svenska med en svensk skådespelare eller varför inte texta..? Det är faktiskt inte så jättesvårt. Det har exempelvis sedan ganska lång tid tillbaka fungerat med relativt stor framgång på andra mediefenomen såsom filmer och TV-serier. Jag inser att det säkert uppstår komplikationer; kostnader, att informationen fastnar bättre om det framförs på modersmål etc. Men rimligtvis, även här, måste det finnas fler än jag som aldrig, aldrig, aldrig skulle få för sig att köpa ett Kvik-kök då man i framtiden, enligt gammal klassisk betingning, känner en utomordentlig lust att vomera vid blotta tanken på varumärket. Reklamkonceptet känns inte helt perfekt…
Å andra sidan nöjer vi ju oss i allmänhet här i vårt timida rike att enbart dubba reklamfilmer. I lejonparten av Europa tycks det dock vara legio att dubba allt, allt, allt. Jag skulle vilja se detta som ett kollektivt, lingvistiskt förståndshandikapp. Alternativt som en traditionsrik, språklig protektionism, vilket väl brukar ses som den mest populära förklaringen. Frågan är dock vilket som är värst. Det förra alternativet innebär ju åtminstone att de drabbade länderna kan betraktas som någon form av offer. I det senare fallet handlar det om en medveten blockad av mångkulturalism, att med berått mod hindra en språklig breddning, att avsiktligt stänga ute det som inte är ’vi’.
Traditionalism, protektionism, etnocentrism… Vi vet alla var det brukar sluta… Så med andra ord; dubbning = mord.
// Killamangiro
PS. Till sist måste jag bara tillägga att jag inte ser något jättekomplicerat med att det finns en förening i Sverige som heter Djurgårdens IF och att ex. undersektionen (föreningen) fotboll då får tillägget FF (dvs. FotbollsFörening) för att särskilja från alla andra framgångsrika föreningar inom samma klubb, exempelvis ishockeyn. Om detta förefaller invecklat väcks frågan vad som egentligen finns i dricksvattnet i Göteborg… DS.
Idag bevittnade jag, till ett växande såväl fysiskt som psykiskt illamående, hur Kvik tycks anse att det är en schysst idé att försöka kränga kök genom att applicera en svensk röst på en gubbes, uppenbarligen icke-svenska, munrörelser. Varför i hela Råsunda gör man detta? Rimligtvis måste det finnas jättemånga andra möjligheter att göra reklam… För att ta två ganska uppenbara exempel; gör en på svenska med en svensk skådespelare eller varför inte texta..? Det är faktiskt inte så jättesvårt. Det har exempelvis sedan ganska lång tid tillbaka fungerat med relativt stor framgång på andra mediefenomen såsom filmer och TV-serier. Jag inser att det säkert uppstår komplikationer; kostnader, att informationen fastnar bättre om det framförs på modersmål etc. Men rimligtvis, även här, måste det finnas fler än jag som aldrig, aldrig, aldrig skulle få för sig att köpa ett Kvik-kök då man i framtiden, enligt gammal klassisk betingning, känner en utomordentlig lust att vomera vid blotta tanken på varumärket. Reklamkonceptet känns inte helt perfekt…
Å andra sidan nöjer vi ju oss i allmänhet här i vårt timida rike att enbart dubba reklamfilmer. I lejonparten av Europa tycks det dock vara legio att dubba allt, allt, allt. Jag skulle vilja se detta som ett kollektivt, lingvistiskt förståndshandikapp. Alternativt som en traditionsrik, språklig protektionism, vilket väl brukar ses som den mest populära förklaringen. Frågan är dock vilket som är värst. Det förra alternativet innebär ju åtminstone att de drabbade länderna kan betraktas som någon form av offer. I det senare fallet handlar det om en medveten blockad av mångkulturalism, att med berått mod hindra en språklig breddning, att avsiktligt stänga ute det som inte är ’vi’.
Traditionalism, protektionism, etnocentrism… Vi vet alla var det brukar sluta… Så med andra ord; dubbning = mord.
// Killamangiro
PS. Till sist måste jag bara tillägga att jag inte ser något jättekomplicerat med att det finns en förening i Sverige som heter Djurgårdens IF och att ex. undersektionen (föreningen) fotboll då får tillägget FF (dvs. FotbollsFörening) för att särskilja från alla andra framgångsrika föreningar inom samma klubb, exempelvis ishockeyn. Om detta förefaller invecklat väcks frågan vad som egentligen finns i dricksvattnet i Göteborg… DS.
Alla goda ting är tre
Onsdagen den 25 mars har jag tillägnat åt tre saker (fyra om man räknar mina kärleksfullt tillagade makaroner och köttbullar) vilka kort kan sammanfattas med musik, musik och siffror. Idag var nämligen dagen då två album - som jag tidigare hintat om - släpptes och jag ska ge mig på en liten skivrecension. Ni som ogillar mitt musikkåseri kan skylla er själva och sedan hoppa till textens sista stycke.
Dagen inleddes med Florence Valentins nya platta och det var över förväntan. Inte för att deras två tidigare fullängdare smakat surt - alls inte! - men det har funnits en viss lättja som genomsyrade dem. Låtarna var bra men inte tidlöst tunga. Det är de visserligen inte nu heller men där förra albumet - Pokerkväll I Vårby Gård - fokuserade på att få med så många The Clash-melodier som möjligt istället för att lyfta fram betydelsen i deras samhällskritiska texter, så har de nu lagt de naiva men lättfastnande melodierna åt sidan samtidigt som musiken kompar Loves indeipopsång. Men visst finner man även här liknelser med stora artister (Håkan Hellström, Billy Bragg och Glasvegas) som somliga kallar plagiat men jag väljer att kalla för inspiration. I en intervju har Love sagt att de ville låta som Håkans debutalbum - vilket de knappast gör - men även att plattan var en kärleksförklaring till Göteborg då nästan all bra musik kommer därifrån.
Skivan är mer helgjuten och man får leta för att hitta några osynk-Bjarne eller andra ojämna övergångar. Det är möjligt att det beror på att skivan endast består av nio spår vilket också är det minustecken jag har; den tar slut för fort.
Dagens andra album är utgivet av bandet som lamslog Sverige mellan 1993 och 2002, eller från IFK Göteborg till Djurgårdens IF/FF/SK/FC/whatever om man ska prata svensk fotboll (däremellan tog några andra obskyra klubbar en och annan titel). Men nu har alltså den piprökande hunden återvänt och bob hund släppte idag albumet med det högst sköna namnet Folkmusik För Folk Som Inte Kan Bete Sig Som Folk. Ett oerhört efterlängtat album bland musiksverige men hur lät det då? Ja det första intrycket är knepigt och det är även det som avslutar genomlyssningen. Okej att bob hund alltid har varit lite egna och experimentella men här är det inte riktigt på samma sätt och jag har svårt att ta det till mig. Emellan början och de sista spåren är det dock det gamla "vanliga" bob hund som gör sig påminnt men det är bara Tinnitus i hjärtat som klarar sig igenom gallringsprocessen till min egna greatest hits-platta. Vill man inte tycka om skivan så gör man nog inte det.
Betygen då? Florence skrapar ihop till 4 av 5 medan Thomas Öberg och co tilldelas blygsamma 2 av 5. Det ska dock tilläggas att en 1:a i detta betygsystem fortfarande är en bra skiva men inte alls samma kioskvältare som exempelvis Forever Changes med Love eller Blonde On Blonde av Bob Dylan. Det finns liksom inte plats på en femskala för att jämföra seriösa artister med The Poodles eller Avril Lavigne.
Dagens tredje aktivitet handlade om siffror och det är inte konstigare än att jag de senaste dagarna är i färd med att göra en finansiell bedömning på Överkalix kommuns verksamhet. Många skulle säkert spy galla över alla årsredovisningar som pryder mina 34 kvadrat men jag kan i nyktert sinnestillstånd inte tycka synd om mig. Det är ändå rätt intressant att analysera räkenskaper tillhörande en kommun som inte ens når upp i samma invånarantal som mitt kvarter. Överkalix hade 2007 inte mindre än - men inte mer heller - 3 795 invånare men det kan sättas i relation till Bjurholm som är Sveriges minsta kommun med blott 2 516 personer (2008/2009). Det kan tyckas onödigt men det har ändå en viss charm, inte sant?
Ha det!
// Yeahns
PS. Kvällens avsnitt av Popcirkus är sannerligen sevärt med finbesök i form av Moneybrother, Håkan Hellström och Miss Li. DS.
Dagen inleddes med Florence Valentins nya platta och det var över förväntan. Inte för att deras två tidigare fullängdare smakat surt - alls inte! - men det har funnits en viss lättja som genomsyrade dem. Låtarna var bra men inte tidlöst tunga. Det är de visserligen inte nu heller men där förra albumet - Pokerkväll I Vårby Gård - fokuserade på att få med så många The Clash-melodier som möjligt istället för att lyfta fram betydelsen i deras samhällskritiska texter, så har de nu lagt de naiva men lättfastnande melodierna åt sidan samtidigt som musiken kompar Loves indeipopsång. Men visst finner man även här liknelser med stora artister (Håkan Hellström, Billy Bragg och Glasvegas) som somliga kallar plagiat men jag väljer att kalla för inspiration. I en intervju har Love sagt att de ville låta som Håkans debutalbum - vilket de knappast gör - men även att plattan var en kärleksförklaring till Göteborg då nästan all bra musik kommer därifrån.
Skivan är mer helgjuten och man får leta för att hitta några osynk-Bjarne eller andra ojämna övergångar. Det är möjligt att det beror på att skivan endast består av nio spår vilket också är det minustecken jag har; den tar slut för fort.
Dagens andra album är utgivet av bandet som lamslog Sverige mellan 1993 och 2002, eller från IFK Göteborg till Djurgårdens IF/FF/SK/FC/whatever om man ska prata svensk fotboll (däremellan tog några andra obskyra klubbar en och annan titel). Men nu har alltså den piprökande hunden återvänt och bob hund släppte idag albumet med det högst sköna namnet Folkmusik För Folk Som Inte Kan Bete Sig Som Folk. Ett oerhört efterlängtat album bland musiksverige men hur lät det då? Ja det första intrycket är knepigt och det är även det som avslutar genomlyssningen. Okej att bob hund alltid har varit lite egna och experimentella men här är det inte riktigt på samma sätt och jag har svårt att ta det till mig. Emellan början och de sista spåren är det dock det gamla "vanliga" bob hund som gör sig påminnt men det är bara Tinnitus i hjärtat som klarar sig igenom gallringsprocessen till min egna greatest hits-platta. Vill man inte tycka om skivan så gör man nog inte det.
Betygen då? Florence skrapar ihop till 4 av 5 medan Thomas Öberg och co tilldelas blygsamma 2 av 5. Det ska dock tilläggas att en 1:a i detta betygsystem fortfarande är en bra skiva men inte alls samma kioskvältare som exempelvis Forever Changes med Love eller Blonde On Blonde av Bob Dylan. Det finns liksom inte plats på en femskala för att jämföra seriösa artister med The Poodles eller Avril Lavigne.
Dagens tredje aktivitet handlade om siffror och det är inte konstigare än att jag de senaste dagarna är i färd med att göra en finansiell bedömning på Överkalix kommuns verksamhet. Många skulle säkert spy galla över alla årsredovisningar som pryder mina 34 kvadrat men jag kan i nyktert sinnestillstånd inte tycka synd om mig. Det är ändå rätt intressant att analysera räkenskaper tillhörande en kommun som inte ens når upp i samma invånarantal som mitt kvarter. Överkalix hade 2007 inte mindre än - men inte mer heller - 3 795 invånare men det kan sättas i relation till Bjurholm som är Sveriges minsta kommun med blott 2 516 personer (2008/2009). Det kan tyckas onödigt men det har ändå en viss charm, inte sant?
Ha det!
// Yeahns
PS. Kvällens avsnitt av Popcirkus är sannerligen sevärt med finbesök i form av Moneybrother, Håkan Hellström och Miss Li. DS.
måndag 23 mars 2009
Have you ever fallen in love with someone you shouldn't have?
Det första som mötte mina ögon idag var dagens GP som låg på golvet med baksidan uppåt. Längst ner fanns en annons med texten "Du är inte ensam om du är singel. Just nu har vi drygt 300 kvinnor över 55 år i Västra Götaland som söker sällskap." och sedan hänvisades man till GP's egen datingsida. Min spontana reaktion var att ge ifrån mig ett ljudligt "Jadå!" som förhoppningsvis väckte min granne ur sin msnljudsdröm. Det finns alltså hopp för mig där ute. Nej så illa är det givetvis inte men med tanke på vad det är för kvinnor som jag blir förtjust i så borde jag kanske börja oroa mig. Det är nämligen inga "vanliga" tjejer i min omnejd som får det att pirra sådär oskuldsfullt i magen på mig. Istället har Annika Norlin, France Gall och Those Dancing Days-Linnéa fått min beundran på distans, alla duktiga sångerskor med trivsam musik i bakgrunden. Den listan har nu fått tillskott av inte mindre än nio fagra damer, alla från samma grupp.
Nouvelle Vague är ett bandprojekt som initialiserades av två franska herrar som ville producera några av deras favoritlåtar från tidigt 80-tal i helt ny tappning. Tillsammans med ett antal punk- och new waveklassiker - såsom Love will tear us apart och Guns of Brixton - gick de in i studion och ut kom ett album där låtarna istället influerats av jazz, bossa nova och karibisk pop. Som om inte det vore förändring nog så blev varje låt insjungen av unga fransyskor som med sin franskdialektala engelska får en röst så sexig att bordet lyfter. Det är dessa röster som är anledningen till min förälskelse.
Melodierna är egentligen ganska enkla och får mig att tänka på när man som liten satt med en syntheziser, tryckte in bossa nova-knappen och sedan "lurade" mormor att det var en själv som spelade genom att slå på tangenterna. Men ändå är det en så fantastiskt vacker loungemusik att jag ibland tror att jag är statist i ett mingelparty under en Bond-inspelning. Mina mjukisbyxor avslöjar dock alltid min verklighetsflykt.
Första albumet släpptes 2004 och den efterföljande succén ledde till ytterligare en skiva 2006. På andra plattan gick man lite längre in på åttiotalet och gjorde bland annat om Yazoos - tyvärr - odödliga låt Don't go och gav sig även på lite The Smiths. På cd nummer två finner man även min nya favoritcover där The Buzzcocks gjort originalet:
Nouvelle Vague - Ever fallen in love
Nouvelle Vague betyder förresten mycket passande New Wave på engelska och Bossa Nova på portugisiska.
Ha det!
// Yeahns
PS. Apropå mitt Glory Holes-inlägg så vore detta kanske intressant? DS.
Rubriken ska ni vid det här laget veta var den kommer ifrån.
Nouvelle Vague är ett bandprojekt som initialiserades av två franska herrar som ville producera några av deras favoritlåtar från tidigt 80-tal i helt ny tappning. Tillsammans med ett antal punk- och new waveklassiker - såsom Love will tear us apart och Guns of Brixton - gick de in i studion och ut kom ett album där låtarna istället influerats av jazz, bossa nova och karibisk pop. Som om inte det vore förändring nog så blev varje låt insjungen av unga fransyskor som med sin franskdialektala engelska får en röst så sexig att bordet lyfter. Det är dessa röster som är anledningen till min förälskelse.
Melodierna är egentligen ganska enkla och får mig att tänka på när man som liten satt med en syntheziser, tryckte in bossa nova-knappen och sedan "lurade" mormor att det var en själv som spelade genom att slå på tangenterna. Men ändå är det en så fantastiskt vacker loungemusik att jag ibland tror att jag är statist i ett mingelparty under en Bond-inspelning. Mina mjukisbyxor avslöjar dock alltid min verklighetsflykt.
Första albumet släpptes 2004 och den efterföljande succén ledde till ytterligare en skiva 2006. På andra plattan gick man lite längre in på åttiotalet och gjorde bland annat om Yazoos - tyvärr - odödliga låt Don't go och gav sig även på lite The Smiths. På cd nummer två finner man även min nya favoritcover där The Buzzcocks gjort originalet:
Nouvelle Vague - Ever fallen in love
Nouvelle Vague betyder förresten mycket passande New Wave på engelska och Bossa Nova på portugisiska.
Ha det!
// Yeahns
PS. Apropå mitt Glory Holes-inlägg så vore detta kanske intressant? DS.
Rubriken ska ni vid det här laget veta var den kommer ifrån.
söndag 22 mars 2009
Känner du igen dig?
Nyligen såg jag en reklam för flaskvattenmärket Bonaqua vilken fick mig att fundera lite. Det är inte av hänsyn till miljön jag grubblar utan av själva reklamens utformning. En kvinna står och håller en presentation för en samling företagsfolk och är just i färd med att plocka upp någonting ur sin väska varpå ett par röda stringtrosor flyger upp på konferensbordet. Då kommer en kvinnlig berättarröst som ställer frågan "Känner du igen dig?".
Jag tycker att frågan är högst befogad för det är något jag undrar över också. Hur många känner egentligen igen sig i en situation där ett par röda stringtrosor förpassas från en väska till ett konferensbord under ett möte? Jag kan direkt berätta att jag aldrig varit med om något sådant eller ens hört talas om det. Sedan uppkommer en annan fråga i mitt huvud; vem går omkring med ett par string i handväskan? Eftersom jag aldrig låter ett par string vårda mitt paket - och ännu ovanligare är det i trosform - så är jag helt rådlös. Är detta vanligt bland kvinnor? Är det vanligare att kvinnor kör "alltid redo", "live", "commando" eller vad man nu vill kalla det? Är röd en vanlig färg för stringtrosor? Är detta ett gammalt eller ett nytt påfund? Frågorna är många, svaren är få.
Ha det!
// Yeahns
Jag tycker att frågan är högst befogad för det är något jag undrar över också. Hur många känner egentligen igen sig i en situation där ett par röda stringtrosor förpassas från en väska till ett konferensbord under ett möte? Jag kan direkt berätta att jag aldrig varit med om något sådant eller ens hört talas om det. Sedan uppkommer en annan fråga i mitt huvud; vem går omkring med ett par string i handväskan? Eftersom jag aldrig låter ett par string vårda mitt paket - och ännu ovanligare är det i trosform - så är jag helt rådlös. Är detta vanligt bland kvinnor? Är det vanligare att kvinnor kör "alltid redo", "live", "commando" eller vad man nu vill kalla det? Är röd en vanlig färg för stringtrosor? Är detta ett gammalt eller ett nytt påfund? Frågorna är många, svaren är få.
Ha det!
// Yeahns
fredag 20 mars 2009
Vad hade Helge Fossmo för färg på sin overall?
Igår var jag inget bra för mig själv och med näven i en chipspåse så är jag väl inte det idag heller. Chalmers hade pubrunda igår och trots att jag studerar vid Göteborgs Universitet och därmed har en tveksam inställning till de nördar som sitter instängda året runt så deltog jag i aktiviteten. Det ska erkännas att jag hade kul (ölen var ju billig) och jag går gärna dit igen men då slipper jag helst alla dessa människor i overaller (vilka tyvärr är arrangörer).
Det här med overaller uppfanns föga förvånande av några teknologer på KTH som antagligen kände ett behov av att piffa upp sin (r)unkna tillvaro där det går 1 000 datorer på varje kvinna. Denna infantila idé spred sig sedan vidare till andra lärosäten och i Lund kom några andra socialt missanpassade individer på det ypperliga påfundet att fästa jätteskojiga tygmärken på de redan färgglada plaggen. Förmodligen ansåg de att de inte stod ut tillräckligt mycket i dagens samhälle av mångfald. Numera kan man knappt besöka en högskoleort utan att kräkreflexen ansträngs när någon säkert superklyftig kille vandrar runt i regnbågens alla färger och några till. Dennes hjärnbegåvning gick förlorad någonstans mellan pastakastrullen och ketchupflaskan i kylskåpet. De kvarvarande hjärncellerna super han bort när han senare sitter skräddare och kastar kapsyler i ett glas.
Jag förstår inte varför det helt plötsligt blir legitimt (nåja) att klä sig fult bara för att man är student (och full) och varför ens behovet uppstår? Gemenskap är min gissning men inte fan bär jag likadana kläder som min vänskapskrets. Overallen har alltså blivit en gemensam nämnare för personer med säregna intressen som trådlösa routers och metallers densitet vilket leder till ett sällskap som jag närmast liknar vid religiösa sekter. Sekter är ju också en plats för samhällets utbölingar att få känna samhörighet, trygghet och värme.
Ha det!
// Yeahns
Det här med overaller uppfanns föga förvånande av några teknologer på KTH som antagligen kände ett behov av att piffa upp sin (r)unkna tillvaro där det går 1 000 datorer på varje kvinna. Denna infantila idé spred sig sedan vidare till andra lärosäten och i Lund kom några andra socialt missanpassade individer på det ypperliga påfundet att fästa jätteskojiga tygmärken på de redan färgglada plaggen. Förmodligen ansåg de att de inte stod ut tillräckligt mycket i dagens samhälle av mångfald. Numera kan man knappt besöka en högskoleort utan att kräkreflexen ansträngs när någon säkert superklyftig kille vandrar runt i regnbågens alla färger och några till. Dennes hjärnbegåvning gick förlorad någonstans mellan pastakastrullen och ketchupflaskan i kylskåpet. De kvarvarande hjärncellerna super han bort när han senare sitter skräddare och kastar kapsyler i ett glas.
Jag förstår inte varför det helt plötsligt blir legitimt (nåja) att klä sig fult bara för att man är student (och full) och varför ens behovet uppstår? Gemenskap är min gissning men inte fan bär jag likadana kläder som min vänskapskrets. Overallen har alltså blivit en gemensam nämnare för personer med säregna intressen som trådlösa routers och metallers densitet vilket leder till ett sällskap som jag närmast liknar vid religiösa sekter. Sekter är ju också en plats för samhällets utbölingar att få känna samhörighet, trygghet och värme.
Ha det!
// Yeahns
torsdag 19 mars 2009
Ärlighet varar längst
Så här på morgonkvisten fick jag svar från ett av alla de jobb jag sökt, nekande såklart:
Jag är en person som alltid uppskattar ärlighet och därför hade jag blivit ganska glad över om de istället sagt som det egentligen var; att jag inte hade de kunskaperna de eftersökte. Jag hade verkligen satt värde på ett nekande svar som meddelades på följande sätt:
Ha det!
// Yeahns
Hej Jens!Notera att anledningarna till att jag inte fick jobbet är att någon annan fick jobbet eller att företaget lyckats lösa det på annat sätt genom kloning, robot eller en dresserad anka. Det var absolut inte så att det var jag som helt enkelt var för dålig, vilket annars hade varit en helt fullgod anledning. Jag har ingen aning om vad en struktör gör, jag bara sökte.
Du sökte jobbet som struktör hos oss på Komet. Det blev tyvärr inget den här gången, antingen på grund av att det tillsatts med en annan sökande eller att uppdraget inte längre är aktuellt.
Jag är en person som alltid uppskattar ärlighet och därför hade jag blivit ganska glad över om de istället sagt som det egentligen var; att jag inte hade de kunskaperna de eftersökte. Jag hade verkligen satt värde på ett nekande svar som meddelades på följande sätt:
Hej Jens!Det får bli en ledig festivalsommar 2009. Vad hände med arbeit macht frei?
Du sökte jobbet som struktör hos oss på Komet. Det blev inget den här gången. Inte för att någon annan har fått det (det går fortfarande att söka på vår hemsida som du kanske ser) utan för att du antagligen är totalt värdelös som struktör. Att du ens sökte det här jobbet går bortom mitt förstånd och egentligen vill jag uppmana dig - ditt ärkemiffo - att ta livet av dig till fördel för det mänskliga släktet. Men nu gör jag inte det (det finns ju en del sinnessvaga personer där ute som tar mina ord alltför bokstavligt) utan önskar dig lycka till i ditt fortsatta jobbsökande. Hos oss får du dock inga jävla jobb!
Ha det!
// Yeahns
tisdag 17 mars 2009
Från genombrott till sammanbrott
Hej Morgan Alling! Hur är läget?- Jo tack allt är frid och fröjd. Jag njuter av livet kan man säga.
Ja du har minst sagt mycket på gång nu...
- Jo det har hänt en del nu kan man säga. Jag hade biroller i både Arn och Göta Kanal 2 och sen ringde TV och det blev Let's Dance, panelprogram och grejer. Jag knullar verkligen kameran kan man säga, haha! Dessutom kör jag ju min egen teaterföreställning också.
Teaterföreställningen Fullbokat ja där du spelar alla 30 roller själv..?
- Haha, knulla kameran som sagt! Nej men det går bra ändå. Lite stressigt emellanåt och jag lider lite av personlighetsklyvning ibland, men det är bara att gå in i rollen och sen fullt ös - medvetslös!
Medvetslös var ordet. Du var ju borta från rutan ett bra tag där annars, Tippen hette det va? Vad hände?
- Mjo jag var lite nere där ett tag. Jag hade lite komplex för min frisyr där ett tag, kände mig inte riktigt attraktiv. Det är ju ett jävla halvhugget kalhygge där uppe. Ser ju ut som något Gudrun gjort. Stormen Gudrun då alltså och inte frisörskan nere på hörnet. Frisör-Gudrun är snäll. En gång bjöd hon mig på en rosa prinsesstårta och sa' att det var min mage hon hade avbildat, haha! Rolig kvinna det där! Men nu har jag i alla fall förlikats med mig själv, bara att gilla läget som Tomas Ledin sjöng liksom. Det var väl den låten som redde ut mitt liv kan man säga.
Skönt att höra att du mår bra igen. Vad har du för planer för framtiden då?
- Först ska jag bli klar med både Fullbokat och Let's Dance. Se'n ska jag gå in i väggen.
Du planerar att gå in i väggen alltså?
- Japp! Eller gå och gå vet jag inte. Jag befinner mig ju i en hög uppförsbacke just nu så nog ska jag få få upp en rejäl fart. Pang bara!
Öhm jaha, ja tack och lycka till då!
- Tack själv!
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är från bob hunds låt Tinnitus i hjärtat vars video du hittar två inlägg längre ner.
måndag 16 mars 2009
Sångare utan orsak borde inte sjunga alls, för sångare utan orsak sjunger alltid falskt
Det blir ytterligare ett musikinlägg idag och det ska meddelas att det inte är min avsikt att göra detta till en musikblogg. Inte för att det är något fel med att vara en musikblogg - alls inte - utan det är för att jag vill bibehålla den facklöshet som jag anser vår blogg har för tillfället där inlägg handlar om allt mellan högt och lågt, brett och smalt. Jag avskyr kategoriseringar, rutiner och vanor även fast jag själv ofta försöker stoppa saker i fack för att kunna göra relevanta jämförelser. Jag är en hycklare och har inga problem med det mer än eventuellt några personliga samvetskval. Hur som helst så ska den här bloggen fortsätta att handla om det som far runt i våra huvuden och just nu är det två saker som jag tänker på:
1. Jag såg en kvinna med en benprotes stapla sig fram på Olskrokens hållplats häromdagen. Inga konstigheter med det mer än att protesbenet var avsevärt kortare än det ben hennes föräldrar utvecklade tillsammans och att hon bar turkosa strumpbyxor. Det är inga millimeter kortare ben vi pratar om här utan snarare decimetern. När hon stod med båda fötterna på marken så hade hennes överkropp en lutning på säkert 45 grader i sidled. Jag förstår inte riktigt varför protesen var så kort? Hur svårt kan det vara att göra båda benen lika långa? Den enda anledningen jag kan komma på är att hon har ett så stort intresse för geometri att hon därför vill kunna agera mänsklig gradskiva men jag finner det föga troligt.
Gällande de turkosa strumpbyxorna så finner jag både färgen tveksam tillsammans med valet av klädesplagg. Hade jag haft protes hade jag försökt att dölja det efter bästa förmåga och alltid burit byxor. Nu var det visserligen så uppenbart p.g.a. hennes oturliga(?) tillkortakommande att det kan tyckas onödigt. Hon måste vara en stark kvinna, all heder åt henne!
2. Musik är som ni kanske listat ut den andra saken som håller min hjärna igång och då är det främst svensk musik. De svenska 90-talslegenderna Olle Ljungström och Per Persson har som ni borde veta släppt nya album i år (den senare med bandet Perssons Pack där "Packet" bland annat består av Florence Valentins sångare Love Antell), och de levererar likt gamla dagar. Olle Ljungström fortsätter med sina närmast poetiska texter där alla hittar versrader att känna igen sig i även fast de i stora delar är svåra att förstå i nyktert tillstånd. Har ni inte sett dokumentären om Olles trasiga liv så får ni länken här.
Perssons Pack använder sig även de av samhället för att förmedla en mening och riktar ett långfinger mot dagens kommersiella musikbransch (Idol, Melodifestivalen, fan och hans moster) med låten Sångare utan orsak som jag använder i rubriken.
Alla goda ting är tre och så även i detta fall för en tredje rutinerad räv släpper nytt inom kort (innan 2 maj är sagt), nämligen Mattias Alkberg. Den 40-åriga kommunisten som gjort sig känd via Bear Quartet och sedermera Mattias Alkberg BD ska nu släppa en soloplatta i rockabillystuk. Själv säger han att "Det är dömt att misslyckas" men det återstår att se.
Sist men inte minst så har en långdragen diskussion om byte av inmarschlåt till IFK Göteborg pågått på blåvita bloggar och forum, men nu har den kanske fått ett slut. Nu har ingen mindre än Joel Alme gett sig in i debatten och har därför textat ihop ett fenomenalt förslag:
Joel Alme - Snart skiner Poseidon
Ni känner igen melodin från hans egna konststycke A young summer's youth från hans hittills enda album och även från Hästpojkens dito i och med Utan personlig insats. Varför de båda har samma melodi sägs bero på att Alme var skyldig Hästpojkens sångare Martin Elisson 3 000 riksdaler men på grund av dålig likviditet så erbjöd han en låt i utbyte. Det är en intressant verklighet som musiker lever i, inte sant?
Ha det!
// Yeahns
PS. Ikväll 21.55 har Ballar Av Stål premiär på Kanal 5. Se ett smakprov här och klipp från den engelska versionen här. DS.
1. Jag såg en kvinna med en benprotes stapla sig fram på Olskrokens hållplats häromdagen. Inga konstigheter med det mer än att protesbenet var avsevärt kortare än det ben hennes föräldrar utvecklade tillsammans och att hon bar turkosa strumpbyxor. Det är inga millimeter kortare ben vi pratar om här utan snarare decimetern. När hon stod med båda fötterna på marken så hade hennes överkropp en lutning på säkert 45 grader i sidled. Jag förstår inte riktigt varför protesen var så kort? Hur svårt kan det vara att göra båda benen lika långa? Den enda anledningen jag kan komma på är att hon har ett så stort intresse för geometri att hon därför vill kunna agera mänsklig gradskiva men jag finner det föga troligt.
Gällande de turkosa strumpbyxorna så finner jag både färgen tveksam tillsammans med valet av klädesplagg. Hade jag haft protes hade jag försökt att dölja det efter bästa förmåga och alltid burit byxor. Nu var det visserligen så uppenbart p.g.a. hennes oturliga(?) tillkortakommande att det kan tyckas onödigt. Hon måste vara en stark kvinna, all heder åt henne!
2. Musik är som ni kanske listat ut den andra saken som håller min hjärna igång och då är det främst svensk musik. De svenska 90-talslegenderna Olle Ljungström och Per Persson har som ni borde veta släppt nya album i år (den senare med bandet Perssons Pack där "Packet" bland annat består av Florence Valentins sångare Love Antell), och de levererar likt gamla dagar. Olle Ljungström fortsätter med sina närmast poetiska texter där alla hittar versrader att känna igen sig i även fast de i stora delar är svåra att förstå i nyktert tillstånd. Har ni inte sett dokumentären om Olles trasiga liv så får ni länken här.
Perssons Pack använder sig även de av samhället för att förmedla en mening och riktar ett långfinger mot dagens kommersiella musikbransch (Idol, Melodifestivalen, fan och hans moster) med låten Sångare utan orsak som jag använder i rubriken.
Alla goda ting är tre och så även i detta fall för en tredje rutinerad räv släpper nytt inom kort (innan 2 maj är sagt), nämligen Mattias Alkberg. Den 40-åriga kommunisten som gjort sig känd via Bear Quartet och sedermera Mattias Alkberg BD ska nu släppa en soloplatta i rockabillystuk. Själv säger han att "Det är dömt att misslyckas" men det återstår att se.
Sist men inte minst så har en långdragen diskussion om byte av inmarschlåt till IFK Göteborg pågått på blåvita bloggar och forum, men nu har den kanske fått ett slut. Nu har ingen mindre än Joel Alme gett sig in i debatten och har därför textat ihop ett fenomenalt förslag:
Joel Alme - Snart skiner Poseidon
Ni känner igen melodin från hans egna konststycke A young summer's youth från hans hittills enda album och även från Hästpojkens dito i och med Utan personlig insats. Varför de båda har samma melodi sägs bero på att Alme var skyldig Hästpojkens sångare Martin Elisson 3 000 riksdaler men på grund av dålig likviditet så erbjöd han en låt i utbyte. Det är en intressant verklighet som musiker lever i, inte sant?
Ha det!
// Yeahns
PS. Ikväll 21.55 har Ballar Av Stål premiär på Kanal 5. Se ett smakprov här och klipp från den engelska versionen här. DS.
söndag 15 mars 2009
Grannfejden - den minimala versionen
Bilipp! Jag vaknar till, blinkar några gånger med mina grusade ögon och lyfter mitt huvud. Det är tyngre än vanligt. Bilipp låter det igen och sedan hör jag hur det alltför välkända introt till Kung för en dag drar igång. Det tar några sekunder innan jag förstår att det är min granne ljuden kommer ifrån. Jag vet inte om det är ett par, en tjej eller en kille som bor där (idag hörde jag dock en mansröst försöka sjunga med i nyss nämnda låt) men klart är att det hushållet tillhör den kategori musiklyssnare som jag föraktar; allätare.
De verkar också ha en säregen fetisch för att spela upp msn-meddelandeljud högt, därav Bilipp. Jag har ingen aning om hur de får utlopp för sin fetisch och jag trivs ganska bra med att inte veta.
Allätare sväljer allt utan ens tillstymmelse till motstånd, utan någon sorteringsprocess eller preferenser. De lyssnar på kommersiell radio som fylls utav intetsägande musik med simpla texter och klämkäcka melodier. Jag har skrivit om det förr så jag ska inte gå in på det mer men det jag vill komma till är att det finns bättre sätt att väcka en bakfull gosse på.
Jag gick upp, noterade att klockan var tio i två och kontrade min granne med att spela Panda från det experimentella proggbandet Dungen. De fyra timmarna som gått har fortsatt i musikens tecken och tiden har lagts på Peter Dohertys soloablum, Mattias Alkbergs b-sidor och sextiotalsbandet Question Mark & The Mysterians. De senare på grund av att gårdagsnatten spenderades på min nya favoritklubb Kontiki där 60-talsrock spelas i en gemytlig atmosfär med djungelinredning.
Eftersom jag redan tappat bort den röda tråden (jag tror att den ligger någonstans under min säng) så kan jag fortsätta med mina musiktips. Både bob hund och Florence Valentin släpper nya album den 25 mars (Folkmusik För Folk Som Inte Beter Sig Som Folk respektive Spring Ricco) och här får ni deras första singlar:
bob hund - Tinnitus i hjärtat
Florence Valentin - Spring Ricco
På sätt och vis ska jag kanske vara tacksam för att msn och Magnus Uggla väckte mig men om Uggla bestämt ska medverka så föredrar jag någon av hans tidigare låtar. Tiden innan han blev en gubbsjuk snubbe som försöker att bejaka sin ungdom i högsta möjliga utsträckning. Men det här är alltså bara om han absolut måste.
Ha det!
// Yeahns
De verkar också ha en säregen fetisch för att spela upp msn-meddelandeljud högt, därav Bilipp. Jag har ingen aning om hur de får utlopp för sin fetisch och jag trivs ganska bra med att inte veta.
Allätare sväljer allt utan ens tillstymmelse till motstånd, utan någon sorteringsprocess eller preferenser. De lyssnar på kommersiell radio som fylls utav intetsägande musik med simpla texter och klämkäcka melodier. Jag har skrivit om det förr så jag ska inte gå in på det mer men det jag vill komma till är att det finns bättre sätt att väcka en bakfull gosse på.
Jag gick upp, noterade att klockan var tio i två och kontrade min granne med att spela Panda från det experimentella proggbandet Dungen. De fyra timmarna som gått har fortsatt i musikens tecken och tiden har lagts på Peter Dohertys soloablum, Mattias Alkbergs b-sidor och sextiotalsbandet Question Mark & The Mysterians. De senare på grund av att gårdagsnatten spenderades på min nya favoritklubb Kontiki där 60-talsrock spelas i en gemytlig atmosfär med djungelinredning.
Eftersom jag redan tappat bort den röda tråden (jag tror att den ligger någonstans under min säng) så kan jag fortsätta med mina musiktips. Både bob hund och Florence Valentin släpper nya album den 25 mars (Folkmusik För Folk Som Inte Beter Sig Som Folk respektive Spring Ricco) och här får ni deras första singlar:
bob hund - Tinnitus i hjärtat
Florence Valentin - Spring Ricco
På sätt och vis ska jag kanske vara tacksam för att msn och Magnus Uggla väckte mig men om Uggla bestämt ska medverka så föredrar jag någon av hans tidigare låtar. Tiden innan han blev en gubbsjuk snubbe som försöker att bejaka sin ungdom i högsta möjliga utsträckning. Men det här är alltså bara om han absolut måste.
Ha det!
// Yeahns
fredag 13 mars 2009
Hur lång är en tvättmaskinsminut egentligen?
Längd- och tidsenheter har sedan urminnes tider skapat diskussioner som ibland utbrutit i handgemäng, obesvarade telefonsamtal och avslutad bekantskap. De riktigt livfulla dispyterna har ibland lett till att den ene deltagaren rispat i motpartens teflonpanna med en rostfri stekspade. Det är sällan som det finns en enhetlig bestämmelse över tidsrymdsbegrepp och därför har människor utvecklat egna definitioner efter sina egna preferenser, och det är just dessa definitioner som upprör.
Hur många år innefattar t.ex. uttrycket "urminnes tider" som nämndes tidigare? Att det är en jättelång tidsperiod håller alla med om, men är det 50 år, 100 år eller från och med Jesus födelse (vilket för övrigt är en rolig anekdot. Jesus Kristus föddes någon gång 2-7 år före Kristus och inte nödvändigtvis på vintern)?
Begreppet "modern tid" är också vida diskuterat och har lika många definitioner som Sten-Taxi har bilringar. Några påstår att modern tid pågått sedan andra världskrigets slut. Andra menar att det är millenieskiftet som gäller medan andra refererar till tidpunkten då det sista avsnittet av Beverly Hills 90210 sändes. Vissa försöker dra kopplingar till musiken och påstår att det var i och med Modern Talkings första album (The First Album, 1985) som den moderna tiden påbörjades. Det var först då man "pratade modernt" argumenterar de men om den moderna tidsperioden tog slut vid duons avslut (The Final Album, 2003) säger de inte, möjligtvis på grund av att vi då skulle befinna oss i en tid utan rum.
Inte ens längdmåtten - som vi vanligtvis förlitar oss så starkt på - är problemfritt utan har i likhet med tiden flera svårigheter. Alla är vi väl medvetna om att en engelsk mil (1 609 meter) skiljer sig från metersystemets mil (10 000 meter) och det har ju inte blivit mindre krångligt av att någon slängt in en sjömil (1 852 meter) mitt i allt. Det finns inget bra svar på varför det skiljer sig så och inte heller på varför engelsmännen kör sitt eget race gällande vikt och längd, men min teori grundar sig dock på öars tvång till inavel.
Innan metersystemet uppfanns så att man kunde mäta upp en mil så var det dock ännu svårare att bedöma längden på en mil eftersom i stort sett varje by hade sitt egna mått. Mil härstammar från latinets "milia" som betyder tusen och detta mätte man upp genom att gå tusen dubbelsteg, men eftersom alla har olika långa ben så innebar detta problem. Som exempel kan nämnas att man i Dalarna mätte upp en mil på hela 15 km vilket innebär att en genomsnittlig dalmas tog ett kliv på 7,5 meter. Trångmål var ordet.
Före metersystemet så använde man sig utav kroppen vilket liksom ovan skapade huvudbry på grund av genetiken. För att inte varenda småländsk bonde skulle börja bråka med varandra efter att de hävdat att sin egen gård var störst som de själva mätt upp, så var tvungen att göra något. Det är ju allmänt känt att det är svårt att arbeta med en högaffel i ryggen så tänk vad som annars skulle ha hänt med spannmålsproduktionen, för att inte tala om Lantmäteriets arbetsbörda. Därför beslöt man sig för att utgå från lokala kändisar som skulle agera måttstock för trakten. Lämpligast var att välja någon som lämnat puberteten. Makedonerna utgick t.ex. från Alexander den Store vars vänsterfot märkligt nog var exakt en fot lång. Hans högerfot gick det däremot inte att lita på då den kunde skifta i längd beroende på om Alexander sträckte på tårna eller inte.
Så kom metersystemt men inte heller det gick att lita på. I orten Domsjö i Ångermanland har man exempelvis hittat en meter som endast mätte upp 63,6 cm och att man i Schweiz hittat en tre meter lång meter. Frankrike anser sig ha den måttstock som skapade hela systemet men vid de senaste mätningarna har den visats vara någon millimeter för kort vilket lett till smårabalder. Fransmännens förslag om att krympa allt i hela världen lite grann har dock inte tagits seriöst. Jag ställer mig också frågande till hur man ens kan mäta "originalmetern"?
Gällande frågan i rubriken så möts man även har av skakande huvuden och ovetande blickar. Troligtvis beror det på hur mycket vätska som är kvar i behållaren och att denna minut alltså är en uppskattning på hur lång tid det tar att tömma den. Den absolut sista minuten innan tvätten är färdig kan man i alla fall lita på att den aldrig är en minut utan oftast är mellan 2 och 10 minuter lång. Alternativet är att detta är ett försök av Electrolux att skapa världsherravälde, men källorna är få.
Allt verkar alltså vara svårbedömt. I en värld där allt utom Lars Adaktussons frisyr är i ständig förändring så får vi acceptera att ingenting är 100% säkert. Vi får helt enkelt leva med att en del personer tror att klockan fem betyder klockan halv sju och jag får hoppas att min Kumpirateslinjal mäter sina 17 cm korrekt. Aldrig förr har väl uttrycket allting är relativt varit så relevant?
Ha det!
// Yeahns
PS. Detta var en spin-off - och delvis rip-off - på boken Vem är Björn och vem är Benny och andra intressanta mysterier författad av Fredrik Lindström & Hasse Pihl. DS.
Hur många år innefattar t.ex. uttrycket "urminnes tider" som nämndes tidigare? Att det är en jättelång tidsperiod håller alla med om, men är det 50 år, 100 år eller från och med Jesus födelse (vilket för övrigt är en rolig anekdot. Jesus Kristus föddes någon gång 2-7 år före Kristus och inte nödvändigtvis på vintern)?
Begreppet "modern tid" är också vida diskuterat och har lika många definitioner som Sten-Taxi har bilringar. Några påstår att modern tid pågått sedan andra världskrigets slut. Andra menar att det är millenieskiftet som gäller medan andra refererar till tidpunkten då det sista avsnittet av Beverly Hills 90210 sändes. Vissa försöker dra kopplingar till musiken och påstår att det var i och med Modern Talkings första album (The First Album, 1985) som den moderna tiden påbörjades. Det var först då man "pratade modernt" argumenterar de men om den moderna tidsperioden tog slut vid duons avslut (The Final Album, 2003) säger de inte, möjligtvis på grund av att vi då skulle befinna oss i en tid utan rum.
Inte ens längdmåtten - som vi vanligtvis förlitar oss så starkt på - är problemfritt utan har i likhet med tiden flera svårigheter. Alla är vi väl medvetna om att en engelsk mil (1 609 meter) skiljer sig från metersystemets mil (10 000 meter) och det har ju inte blivit mindre krångligt av att någon slängt in en sjömil (1 852 meter) mitt i allt. Det finns inget bra svar på varför det skiljer sig så och inte heller på varför engelsmännen kör sitt eget race gällande vikt och längd, men min teori grundar sig dock på öars tvång till inavel.
Innan metersystemet uppfanns så att man kunde mäta upp en mil så var det dock ännu svårare att bedöma längden på en mil eftersom i stort sett varje by hade sitt egna mått. Mil härstammar från latinets "milia" som betyder tusen och detta mätte man upp genom att gå tusen dubbelsteg, men eftersom alla har olika långa ben så innebar detta problem. Som exempel kan nämnas att man i Dalarna mätte upp en mil på hela 15 km vilket innebär att en genomsnittlig dalmas tog ett kliv på 7,5 meter. Trångmål var ordet.
Före metersystemet så använde man sig utav kroppen vilket liksom ovan skapade huvudbry på grund av genetiken. För att inte varenda småländsk bonde skulle börja bråka med varandra efter att de hävdat att sin egen gård var störst som de själva mätt upp, så var tvungen att göra något. Det är ju allmänt känt att det är svårt att arbeta med en högaffel i ryggen så tänk vad som annars skulle ha hänt med spannmålsproduktionen, för att inte tala om Lantmäteriets arbetsbörda. Därför beslöt man sig för att utgå från lokala kändisar som skulle agera måttstock för trakten. Lämpligast var att välja någon som lämnat puberteten. Makedonerna utgick t.ex. från Alexander den Store vars vänsterfot märkligt nog var exakt en fot lång. Hans högerfot gick det däremot inte att lita på då den kunde skifta i längd beroende på om Alexander sträckte på tårna eller inte.
Så kom metersystemt men inte heller det gick att lita på. I orten Domsjö i Ångermanland har man exempelvis hittat en meter som endast mätte upp 63,6 cm och att man i Schweiz hittat en tre meter lång meter. Frankrike anser sig ha den måttstock som skapade hela systemet men vid de senaste mätningarna har den visats vara någon millimeter för kort vilket lett till smårabalder. Fransmännens förslag om att krympa allt i hela världen lite grann har dock inte tagits seriöst. Jag ställer mig också frågande till hur man ens kan mäta "originalmetern"?
Gällande frågan i rubriken så möts man även har av skakande huvuden och ovetande blickar. Troligtvis beror det på hur mycket vätska som är kvar i behållaren och att denna minut alltså är en uppskattning på hur lång tid det tar att tömma den. Den absolut sista minuten innan tvätten är färdig kan man i alla fall lita på att den aldrig är en minut utan oftast är mellan 2 och 10 minuter lång. Alternativet är att detta är ett försök av Electrolux att skapa världsherravälde, men källorna är få.
Allt verkar alltså vara svårbedömt. I en värld där allt utom Lars Adaktussons frisyr är i ständig förändring så får vi acceptera att ingenting är 100% säkert. Vi får helt enkelt leva med att en del personer tror att klockan fem betyder klockan halv sju och jag får hoppas att min Kumpirateslinjal mäter sina 17 cm korrekt. Aldrig förr har väl uttrycket allting är relativt varit så relevant?
Ha det!
// Yeahns
PS. Detta var en spin-off - och delvis rip-off - på boken Vem är Björn och vem är Benny och andra intressanta mysterier författad av Fredrik Lindström & Hasse Pihl. DS.
torsdag 12 mars 2009
Återkomsten
Det blev inte att jag bloggade så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Jag trodde att jag skulle ha en hel drös med intressanta tankar och att det i slutändan skulle explodera och stå som en fontän med kloka inlägg och kilar in i vardagen. Så blev det ju nu inte.
Hur som helst.
Vad är grejen med extraspår?
Inte extraspår i vasaloppet och inte ett extra älgspår i skogen, utan ett extraspår på en CD-skiva. (kommer nu på att extraspår är ett direkt felaktigt uttryck då det snarare handlar om en extra låt, om man med spår då menar låtnummer? Eller pratar jag om fysiska spår i skivan, attans)
Är det en kvarleva från LP-skivans stormaktstid då skivor spelades baklänges och hit och dit för att upptäcka olika mer eller mindre konspiratoriska budskap?
Eller är det för att skrämmas, ett musikskaparens sätt att jävlas med sina lyssnare? Som på The Plan:s skiva embrace me beauty där den för övrigt underbara skivan avslutas för att efter tre minuter återupptas av ett starkt slag på Theodors älskade gitarr.
På Håkan Hellströms Ett kolikbarns bekännelser används istället extraspåret till att utvidga den konstnärliga friheten.
Jag känner att det bara blir jobbigt med extraspåret, det är inte alltid man orkar lyssna på hela låten, eller så för man sitt finger över iPodens snurrhjul och spolar helt sonika fram.
Jag finner inget direkt svar jag överlåter det till er, någon kanske till och med känner en artist som vet varför institutionen lever och frodas!
P.S Var det någon som sa konsumtionssamhälle?
P.S 2 Kolla gärna in!
Hur som helst.
Vad är grejen med extraspår?
Inte extraspår i vasaloppet och inte ett extra älgspår i skogen, utan ett extraspår på en CD-skiva. (kommer nu på att extraspår är ett direkt felaktigt uttryck då det snarare handlar om en extra låt, om man med spår då menar låtnummer? Eller pratar jag om fysiska spår i skivan, attans)
Är det en kvarleva från LP-skivans stormaktstid då skivor spelades baklänges och hit och dit för att upptäcka olika mer eller mindre konspiratoriska budskap?
Eller är det för att skrämmas, ett musikskaparens sätt att jävlas med sina lyssnare? Som på The Plan:s skiva embrace me beauty där den för övrigt underbara skivan avslutas för att efter tre minuter återupptas av ett starkt slag på Theodors älskade gitarr.
På Håkan Hellströms Ett kolikbarns bekännelser används istället extraspåret till att utvidga den konstnärliga friheten.
Jag känner att det bara blir jobbigt med extraspåret, det är inte alltid man orkar lyssna på hela låten, eller så för man sitt finger över iPodens snurrhjul och spolar helt sonika fram.
Jag finner inget direkt svar jag överlåter det till er, någon kanske till och med känner en artist som vet varför institutionen lever och frodas!
P.S Var det någon som sa konsumtionssamhälle?
P.S 2 Kolla gärna in!
tisdag 10 mars 2009
Delikata kväljningar
Igår var det måndag och jag hade bokat in en tråkdag med disk, tvätt, jobbsök och jag tänkte kolla upp lite sommarkurser för att säkra min ekonomi. Men eftersom jag och tre vänner efter måndagens föreläsning var lediga fram till onsdag så ville vi göra något med kvällen. Någon nämnde ostron vilket ledde till en spontan trerätters middag med tillhörande dryck. Min tvättid gav aldrig något alternativ, Carpe Diem eller hur var det?
Göteborg är som vi alla vet starkt förknippat med "havets goda" men som icke infödd göteborgare så vågar jag mig på att ställa frågan om just havets goda är så gott? Fisk kan jag inte klaga på då det i mångt och mycket är det jag är uppväxt på men däremot delikatess-genren skaldjur. Är inte skaldjur ganska överskattat?
Jag undrar hur man tänkte när man kom på att det går att äta skaldjur. Det är ju inte så att de ser direkt läckra och inbjudande ut och trots detta suger folk i sig allt de kan komma åt av en kräftas inre under augusti månad. Att betala så mycket för så lite och att dessutom bemöda sig så mycket arbete för det är något som jag finner svårförståeligt, fast det är väl det som är definitionen av delikatess? Kan i så fall Melodifestivalen anses som en delikatess då det kostar mycket pengar och arbete men ändå bidrar med så lite vettigt (några Grotesco-skämt kanske)?
Men det är främst ostron jag funderar över apropå gårdagen. Hur påverkad var inte den snubben som fick för sig att bryta upp vad som ser ut att vara en möglig sten? Att sedan sörpla i sig innehållet med den oerhört tvivelaktiga konsistensen är ju något som får Fritzls källarfängelse att låta som en bra idé. Ostron är därtill levande vid inmundigandet så varför är folk framme och viftar med tungorna under stenar i jakt på gråsuggor? Bara för att de rör på sig? Nej det där glegget som kallas ostron får gärna hålla sig borta från min tallrik.
Lämna kontaktuppgifter i kommentaren så lovar jag att höra av mig nästa gång jag är förkyld! Med det havssalt jag har hemma så kan jag enkelt fixa en kalasmåltid för en sisådär 8 personer.
Ha det!
// Yeahns
Göteborg är som vi alla vet starkt förknippat med "havets goda" men som icke infödd göteborgare så vågar jag mig på att ställa frågan om just havets goda är så gott? Fisk kan jag inte klaga på då det i mångt och mycket är det jag är uppväxt på men däremot delikatess-genren skaldjur. Är inte skaldjur ganska överskattat?
Jag undrar hur man tänkte när man kom på att det går att äta skaldjur. Det är ju inte så att de ser direkt läckra och inbjudande ut och trots detta suger folk i sig allt de kan komma åt av en kräftas inre under augusti månad. Att betala så mycket för så lite och att dessutom bemöda sig så mycket arbete för det är något som jag finner svårförståeligt, fast det är väl det som är definitionen av delikatess? Kan i så fall Melodifestivalen anses som en delikatess då det kostar mycket pengar och arbete men ändå bidrar med så lite vettigt (några Grotesco-skämt kanske)?
Men det är främst ostron jag funderar över apropå gårdagen. Hur påverkad var inte den snubben som fick för sig att bryta upp vad som ser ut att vara en möglig sten? Att sedan sörpla i sig innehållet med den oerhört tvivelaktiga konsistensen är ju något som får Fritzls källarfängelse att låta som en bra idé. Ostron är därtill levande vid inmundigandet så varför är folk framme och viftar med tungorna under stenar i jakt på gråsuggor? Bara för att de rör på sig? Nej det där glegget som kallas ostron får gärna hålla sig borta från min tallrik.
Lämna kontaktuppgifter i kommentaren så lovar jag att höra av mig nästa gång jag är förkyld! Med det havssalt jag har hemma så kan jag enkelt fixa en kalasmåltid för en sisådär 8 personer.Ha det!
// Yeahns
måndag 9 mars 2009
Tack...
… familjen Bernadotte för att ni gör mitt och alla andra svenskars liv så oerhört mycket mer innehållsrikt. Det är genom att leva genom er som jag klarar min vardag. Inte nog med att ni så rättvist och välförtjänt föds in i rikedom – ni umgås även med så mysiga människor från Sveriges alla hörn och samhällsklasser. De senaste åren har pappa Bernadotte haft kloka synpunkter om allt från Brunei till vargjakt och på senare tid har ni dessutom visat upp en alldeles fantastisk spontanitet och värme i anslutning till, vad som måste vara, 2009-års stora happening. Tack familjen Bernadotte!
… Adam Sandler, Rob Schneider och alla andra fantastiska komiker av den humorskolan, vilken på ett högst subtilt och intellektuellt vis, helt fri från ”under bältet”-skämt, roar och charmar mig. Filmer med dessa skådespelare i huvudrollen brukar ge mig kramp i buken av alla skrattanfall. Jag rekommenderar samtliga deras filmer varmt. Tack Adam Sandler och Rob Schneider!
… datarösten i alla extraordinärt vackra, briljanta låtar som värmer och smeker mitt musiköra. Du har förmågan att sätta pricken över i:et, du är grädden på moset, löken på laxen och den som med len stämma gjort 100%iga låtar 110%iga. Jag tänker här exempelvis på låtar som Lady Gagas ”Poker Face”, Lorentz & M. Sakarias’ ”Mayhem” och Chers ”Believe”. Tack datarösten!
… fotbollsdomaren Martin Hansson för att du leder och dömer matcher med en avslappnad, vänlig, kommunikativ inställning. Det känns så skönt att du inte känner behov av att visa dig på styva linan, utan har en naturlig auktoritet i ditt utövande. Jag ser verkligen fram emot att se dig på Stockholm Stadion i år, liksom alla andra år, då du har en viss förkärlek för denna arenas hemmalag. Det har aldrig slagit mig att du, i ditt rörelsemönster och i din hållning, påminner om den gamle skojaren Adolf Hitler. Tack Martin Hansson!
… Melodifestivalen för att det, kort och gott, är kvalitet rakt igenom. Jag tycker att det är så skönt och nödvändigt att vi skattebetalare bidrar till att purfärska artister som inte är i behov av någon uppmärksamhet och inte heller börjar få slut på pengar (ex. Lili och Susie) samt gamla, artisträvar som har fått slita för brödfödan och sitt kändisskap och inte horat runt på diverse mysiga, icke-kommersiella evenemang som Let’s Dance och Idol (ex. EMD, Måns Zelmerlöw), att vi skattebetalare bidrar till att hålla igång eller väcka liv i dessa karriärer gör mig alldeles varm inombords. Det är verkligen det vi bör lägga våra slantar på. Ner med andra SVT-satsningar, skit som Upp till kamp, De halvt dolda och alla helt ointressanta dokumentärer. Hade det inte varit för Melodifestivalen hade jag aldrig betalat min TV-avgift. Tack Melodifestivalen!
… kung Bore för att du existerar och dessutom med sådant eftertryck. Hade det inte varit för dig hade jag aldrig klarat av att bo i Sverige tolv månader om året. Du gör mig aldrig deprimerad. Du ger mig aldrig ångest. Du gör mig hel. Tack kung Bore!
… Konami för att ni verkligen lyckades med ert ”Become a Legend”-läge på Pro Evolution Soccer 2009. Jag har de senaste dagarna inte ägnat en sekund åt att bli frustrerad över medspelarna, vilka är helt fantastiska på att slå bra passningar och ta kloka beslut. Tack Konami!
… för att Ni, till sist, lyssnar på mitt råd och inte lyssnar på Peter Dohertys nya singel ”Last Of The English Roses” eller köper hans skiva Grace/Wastelands, vilken släpps 18/3. Det är, liksom allt annat han gjort, bara ogenomtänkt skräp. Tack!
// Killamangiro
… Adam Sandler, Rob Schneider och alla andra fantastiska komiker av den humorskolan, vilken på ett högst subtilt och intellektuellt vis, helt fri från ”under bältet”-skämt, roar och charmar mig. Filmer med dessa skådespelare i huvudrollen brukar ge mig kramp i buken av alla skrattanfall. Jag rekommenderar samtliga deras filmer varmt. Tack Adam Sandler och Rob Schneider!
… datarösten i alla extraordinärt vackra, briljanta låtar som värmer och smeker mitt musiköra. Du har förmågan att sätta pricken över i:et, du är grädden på moset, löken på laxen och den som med len stämma gjort 100%iga låtar 110%iga. Jag tänker här exempelvis på låtar som Lady Gagas ”Poker Face”, Lorentz & M. Sakarias’ ”Mayhem” och Chers ”Believe”. Tack datarösten!
… fotbollsdomaren Martin Hansson för att du leder och dömer matcher med en avslappnad, vänlig, kommunikativ inställning. Det känns så skönt att du inte känner behov av att visa dig på styva linan, utan har en naturlig auktoritet i ditt utövande. Jag ser verkligen fram emot att se dig på Stockholm Stadion i år, liksom alla andra år, då du har en viss förkärlek för denna arenas hemmalag. Det har aldrig slagit mig att du, i ditt rörelsemönster och i din hållning, påminner om den gamle skojaren Adolf Hitler. Tack Martin Hansson!
… Melodifestivalen för att det, kort och gott, är kvalitet rakt igenom. Jag tycker att det är så skönt och nödvändigt att vi skattebetalare bidrar till att purfärska artister som inte är i behov av någon uppmärksamhet och inte heller börjar få slut på pengar (ex. Lili och Susie) samt gamla, artisträvar som har fått slita för brödfödan och sitt kändisskap och inte horat runt på diverse mysiga, icke-kommersiella evenemang som Let’s Dance och Idol (ex. EMD, Måns Zelmerlöw), att vi skattebetalare bidrar till att hålla igång eller väcka liv i dessa karriärer gör mig alldeles varm inombords. Det är verkligen det vi bör lägga våra slantar på. Ner med andra SVT-satsningar, skit som Upp till kamp, De halvt dolda och alla helt ointressanta dokumentärer. Hade det inte varit för Melodifestivalen hade jag aldrig betalat min TV-avgift. Tack Melodifestivalen!
… kung Bore för att du existerar och dessutom med sådant eftertryck. Hade det inte varit för dig hade jag aldrig klarat av att bo i Sverige tolv månader om året. Du gör mig aldrig deprimerad. Du ger mig aldrig ångest. Du gör mig hel. Tack kung Bore!
… Konami för att ni verkligen lyckades med ert ”Become a Legend”-läge på Pro Evolution Soccer 2009. Jag har de senaste dagarna inte ägnat en sekund åt att bli frustrerad över medspelarna, vilka är helt fantastiska på att slå bra passningar och ta kloka beslut. Tack Konami!
… för att Ni, till sist, lyssnar på mitt råd och inte lyssnar på Peter Dohertys nya singel ”Last Of The English Roses” eller köper hans skiva Grace/Wastelands, vilken släpps 18/3. Det är, liksom allt annat han gjort, bara ogenomtänkt skräp. Tack!
// Killamangiro
söndag 8 mars 2009
Glasvegas på Storan
Tre meter från scenen har jag och mitt sällskap på fyra korvar placerat oss för att försöka uppnå maximal valuta för pengarna och största möjliga upplevelse. Framför mig står en man i en typisk Dressman-skjorta, svarta glasögon och ett hår så vitt att det aldrig blev riktigt mörkt i lokalen. Jag funderar lite och imponeras av att denne man lyckats boka en biljett som annars gick åt väldigt fort. Internet känns inte som hans hemmaplan liksom. Till vänster om mannen (eller gubben, vilket man vill) står en lång kille i 28-årsåldern. Det visar sig att han är silverrävens son och plötsligt är jag inte lika imponerad av den äldre längre.
Glasvegas tilltalar alltså många och på gårdagens konsert var det en salig blandning av åldrar. Det var lugnt och städat, på gott och ont. Det var trångt men man kunde ändå läppja på sin öl utan problem.
Spelningen då? Först ut var Giana Factory från Pølseland och de var som bäst medelmåttiga. De sade något obegripligt på sitt modersmål och spelade rytmisk pop med lite gitarrinslag. Jag koncentrerade mig mest på sångerskans dans (stå stadigt med fötterna och vicka på överkroppen utan armrörelser) och försökte efterlikna den efter bästa förmåga.
När gröthalsarna spelat färdigt visade den korta visaren på 10 och det var dags för Glasvegas. De öppnade starkt med deras hit Geraldine och avslutade med Daddy's gone. Däremellan hann de med merparten av deras låtar (de har visserligen inte så mycket material än) och ett par akustiska låtar i det löjligt obligatoriska extranumret. Extranummer ska vara som det låter, något utöver showen om publiken förtjänar det.
Annars var det väl varken mer eller mindre. De hade bra scenkänsla och spelade låtarna med inlevelse och närhet men jag saknade mellansnack. De sade tack några gånger och berättade att de ville komma tillbaka (det vanliga alltså) men annars var det tomt. Mellansnack är det som knyter samman publiken och artisten. Gött tugg mellan låtarna är det som kan få spelningen att lyfta och ge åskådarna en rejäl upplevelse. Men självklart var det en mycket bra konsert och min hals är fortfarande osynk. Money well spend!
Betyg 5 av 7. GP gav dem 4 av 5.
Ha det!
// Yeahns
Glasvegas tilltalar alltså många och på gårdagens konsert var det en salig blandning av åldrar. Det var lugnt och städat, på gott och ont. Det var trångt men man kunde ändå läppja på sin öl utan problem.
Spelningen då? Först ut var Giana Factory från Pølseland och de var som bäst medelmåttiga. De sade något obegripligt på sitt modersmål och spelade rytmisk pop med lite gitarrinslag. Jag koncentrerade mig mest på sångerskans dans (stå stadigt med fötterna och vicka på överkroppen utan armrörelser) och försökte efterlikna den efter bästa förmåga.
När gröthalsarna spelat färdigt visade den korta visaren på 10 och det var dags för Glasvegas. De öppnade starkt med deras hit Geraldine och avslutade med Daddy's gone. Däremellan hann de med merparten av deras låtar (de har visserligen inte så mycket material än) och ett par akustiska låtar i det löjligt obligatoriska extranumret. Extranummer ska vara som det låter, något utöver showen om publiken förtjänar det.
Annars var det väl varken mer eller mindre. De hade bra scenkänsla och spelade låtarna med inlevelse och närhet men jag saknade mellansnack. De sade tack några gånger och berättade att de ville komma tillbaka (det vanliga alltså) men annars var det tomt. Mellansnack är det som knyter samman publiken och artisten. Gött tugg mellan låtarna är det som kan få spelningen att lyfta och ge åskådarna en rejäl upplevelse. Men självklart var det en mycket bra konsert och min hals är fortfarande osynk. Money well spend!
Betyg 5 av 7. GP gav dem 4 av 5.
Ha det!
// Yeahns
fredag 6 mars 2009
So this is the grand finale, the crescendo of demise
Helgen vecka 10 tillägnar jag och ungefär 1 400 andra svenskar åt ett utav förra årets mest hyllade band. Tre män beväpnade med stränginstrument har tillsammans med trummande kvinna tagit sig ända från staden som många felaktigt tror är Skottlands huvudstad för att med skotsk accent ("shejt" istället för "shit") berätta att det finns andra som har det värre för oss sorgliga svenskar som väntar på vårtecken. Med kläder lika svarta som Glasgows nätter och sin anskrämliga brittiska look är de äntligen här. Glasvegas är i Sverige.
Glasvegas introducerades för Sverige hösten förra året i och med deras självbetitlade album som kom tvåa på undertecknads lista över 2008 års tio bästa album med följande motivation:
All uppståndelse de orsakat och framgång de erhållt har dock inte påverkat dem som personer. De står fortfarande med fötterna på jorden och vid intervjuer så försöker alltid sångaren James Allan styra in konversationen på medmänsklighet och värme. De föredrar det enkla framför det svåra och har därför bett om att få spela på mindre tillhål under deras Sverigevisit trots att de enkelt hade kunnat fylla Ullevi eller Globen. Ikväll spelar de på Debaser Medis i Stockholm för 810 lyckliga själar och imorgon är det de 600 personer fyllda med euforisk glädje som får se dem på Storan här i Göteborg. Biljetterna tog slut på två minuter men på grund av återköp så släpps några biljetter till morgondagens spelning klockan 10.00 på Storans hemsida. Först till kvarn och lycka till! Min biljett är redan fixad, vi ses!
Förband är Giana Factory. Ett gäng danskar som låter lite som en blandning av The Knife och Sahara Hotnights.
Glasvegas - Flowers And Football Tops
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är från Glasvegas-låten It's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry.
Glasvegas introducerades för Sverige hösten förra året i och med deras självbetitlade album som kom tvåa på undertecknads lista över 2008 års tio bästa album med följande motivation:
"Det är ett av årets mest hypade och hyllade album och det är en katastrof att de svenska skivdistributörerna fick nys om dem så pass sent som de fick. Med texter om ungdomsvåld, socialarbetare och försvunna fäder tillsammans med bedövande gitarrer har de lamslagit en hel musikvärld."Trots att de blev så kritikerrosade att de hade kunnat legat på latsidan i flera år utan att ha upprört någon så ville de visa mer och släppte en EP med jultema i december. Efter detta påbörjades en diskussion då man frågade sig om inte Fuck You, It's Over kunde vara den bästa jullåten någonsin. Man är fortfarande oense om vilken av denna och Fairytale Of New York som ska listas överst. Jag står dock på The Pouges sida, mycket på grund av historien om Shane MacGowan.
All uppståndelse de orsakat och framgång de erhållt har dock inte påverkat dem som personer. De står fortfarande med fötterna på jorden och vid intervjuer så försöker alltid sångaren James Allan styra in konversationen på medmänsklighet och värme. De föredrar det enkla framför det svåra och har därför bett om att få spela på mindre tillhål under deras Sverigevisit trots att de enkelt hade kunnat fylla Ullevi eller Globen. Ikväll spelar de på Debaser Medis i Stockholm för 810 lyckliga själar och imorgon är det de 600 personer fyllda med euforisk glädje som får se dem på Storan här i Göteborg. Biljetterna tog slut på två minuter men på grund av återköp så släpps några biljetter till morgondagens spelning klockan 10.00 på Storans hemsida. Först till kvarn och lycka till! Min biljett är redan fixad, vi ses!
Förband är Giana Factory. Ett gäng danskar som låter lite som en blandning av The Knife och Sahara Hotnights.
Glasvegas - Flowers And Football Tops
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är från Glasvegas-låten It's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry.
torsdag 5 mars 2009
Näste man till rakning
Idag var det så dags igen. Jag visste att det skulle komma förr eller senare och jag har försökt att hålla ut så länge som möjligt, men när min vardag fylldes av skam och vemod så tvingades jag att bemöta min fruktan. Idag tvingades jag välja mellan vardagens pest eller kolera. Jag är fortfarande osäker på vad jag har valt (jag har väl inte vaknat ur chocken än antar jag) men med ångestfyllda steg gick jag till den bransch där konsumenterna saknar någon egentlig makt. Idag klippte jag mig.
Jag berättade att jag ville ha en jag-gillar-och-har-koll-på-musik-frilla, slog på iPoden och slöt mina ögon. I mitt huvud såg jag en Per Sinding-Larsen-kalufs komma flygande och slutligen så kom den förutbestämda koden tre klapp på huvudet och det var klart. Bara att betala och gå hem.
Nej givetvis var det inte så det gick till men jag avundas dem som kan göra så. Istället satt jag nervöst och höll så hårt i stolens armstöd att knogarna vitnade samtidigt som man krystat konverserade med personen som hade ens framtid i sina händer. Jag ogillar verkligen dessa artighetssamtal där ingenting diskuteras på djupet. Varför ska jag sitta och berätta om mitt liv och vad jag gör för en person som jag på sin höjd träffar i 45 minuter 4 gånger/år? Visst, det kanske kan vara trevligt ibland men för mig är det bara onödigt. Det är ju inte direkt så att man uppnår den relation där man delar med sig av erfarenheter och berättar fyllehistorier för varandra, sådana samtal som man faktiskt kan ha glädje och nytta av. Det måste också vara jobbigt för frisörer att alltid vara så inställsamma hela tiden, fast ändå inte. Visserligen connecta jag och gulblonda Linnéa lite vid Nationalteatern och blues (en blonderad tjej som gillar sådan musik var något nytt för mig men så underbart!) men sen behövde en kund hjälp och samtalet var som bortblåst.
Egentligen borde jag kanske ta tillfället i akt att träna på mina charmörskills eftersom jag alltid klipper mig hos unga - men äldre än mig - och fräscha tjejer. Det är ju trots allt de som ska tycka att jag ser bra ut i min frisyr, d.v.s. min målgrupp. Men att sitta och småflörta känns inte riktigt rätt när personen i stolen bredvid garanterat lär sitta och "överhöra" mina patetiska försök och sedan lär blogga om det.
Det är ju dessutom oerhört svårt och jobbigt att samtala med den person som är ansvarig för både mitt självförtroende och min värdighet den närmaste tiden. Tänk er själva att sitta och samtala med djävulen över en kopp te? Vad som helst kan hända och slinker det ur något opassande så är du bara ett "Oops!" ifrån att få spendera de närmaste veckorna i ensamhet i din etta som du hyr i andrahand.
För visst är det ändå sjukt vad mycket värdighet man sätter vid sitt hår? Såväl kille som tjej gör det, men varför? Hår är väl egentligen något som är äckligt, eller i alla fall som blir äckligt i samma stund som det lämnar kroppen? Borde man då inte bli glad över att bli av med det då?
Nej hår är helt okej så länge som det sitter på huvudet, i övrigt är det tveksamt. Med en frisyr identifierar man sig själv och låter andra få en aning om vad man är för människa egentligen. Detta innebär alltså att badrum ibland förvandlas till ett forum för svordomar, spegeln blir ett slags tillmälesplank. Egentligen är det ingen annan förutom en själv som ser att man har en dålig hårdag, att luggen inte ligger på det sätt som du vill men nästan. Om man bara flyttar det lite där och lyfter upp det lite här och så är man där och petar med fingrarna och så ser det ännu värre ut än förut. Man fylls av en sur ångest och vill bara åka hem och gömma sig för att man är så jävla ful just nu, i sina egna ögon. Den som först yttrade att det bara är att raka av sig håret för killar vill jag träffa i sällskap av en slipmaskin och en korkskruv.
Det är alltså väldigt mycket av ens värdighet som man förlitar sig på att lite hårvax - brylcréme om man är från Mariestad, appliceras med fördel med stålkam - ska hålla uppe. Ändå är det inte riktigt lika mycket värdighet som sitter i håret som när man precis missar bussen eller som när ramlar på en offentlig plats. Jisses, att man inte får läsa om fler som låter kroppen dingla av den enkla orsaken. Man hittar en lapp i bröstfickan där det står "Jag snubblade över rälsen vid Kungsportsplatsen. Jag orkar inte bygga upp all den värdighet som jag tidigare samlat igen, jag orkar inte! Säg till mamma att jag älskar henne. Farväl..." Jag är bombsäker (det är ett för övrigt ett dumt ord om något! Säker som en bomb? Avgå!) på att man skulle kunna se hur värdigheten svävar iväg från en person som ramlar om man filmar fallet med en aura-kamera och sedan kollar på det i ultrarapid. Hur man efter fallet ska ta sig ur situationen är ett mysterium. Min personliga favorit är att inte försöka gömma undan det som nyligen skett. Låt orsaken till din korta luftfärd få veta vad du tycker om saken och gör det högt och tydligt. Det är ingen idé att hymla om saken. Vem vet, svär du på riktigt bra så får du kanske lite värdighet tillbaka?
Nu när jag kom hem så undvek jag att titta mig i spegeln så länge som möjligt men slutligen tog min nyfikenhet över. Jag ville bara gråta men eftersom jag har en penis så gråter jag endast när mitt favoritlag förlorar, om ens det. Som vanligt så blev det lite kortare än det som var min avsikt. Det blir alltid så, lite för kort och nu ser jag ut att nyligen ha tagit studenten. Att man åldras i takt med att håret växer förstår jag såklart men att man föryngras i frisörstolen är inte alls lika självklart. Nu vet jag att 12 centimeter innebär tre år.
Men jaja, såvida man inte heter Kennedy Bakic..(äsch!) så växer håret ut igen och snart får jag väl den längd jag suktar efter. Tills dess så får jag gå omkring och leva med min pojkspolingfrilla, inte mycket mer att göra åt saken. Vad hände med öppet köp?
Ha det!
// Yeahns
PS. För er som lyckats ta er de 1 075 orden hit ner så vill jag be om en tjänst. Vardagshjälte som jag är (blodgivare och grejer) så bjuder jag på en länk att surfa in på; Ett klick för skogen heter stiftelsen och för varje unikt klick/dag så är man med och räddar en gammal urskog. Såvida man inte vill betala så är det helt gratis så länge som man har några sekunder över. Se så, hjälp till! DS.
Jag berättade att jag ville ha en jag-gillar-och-har-koll-på-musik-frilla, slog på iPoden och slöt mina ögon. I mitt huvud såg jag en Per Sinding-Larsen-kalufs komma flygande och slutligen så kom den förutbestämda koden tre klapp på huvudet och det var klart. Bara att betala och gå hem.
Nej givetvis var det inte så det gick till men jag avundas dem som kan göra så. Istället satt jag nervöst och höll så hårt i stolens armstöd att knogarna vitnade samtidigt som man krystat konverserade med personen som hade ens framtid i sina händer. Jag ogillar verkligen dessa artighetssamtal där ingenting diskuteras på djupet. Varför ska jag sitta och berätta om mitt liv och vad jag gör för en person som jag på sin höjd träffar i 45 minuter 4 gånger/år? Visst, det kanske kan vara trevligt ibland men för mig är det bara onödigt. Det är ju inte direkt så att man uppnår den relation där man delar med sig av erfarenheter och berättar fyllehistorier för varandra, sådana samtal som man faktiskt kan ha glädje och nytta av. Det måste också vara jobbigt för frisörer att alltid vara så inställsamma hela tiden, fast ändå inte. Visserligen connecta jag och gulblonda Linnéa lite vid Nationalteatern och blues (en blonderad tjej som gillar sådan musik var något nytt för mig men så underbart!) men sen behövde en kund hjälp och samtalet var som bortblåst.
Egentligen borde jag kanske ta tillfället i akt att träna på mina charmörskills eftersom jag alltid klipper mig hos unga - men äldre än mig - och fräscha tjejer. Det är ju trots allt de som ska tycka att jag ser bra ut i min frisyr, d.v.s. min målgrupp. Men att sitta och småflörta känns inte riktigt rätt när personen i stolen bredvid garanterat lär sitta och "överhöra" mina patetiska försök och sedan lär blogga om det.
Det är ju dessutom oerhört svårt och jobbigt att samtala med den person som är ansvarig för både mitt självförtroende och min värdighet den närmaste tiden. Tänk er själva att sitta och samtala med djävulen över en kopp te? Vad som helst kan hända och slinker det ur något opassande så är du bara ett "Oops!" ifrån att få spendera de närmaste veckorna i ensamhet i din etta som du hyr i andrahand.
För visst är det ändå sjukt vad mycket värdighet man sätter vid sitt hår? Såväl kille som tjej gör det, men varför? Hår är väl egentligen något som är äckligt, eller i alla fall som blir äckligt i samma stund som det lämnar kroppen? Borde man då inte bli glad över att bli av med det då?
Nej hår är helt okej så länge som det sitter på huvudet, i övrigt är det tveksamt. Med en frisyr identifierar man sig själv och låter andra få en aning om vad man är för människa egentligen. Detta innebär alltså att badrum ibland förvandlas till ett forum för svordomar, spegeln blir ett slags tillmälesplank. Egentligen är det ingen annan förutom en själv som ser att man har en dålig hårdag, att luggen inte ligger på det sätt som du vill men nästan. Om man bara flyttar det lite där och lyfter upp det lite här och så är man där och petar med fingrarna och så ser det ännu värre ut än förut. Man fylls av en sur ångest och vill bara åka hem och gömma sig för att man är så jävla ful just nu, i sina egna ögon. Den som först yttrade att det bara är att raka av sig håret för killar vill jag träffa i sällskap av en slipmaskin och en korkskruv.
Det är alltså väldigt mycket av ens värdighet som man förlitar sig på att lite hårvax - brylcréme om man är från Mariestad, appliceras med fördel med stålkam - ska hålla uppe. Ändå är det inte riktigt lika mycket värdighet som sitter i håret som när man precis missar bussen eller som när ramlar på en offentlig plats. Jisses, att man inte får läsa om fler som låter kroppen dingla av den enkla orsaken. Man hittar en lapp i bröstfickan där det står "Jag snubblade över rälsen vid Kungsportsplatsen. Jag orkar inte bygga upp all den värdighet som jag tidigare samlat igen, jag orkar inte! Säg till mamma att jag älskar henne. Farväl..." Jag är bombsäker (det är ett för övrigt ett dumt ord om något! Säker som en bomb? Avgå!) på att man skulle kunna se hur värdigheten svävar iväg från en person som ramlar om man filmar fallet med en aura-kamera och sedan kollar på det i ultrarapid. Hur man efter fallet ska ta sig ur situationen är ett mysterium. Min personliga favorit är att inte försöka gömma undan det som nyligen skett. Låt orsaken till din korta luftfärd få veta vad du tycker om saken och gör det högt och tydligt. Det är ingen idé att hymla om saken. Vem vet, svär du på riktigt bra så får du kanske lite värdighet tillbaka?
Nu när jag kom hem så undvek jag att titta mig i spegeln så länge som möjligt men slutligen tog min nyfikenhet över. Jag ville bara gråta men eftersom jag har en penis så gråter jag endast när mitt favoritlag förlorar, om ens det. Som vanligt så blev det lite kortare än det som var min avsikt. Det blir alltid så, lite för kort och nu ser jag ut att nyligen ha tagit studenten. Att man åldras i takt med att håret växer förstår jag såklart men att man föryngras i frisörstolen är inte alls lika självklart. Nu vet jag att 12 centimeter innebär tre år.
Men jaja, såvida man inte heter Kennedy Bakic..(äsch!) så växer håret ut igen och snart får jag väl den längd jag suktar efter. Tills dess så får jag gå omkring och leva med min pojkspolingfrilla, inte mycket mer att göra åt saken. Vad hände med öppet köp?
Ha det!
// Yeahns
PS. För er som lyckats ta er de 1 075 orden hit ner så vill jag be om en tjänst. Vardagshjälte som jag är (blodgivare och grejer) så bjuder jag på en länk att surfa in på; Ett klick för skogen heter stiftelsen och för varje unikt klick/dag så är man med och räddar en gammal urskog. Såvida man inte vill betala så är det helt gratis så länge som man har några sekunder över. Se så, hjälp till! DS.
onsdag 4 mars 2009
Stor i orden, liten på jorden
Är det inte underligt vilket stort behov man hade av att framstå som "cool" när man var yngre? Bilden av sig själv skulle vara så stor som möjlig i andras ögon även om den egentligen inte stämde det minsta överens, sak samma. Någon tyckte att man var häftig och då hade man lyckats! Hur man sedan åstadkom detta kvittade men det fanns flera vägar att gå. Man kunde t.ex. försöka agera och se frän ut och/eller göra extrema saker såsom att spruta eld med en axe-deo och en tändare eller hoppa in i buskar. Vad som helst som skapar uppmärksamhet är bra! Själv försökte jag mig på lite olika varianter i jakt på självförtroende.
Hur kom jag då att tänka på det här? Jo jag försökte nämligen att googla mig själv och lyckades hitta mina gamla Skunk-sidor. Skunk var något jag sysslade med det första året på detta millenium och det var dåtidens facebook. Jag gillade Skunk. Det fanns mycket att göra med sina sidor, bl.a. så spelades Hot Butters klassiker Popcorn när man kom in på en av mina profiler. Så här kunde förresten en av mina profiltexter lyda:
Överst på mina Skunk-sidor står det numera att "SKUNK SUGER HÅRT OCH LÄNGE!!!". Jag antar att det var något jag lagt till under den sista inloggningen, då jag blev för ball för Skunk. Tydligen var dock versaler fortfarande hett.
Ha det!
// Yeahns
PS. Way Out West (13-15 augusti) har idag gjort sitt första artistsläpp. Arctic Monkeys, Lily Allen, Band of Horses, Wilco, Bon Iver, Fever Ray, Vivian Girls, Jenny Wilson och Timo Räisänen spelar alla på scen.
Bokade till klubbspelningar är hittills Chairlift, Jay Reatard, Crookers, Magnetic Man feat. Skream & Benga, Erol Alkan, The Big Pink, The Bronx och inte minst Rise Against! Festivalpasset går på 1345 sek + 40-lappen i serviceavgift och gäller för alla dagar och klubbar. Se så, boka nu! Boende löser vi... DS.
Hur kom jag då att tänka på det här? Jo jag försökte nämligen att googla mig själv och lyckades hitta mina gamla Skunk-sidor. Skunk var något jag sysslade med det första året på detta millenium och det var dåtidens facebook. Jag gillade Skunk. Det fanns mycket att göra med sina sidor, bl.a. så spelades Hot Butters klassiker Popcorn när man kom in på en av mina profiler. Så här kunde förresten en av mina profiltexter lyda:
"Tja jag heter då Jens och bor i Älgarås.Älgarås är en liten håla i Västergötland.Jag är 13 år och går i klass 7d i centralskolan i Töreboda.Jag hade tänkt att bli skateare men just nu har jag ingen bräda men det problemet är nog snart löst.På fritiden är jag med Svante(Anton)"Svante King" eller så spöar jag brorsan för han är så olidlig.Jag lirar lite fotboll oxå i en klubb som heter ÄSK.Lite kort om mig.Mezza mig.Ciao.PS.Gå in på min andra sida oxå TERROR*.DS.Om ni får nummer 100,200,300 osv mezza."Samtidigt som jag skrattar över det så mår jag också lite illa. Det här var alltså den person jag var - eller ville vara - på den tiden jag trodde att självkänslan fanns i munktröjor med extrema tryck. De användarnamn jag höll mig med på den tiden är inget att skylta med heller. "JENS THE GREAT" är ett tydligt bevis på den självdistans jag uppvisade (eller inte, vilket man vill) och hur maffigt det var med versaler på den tiden. Jag kom ju dock på hur oerhört patetiskt det var och skapade en ny sida. Apropå dåliga namn så hette min första Lunarstorm "IQ_87" och även här insåg jag hur lätt det kunde misstolkas och skapade nytt. Förändringar är bra, det är mycket som har förändrats.
Överst på mina Skunk-sidor står det numera att "SKUNK SUGER HÅRT OCH LÄNGE!!!". Jag antar att det var något jag lagt till under den sista inloggningen, då jag blev för ball för Skunk. Tydligen var dock versaler fortfarande hett.
Ha det!
// Yeahns
PS. Way Out West (13-15 augusti) har idag gjort sitt första artistsläpp. Arctic Monkeys, Lily Allen, Band of Horses, Wilco, Bon Iver, Fever Ray, Vivian Girls, Jenny Wilson och Timo Räisänen spelar alla på scen.
Bokade till klubbspelningar är hittills Chairlift, Jay Reatard, Crookers, Magnetic Man feat. Skream & Benga, Erol Alkan, The Big Pink, The Bronx och inte minst Rise Against! Festivalpasset går på 1345 sek + 40-lappen i serviceavgift och gäller för alla dagar och klubbar. Se så, boka nu! Boende löser vi... DS.
tisdag 3 mars 2009
Uppfostrans uteliv
Det tredje och sista resmålet på vår tripp bland mina hemtrakter är Mariestad. Här gick jag på gymnasiet och här har jag haft mina mest misslyckade utekvällar i mitt liv. Det är ingen slump att detta är vår slutdestination för trots att E20 går längs med stadsgränsen så kan detta mycket väl vara världens ände.
Mariestad eller Vänerns Pärla (som i princip alla Vänerns kuststäder populärt kallar sig själva) är enligt deras oerhört tråkiga och icke-informativa kommunpresentation en stad i utveckling och det bor drygt 16 000 så kallade människor i tätorten. Hit har ett antal butikskedjor hittat och dessa bildar ett shoppingområde av nästan likartat utbud som Avenyn, dock något färre uteserveringar och nattklubbar. Om jag ska beskriva staden med endast två ord så blir det "borgarstyrd raggarhåla" men då missar man den tredje kategorin människor som dominerar staden, nämligen hockeykillar. Dessa hockeykillar vandra omkring stadens gator iklädda mjukisbyxor, keps, lång hockeyfrilla fylld av fett och en öppen mun så att de ser extra korkade ut ifall de inte redan lyckats med den bedriften. Lägg därtill ett ego så stort att Peter Harryson känner sig liten. Som exempel kan nämnas konversationen mellan min lillebror och en fyra år äldre hockeykille på stadens uteställe:
Hockeykille: - Vet du vem jag är eller?
Lillebror: - Nej. Borde jag det?
Hockeykille: - Ja det borde du!
Jag såg denne hockeykille senast på juldagsfirandet. Han hade blivit tjock.
Lördagsnöjet stavas "Statt" och eftersom det i stort sett är tomt på alternativ så går alla hit. Eftersom alla alltid går hit så tröttnar man på sällskapet och detta kompenserar man med att dricka alkohol i absurdum. Här finns inget Less is more-tänk utan det är fullt ös medvetslös som gäller. På Statt samlas alla mellan 18 och 30 år för att dansa loss till tonerna av Sommarnatt, Alla flickor och liknande blandat med de näst senaste RIX FM-hitsen. Här är alla kläder, som inte är mjukisbrallor eller arbetskläder, festkläder. Äger man en rutig skjorta så kan man bli kung för en dag!
Hit går alltså jag ibland för att kunna träffa en gammal bekant de få gånger som jag är hemmavid och även jag dras med i försten ner i botten på flaskan, dock utan att ens vara i närheten av andras nivå. Där alkoholen går in, där går sinnet ut och jag tror alltid att det kanske kan bli en trevlig utekväll ändå. Jag har alltid lika fel.
De personer som man kommer dit för att prata med är så fulla att det inte går att föra en vettig konversation med dem. Musiken är den som jag beskrev ovan och det gör ont i mig bara jag tänker tanken att dansa till det. Toaletterna är nerspydda, det är vatten (hoppas jag) på hela golvet, pissoaren är full av snus, ölflaskor och piss eftersom folk inte orkar spola efter sig. Dessutom så ligger pappret från de som bemödade sig att tvätta händerna efter tömningen överallt, utom i papperskorgen. Är man inte spyfärdig innan besöket på bekvämlighetsinrättningen så är man det efteråt.
På dansgolvet skymtar man sina vinglande vänner på jakt efter tillfällig kärlek. Hur kul kan det vara att försöka få till det med en tjej när man på rak arm kan pricka av fem killar - i värsta fall från samma hockeylag - som hon tidigare varit med i samma lokal? Om alla skulle tillämpa den oskrivna 20 kronors-regeln (gör man något med en tjej som en vän varit med tidigare så är man skyldig vännen 20 spänn) så skulle aldrig någon ha pengar; alla pengar skulle vara fast i systemet.
Statt är även en arena för handgemäng. På juldagen blev jag vittne till inte mindre än fyra olika slagsmål och detta är alltså i en lokal som tar ca 300 personer. Har man inte fått utlopp för sina agressioner inne på "nattklubben" så finns det tillfällen efteråt. I väntan på snabbmat uppstår lätt dispyter och här kämpar alla - invandrare, raggare, hockeykillar, you name it! - om den respekt de anser sig förtjäna. Som jag har skrivit tidigare; "Att besöka Statt en lördagkväll är det närmaste man kan komma att resa bakåt i tiden".
Hur kommer det sig då att jag avskyr den största av mina hemtraktshålor? Svaret är enkelt. I Mariestad så tror befolkningen verkligen att de är något. Mariestadbor lider av ett storebrorskomplex gentemot Töreboda - som inte har något lillebrorskomplex, man vet att man inte är något - och de vill ständigt visa sig vara bättre än sin grannkommun, vilket ofta visar sig i den lokala Mariestads-Tidningens artiklar. Det är möjligt att detta beror på det lillebrorskomplex Mariestad har till Skövde vilket utvecklats till ett drama fyllt av avund och avsky. Är det inte syskonkärlek så säg?
Ha det!
// Yeahns
Mariestad eller Vänerns Pärla (som i princip alla Vänerns kuststäder populärt kallar sig själva) är enligt deras oerhört tråkiga och icke-informativa kommunpresentation en stad i utveckling och det bor drygt 16 000 så kallade människor i tätorten. Hit har ett antal butikskedjor hittat och dessa bildar ett shoppingområde av nästan likartat utbud som Avenyn, dock något färre uteserveringar och nattklubbar. Om jag ska beskriva staden med endast två ord så blir det "borgarstyrd raggarhåla" men då missar man den tredje kategorin människor som dominerar staden, nämligen hockeykillar. Dessa hockeykillar vandra omkring stadens gator iklädda mjukisbyxor, keps, lång hockeyfrilla fylld av fett och en öppen mun så att de ser extra korkade ut ifall de inte redan lyckats med den bedriften. Lägg därtill ett ego så stort att Peter Harryson känner sig liten. Som exempel kan nämnas konversationen mellan min lillebror och en fyra år äldre hockeykille på stadens uteställe:
Hockeykille: - Vet du vem jag är eller?
Lillebror: - Nej. Borde jag det?
Hockeykille: - Ja det borde du!
Jag såg denne hockeykille senast på juldagsfirandet. Han hade blivit tjock.
Lördagsnöjet stavas "Statt" och eftersom det i stort sett är tomt på alternativ så går alla hit. Eftersom alla alltid går hit så tröttnar man på sällskapet och detta kompenserar man med att dricka alkohol i absurdum. Här finns inget Less is more-tänk utan det är fullt ös medvetslös som gäller. På Statt samlas alla mellan 18 och 30 år för att dansa loss till tonerna av Sommarnatt, Alla flickor och liknande blandat med de näst senaste RIX FM-hitsen. Här är alla kläder, som inte är mjukisbrallor eller arbetskläder, festkläder. Äger man en rutig skjorta så kan man bli kung för en dag!
Hit går alltså jag ibland för att kunna träffa en gammal bekant de få gånger som jag är hemmavid och även jag dras med i försten ner i botten på flaskan, dock utan att ens vara i närheten av andras nivå. Där alkoholen går in, där går sinnet ut och jag tror alltid att det kanske kan bli en trevlig utekväll ändå. Jag har alltid lika fel.
De personer som man kommer dit för att prata med är så fulla att det inte går att föra en vettig konversation med dem. Musiken är den som jag beskrev ovan och det gör ont i mig bara jag tänker tanken att dansa till det. Toaletterna är nerspydda, det är vatten (hoppas jag) på hela golvet, pissoaren är full av snus, ölflaskor och piss eftersom folk inte orkar spola efter sig. Dessutom så ligger pappret från de som bemödade sig att tvätta händerna efter tömningen överallt, utom i papperskorgen. Är man inte spyfärdig innan besöket på bekvämlighetsinrättningen så är man det efteråt.
På dansgolvet skymtar man sina vinglande vänner på jakt efter tillfällig kärlek. Hur kul kan det vara att försöka få till det med en tjej när man på rak arm kan pricka av fem killar - i värsta fall från samma hockeylag - som hon tidigare varit med i samma lokal? Om alla skulle tillämpa den oskrivna 20 kronors-regeln (gör man något med en tjej som en vän varit med tidigare så är man skyldig vännen 20 spänn) så skulle aldrig någon ha pengar; alla pengar skulle vara fast i systemet.
Statt är även en arena för handgemäng. På juldagen blev jag vittne till inte mindre än fyra olika slagsmål och detta är alltså i en lokal som tar ca 300 personer. Har man inte fått utlopp för sina agressioner inne på "nattklubben" så finns det tillfällen efteråt. I väntan på snabbmat uppstår lätt dispyter och här kämpar alla - invandrare, raggare, hockeykillar, you name it! - om den respekt de anser sig förtjäna. Som jag har skrivit tidigare; "Att besöka Statt en lördagkväll är det närmaste man kan komma att resa bakåt i tiden".
Hur kommer det sig då att jag avskyr den största av mina hemtraktshålor? Svaret är enkelt. I Mariestad så tror befolkningen verkligen att de är något. Mariestadbor lider av ett storebrorskomplex gentemot Töreboda - som inte har något lillebrorskomplex, man vet att man inte är något - och de vill ständigt visa sig vara bättre än sin grannkommun, vilket ofta visar sig i den lokala Mariestads-Tidningens artiklar. Det är möjligt att detta beror på det lillebrorskomplex Mariestad har till Skövde vilket utvecklats till ett drama fyllt av avund och avsky. Är det inte syskonkärlek så säg?
Ha det!
// Yeahns
måndag 2 mars 2009
Aldrig fouca upp
Yeahns nämnde uttrycket ”fucka upp” häromveckan. I min studiekrets (vilken består av mig och en till) har denna dag ett liknande uttryck, anspelat på Jens Lapidus’ boktitel, dykt upp; ”aldrig fouca upp”. Detta refererar till den franske filosofen Michel Foucault, vilken i sin Diskursens ordning inleder med följande citat:
Jag skulle ha önskat att jag oförmärkt kunde glida in i det anförande jag håller idag, liksom in i alla dem jag kanske i åratal framöver kommer att hålla här. Hellre än att ta till orda ville jag vara innesluten av orden och buren långt bortom varje möjlig början. I samma ögonblick som jag började tala ville jag upptäcka en namnlös röst som sedan länge föregick mig; då hade det räckt om jag fogade in mig, fullföljde meningen och installerade mig i dess pauser utan att någon lade märke till det – som om den genom ett ögonblicks tystnad gav mig ett tecken. Ingen början skulle finnas då, och istället för att vara den som talet kommer från skulle jag, såsom av en slump, ha hamnat i dess väg – ett litet tomrum, den punkt där det skulle försvinna.
Jag skulle kanske (jag vet ärligt talat inte) vilja anse att det är en förjävla bra och intresseväckande inledning, men jag kan inte förmå mig till att tycka det. Inte när man vet att man måste förstå vad han egentligen menar i detta stycke och i de resterande sextio sidorna i boken plus ytterligare ett par hundra sidor till denna veckas inlämningsuppgift (magisternivå är ett jävla slit, om jag får gnälla lite). Att ”aldrig fouca upp” innebär att aldrig bli pretentiös eller äckligt överambitiös – att ta livet med en klackspark.
Det kan vara ett ganska bra rättesnöre för en stiff snubbe som jag. Idag hindrade det mig (det och lite till, bl.a. att det var ett väldigt trevligt mail jag fick och det faktum att jag försöker leva efter Stefan Einhorns hjärnkirurgi i ”Konsten att vara snäll”) från att inte besvara en avslagen arbetsansökan som innehöll orden ”ha en toppen dag” med ett mail där jag beskrev att jag ändå inte skulle vilja jobba för någon som ”fel aktigt sär skriver ord”. Jag foucade således inte upp och jag betedde mig alltså inte heller som ett svin…
”Diskursens ordning” är, anyway, anyhow, anywhere, Foucaults installationsföreläsning vid Collège de France. Tydligen skulle man ha varit där eftersom den, enligt baksidan på boken, ”uppenbart… markerar en brytning i Michel Foucaults filosofi…” där ”…för första gången hans ’arkeologiska’ metod konfronteras med den ’genealogiska’”, men jag vete fan. Han var ju (enligt den alternativa tolkningen, där att ”aldrig fouca upp” innebär att inte vara stökig) uppenbart jävligt berusad/påtänd, vilket oftast innehåller ett visst mått av underhållning, men det kan ju samtidigt också vara fruktansvärt pinsamt – att i sin installationsföreläsning börja svamla om ”namnlösa röster” och att dyka upp i meningars tomrum. Nä du Michel (om det inte hade varit för att du kolavippa); gör om, gör rätt.
Jag skulle ha önskat att jag oförmärkt kunde glida in i det anförande jag håller idag, liksom in i alla dem jag kanske i åratal framöver kommer att hålla här. Hellre än att ta till orda ville jag vara innesluten av orden och buren långt bortom varje möjlig början. I samma ögonblick som jag började tala ville jag upptäcka en namnlös röst som sedan länge föregick mig; då hade det räckt om jag fogade in mig, fullföljde meningen och installerade mig i dess pauser utan att någon lade märke till det – som om den genom ett ögonblicks tystnad gav mig ett tecken. Ingen början skulle finnas då, och istället för att vara den som talet kommer från skulle jag, såsom av en slump, ha hamnat i dess väg – ett litet tomrum, den punkt där det skulle försvinna.
Jag skulle kanske (jag vet ärligt talat inte) vilja anse att det är en förjävla bra och intresseväckande inledning, men jag kan inte förmå mig till att tycka det. Inte när man vet att man måste förstå vad han egentligen menar i detta stycke och i de resterande sextio sidorna i boken plus ytterligare ett par hundra sidor till denna veckas inlämningsuppgift (magisternivå är ett jävla slit, om jag får gnälla lite). Att ”aldrig fouca upp” innebär att aldrig bli pretentiös eller äckligt överambitiös – att ta livet med en klackspark.
Det kan vara ett ganska bra rättesnöre för en stiff snubbe som jag. Idag hindrade det mig (det och lite till, bl.a. att det var ett väldigt trevligt mail jag fick och det faktum att jag försöker leva efter Stefan Einhorns hjärnkirurgi i ”Konsten att vara snäll”) från att inte besvara en avslagen arbetsansökan som innehöll orden ”ha en toppen dag” med ett mail där jag beskrev att jag ändå inte skulle vilja jobba för någon som ”fel aktigt sär skriver ord”. Jag foucade således inte upp och jag betedde mig alltså inte heller som ett svin…
”Diskursens ordning” är, anyway, anyhow, anywhere, Foucaults installationsföreläsning vid Collège de France. Tydligen skulle man ha varit där eftersom den, enligt baksidan på boken, ”uppenbart… markerar en brytning i Michel Foucaults filosofi…” där ”…för första gången hans ’arkeologiska’ metod konfronteras med den ’genealogiska’”, men jag vete fan. Han var ju (enligt den alternativa tolkningen, där att ”aldrig fouca upp” innebär att inte vara stökig) uppenbart jävligt berusad/påtänd, vilket oftast innehåller ett visst mått av underhållning, men det kan ju samtidigt också vara fruktansvärt pinsamt – att i sin installationsföreläsning börja svamla om ”namnlösa röster” och att dyka upp i meningars tomrum. Nä du Michel (om det inte hade varit för att du kolavippa); gör om, gör rätt.
söndag 1 mars 2009
Uppfostrans kommun
"TÖREBODADenna högst spekulativa fråga låter GP pryda det övre högra hörnet på sin förstasida. Anledningen är att mannen - med ett hakparti så kraftigt att till och med Jay Leno skulle tvingas till att titta två gånger - som sedermera ska tituleras Prins Daniel, hertig av Västergötland - såvida han lyckas hålla fingrarna borta från lillasyrran så att säga - har förlovat sig med Sveriges tronarvinge. Detta har knappast undgått någon då det skapat ett så stort journalistiskt rabalder att själva förlovningsparet (är det bara jag som får tredje klass-redovisningsvibbar? Varför har ens kungen ett papper, eller är det någon som rebusöversatt hans tal?) börjar ångra det officiella delgivandet. Men det är inte monarkins vara eller icke vara jag ska skriva om - inte just nu i.a.f. - utan om nästa resmål på vår resa bland mina hemtrakter.
Kan den blivande hertigen tänkas trivas där?"
I papperstidningen (GP är extremt dåliga på att lägga upp artiklar på Internet) frågar sig krönikören Peter Lenken var den kommande hertigen kan tänkas trivas bäst: "Vilken ort är Västergötlands Ockelbo? Töreboda kanske". Jag har aldrig varit i Ockelbo och planerar inte att åka dit heller men för att hjälpa er som varit i Ockelbo att göra en relevant jämförelse så tänker jag berätta om den ort som gett namn åt min hemkommun, nämligen Töreboda.
Det bor - enligt 2006 års siffror - 9 376 invånare i Töreboda kommun (notera att man även utan Älgarås medräknat landar på över 9 000 stackare) vilket kan sättas i relation till Ockelbos skara på 6 038 personer. I Töreboda finns de mest nödvändigaste butikerna och där hittar man bl.a. norra Skaraborgs dyraste matbutik i Coop Konsum. På torsdagar besöker man marknaden som anordnas på torget och den lokala alkolisten kallas Texas som ofta ses transportera sitt blonda krull och sin röda näsa via cykel. Bli inte förvånad om du hör en fis eller rap när du vandrar på gatorna, i Töreboda har man förlikat sig med de naturella behoven. Alla känner alla här vilket leder till att rykten sprids snabbare än Tony Montana hinner säga "fuck".
Töreboda är mer eller mindre känt för flera saker. Nedan kommer en kortare beskrivning av dem alla:
- Göta Kanal - Kanalen som går tvärsöver landet (vågrätt såklart) och som i princip klargör var Sveriges södra gräns går. Det görs ju flertalet buskisfilmer om detta vattenflöde som även klyver samhället Töreboda i två delar. Orten har också sett till att utnyttja denna kanal genom att bilda Sveriges minsta färjelinje. En liten färja som kopplar samman det tudelade samhället med ett rep. Miljövänlig är den också då den drivs på färjekarlens (ofta någon mindre lyckad ungdom/nyvuxen) förmåga att dra i rep. En enkelresa kostar 50 öre. Några rabatthäften eller dylikt finns inte.
- Tågstationen - Jojo! I Töreboda stannar intercitytågen som går mellan Göteborg och Stockholm. Hållplatsen mellan Skövde och Laxå.
- Törebodafestivalen - Vart tredje år anordnas detta familjespektakel där ortens ynglingar ser sin chans att få den första fyllan, hoppa i hoppborgar och köpa godisremmar. Artisterna är av blandad kvalité. Allt ifrån Mando Diao, The Sounds och The Ark till Lilla Melodifestivalen, EMD och Mora Träsk har eller ska uppträda. Detta är förmodligen ett sätt för kommunen att kompensera sina skattebetalare för den melankoli som de dagligen utsätts för.
- Världens största postlåda - Ett kall efter uppmärksamhet inför en av festivalerna som gått. Ett jippo-försök alltså. Jag vet inte om den finns kvar längre. Den står i.a.f. inte framme året runt.
- Jimmy Bölja - Sist men inte minst denna lokalkändis. Han är en glädjespridare (folk skrattar åt honom, inte med honom), alltid på tapeten i konversationer och han sysslar med så kallad musik, knepig sådan med ännu underligare texter som säkert är skapad i Markoolio e-Jay. Med detta blev han så småningom känd och han fick uppträda på lokala evengemang såsom Viken Runt och nyss nämnda festival. Förstå vilken press det måste innebära att vara kändis i en ort där shopping stavas ICA Supermarket! Trots detta fortskred framgången och förmodligen nådde hans karriär toppen när han fick tv-tid i Filip & Fredriks 100 Höjdare - Sveriges skönaste människor. Men även en uppförsbacke har ett slut och snart mötte även Jimmy det. Nu har Jimmy hittat sponken och börjat röka. Han har flyttat hemifrån och flyttat ihop med ett riktigt whitetrash. Hans karriär är i princip helt avstannad (eller?) och vad som händer med herr Bölja får framtiden utvisa. Idiot eller ett galet geni? Svårt att säga men det lutar åt det förra då han är lite bakom flötet Jimmy. Gungstolen gungar men farmor är död så att säga. Men en sak är säker; det var ett värdigt rockstjärneslut.
Jag vill avsluta med orden som en vän från Göteborg utmynnade när jag nämnde Töreboda:
"Töreboda. Det låter som en riktig jävla bonnhåla!"Ha det!
// Yeahns
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)