På lördagar läser ingen bloggar och korrelationen är i direkt positivt samband med att det också är få som just bloggar. Folk har annat för sig. På lördagar handlar man mat, kläder och hälsar på närmast avlidna föräldrar och på kvällen kollar man på Melodifestivalen eller annan värdelös Svenne Banan-underhållning. Andra spenderar dagen på fotboll och går sedan ut och super skallen av sig. Om man firar eller tröstar sig själv med rusdryck i blodet är det ingen som vet och ingen bryr sig heller, resultatet blir ändå alltid detsamma. Det jag vill komma fram till är den här lördagshetsen som infinner sig hos varje individ. Man måste göra något, vad som helst bara man gör något! Helst ska man också göra något i sällskap med andra, det är närmast tabu att vara ensam en lördag. Varför är det så?
Egentligen råder det inga tvivel om svaret på frågan varför människor drabbas av ett sjukt behov av att umgås med andra på lördagar. Helger är till för att njuta och för att koppla av, något som man inte har möjlighet till under den vardagliga arbetsveckan. Lördag är dagen man njuter av livet (fråga bara valfri CD-människa) och på söndagar vilar man. Det går inte att göra tvärtom och absolut inte samma sak på båda dagarna! Det är helgerån (observera den fenomenala ordvitsen) och man kommer att mötas av konstiga blickar.
Personligen så förstår inte jag människans medfödda behov och förmåga av att kategorisera allting och göra vardagslivet till slentrian, även fast jag i vissa hänseenden är förtjust i just detta. Jag ogillar allt som på ett eller annat sätt styr ens dagliga handlingar. Att göra-listor är ett sätt att stänga igen den mänskliga kreativiteten för att på så sätt skydda oss från missöden. Listor och rutiner används som en fallskärm, ett skyddsnät där vi slipper tänka själva. Det är ju våra impulser som gör livet värt att leva, som utsätter oss för utmaningar. Utmaningar leder till misstag och misstag ger oss lärdom. "Jag står på kanten av ett stup och jag dansar. Jag har noll kontroll men jag brukar ha tur." som Babian uttrycker det i Sjung Ut!
Jag skriver aldrig inköpslistor utan inventerar butikshyllorna och köper det jag är sugen på. Att jag sedan kommer hem med massa extra mjölk gör mig ingenting. Jag har lärt mig att skratta åt mig själv den vägen. Listor ska aldrig få styra mitt liv.
Av ren protest stannar jag därför hemma ikväll. Jag tänker i min ensamhet kämpa mot planeringens förtryck mot spontaniteten, det är något jag tror på. Eller om det bara är för att jag inte har några direkt lockande alternativ men det är ju ingen som läser detta idag ändå så...
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är från ett av John Travoltas lågmärken.
lördag 28 februari 2009
fredag 27 februari 2009
Ett inlägg i fildelningsdebatten
Musik är som ni kanske märkt ett av mina största intressen. Jag är en samlare och mitt livsprojekt är att all musik jag gillar ska finnas i mitt skivsamling. Det är ett omöjligt uppdrag sominte ens Tom Cruise kan lösa men det är i alla fall min dröm. Som prenumerant av nyhetsbrev hos flertalet skivbolag så får jag musiknyheter direkt i min mailbox. Det är ett sätt för mig att hålla mig uppdaterad och få reda på det senaste om skivsläpp, releasefester och dylikt. Dessutom är det så mycket roligare att köpa skivor direkt från dessa skivbolag då man i stort sett alltid får personligt skrivna tack-mail.
Men idag drabbades både min dröm och ett av dessa skivbolag av ett bakslag. Ett sådant jättekliv bakåt att mitt musikälskande hjärta gick i tusen bitar i sann Björn Afzelius-anda. Jag fick nämligen följande information i ett mail:
Kan någon förklara för mig var världen är på väg? Är detta en värld som jag vill leva i? Innebär inte detta en motsatt - d.v.s. en uppmuntrande - effekt i fildelningsdebatten? Jag är inte ekonomiskt kapabel att ge mig in i budgivningar om de skivor jag åtrår. Utesluter inte detta vissa/de flesta konsumenter? Fy fan för en värld där möjligheterna till ägandeskap likställs med storleken på ens bankkonto! Ska musik och kultur endast vara för de välställda?
Dessa argument må vara en aning rödfärgade och jag vill tillägga att jag varken är kommunist, socialist, miljöpartist eller moderat heller för den delen. Jag försöker mest förstå andras tankegångar genom att ifrågasätta och kritisera samtidigt som jag ofta har en bild av vad jag anser vara rätt. Jag är en hycklare och profet på samma gång.
Vad har jag då för alternativ? Jo fildelning eller möjligtvis att köpa skivan digitalt, men så fan heller! Jag kommer aldrig att betala för en digital vara, däremot digitala tjänster men ingen kan övertyga mig om att jag genom att köpa en skiva får en tjänst i utbyte.
Jag är villig att betala för känslan jag får när jag bläddrar i bookleten, för in skivan i stereon och hör hur just skivan jag lagt en del av mitt studiebidrag på spelar ur högtalarna. Jag betalar för att vårda prylar vördnadsfullt med en förhoppning om att de ska bibehålla samma skick som när jag mottog dem. Digitala varor kommer aldrig att bli samma sak. Detta innebär också att jag är emot fildelning även fast det ibland visat sig vara den sista utvägen. Jag fylls av vemod när jag möts av ett "Tyvärr, den är slutsåld" men samtidigt så är det den lidelse jag betalar för, den lidelse jag blir glad av att slippa.
Ovanstående förklarade jag också i två mail exklusive svordomarna som jag skickade till skivbolagets ägare. Hittills har jag fått det svar jag förväntade mig ("varför skulle vi inte ta betalt för vårt arbete? Bara för folk har vant sig vid att stjäla det?") och det svar jag hoppades på:
Det finns ingen bra lösning på fildelningsdilemmat. Mitt förslag gällande musik är att varje skivbolag streamar sin musik gratis - alternativt medlemskap - och tillhandahåller även en e-butik där man kan köpa musiken i både digital och fysisk form. Samtidigt inser jag problematiken i dagens trådlösa samhälle; vad har man för incitament att köpa när allt kan streamas via mobiltelefoner, såvida man inte är samlare? Där fallerar mitt förslag.
Spotify var en bra idé men det tillfredsställer inte en musikconnoisseur som mig då jag sällan hittar min musik där. Än mindre nu när de fått indragna rättigheter.
Hur som helst, ingen vill köpa grisen i säcken och så länge som folk kan titta i säcken gratis så kvarstår trångmålet där artister och skivbolag hamnar i kläm. Förresten så finns det enligt professor Roger Wallis inget negativt samband mellan fildelning och skivkonsumtion - snarare positivt - så fråga inte mig om någon lösning...
Ha det!
// Yeahns
PS. Jag hade egentligen tänkt fortsätta med texter om mina hemtrakter men detta kom emellan. En fortsättning på gårdagens tema kommer senare. DS.
Men idag drabbades både min dröm och ett av dessa skivbolag av ett bakslag. Ett sådant jättekliv bakåt att mitt musikälskande hjärta gick i tusen bitar i sann Björn Afzelius-anda. Jag fick nämligen följande information i ett mail:
Nu är inte jag ett jättefan av The Embassy mer än att jag tycker att It Pays To Belong är bra på riktigt, och tur är väl det för annars hade jag varit helt förkrossad i detta nu. Ni kan ju räkna med en slutsumma som landar på uppemot 300 $ (i skrivande stund är summan på 102,5 $ och det återstår 9 dagar och 19 timmar av auktionen) och detta för enbart en singel. Köparen budar alltså på en skiva som säkert innehåller en låt (för någon information om en eventuell b-sida eller remix finns inte) och vetskapen om att denne är en av tre ägare i hela världen utöver artisterna själva."Ny singel av The Embassy släpps idag:Service påbörjar nu auktionen av "You Tend To Forget" av The Embassy och Carl Hammoud.Upplagan är i tre exemplar och säljs på eBay en i taget från och med nu.
(...)
Total inflation råder inom popmusiken idag, då den mångfaldigas och distribueras obegränsat genom datakopiering. Mot bakgrund av detta faktum släpper Service nu The Embassys nya singel "You Tend To Forget" på 12" vinyl i tre exemplar, med artwork av Carl Hammoud."
Kan någon förklara för mig var världen är på väg? Är detta en värld som jag vill leva i? Innebär inte detta en motsatt - d.v.s. en uppmuntrande - effekt i fildelningsdebatten? Jag är inte ekonomiskt kapabel att ge mig in i budgivningar om de skivor jag åtrår. Utesluter inte detta vissa/de flesta konsumenter? Fy fan för en värld där möjligheterna till ägandeskap likställs med storleken på ens bankkonto! Ska musik och kultur endast vara för de välställda?
Dessa argument må vara en aning rödfärgade och jag vill tillägga att jag varken är kommunist, socialist, miljöpartist eller moderat heller för den delen. Jag försöker mest förstå andras tankegångar genom att ifrågasätta och kritisera samtidigt som jag ofta har en bild av vad jag anser vara rätt. Jag är en hycklare och profet på samma gång.
Vad har jag då för alternativ? Jo fildelning eller möjligtvis att köpa skivan digitalt, men så fan heller! Jag kommer aldrig att betala för en digital vara, däremot digitala tjänster men ingen kan övertyga mig om att jag genom att köpa en skiva får en tjänst i utbyte.
Jag är villig att betala för känslan jag får när jag bläddrar i bookleten, för in skivan i stereon och hör hur just skivan jag lagt en del av mitt studiebidrag på spelar ur högtalarna. Jag betalar för att vårda prylar vördnadsfullt med en förhoppning om att de ska bibehålla samma skick som när jag mottog dem. Digitala varor kommer aldrig att bli samma sak. Detta innebär också att jag är emot fildelning även fast det ibland visat sig vara den sista utvägen. Jag fylls av vemod när jag möts av ett "Tyvärr, den är slutsåld" men samtidigt så är det den lidelse jag betalar för, den lidelse jag blir glad av att slippa.
Ovanstående förklarade jag också i två mail exklusive svordomarna som jag skickade till skivbolagets ägare. Hittills har jag fått det svar jag förväntade mig ("varför skulle vi inte ta betalt för vårt arbete? Bara för folk har vant sig vid att stjäla det?") och det svar jag hoppades på:
Det återstår att se om jag får något mer svar och jag återkommer i så fall men för tillfället är jag nöjd. Tack Ola på S(e)rvice för det!"Tack för din synpunkt. Jag är själv socialist och kritisk till äganderätten som den ser ut över huvud tagetDetta prpjekt är dock konst och inte ekonomi. Ett hyss helt enkelt.En engångsgrej.
(...)
Det är min idé och syftet är att väcka dylika frågor. Diskutera konstens och arbetets pris. Genom att spegelvända förhållandena."
Det finns ingen bra lösning på fildelningsdilemmat. Mitt förslag gällande musik är att varje skivbolag streamar sin musik gratis - alternativt medlemskap - och tillhandahåller även en e-butik där man kan köpa musiken i både digital och fysisk form. Samtidigt inser jag problematiken i dagens trådlösa samhälle; vad har man för incitament att köpa när allt kan streamas via mobiltelefoner, såvida man inte är samlare? Där fallerar mitt förslag.
Spotify var en bra idé men det tillfredsställer inte en musikconnoisseur som mig då jag sällan hittar min musik där. Än mindre nu när de fått indragna rättigheter.
Hur som helst, ingen vill köpa grisen i säcken och så länge som folk kan titta i säcken gratis så kvarstår trångmålet där artister och skivbolag hamnar i kläm. Förresten så finns det enligt professor Roger Wallis inget negativt samband mellan fildelning och skivkonsumtion - snarare positivt - så fråga inte mig om någon lösning...
Ha det!
// Yeahns
PS. Jag hade egentligen tänkt fortsätta med texter om mina hemtrakter men detta kom emellan. En fortsättning på gårdagens tema kommer senare. DS.
torsdag 26 februari 2009
Uppfostrans profiler
Som ni kanske läst och/eller förstått så är inte jag - eller någon av de övriga ITHMG-medlemmarna för den delen - uppväxt i den ort jag nuvarande bor på och därför tänkte jag berätta lite om de samhällen som världen kretsade kring mina 19 första levnadsår. Eftersom jag redan har skrivit några mindre hemtraktsvänliga texter tidigare så väljer jag att redigera dem lite för att sedan publicera dem på nytt. Ungefär som när någon dammade av Morgan Alling och ställde honom framför kameran igen. Om det är bra eller dåligt låter jag er bedöma.
Ni som hängt med sedan min förra blogg kanske känner igen de större delarna och tycker att det är förbannat dåligt av mig att tillämpa copy-paste (när ska vi få ett eget ord för detta fenomen?). Jag skäms lite men jag - liksom ni - får leva med det.
-------------------------------------------
Älgarås - orten som uppfostrade mig. Om du inte känner till samhällets geografiska plats så finns det ingen anledning att skämmas. Det är knappt mer än en avfart på vägen mellan två andra orter som Lantmäteriet nästan missade (Töreboda och Hova). Stadskärnan utgörs av parkeringen till Handlar'n (på min tid var det ICA Nära som gällde) och i ena änden finns det en numera nerlagd klädbutik. En gång fanns även en Uno-x-mack men nu kränger "Arslet" bilar och andra åkdon där istället. Radhusområdet kallar man för "Beverly Hills" men är föga förvånande inte av samma standrad som LA-versionen. Det bor högst 250 människor i Älgarås och jag säger som Plura sjunger i Eldkvarns utomordentliga musikstycke Fulla För Kärlekens Skull; "Guds ära till de som stannar och bär de döda till sin grav". Där har ni bakgrundshistorien och nedan presenteras några av de invånare som kommit, gått och stannat kvar:
Alla samhällen har dem men det är i de mindre orterna som de sticker ut. Det pratas om dem men sällan med dem. De är knepiga personer med ett säreget utseende och med udda vanor, de så kallade originalen. Här är min lista sorterad efter kronologisk ordning som de blivit en del av mitt liv:
5-10 år gammal: Arvid var en snäll man i 30-40-årsåldern som inte gjorde en fluga förnär. Det han istället gjorde var att stå på huvudet utanför ICA. Han hade nämligen en väldigt platt skalle som var exemplarisk för att hålla uppe en hel kroppsvikt emot asfalten. Ibland kunde han stå och balansera i flera minuter.
Grejen med Arvid var att allt inte stod rätt (om man med "rätt" menar att man ska vara som alla andra) till där uppe, eller nere i hans fall. Pantautomaten tog inte emot alla burkar även fast man kanske kan säga att han var pantad.
Jag brukar tänka på Arvid när jag hör någon varna sin unge med meningen "Akta så att du inte står på huvudet och slår dig". För Arvid har det aldrig varit något problem.
6-11 år gammal: Kattmannen var den person som flest rykten florerade omkring. Han var regionsordförande i De Underligas Förening (behöver jag tillägga att föreningen inte finns på riktigt?) i Älgarås. Han bar mörkgröna gummistövlar, en beige rock, en mössa med öronlappar, ett långt skägg och en radio. Ibland fanns även en katt i hans famn. Det ryktades att han hade 15 katter men få visste säkert.
Han var en mystisk man och av barn bemöttes han av fruktan. Då och då kunde man möta honom springandes iförd ovan nämnda "joggingdress". Det här med shorts, t-shirt och löpardojor var inte riktigt hans grej. Vissa sena nätter kunde man se honom dansa till radions östeuropeiska folkmusik utanför den nerstängda banken.
Efter några år flyttade han och lämnade kattskit och ett sunkigt hus efter sig. Lars var hans namn.
16-19 år gammal: På väg till min busshållplats promenerade jag alltid förbi ett radhusområde för seniorer. Vissa tidiga morgnar stod en nyvaken dansk gubbe och spanade ut på mig och världen från sitt sovrumsfönster. Inga fel i det mer än att han sov naken och stod således i bara mässingen när han beaktade dagens vaknande. Lyckligtvis satt fönstret i midjehöjd på honom så jag slapp skymta hårig manskorv. Eller om det var hans välfyllda buk som skymde sikten, jag vet inte. Bilderna är turligt nog vaga. Jag såg dock en jätteröv vandra genom rummet någon enstaka gång.
I vintertid besvarades hans tittande emellanåt av snöbollar. "Blottardansken" kallar jag honom.
C'est tout! Någon annan gång kanske jag berättar om skummgummilandet som Benet Olssons liga brände ner men för idag får det räcka.
Ha det!
// Yeahns
PS. Sedan gårdagens Popcirkus så har jag gått och "kärat ner mig" i Those Dancing Days sångerska. Om det nu var någon som ville veta? DS.
Ni som hängt med sedan min förra blogg kanske känner igen de större delarna och tycker att det är förbannat dåligt av mig att tillämpa copy-paste (när ska vi få ett eget ord för detta fenomen?). Jag skäms lite men jag - liksom ni - får leva med det.
-------------------------------------------
Älgarås - orten som uppfostrade mig. Om du inte känner till samhällets geografiska plats så finns det ingen anledning att skämmas. Det är knappt mer än en avfart på vägen mellan två andra orter som Lantmäteriet nästan missade (Töreboda och Hova). Stadskärnan utgörs av parkeringen till Handlar'n (på min tid var det ICA Nära som gällde) och i ena änden finns det en numera nerlagd klädbutik. En gång fanns även en Uno-x-mack men nu kränger "Arslet" bilar och andra åkdon där istället. Radhusområdet kallar man för "Beverly Hills" men är föga förvånande inte av samma standrad som LA-versionen. Det bor högst 250 människor i Älgarås och jag säger som Plura sjunger i Eldkvarns utomordentliga musikstycke Fulla För Kärlekens Skull; "Guds ära till de som stannar och bär de döda till sin grav". Där har ni bakgrundshistorien och nedan presenteras några av de invånare som kommit, gått och stannat kvar:
Alla samhällen har dem men det är i de mindre orterna som de sticker ut. Det pratas om dem men sällan med dem. De är knepiga personer med ett säreget utseende och med udda vanor, de så kallade originalen. Här är min lista sorterad efter kronologisk ordning som de blivit en del av mitt liv:
5-10 år gammal: Arvid var en snäll man i 30-40-årsåldern som inte gjorde en fluga förnär. Det han istället gjorde var att stå på huvudet utanför ICA. Han hade nämligen en väldigt platt skalle som var exemplarisk för att hålla uppe en hel kroppsvikt emot asfalten. Ibland kunde han stå och balansera i flera minuter.
Grejen med Arvid var att allt inte stod rätt (om man med "rätt" menar att man ska vara som alla andra) till där uppe, eller nere i hans fall. Pantautomaten tog inte emot alla burkar även fast man kanske kan säga att han var pantad.
Jag brukar tänka på Arvid när jag hör någon varna sin unge med meningen "Akta så att du inte står på huvudet och slår dig". För Arvid har det aldrig varit något problem.
6-11 år gammal: Kattmannen var den person som flest rykten florerade omkring. Han var regionsordförande i De Underligas Förening (behöver jag tillägga att föreningen inte finns på riktigt?) i Älgarås. Han bar mörkgröna gummistövlar, en beige rock, en mössa med öronlappar, ett långt skägg och en radio. Ibland fanns även en katt i hans famn. Det ryktades att han hade 15 katter men få visste säkert.
Han var en mystisk man och av barn bemöttes han av fruktan. Då och då kunde man möta honom springandes iförd ovan nämnda "joggingdress". Det här med shorts, t-shirt och löpardojor var inte riktigt hans grej. Vissa sena nätter kunde man se honom dansa till radions östeuropeiska folkmusik utanför den nerstängda banken.
Efter några år flyttade han och lämnade kattskit och ett sunkigt hus efter sig. Lars var hans namn.
16-19 år gammal: På väg till min busshållplats promenerade jag alltid förbi ett radhusområde för seniorer. Vissa tidiga morgnar stod en nyvaken dansk gubbe och spanade ut på mig och världen från sitt sovrumsfönster. Inga fel i det mer än att han sov naken och stod således i bara mässingen när han beaktade dagens vaknande. Lyckligtvis satt fönstret i midjehöjd på honom så jag slapp skymta hårig manskorv. Eller om det var hans välfyllda buk som skymde sikten, jag vet inte. Bilderna är turligt nog vaga. Jag såg dock en jätteröv vandra genom rummet någon enstaka gång.
I vintertid besvarades hans tittande emellanåt av snöbollar. "Blottardansken" kallar jag honom.
C'est tout! Någon annan gång kanske jag berättar om skummgummilandet som Benet Olssons liga brände ner men för idag får det räcka.
Ha det!
// Yeahns
PS. Sedan gårdagens Popcirkus så har jag gått och "kärat ner mig" i Those Dancing Days sångerska. Om det nu var någon som ville veta? DS.
onsdag 25 februari 2009
All work and no play makes Jack a dull boy
Det här med att söka jobb är rent ut sagt ett helvete och det av flera anledningar. För det första så har Finanskrisen fuckat upp - för att låna min namnes uttryck - marknaden rejält och som hyfsat insatt i det hela så vet jag att det dröjer ett tag innan det löser sig på riktigt. Mitt sommarjobbssökande går som bäst dåligt och den här bloggen kan inte finansiera en stekarsommar, tyvärr. Trots att jag berättar hur jävla trevlig och flitig jag är så bjuds det inte på några intervjuer. I värsta fall får man väl plugga över sommaren eller agera labbråtta på AstraZeneca. Det känns sådär...
För det andra så är alla jobbannonser likadana. Alla söker liksom trevliga och noggranna personer med erfarenheter inom området och där uppstår ytterligare ett problem; bemanningsföretagen får ibland inte berätta vilket företag som anlitat dem förrän vid intervjutillfället så man vet inte riktigt vad de kräver av en. Har man verkligen erfarenheten de söker? Vet jag hur man flyttar en låda till en annan plats och har jag referenser till det? Det känns som att Gud sitter och snurrar en jobb-tombola och som ateist så har jag inte fått särskilt många nummer på min bingobricka. Samtidigt låter Gud oss kämpa med Kung Bore flåsandes i nacken, sådär snällt. Den där Gud är en riktig jävel.
Summa sumarum så kan man i princip åka på vad som helst när man svarar på jobbannonser. Alla formulerar sig på samma sätt och man tvingas att ta det man får, om man ens får något. Tänk er till exempel följande annons:
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är från en av Stanley Kubricks filmklassiker The Shining.
För det andra så är alla jobbannonser likadana. Alla söker liksom trevliga och noggranna personer med erfarenheter inom området och där uppstår ytterligare ett problem; bemanningsföretagen får ibland inte berätta vilket företag som anlitat dem förrän vid intervjutillfället så man vet inte riktigt vad de kräver av en. Har man verkligen erfarenheten de söker? Vet jag hur man flyttar en låda till en annan plats och har jag referenser till det? Det känns som att Gud sitter och snurrar en jobb-tombola och som ateist så har jag inte fått särskilt många nummer på min bingobricka. Samtidigt låter Gud oss kämpa med Kung Bore flåsandes i nacken, sådär snällt. Den där Gud är en riktig jävel.
Summa sumarum så kan man i princip åka på vad som helst när man svarar på jobbannonser. Alla formulerar sig på samma sätt och man tvingas att ta det man får, om man ens får något. Tänk er till exempel följande annons:
Omväxlande butiksarbeteVad säger ni? "Ett hål är alltid ett hål" som en vän en gång myntade, fast då mer dialektalt uttryckt (säg "höl" istället). Ni kan antagligen gissa vad det handlar om.
Vi söker dig som är pålitlig och noggrann för ett arbete med många utmaningar där endast din egen kreativitet sätter gränserna. Arbetsuppgifterna är av varierande slag, ibland lite större och ibland lite mindre men det är viktigt att du oavsett storlek gör ditt bästa! Du är serviceminded och tycker om att arbeta med människor. Du gillar även att arbeta med händerna och är inte rädd för att greppa tag när det behövs. Språkkunskaper är inget krav men ett plus då det är viktigt att kunna arbeta efter kundens önskemål.
Är du den vi söker? Skicka in din CV till Glory Holes AB snarast så hoppas vi på en fortsatt framtid tillsammans!
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är från en av Stanley Kubricks filmklassiker The Shining.
tisdag 24 februari 2009
Fetisdagens ocensurerade potpurri
Idag har jag införskaffat två semlor. En till mig själv och ytterligare en till mig själv. Två stora kaloribomber som jag skrivit mitt namn på och hör ni inte av mig på ett så har jag antagligen drabbats av en blodpropp. Men var inte oroliga. Undertecknad har varken diabetes, övervikt och röker inte mer än när jag är i Amsterdam. Lägg därtill en megagrym ämnesomsättning och inte ens mamma behöver oroas å min hälsas vägnar. Men det är inte det jag ska skriva om.
Det är nämligen fetisdagen. Somliga kallar den (skämtsamt?) för fittisdagen. Om det är positivt menat så har de helt andra förutsättningar än mig för att åstadkomma något relaterat till dagens smeknamn, och om det är negativt menat så förstår jag dem inte. "Fitta" har ingen negativ laddning hos mig, snarare tvärtom. Trots detta så ligger det på tungan (euhm..?) och det slinker ur i situationer då jag inte syftar till ordets bästa. Jag skäms lite varje gång. Jag gillar inte att använda burdusa uttryck då det känns obildat men det är inte det jag ska skriva om.
Detta är alltså dagen då det ska frossas i godsaker utan några som helst hämningar och eftersom tekniken inte har kommit så långt (dock har/ska man bygga ett mobilnät på månen så att rymdnissarna kan säga "Fina fisken" och ringa sina familjer eftersom de "tvingats" upp i luften. Att fixa nätet utmed tågrälsen har man dock inte tänkt på) att det går att skicka semlor via Internet så får jag bjuda på annat. Därför har jag ställt ett antal frågor till mig själv men lämnar en hel del i övrigt att önska:
Har du någonsin velat vara svart?
- Once you go black you'll nev.... Utan att vidare diskutera storleken på min penis (tänk Eiffeltornet goes synål) så kan jag säga att det är klart att man har tänkt tanken. Men inte p.g.a. tillkortakommanden i de nedre regionerna utan av anledningen att mörkhyade passar bättre i guldkedjor och även för att det är mer legitimt för dem att bära hip-hopkläder. Jag hade en period i sjunde klass där jag gled omkring i fubutröjor stora som mindre utedass och trodde att jag var allmänt ball. Jag var givetvis inte det utan bara en vilsen kille i för stora kläder.
Vilken är den konstigaste komplimangen du har fått?
- En föredetta flickvän fällde en gång kommentaren om att jag "har perfekt hår i armhålan". Det är väl kanske inte det mest smickrande med jag kan inte annat än instämma. Det är inte för långt, inte för kort och p.g.a. av min blonda kalufs så syns det knappt. Det bara är, precis som allt ska vara när det lever i harmoni.
Föredrar du makaroner eller spaghetti?
- Spaghetti lätt! Det är svårt att uppnå perfekt al dente med annat än spaghetti. Dock känns det konstigt att föredra långa smala saker framför grejer med hål i så det är möjligt att jag ändrar mig i efterhand. Jag får tänka på't.
Om du vore homosexuell, vilken man skulle du vilja äkta?
- Hmm, knivigt men det skulle definitivt vara någon från Aftonbladet. Antingen han Helle Klein eller Erik Niva. Det får bli den sistnämnda. Tänk att få höra godnattsagor om den armenska fotbollens framväxt och hur Nordirlands tredjedivision påverkas av den ekumeniska "diskursen" (där du Killamangiro!). Jag vet dock inte - och vill inte veta - vilken av oss som skulle köra trucken, men antagligen blir det ungefär 50/50. Någon som vet om båda deltagarna har erektion vid nyss nämnda akt? Niva är förresten min drömpartner i På Spåret om det var någon som undrade (eller inte, vilket man vill)?
Om jag tvunget måste välja en man som är trumpetgnidare (återigen så har det inget med yrkesutövning att göra) såväl innerst inne som ytterst ute så skulle jag utan tvekan välja Christer Björkman. Inte för att han är särskilt snygg eller för att jag tror att vi skulle "connecta" utan för möjligheterna det ger mig. Om man skulle slå upp ordet "Straffknull" i en ordbok så skulle det vara en bild på en framåtböjd Christer. Jag skulle naturligtvis inte medverka på bilden. Istället skulle en 2-liters Coca-Colaflaska få min plats. Det kan han gott ha när han så obarmhärtigt torterar Sveriges musikälskande del av befolkningen.
Ha det!
// Yeahns
PS. Jag ogillar att skriva inlägg utan någon som helst röd tråd men ovanstående var något som jag var tvungen att "få ur systemet" så att säga. Nu kan jag gå vidare med mitt liv. DS.
Det är nämligen fetisdagen. Somliga kallar den (skämtsamt?) för fittisdagen. Om det är positivt menat så har de helt andra förutsättningar än mig för att åstadkomma något relaterat till dagens smeknamn, och om det är negativt menat så förstår jag dem inte. "Fitta" har ingen negativ laddning hos mig, snarare tvärtom. Trots detta så ligger det på tungan (euhm..?) och det slinker ur i situationer då jag inte syftar till ordets bästa. Jag skäms lite varje gång. Jag gillar inte att använda burdusa uttryck då det känns obildat men det är inte det jag ska skriva om.
Detta är alltså dagen då det ska frossas i godsaker utan några som helst hämningar och eftersom tekniken inte har kommit så långt (dock har/ska man bygga ett mobilnät på månen så att rymdnissarna kan säga "Fina fisken" och ringa sina familjer eftersom de "tvingats" upp i luften. Att fixa nätet utmed tågrälsen har man dock inte tänkt på) att det går att skicka semlor via Internet så får jag bjuda på annat. Därför har jag ställt ett antal frågor till mig själv men lämnar en hel del i övrigt att önska:
Har du någonsin velat vara svart?
- Once you go black you'll nev.... Utan att vidare diskutera storleken på min penis (tänk Eiffeltornet goes synål) så kan jag säga att det är klart att man har tänkt tanken. Men inte p.g.a. tillkortakommanden i de nedre regionerna utan av anledningen att mörkhyade passar bättre i guldkedjor och även för att det är mer legitimt för dem att bära hip-hopkläder. Jag hade en period i sjunde klass där jag gled omkring i fubutröjor stora som mindre utedass och trodde att jag var allmänt ball. Jag var givetvis inte det utan bara en vilsen kille i för stora kläder.
Vilken är den konstigaste komplimangen du har fått?
- En föredetta flickvän fällde en gång kommentaren om att jag "har perfekt hår i armhålan". Det är väl kanske inte det mest smickrande med jag kan inte annat än instämma. Det är inte för långt, inte för kort och p.g.a. av min blonda kalufs så syns det knappt. Det bara är, precis som allt ska vara när det lever i harmoni.
Föredrar du makaroner eller spaghetti?
- Spaghetti lätt! Det är svårt att uppnå perfekt al dente med annat än spaghetti. Dock känns det konstigt att föredra långa smala saker framför grejer med hål i så det är möjligt att jag ändrar mig i efterhand. Jag får tänka på't.
Om du vore homosexuell, vilken man skulle du vilja äkta?
- Hmm, knivigt men det skulle definitivt vara någon från Aftonbladet. Antingen han Helle Klein eller Erik Niva. Det får bli den sistnämnda. Tänk att få höra godnattsagor om den armenska fotbollens framväxt och hur Nordirlands tredjedivision påverkas av den ekumeniska "diskursen" (där du Killamangiro!). Jag vet dock inte - och vill inte veta - vilken av oss som skulle köra trucken, men antagligen blir det ungefär 50/50. Någon som vet om båda deltagarna har erektion vid nyss nämnda akt? Niva är förresten min drömpartner i På Spåret om det var någon som undrade (eller inte, vilket man vill)?
Om jag tvunget måste välja en man som är trumpetgnidare (återigen så har det inget med yrkesutövning att göra) såväl innerst inne som ytterst ute så skulle jag utan tvekan välja Christer Björkman. Inte för att han är särskilt snygg eller för att jag tror att vi skulle "connecta" utan för möjligheterna det ger mig. Om man skulle slå upp ordet "Straffknull" i en ordbok så skulle det vara en bild på en framåtböjd Christer. Jag skulle naturligtvis inte medverka på bilden. Istället skulle en 2-liters Coca-Colaflaska få min plats. Det kan han gott ha när han så obarmhärtigt torterar Sveriges musikälskande del av befolkningen.
Ha det!
// Yeahns
PS. Jag ogillar att skriva inlägg utan någon som helst röd tråd men ovanstående var något som jag var tvungen att "få ur systemet" så att säga. Nu kan jag gå vidare med mitt liv. DS.
måndag 23 februari 2009
Granen är alltid grönare på andra sidan sätet
The Shins fantastiska låt New Slang förgyller min bussfärd (jag har fastnat i amerikansk indierock, ett hål jag tidigare varit nere och trampat i men inte som nu) samtidigt som jag tomt stirrar ut genom rutan. Hade det inte varit för morgonkaffet så hade jag inte varit vaken. Efter två hållplatser gav sig en jämnårig kille på att utöka min redan guldkantade morgon och slog sin ovanligt cirkulära bakdel på platsen bredvid mig. Det var inte så att han pratade med mig, smekte mig eller bjöd mig på öl för att försköna min morgon utan det var bara det att han luktade. Jag sniffade så mycket som evolutionen och vintervåren mig tillät för att kunna utröna vad det var för doft. Till slut vaknade min hjärna och letade i det djupa arkivet där jag gömt undan gamla minnen såsom Hjalle & Heavy, första åsynen av ett par bröst och landskapsblommor. Frontalloben slängde upp diabilder på bilar och jeansvästar med avklippta armar till tonerna av mitt gamla Ronny & Ragge-kassettband. Nu var allting självklart. Killen bredvid mig luktade Wunder-baum!
Det var knappt att jag trodde att det var sant men när jag googlade Wunder-baum så hittade jag en sida där allt möjligt gick att köpa (en nästan lika genialkomisk sida som Camel Toe Cup-sidan, tipstack till Mikebike!). Plötsligt kändes Ronny & Ragge-knepet med doftgranar fastbundna i armhålan förlegat och omodernt. Det är liksom inte bara Bob Dylan som vet att tiderna förändras och marknaden därefter.
Ha det!
// Yeahns
PS. Ett litet kortare inlägg idag. Det finns text i massor nedan, håll till godo! DS.
Det var knappt att jag trodde att det var sant men när jag googlade Wunder-baum så hittade jag en sida där allt möjligt gick att köpa (en nästan lika genialkomisk sida som Camel Toe Cup-sidan, tipstack till Mikebike!). Plötsligt kändes Ronny & Ragge-knepet med doftgranar fastbundna i armhålan förlegat och omodernt. Det är liksom inte bara Bob Dylan som vet att tiderna förändras och marknaden därefter.
Ha det!
// Yeahns
PS. Ett litet kortare inlägg idag. Det finns text i massor nedan, håll till godo! DS.
Knocked up
Först vill jag bocka och buga för Yeahns,
vilken kombinerar karakteristika från Danielle Steels författande med Roy Anderssons filmskapande där den ena parametern är kvalitet och den andra är kvantitet. Om det är en Steelsk kvalitet vilken befruktat en Anderssonsk kvantitet eller vice versa lämnar jag osagt, men jag antar att bockandet och bugandet säger det mesta…
Sedan vill jag slå in en öppen dörr,
och ifrågasätta varför Linda Rosing i torsdags prydde såväl fronten på min Stockholm City som Aftonblajet och Expressens bilagors respektive framsidor. Det vore lika enkelt att raljera över Rosing, hennes (bristande) intelligens osv. som att spy galla över att en högst medelmåttig fotbollsspelare som Niclas Alexandersson lyckats knåpa ihop 109 landskamper. Jag tänker dock inte gå i den fällan. Lika lite som det är Niclas (med ett läspande, eller i alla fall högst tveksamt, Ssssss) fel att han befann sig på planen i den blågula dräkten, är det fröken Rosings fel att var jag än vänder mitt skäggstubbiga ansikte tvingas se Rosings plastiga nuna i anslutning till ett korkat citat. Nä, det gäller att hitta roten till det onda. I Niclas’ fall (sedan ska jag släppa den liknelsen, jag vet att det svider i hjärtat på somliga bloggpartners (vi kallas så nuförtiden, med moderna, tidsenliga termer – tills vi blir accepterade av svenska kyrkan)) handlar det om fega förbundskaptener. I Rosings fall är det alla jävla idioter i vårt samhälle. Liksom Yeahns har påvisat tidigare finns det mycken begåvningsreserv i svensk media och då talar jag inte enbart om medias grovjobbare, medias män och kvinnor på golvet, utan i stor utsträckning de chefer i alla led och på alla plan som tvingar fram dessa artiklar.
Men, och detta är ett stort men (jag har för övrigt en gång i tiden lärt mig att aldrig inleda en mening med ’men’, men dekadent som jag är, så att säga, pissar jag på grammatiska regler),
det är inte heller media (och då främst kvälls-) vi ska skälla på. De är en del av ett marknadsekonomiskt samhälle (en (blind-för-humor-)tarm i mig vill alltid vara putslustig och byta ut ordet ’ekonomisk’ mot ’ekumenisk’ (någon gång, då jävlar, ska jag riva ned applåder med den fruktansvärt ”roliga” ordvitsen) och vill sålunda endast tjäna pengar för att kunna ställa mat på bordet at the end of the day till sina halvt om halvt svältande (Bonnier-)barn. Nä, de vi ska skälla på är den där killen på tunnelbanan som lyssnar så jävla högt på sin mp3 att alla runtomkring får ta del av hans imbecilla Basshunter-liknande musik, grannen som röstar på SD, den där snubben i din klass som köper och runkar till Slitz innan han åker ett varv runt torget med sin Epa-traktor och alla andra jävla idioter som röstade fram Linda Rosing till den svenska kvinna som flest män ville ha ett förhållande med. Tro fan att blaskorna sedan låter pryda sina omslag med denna, uppenbarligen fantastiska, donna…
I detta virrvarr,
föder sedan blaskorna ytterligare intresse för kvinnor och män som Linda Rosing. Allt i en ond, ond, ond spiral och i bakgrunden huserar intressanta, eftertänksamma, fantastiska människor som Annika Norlin. Jag vill, min måhända aggressiva ton till trots, dock poängtera att jag inte hyser något speciellt agg mot just Linda Rosing – hon har säkerligen positiva sidor (tågen sägs ju ha gått i tid i Mussolinis Italien etc.) – utan det är fenomenet ”Linda Rosing” som gör mig frustrerad, konfunderad, äcklad. Var är vårt samhälle på väg när människor utan tanke, med ett kallhamrat fokus på att bli känd (oavsett för vad och på vilket sätt) pryder våra mest lästa tidningars framsidor? Var är vårt samhälle på väg när vi män föredrar plastiga, stora tuttar framför intelligens och värme i enkäter där jag utgår från att lejonparten av deltagarna var nyktra? Klimat-, alien-, kärnvapenhoten etc. är inte världssamhälles största fara – det är den västerländska fördumningen och snart annekterar denna inställning hela världen.
// Killamangiro
P.S. Tack till dig som lyckades ta dig igenom en text som lyckades med konststycket att kombinera såväl att slå in öppna dörrar och att skjuta bredvid målet som att utverka ordkombinationer av Steelsk kvalitet.
Kan även tillägga att rubriken är hämtad från en låttitel, i enlighet med en läsares önskemål. Denna gång från Kings of Leon, vilka, innan de började musikprostituera sig, kallades ”Southern Strokes”. Klicka på rubriken och låt dina sinnen reinkarneras. D.S.
vilken kombinerar karakteristika från Danielle Steels författande med Roy Anderssons filmskapande där den ena parametern är kvalitet och den andra är kvantitet. Om det är en Steelsk kvalitet vilken befruktat en Anderssonsk kvantitet eller vice versa lämnar jag osagt, men jag antar att bockandet och bugandet säger det mesta…
Sedan vill jag slå in en öppen dörr,
och ifrågasätta varför Linda Rosing i torsdags prydde såväl fronten på min Stockholm City som Aftonblajet och Expressens bilagors respektive framsidor. Det vore lika enkelt att raljera över Rosing, hennes (bristande) intelligens osv. som att spy galla över att en högst medelmåttig fotbollsspelare som Niclas Alexandersson lyckats knåpa ihop 109 landskamper. Jag tänker dock inte gå i den fällan. Lika lite som det är Niclas (med ett läspande, eller i alla fall högst tveksamt, Ssssss) fel att han befann sig på planen i den blågula dräkten, är det fröken Rosings fel att var jag än vänder mitt skäggstubbiga ansikte tvingas se Rosings plastiga nuna i anslutning till ett korkat citat. Nä, det gäller att hitta roten till det onda. I Niclas’ fall (sedan ska jag släppa den liknelsen, jag vet att det svider i hjärtat på somliga bloggpartners (vi kallas så nuförtiden, med moderna, tidsenliga termer – tills vi blir accepterade av svenska kyrkan)) handlar det om fega förbundskaptener. I Rosings fall är det alla jävla idioter i vårt samhälle. Liksom Yeahns har påvisat tidigare finns det mycken begåvningsreserv i svensk media och då talar jag inte enbart om medias grovjobbare, medias män och kvinnor på golvet, utan i stor utsträckning de chefer i alla led och på alla plan som tvingar fram dessa artiklar.
Men, och detta är ett stort men (jag har för övrigt en gång i tiden lärt mig att aldrig inleda en mening med ’men’, men dekadent som jag är, så att säga, pissar jag på grammatiska regler),
det är inte heller media (och då främst kvälls-) vi ska skälla på. De är en del av ett marknadsekonomiskt samhälle (en (blind-för-humor-)tarm i mig vill alltid vara putslustig och byta ut ordet ’ekonomisk’ mot ’ekumenisk’ (någon gång, då jävlar, ska jag riva ned applåder med den fruktansvärt ”roliga” ordvitsen) och vill sålunda endast tjäna pengar för att kunna ställa mat på bordet at the end of the day till sina halvt om halvt svältande (Bonnier-)barn. Nä, de vi ska skälla på är den där killen på tunnelbanan som lyssnar så jävla högt på sin mp3 att alla runtomkring får ta del av hans imbecilla Basshunter-liknande musik, grannen som röstar på SD, den där snubben i din klass som köper och runkar till Slitz innan han åker ett varv runt torget med sin Epa-traktor och alla andra jävla idioter som röstade fram Linda Rosing till den svenska kvinna som flest män ville ha ett förhållande med. Tro fan att blaskorna sedan låter pryda sina omslag med denna, uppenbarligen fantastiska, donna…
I detta virrvarr,
föder sedan blaskorna ytterligare intresse för kvinnor och män som Linda Rosing. Allt i en ond, ond, ond spiral och i bakgrunden huserar intressanta, eftertänksamma, fantastiska människor som Annika Norlin. Jag vill, min måhända aggressiva ton till trots, dock poängtera att jag inte hyser något speciellt agg mot just Linda Rosing – hon har säkerligen positiva sidor (tågen sägs ju ha gått i tid i Mussolinis Italien etc.) – utan det är fenomenet ”Linda Rosing” som gör mig frustrerad, konfunderad, äcklad. Var är vårt samhälle på väg när människor utan tanke, med ett kallhamrat fokus på att bli känd (oavsett för vad och på vilket sätt) pryder våra mest lästa tidningars framsidor? Var är vårt samhälle på väg när vi män föredrar plastiga, stora tuttar framför intelligens och värme i enkäter där jag utgår från att lejonparten av deltagarna var nyktra? Klimat-, alien-, kärnvapenhoten etc. är inte världssamhälles största fara – det är den västerländska fördumningen och snart annekterar denna inställning hela världen.
// Killamangiro
P.S. Tack till dig som lyckades ta dig igenom en text som lyckades med konststycket att kombinera såväl att slå in öppna dörrar och att skjuta bredvid målet som att utverka ordkombinationer av Steelsk kvalitet.
Kan även tillägga att rubriken är hämtad från en låttitel, i enlighet med en läsares önskemål. Denna gång från Kings of Leon, vilka, innan de började musikprostituera sig, kallades ”Southern Strokes”. Klicka på rubriken och låt dina sinnen reinkarneras. D.S.
söndag 22 februari 2009
Nattklubb vs Parmiddag?
facebook är ju populärt i dessa tider då finanskrisen skapar fritid och vädret gör inomhusaktiviteter legitima. Jag noterade att pappas sambo med sina nyss fyllda 50 såg till att även hon hade en egen sida att greja med. Varför undrar man men antagligen är det för att utan facebook existerar man ju inte, eller hur? Men det är inte den rådande facebook-hysterin (som visserligen var ännu värre förra året) jag ska skriva om. Det är tvåsamhet som är ämnet för dagen.
Jag lade nämligen märke till att det går att "ge tummen upp" när ett par gör sin relation officiell på facebook, men inte när en vän brutit upp med sin partner. Varför inte? Varför uppmuntrar facebook tvåsamhet men inte ensamhet? Det är ju just singelskapet som jag kan tänka mig att uppmuntra. Visst, självklart är det trevligt att min polare hittat en flicka som han trivs med - så känslokall är jag inte - men blir det roligare för mig? Är det något jag vill ge tummen upp?
Av två anledningar skulle jag vilja höja min tumme för vännens singelinträde. För det första så är singlar så mycket roligare - och mer lättillgängliga - att umgås med. Det är liv, fart, förväntningar och alkohol i mängder för i min ålder går det inte att roa sig utan alkohol, eller hur? Det existerar en "Kör bara"-mentalitet där man har mer att vinna än att förlora och man spelar efter oddsen som ges.
För det andra - och främsta - så tror inte jag på ungdomskärlek och med det menar jag kärlek innan båda parterna fyllt 25 år. Det är först då som man är hyfsat på det klara med vad man vill syssla med i resten av sitt liv och karriärsbanan är vald. Om man är "fast" i ett förhållande så finns det en risk att man inte kan utvecklas som individ utan endast som ett par. Det kan väl vara trevligt det med men är det livsförverkligande? Om en vill plugga i Umeå medan en annan vill testa livet i Frankrike vad händer då? Ska man göra slut? Distansförhållvetet (Göteborg, klappa händerna!)? Ska en ge upp sin dröm eller kanske båda i och med en kompromiss som ingen är nöjd med men man bor åtminstone ihop? Ett år senare har man gjort slut och båda ångrar sig bittert, eventuellt. Att bli begränsad i partnerskap är något jag räds, särskilt under tiden som jag försöker "hitta mig själv". Som Babian så genialt sjunger: "Nu är jag lika nollställd som en bäddad säng. Hundra år av tvåsamhet har gjort mig bäng".
Det är mycket möjligt att det här är en efterhandskonstruktion i ett försök att övertala mig själv att jag valt rätt bana. Det är först nu på senare år som jag intresserat mig för kvinnan. På den tiden som tjejerna i klassen fyllde sina BH's med bomull fanns det intressantare saker som fotboll och innebandy. Detta innebar att jag trots min hyfsade klubblojalitet misstänktes spela för det andra laget av somliga släktingar. Det tar jag dock som en komplimang då fördomen om att endast homosexuella bryr sig om sina utseenden är relativt utbredd i mina hemtrakter.
Trots detta står jag nog fast vid min åsikt och Albertazzi, Killamangiro eller någon annan får gärna rätta mig om jag har fel men det känns som att ungdomskärlek bara är till för att öva på sina känslor och kroppar, ge dem en första rond. Sedan kan man klamra sig fast vid sin livskamrat på en lite stabilare grund.
Medan jag håller på och cementerar fast ett liv som singel de närmsta åren så kan jag lika gärna berätta att jag inte gillar barn. Jag är lagom glad just nu när grävmaskinen bygger ut lekplatsen utanför mitt fönster klockan åtta varje vardag. I ungefär tre sekunder hoppades jag att de fixade en beachvolleyplan men sen stod det klart för mig; självklart ska ungarna ha en större lekplats även fast de har lika roligt - om inte roligare - med en pinne i skogen. Bikiniligan vs Barnvagnsmaffian 0-1.
Det är mycket möjligt att jag ändrar mig med tiden och givetvis är jag öppen för den rätta i detta nu. För att slutligen visa att jag har någon röd färg i hjärtat överhuvudtaget så bjuder jag på världens just nu vackraste låt, såväl musikaliskt som textuellt:
Band Of Horses - No One's Gonna Love You
Ha det!
// Yeahns
Jag lade nämligen märke till att det går att "ge tummen upp" när ett par gör sin relation officiell på facebook, men inte när en vän brutit upp med sin partner. Varför inte? Varför uppmuntrar facebook tvåsamhet men inte ensamhet? Det är ju just singelskapet som jag kan tänka mig att uppmuntra. Visst, självklart är det trevligt att min polare hittat en flicka som han trivs med - så känslokall är jag inte - men blir det roligare för mig? Är det något jag vill ge tummen upp?
Av två anledningar skulle jag vilja höja min tumme för vännens singelinträde. För det första så är singlar så mycket roligare - och mer lättillgängliga - att umgås med. Det är liv, fart, förväntningar och alkohol i mängder för i min ålder går det inte att roa sig utan alkohol, eller hur? Det existerar en "Kör bara"-mentalitet där man har mer att vinna än att förlora och man spelar efter oddsen som ges.
För det andra - och främsta - så tror inte jag på ungdomskärlek och med det menar jag kärlek innan båda parterna fyllt 25 år. Det är först då som man är hyfsat på det klara med vad man vill syssla med i resten av sitt liv och karriärsbanan är vald. Om man är "fast" i ett förhållande så finns det en risk att man inte kan utvecklas som individ utan endast som ett par. Det kan väl vara trevligt det med men är det livsförverkligande? Om en vill plugga i Umeå medan en annan vill testa livet i Frankrike vad händer då? Ska man göra slut? Distansförhållvetet (Göteborg, klappa händerna!)? Ska en ge upp sin dröm eller kanske båda i och med en kompromiss som ingen är nöjd med men man bor åtminstone ihop? Ett år senare har man gjort slut och båda ångrar sig bittert, eventuellt. Att bli begränsad i partnerskap är något jag räds, särskilt under tiden som jag försöker "hitta mig själv". Som Babian så genialt sjunger: "Nu är jag lika nollställd som en bäddad säng. Hundra år av tvåsamhet har gjort mig bäng".
Det är mycket möjligt att det här är en efterhandskonstruktion i ett försök att övertala mig själv att jag valt rätt bana. Det är först nu på senare år som jag intresserat mig för kvinnan. På den tiden som tjejerna i klassen fyllde sina BH's med bomull fanns det intressantare saker som fotboll och innebandy. Detta innebar att jag trots min hyfsade klubblojalitet misstänktes spela för det andra laget av somliga släktingar. Det tar jag dock som en komplimang då fördomen om att endast homosexuella bryr sig om sina utseenden är relativt utbredd i mina hemtrakter.
Trots detta står jag nog fast vid min åsikt och Albertazzi, Killamangiro eller någon annan får gärna rätta mig om jag har fel men det känns som att ungdomskärlek bara är till för att öva på sina känslor och kroppar, ge dem en första rond. Sedan kan man klamra sig fast vid sin livskamrat på en lite stabilare grund.
Medan jag håller på och cementerar fast ett liv som singel de närmsta åren så kan jag lika gärna berätta att jag inte gillar barn. Jag är lagom glad just nu när grävmaskinen bygger ut lekplatsen utanför mitt fönster klockan åtta varje vardag. I ungefär tre sekunder hoppades jag att de fixade en beachvolleyplan men sen stod det klart för mig; självklart ska ungarna ha en större lekplats även fast de har lika roligt - om inte roligare - med en pinne i skogen. Bikiniligan vs Barnvagnsmaffian 0-1.
Det är mycket möjligt att jag ändrar mig med tiden och givetvis är jag öppen för den rätta i detta nu. För att slutligen visa att jag har någon röd färg i hjärtat överhuvudtaget så bjuder jag på världens just nu vackraste låt, såväl musikaliskt som textuellt:
Band Of Horses - No One's Gonna Love You
Ha det!
// Yeahns
fredag 20 februari 2009
Ode till favoriter
Ooh du blåvita färger som trots ylande snö och vinande vind värmer min kropp på ett Valhalla IP med minusgrader som publik. Aldrig har havet varit så genuint blått och emoungen så renande vit som när de beskådas hos dig. Med alternativen vemod och lycka så lämnar du likgiltigheten oberörd. Men IFK Göteborg, du ska veta att jag trots världens vackraste färger alltid längtar efter guld.
Ooh du överjästa bärnstensdryck som kalasar i min mun och duperar min kropp. Lagrad på ekfat i 77 dygn så får du en rutin så sagolik att Nils-Petter Sundgren nyper sig i armen. Med en honungsötma som din vattnas det i munnen vid blotta åsynen av dina fantastiska former. Innis & Gunn, med dig kan ingen vara ensam.
Ooh du favoritkalsonger som skakat loss på stadens alla fester och vandrat på alla gator. Trots att du tvingats uthärda kroppsliga odörer och otillräckliga skakningar så har du med bomullslent tyg vaggat min hjälte till sömns och skyddat honom från ovälkommet intrång. Men nu ett i hål i grenen blottats och du får finna dig i en vardag längst in i garderoben tillsammans med de andra tvättdagskallingarna (jag tror att det är centilångstorlekar på några). Din plats på tronen kommer nu att ersättas men minns dock alltid detta; Frank Dandy, du är den enda man som jag gladeligen låter röra mitt paket.
Ha det!
// Yeahns
Ooh du överjästa bärnstensdryck som kalasar i min mun och duperar min kropp. Lagrad på ekfat i 77 dygn så får du en rutin så sagolik att Nils-Petter Sundgren nyper sig i armen. Med en honungsötma som din vattnas det i munnen vid blotta åsynen av dina fantastiska former. Innis & Gunn, med dig kan ingen vara ensam.
Ooh du favoritkalsonger som skakat loss på stadens alla fester och vandrat på alla gator. Trots att du tvingats uthärda kroppsliga odörer och otillräckliga skakningar så har du med bomullslent tyg vaggat min hjälte till sömns och skyddat honom från ovälkommet intrång. Men nu ett i hål i grenen blottats och du får finna dig i en vardag längst in i garderoben tillsammans med de andra tvättdagskallingarna (jag tror att det är centilångstorlekar på några). Din plats på tronen kommer nu att ersättas men minns dock alltid detta; Frank Dandy, du är den enda man som jag gladeligen låter röra mitt paket.
Ha det!
// Yeahns
torsdag 19 februari 2009
Nothing left for you but kicks or consumption
En hel del människor har börjat höja sina röster över att företagen får en allt större plats i dagens samhälle och i vissa fall så kan även jag sälla mig till den sidan. Med databaser stora som Patrik Sjöbergs snusläpp (det var för övrigt underhållande att se Sjöberg som sportjournalist för TV4-sporten i tisdags. Det låter verkligen som att han pratar genom näsan och där vet vi ju att det är ont om utrymme) lagrar företag information om allt man har köpt och ens personuppgifter är för alltid fångade. Vissa ser det som oerhört kränkande och frågar sig om den personliga integriteten gått helt förlorad medan Databasinspektionen arbetar för fullt med att få bukt på problemen.
Men ibland så tycker jag att företag har för dålig koll på oss konsumenter. Ibland har de ingen aning om vad jag har för preferenser. Som idag t.ex. när Homeenter.com tyckte att jag skulle nappa på deras erbjudande; en förhandsbokning av CD:n Melodifestivalen 2009. Jojo man tackar!
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är hämtad från Dirty Pretty Things låt Kicks Or Consumption.
Men ibland så tycker jag att företag har för dålig koll på oss konsumenter. Ibland har de ingen aning om vad jag har för preferenser. Som idag t.ex. när Homeenter.com tyckte att jag skulle nappa på deras erbjudande; en förhandsbokning av CD:n Melodifestivalen 2009. Jojo man tackar!
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är hämtad från Dirty Pretty Things låt Kicks Or Consumption.
onsdag 18 februari 2009
Varför finns det inga kvoter för idioter?
Det är oerhört trivsamt att hacka på journalister (särskilt Marcus Leifby) som trots deras högskolepoäng hela tiden överträffar sig själva i taffligt skrivna artiklar. Men ibland är det inte alltid så lätt för dem att skriva artiklar. Ibland är det snarare personerna som intervjuas som uttrycker sig konstigt och det är det inte mycket att hjälpa, som i dessa två fall:
Idag kunde man läsa om bröstskandalen i Tyskland i Aftonbladet. Under en "hitte på"-variant av melodifestivalen (Bundevision Song Contest) så ställdes tydligen den manlige programledaren av två alternativ;
Sekunderna efteråt rådde det ingen tvekan om vad han valde. Med en stadig hand greppade han tag om kvinnans vänstra bröst och givetvis blev hon chockad varpå en handflata for iväg mot hans kind. Detta har nu vållat en hätsk debatt i landet där lederhosen, spand
ex och öl är vardag. Den manlige programledaren uttalar sig om händelsen på följande sätt:
Självklart kom tysken på sitt snedtramp och bad om ursäkt. Jag ställer mig dock frågande till hur detta kan ha lett till en hätsk debatt i landet med stort t? En debatt består vanligtvis av två parter med skilda meningar men är inte hela den här grejen ganska självklar? Vilka är det som argumenterar för hans sak? Tyskar alltså, jag har aldrig riktigt gillat dem.
Igår meddelade tidigare nämnda tidning att en grandödare går omkring och härjar i Delsjöreservatet i Göteborgs utkanter. Närmare 2 300 granar uppgetts ha skadats och dessa kommer säkerligen alla att dö eftersom näringstillförseln har skurits av. Peter Colebring som är arbetsledare på Park- och Naturförvaltningen kommenterar saken:
- En tanke kan vara att personen verkligen inte tycker om granar. När man gör så här så blir det ju mycket lövskog där granarna stått.
- Det är något slags vansinne i det här.
Detta har givetvis inte undgått lokaltidningen GP bara det att de skrev om samme gärningsman den 11 oktober förra året. Då uttalade sig istället Mikael Finsberg - som arbetar på samma förvaltning - på följande sätt:
- Det måste vara någon med stark aggression mot granar. Inga tallar har drabbats.
No shit Sherlock! Här har vi alltså två män som tänkt till riktigt ordentligt, man vill ju inte verka dum i media liksom. Man undrar om Park- och Naturförvaltningen är den enda organisationen som anställer praktiserande fjärdeklassare...
Vem kan då denna granmarodör vara tro? Någon med traumatiska julminnen eller känner denne kanske en extrem granbarrsallergiker och vill bara hjälpa sin vän? Spekulationerna är betydligt fler än tidigare nämndas hjärnceller.
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är från Markus Krunegårds låt Idioter.
Idag kunde man läsa om bröstskandalen i Tyskland i Aftonbladet. Under en "hitte på"-variant av melodifestivalen (Bundevision Song Contest) så ställdes tydligen den manlige programledaren av två alternativ;
- Presentera poängställningen för publiken och tittarna
- Ta sin kvinnliga programledarkollega på bröstet
Sekunderna efteråt rådde det ingen tvekan om vad han valde. Med en stadig hand greppade han tag om kvinnans vänstra bröst och givetvis blev hon chockad varpå en handflata for iväg mot hans kind. Detta har nu vållat en hätsk debatt i landet där lederhosen, spand
ex och öl är vardag. Den manlige programledaren uttalar sig om händelsen på följande sätt:"Den stora skandalen är inte att jag tog henne på bröstet, utan att hon slog mig"Öhm, ursäkta? Det är alltså helt okej att tafsa på tjejer utan att de får slå tillbaka enligt honom. Åh fan! Om man skulle ta på sig arbetshandskarna och ge sig ut på ett kladdarmaraton i Nordstan kanske? Man får dock vara noga med att smörja händerna med hudkräm så att man inte får valkar, det vore ju jobbigt. Om jag känner ett behov av kvinnokött på sommaren så är det bara att vandra de fyra minuterna till min lokala badplats där det finns en hel del mammakex för att stilla mina lustar. Åh vad skönt!
Självklart kom tysken på sitt snedtramp och bad om ursäkt. Jag ställer mig dock frågande till hur detta kan ha lett till en hätsk debatt i landet med stort t? En debatt består vanligtvis av två parter med skilda meningar men är inte hela den här grejen ganska självklar? Vilka är det som argumenterar för hans sak? Tyskar alltså, jag har aldrig riktigt gillat dem.
Igår meddelade tidigare nämnda tidning att en grandödare går omkring och härjar i Delsjöreservatet i Göteborgs utkanter. Närmare 2 300 granar uppgetts ha skadats och dessa kommer säkerligen alla att dö eftersom näringstillförseln har skurits av. Peter Colebring som är arbetsledare på Park- och Naturförvaltningen kommenterar saken:
- En tanke kan vara att personen verkligen inte tycker om granar. När man gör så här så blir det ju mycket lövskog där granarna stått.
- Det är något slags vansinne i det här.
Detta har givetvis inte undgått lokaltidningen GP bara det att de skrev om samme gärningsman den 11 oktober förra året. Då uttalade sig istället Mikael Finsberg - som arbetar på samma förvaltning - på följande sätt:
- Det måste vara någon med stark aggression mot granar. Inga tallar har drabbats.
No shit Sherlock! Här har vi alltså två män som tänkt till riktigt ordentligt, man vill ju inte verka dum i media liksom. Man undrar om Park- och Naturförvaltningen är den enda organisationen som anställer praktiserande fjärdeklassare...
Vem kan då denna granmarodör vara tro? Någon med traumatiska julminnen eller känner denne kanske en extrem granbarrsallergiker och vill bara hjälpa sin vän? Spekulationerna är betydligt fler än tidigare nämndas hjärnceller.
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är från Markus Krunegårds låt Idioter.
måndag 16 februari 2009
Sniglar och krut
Klockan var 14.14. Jag visste nu att jag skulle hinna. Bussen skulle gå 14.21, det var bara två kunder före mig i kön på ICA och gångvägen därifrån till busshållplatsen är ca 50 meter. Ingenting kunde hindra mig från att vara hemma halv tre och äntligen, äntligen få bruka toaletten för vissa syften efter att ha varit hemifrån sedan kl 7 på morgonen.
Livet ville dock annorlunda. Framför mig i kön stod inte två människor. Framför mig stod två sniglar vars liv, att döma av deras hastighet, verkar kretsa kring deras besök på den lokala matbutiken. Snigel nummer ett väntade med att tömma sin korg med livsmedel på bandet tills snigel nummer två hade betalat, tackat för sig och ställt sig vid bortre kortsidan för att packa sina varor. Väl där fick snigel nummer två för sig att fråga kassörskan, vilken visade sig bli snigel nummer tre, var närmaste barnklädesaffär låg. Denna fråga väckte känslor hos såväl snigel ett som tre. Klockan var 14.22 när jag till slut, efter att ha tvingats vänta in en fascinerande diskussion om barnkläder samt att snigel ett och två hade packat klart sina matkassar, kunde lämna ICA. Viss om hopp bestämde jag mig för att springa till busshållsplatsen. När jag sneddade över gårdsplanen såg jag bussen rulla iväg. Nederlaget var ett faktum. Sniglarna hade än en gång segrat.
Livet ville dock annorlunda. Framför mig i kön stod inte två människor. Framför mig stod två sniglar vars liv, att döma av deras hastighet, verkar kretsa kring deras besök på den lokala matbutiken. Snigel nummer ett väntade med att tömma sin korg med livsmedel på bandet tills snigel nummer två hade betalat, tackat för sig och ställt sig vid bortre kortsidan för att packa sina varor. Väl där fick snigel nummer två för sig att fråga kassörskan, vilken visade sig bli snigel nummer tre, var närmaste barnklädesaffär låg. Denna fråga väckte känslor hos såväl snigel ett som tre. Klockan var 14.22 när jag till slut, efter att ha tvingats vänta in en fascinerande diskussion om barnkläder samt att snigel ett och två hade packat klart sina matkassar, kunde lämna ICA. Viss om hopp bestämde jag mig för att springa till busshållsplatsen. När jag sneddade över gårdsplanen såg jag bussen rulla iväg. Nederlaget var ett faktum. Sniglarna hade än en gång segrat.
Den förpestade Bloggosfären
Bloggare. Smaka på det ordet, ta er tid och låt det rulla runt i munnen. Gurgla lite som ni gör med er Listerine-shot. Smakar det inte rätt....surt? Ja inte fan är det Pop Rocks direkt. Visst vill ni inte svälja det? Ni spottar väl hellre ut det innan kväljningarna kommer, oavsett om ni är inomhus eller utomhus?
(I trappuppgången till min squashhall äcklades jag förresten av två feta loskor på det mörka kakelgolvet. I närheten ligger ett högstaide/gymnasium. Det var länge sedan jag skämdes så för åren som lämnat mig.)
Nej att vara bloggare är inte socialt accepterat ännu. Vi ses inte som jämlikar, istället är vi simpla varelser utan vare sig integritet eller värdighet. Vissa vänner sprider glatt och hånfullt ut att jag bloggar (trots att de själva knappt läser) med en förhoppning om att göra sig roliga på min bekostnad. Jag möts av förundrade och smått nedvärderande blickar och jag tvingas att förklara mig med alltid samma svårigheter. Hur förklarar jag mitt sätt att skriva och vad jag skriver om på högst tre meningar? Längre än så orkar inte folk lyssna, men det konstiga är att jag förstår deras plötsliga överlägsenhet.
Det finns så många hjälplöst värdelösa bloggar och bloggare i fenomenet kallat Bloggosfären och det är den stora massan som förpestat vårt rykte, mitt rykte. Jag har aldrig förstått grejen med att "hänga ut" sitt eget liv i etern, inte alltför sällan med msn-språk med dess förbannade smileys och slarvigt förkortade stavelser. Har den heliga dagboken och dess krampaktigt hållna nyckel försvunnit i och med bloggens intrång och utveckling?
Jag förstår än mindre personerna som läser - som jag kallar dem - exkrementbloggarna med sina tomma åsiktslösa inlägg, oavsett om de tillhör några av mina (facebook-)vänner eller celebra bystdrottningar. Det är inte direkt "stoppa pressarna"-faktor på att en stjärna meddelar att hon är ute och går, eller? Okej snubben käkade lasagne idag, big deal! Min bloggvardag blir inte direkt lättare när "bloggstjärnor" går ut och rättfärdigar nyligen beskrivna. Jag citerar:
ITHMG's vision är att alltid publicera kvalitativa texter (kvaliteten skiftar givetvis som för alla andra, vi är inga gudar) av informativt och/eller underhållande slag där vi tydligt redogör får våra åsikter. Vi nöjer oss inte med att bara berätta att vi ogillar Arn-filmerna utan argumenterar tydligt varför. Att folk är idioter vet alla om men varför är vissa större idioter än andra? Vi har tryck- och yttrandefrihet här i Sverige så se till att använda dem! Åsiktsförmedling skapar diskussioner och diskussioner skapar ett bättre och mer upplyst samhälle, alltid.
Vi (eller åtminstone jag) kommer att finnas här för att förbättra bloggosfärens rykte i kamp mot de intetsägande bloggarna (vilket möjligtvis går emot nyss nämnda grundlagar). Det kan ju tyckas hopplöst men jag vill nu exemplifiera ITHMG med uttrycket Håll dina vänner nära och dina fiender ännu närmare. Välkommen till fronten!
Ha det!
// Yeahns
(I trappuppgången till min squashhall äcklades jag förresten av två feta loskor på det mörka kakelgolvet. I närheten ligger ett högstaide/gymnasium. Det var länge sedan jag skämdes så för åren som lämnat mig.)
Nej att vara bloggare är inte socialt accepterat ännu. Vi ses inte som jämlikar, istället är vi simpla varelser utan vare sig integritet eller värdighet. Vissa vänner sprider glatt och hånfullt ut att jag bloggar (trots att de själva knappt läser) med en förhoppning om att göra sig roliga på min bekostnad. Jag möts av förundrade och smått nedvärderande blickar och jag tvingas att förklara mig med alltid samma svårigheter. Hur förklarar jag mitt sätt att skriva och vad jag skriver om på högst tre meningar? Längre än så orkar inte folk lyssna, men det konstiga är att jag förstår deras plötsliga överlägsenhet.
Det finns så många hjälplöst värdelösa bloggar och bloggare i fenomenet kallat Bloggosfären och det är den stora massan som förpestat vårt rykte, mitt rykte. Jag har aldrig förstått grejen med att "hänga ut" sitt eget liv i etern, inte alltför sällan med msn-språk med dess förbannade smileys och slarvigt förkortade stavelser. Har den heliga dagboken och dess krampaktigt hållna nyckel försvunnit i och med bloggens intrång och utveckling?
Jag förstår än mindre personerna som läser - som jag kallar dem - exkrementbloggarna med sina tomma åsiktslösa inlägg, oavsett om de tillhör några av mina (facebook-)vänner eller celebra bystdrottningar. Det är inte direkt "stoppa pressarna"-faktor på att en stjärna meddelar att hon är ute och går, eller? Okej snubben käkade lasagne idag, big deal! Min bloggvardag blir inte direkt lättare när "bloggstjärnor" går ut och rättfärdigar nyligen beskrivna. Jag citerar:
Eftersom Sigge grundade Bloggportalen.se och är lite kändis i bloggosfären ber jag om hans fem bästa tips för hur man skriver en bra blogg. Han rynkar på pannan. Men när vi väl kliver ut på gatan kommer råden till slut.Därför vill jag inte lyda under epitetet bloggare utan jag har gjort en vidareutveckling på titeln och kallar mig istället för bloggkrönikör, om ens "blogg" behöver vara med. Jag är en person som skriver krönikor (med vissa undantag och modifikationer) på en blogg. Enligt NE så är krönikör en "person som publicerar krönikor, särskilt i pressen", så det är helt befogat!
Sigges fem bästa bloggtips:
1. Blogga flera gånger om dagen.
2. Blogga kort
3. Våga vara spretig
4. Bestäm dig för en ton, för hur personlig bloggen ska vara.
5. Bekanta dig med bloggvärlden, kommentera och länka till liknande bloggar så dom börjar länka till dig.
ITHMG's vision är att alltid publicera kvalitativa texter (kvaliteten skiftar givetvis som för alla andra, vi är inga gudar) av informativt och/eller underhållande slag där vi tydligt redogör får våra åsikter. Vi nöjer oss inte med att bara berätta att vi ogillar Arn-filmerna utan argumenterar tydligt varför. Att folk är idioter vet alla om men varför är vissa större idioter än andra? Vi har tryck- och yttrandefrihet här i Sverige så se till att använda dem! Åsiktsförmedling skapar diskussioner och diskussioner skapar ett bättre och mer upplyst samhälle, alltid.
Vi (eller åtminstone jag) kommer att finnas här för att förbättra bloggosfärens rykte i kamp mot de intetsägande bloggarna (vilket möjligtvis går emot nyss nämnda grundlagar). Det kan ju tyckas hopplöst men jag vill nu exemplifiera ITHMG med uttrycket Håll dina vänner nära och dina fiender ännu närmare. Välkommen till fronten!
Ha det!
// Yeahns
söndag 15 februari 2009
Alla Hjärtans Lustar
En stark doft av damparfym slog mig som dagens bakfylla (inte så jättehårt men det känns) när jag klev på bussen in mot stan igår. Bussen var full av flickor i alla åldrar förutom längst bak där ett grabbgäng i 27-årsåldern satt och skrålade dirigerade av en småvuxen man som kompenserar de missade åkturerna på Liseberg med att bära trasiga jeans, kedja, skatedojs och piercing i ögonbrynet. Klockan var strax efter 18 och senare skulle alkoholen få ta plats på scenen. Det var Alla Hjärtans dag och bussen var smockad i vanlig ordning i staden som toppar singellistan.
Det rådde en förväntansfull stämning med inslag av kåthet och nervösa ryckningar betraktades med flackande blickar. Ikväll var kvällen som par utbytte kroppsvätskor medan alla singlar hoppades på den möjligheten. Det var en ovan situation. Normalt så brukar bussen vara fylld av tomma, uttråkade ansikten som ibland får en att tro att bussen åker på floden Styx. Alla utom barnen har fattat att det är värdelöst att åka buss, men så var det inte denna gång! Till och med den rödhåriga tjejen som liknade ett parningsförsök mellan Jörgen Jönsson och Shrek (se
bild) hade en förhoppning i sin blick samtidigt som hon närsynt grejade med mobilen, en mobil som försvann i hennes jättehänder då den dels var röd och dels "bara" av vanlig storlek. Jag vet inte hur det gick för henne men jag antar att det är som Samuraj Cities antyder i sin låt Saturday Night Is Never Fair To Everyone.
I övrigt var det en trevlig Valentine där det frossades i geléhjärtan, choklad och andra attiraljer. Det är alltid lika kul med sistaminutenkillen som halv sju står i kön på ICA iklädd skinnjacka och ett par träningsoverallsbyxor (blåa och gröna, stylish) med en blomma i famnen. Hemma sitter företagarna och smörjer sitt krås. De har lyckats än en gång...
Ha det!
// Yeahns
Det rådde en förväntansfull stämning med inslag av kåthet och nervösa ryckningar betraktades med flackande blickar. Ikväll var kvällen som par utbytte kroppsvätskor medan alla singlar hoppades på den möjligheten. Det var en ovan situation. Normalt så brukar bussen vara fylld av tomma, uttråkade ansikten som ibland får en att tro att bussen åker på floden Styx. Alla utom barnen har fattat att det är värdelöst att åka buss, men så var det inte denna gång! Till och med den rödhåriga tjejen som liknade ett parningsförsök mellan Jörgen Jönsson och Shrek (se
bild) hade en förhoppning i sin blick samtidigt som hon närsynt grejade med mobilen, en mobil som försvann i hennes jättehänder då den dels var röd och dels "bara" av vanlig storlek. Jag vet inte hur det gick för henne men jag antar att det är som Samuraj Cities antyder i sin låt Saturday Night Is Never Fair To Everyone.I övrigt var det en trevlig Valentine där det frossades i geléhjärtan, choklad och andra attiraljer. Det är alltid lika kul med sistaminutenkillen som halv sju står i kön på ICA iklädd skinnjacka och ett par träningsoverallsbyxor (blåa och gröna, stylish) med en blomma i famnen. Hemma sitter företagarna och smörjer sitt krås. De har lyckats än en gång...
Ha det!
// Yeahns
fredag 13 februari 2009
Thank you for the music
Dagens inlägg kommer endast handla om den musik som just nu fyller min iPod, ett fullblodigt musikinlägg alltså. Ni ska dock inte tro att de följande texterna är helt utan sarkasmer och offentliga påhopp, nej då allt är som vanligt!
I Skåne har man de senaste veckorna badat i fontäner, sprutat konfetti och frossat i kalasdricka. Det har nämligen skett ett tronskifte på Skånes musikscen. Ända sedan förra årets shlagerhelvete har Dunka Mig-paget suttit bekvämt med sin lite mer än lagom stora rumpa och skåningarna har sedan dess uppträtt förtvivlat och utan livsglädje. Men nu har hon vänligt fått abdikera och istället har platsen fyllts av genialitet och testosteron. Va? Henke kan väl inte sjunga? kanske somliga frågar sig nu och Timbuktu har inte släppt något vettigt heller, så vad är det som har hänt? Babian är svaret, Skånes nya kungar.
Med rivande gitarrer, en trummis med fri roll och samhällsrelaterade texter återstår det att se om Bob Hund lyckas återta positionen som skånskrockens ledare i och med deras snart utkomna album. Jag tror på Bob Hunds styrka men är tveksam på om de klarar av det. Smaka bara på dessa textrader:
Babian - Ja Sa Ja
Ett annat band som åkallat min uppmärksamhet är Monde Yeux. En salig blandning instrument ger er ett chockrosa album fyllt av melodiska låtar toppat med en begåvad sångare och hans prydliga mustasch. Deras låt Paris handlar - enligt säkra källor (jojo minsann!) - om hur sångaren var ute och rumlade en kväll, såg att Paris Hilton var där och tog därför henne på röven - bara för att liksom.
Monde Yeux - Naked Girls (live på en balkong)
I augusti 2007 stod jag och Albertazzi i vår euforiska glädje och såg på en trio krulliga frisyrer. I mitten stod Albert Hammond Jr. (The Strokes gitarrist) med sina okontrollerbara mörka lockar och till höger om honom stod en annan man och tog fågelskrämmelooken till en ny nivå. Närmast oss var det däremot en blond kalufs som arbetade mot gravitationen. Det dröjde inte länge innan vi utnämnde blondinen till världens bäste lead guitarist efter att han fingrat upp guran i brygga. Mannen visade sig vara inhyrd för turnén och ägde namnet Steve Schiltz. Förvånansvärt så är världens bäste gitarrlirare sångare i bandet Longwave. Tänk dig Electric Banana Band och du är helt fel ute. Muse goes Coldplay är en mer relevant jämförelse. Vanlig alternativ rock från Staterna helt enkelt.
Sist men inte minst har vi Boy In Static, ett fenomenalt indierockband som arbetar mycket med stråkar. Om musiken vore solsken och dina öron vanlijglass så skulle det droppa glass på dina axlar eller någon annan mystisk metafor.
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är tagen från ett band som numera producerar sill på burk.
I Skåne har man de senaste veckorna badat i fontäner, sprutat konfetti och frossat i kalasdricka. Det har nämligen skett ett tronskifte på Skånes musikscen. Ända sedan förra årets shlagerhelvete har Dunka Mig-paget suttit bekvämt med sin lite mer än lagom stora rumpa och skåningarna har sedan dess uppträtt förtvivlat och utan livsglädje. Men nu har hon vänligt fått abdikera och istället har platsen fyllts av genialitet och testosteron. Va? Henke kan väl inte sjunga? kanske somliga frågar sig nu och Timbuktu har inte släppt något vettigt heller, så vad är det som har hänt? Babian är svaret, Skånes nya kungar.
Med rivande gitarrer, en trummis med fri roll och samhällsrelaterade texter återstår det att se om Bob Hund lyckas återta positionen som skånskrockens ledare i och med deras snart utkomna album. Jag tror på Bob Hunds styrka men är tveksam på om de klarar av det. Smaka bara på dessa textrader:
"Jag har kikat genom nyckelhålet nästan varje kväll och nu har jag fått lust att pröva själv.Från låten Jag Exploderar Om Du Säger Nej som handlar om tonårsångest, ensamhet och jakten på kärlek. Deras låt Ja Sa Ja handlar om den alltmer kommersialiserade världen och den förlorade integriteten, imorgon är det Alla Hjärtans-dag. Videon är förresten grymt snygg och visar deras energi och spelglädje, bedöm själva:
Mamma älskar pappa, pappa älskar mamma - ingen älskar mig!"
Babian - Ja Sa Ja
Ett annat band som åkallat min uppmärksamhet är Monde Yeux. En salig blandning instrument ger er ett chockrosa album fyllt av melodiska låtar toppat med en begåvad sångare och hans prydliga mustasch. Deras låt Paris handlar - enligt säkra källor (jojo minsann!) - om hur sångaren var ute och rumlade en kväll, såg att Paris Hilton var där och tog därför henne på röven - bara för att liksom.
Monde Yeux - Naked Girls (live på en balkong)
I augusti 2007 stod jag och Albertazzi i vår euforiska glädje och såg på en trio krulliga frisyrer. I mitten stod Albert Hammond Jr. (The Strokes gitarrist) med sina okontrollerbara mörka lockar och till höger om honom stod en annan man och tog fågelskrämmelooken till en ny nivå. Närmast oss var det däremot en blond kalufs som arbetade mot gravitationen. Det dröjde inte länge innan vi utnämnde blondinen till världens bäste lead guitarist efter att han fingrat upp guran i brygga. Mannen visade sig vara inhyrd för turnén och ägde namnet Steve Schiltz. Förvånansvärt så är världens bäste gitarrlirare sångare i bandet Longwave. Tänk dig Electric Banana Band och du är helt fel ute. Muse goes Coldplay är en mer relevant jämförelse. Vanlig alternativ rock från Staterna helt enkelt.
Sist men inte minst har vi Boy In Static, ett fenomenalt indierockband som arbetar mycket med stråkar. Om musiken vore solsken och dina öron vanlijglass så skulle det droppa glass på dina axlar eller någon annan mystisk metafor.
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är tagen från ett band som numera producerar sill på burk.
torsdag 12 februari 2009
Jag börjar tappa tron på det de kallar evolution
Massmedias i särklass viktigaste funktion idag är att bevaka, granska och ifrågasätta vårt lands överhuvuden för att sedan förmedla detta till oss medborgare - som egentligen bara vill läsa om Paris Hiltons nya hund eller annan patetisk smörja - men vem är det egentligen som kontrollerar massmedian? Vad är det egentligen som står i tidningarna, hur är det skrivet och hur väl utnyttjar media sin roll som allmänupplysare? Jag har tagit fram två axplock av det som gått att läsa i veckan:
I måndags stod följande att läsa i DN (från TT dock) med rubriken KD-idé: "Gud välsigna Sverige":
Nej du Else-Marie, det finns en anledning till att KD knappt kvalar in till Riksdagen och du kan ju fundera ett tag på det. Om man mår bra av att tro på något så får man gärna göra det men att som politiker försöka pracka på sina religiösa övertygelser på andra är som att spy i valurnan. Mest underhållande är dock att hon är från Borås!
I dagens GP var det ett riktigt ljushuvud som rubricerade en artikel med följande:
Nu är denna kritik visserligen väldigt vinklad men ibland undrar jag om man blir dummare på journalisthögskolan? Eller är det bara när de ska tala med det vanliga folket som de uttrycker sig mer simpelt eftersom folket till tredjedelen är idioter?
Hur som helst så är jag glad över att jag inte är någon utbildad journalist. Tänk om man fick sitta på TT och rapportera om dumma uttalanden som någon nattvardsalkolist gjort. Det hade garanterat gjort mig till en CD-människa, trots min genus-tillhörighet. Jag är mycket hellre en självgod bloggkrönikör som ser ner på sina skriverikollegor...
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är från Babians låt Tillbaka Till Djungeln. Mer om dem senare!
I måndags stod följande att läsa i DN (från TT dock) med rubriken KD-idé: "Gud välsigna Sverige":
"Den kristdemokratiska riksdagsledamoten Else-Marie Lindgren från Borås tycker att statsminister Fredrik Reinfeldt borde avsluta sina tal med att säga att Gud ska välsigna Sverige.Ovanstående är humoristiskt ur flera hänseenden. Först och främst så är "Suveränt" ett väldigt roligt ordval av en kristdemokrat men sen är det en del knasiga utsägelser hon kör med. Att referera Sverige som "ett kristet land" är bara obegåvat. Vi har inte varit kristna sedan Martin Luther började spika på dörrar. Protestanter möjligtvis men som världens mest sekulariserade nation så är det oerhört knappt. "Det är viktigt att ledningen ska kunna bekänna sin tro" fortsätter hon sedan. Javisst är det viktigt! Det är inte för inte som vi har yttrandefrihet här i Sverige men tyvärr är det så att vår riksflintis - som får anses vara "ledningens" (ett till knepigt ordval för övrigt) ordförande - inte ens är troende och inte ens medlem i Svenska Kyrkan, så varför skulle han vilja avsluta sina tal med en bön? Att sedan hänvisa till USA är bara korkat då det är ett av världens mest avskydda och inskränkta länder.
Förebilden är USA där presidenten avslutar med att be Gud välsigna landet.
- Jag tycker det skulle vara suveränt om statsministern kunde säga detta för vi är fortfarande ett kristet land. Det är viktigt att ledningen ska kunna bekänna sin tro, säger Else-Marie Lindgren till Sveriges Radio Sjuhärad."
Nej du Else-Marie, det finns en anledning till att KD knappt kvalar in till Riksdagen och du kan ju fundera ett tag på det. Om man mår bra av att tro på något så får man gärna göra det men att som politiker försöka pracka på sina religiösa övertygelser på andra är som att spy i valurnan. Mest underhållande är dock att hon är från Borås!
I dagens GP var det ett riktigt ljushuvud som rubricerade en artikel med följande:
"Nya kärnkraftverk säkrare än gamla"Tror ni att rubriksättaren är nöjd med den här rubriken eller? De menar alltså - hör och häpna - att utvecklingen gått framåt. Åh fan, det hade inte jag en aning om! Man har alltså lärt sig ett och annat sedan Harrisburg och Tjernobyl och arbetar inte längre efter samma metoder. Det hade jag aldrig gissat!
Nu är denna kritik visserligen väldigt vinklad men ibland undrar jag om man blir dummare på journalisthögskolan? Eller är det bara när de ska tala med det vanliga folket som de uttrycker sig mer simpelt eftersom folket till tredjedelen är idioter?
Hur som helst så är jag glad över att jag inte är någon utbildad journalist. Tänk om man fick sitta på TT och rapportera om dumma uttalanden som någon nattvardsalkolist gjort. Det hade garanterat gjort mig till en CD-människa, trots min genus-tillhörighet. Jag är mycket hellre en självgod bloggkrönikör som ser ner på sina skriverikollegor...
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är från Babians låt Tillbaka Till Djungeln. Mer om dem senare!
onsdag 11 februari 2009
Till dig
Ibland får man perspektiv på saker och ting. Vad som egentligen är av betydelse och vad som definitivt inte är det. Stanna upp, tänk till. Tänk på de du älskar. Tänd ett ljus och lyssna på Laura Veirs’ fantastiskt vackra Magnetized.
Det må låta en smula sakralt, en smula banalt, en smula klyschigt. Poängen är likförbannat otroligt viktig. Sätt allting i sitt rätta perspektiv och ägna din tid, uppmärksamhet och kärlek åt de du älskar och bryr dig om. Helt plötsligt är det inte lika viktigt att AIK torskar, att tentan går bra eller att ditt lag vinner ligan på FM. Jag skäms över att jag överhuvudtaget har ägnat dylika saker tid, vikt och uppmärksamhet. Jag är dock lika smärtsamt medveten om att jag kommer att göra det igen inom en överskådlig framtid. Men medan mitt sinne och min medvetenhet är raderat från sådana tankar tänker jag försöka ägna mig åt att bry mig om det verkligt viktiga, det som gör livet värdigt och söka förmedla budskapet i detta forum.
Ibland blir allting tomt.
Det må låta en smula sakralt, en smula banalt, en smula klyschigt. Poängen är likförbannat otroligt viktig. Sätt allting i sitt rätta perspektiv och ägna din tid, uppmärksamhet och kärlek åt de du älskar och bryr dig om. Helt plötsligt är det inte lika viktigt att AIK torskar, att tentan går bra eller att ditt lag vinner ligan på FM. Jag skäms över att jag överhuvudtaget har ägnat dylika saker tid, vikt och uppmärksamhet. Jag är dock lika smärtsamt medveten om att jag kommer att göra det igen inom en överskådlig framtid. Men medan mitt sinne och min medvetenhet är raderat från sådana tankar tänker jag försöka ägna mig åt att bry mig om det verkligt viktiga, det som gör livet värdigt och söka förmedla budskapet i detta forum.
Ibland blir allting tomt.
Carpe Diem forts...
Eftersom så många undrade (eller inte, vilket man vill) över min plötsliga aversion gentemot det folkslag som jag numera kallar CD-människor (till skillnad från CP-människor (läs: anställda på TV 4)), så tänkte jag utveckla det lite.
Carpe Diem-folket är ett folkslag som brukar vakna till liv i takt med att blåsippor, lärkor och herrar i shorts och hawaiiskjorta gör sig synta - alla lika säkra vårtecken - och de häckar ända fram till sensommaren innan de återigen går i ide. Ett och annat vinterexemplar kan dock påträffas fast då i en väldigt tjock täckjacka.
Det finns CD-människor i alla åldrar efter 16 men de är dock ett tämligen enkönat släkte även fast de alltid söker en partner som de kan dela sin livsglädje med.
Vad är det då som personifierar detta folkslag? Vad är det som jag avskyr? Jo självklart är det deras försök att lura sig själva med att de är nöjda med sitt liv;
Vi har den ungdomliga flickan - eller brud som hon kallar sig själv - som glider omkring i "moderna kläder" och blekt/svartfärgat hår med ett onaturligt brunt ansikte inramat av den volymiserade frillan. Hon har/vill ha en svanktatuering där en tribal ska visa hur ball hon är, eller varför inte skriva Carpe Diem med kinesiska tecken!? Hon är inte särskilt smart men försöker att skugga över den skammen med att använda sig av uttryck från "främmande" språk. Exempelvis kan hon muntra upp sin tjejkompis - som är lite nere då hon försöker sluta röka alternativt är nybliven singel - med orden "Naah gumman! Kom igen nu, Carpe Diem!" samtidigt som hon tar en klunk av sin Smirnoff Ice.
Egentligen är hon missnöjd med sitt liv men det försöker hon glömma genom att "parta loss" med alkohol och cigarretter (light såklart, vad annars?). Ett beteende som hon försvarar med just Carpe Diem ofta följt av uttrycket Man lever bara en gång.
Den andra och äldre varianten av CD-människorna är medelålderskvinnan som har slagit sig till ro med man, familj och jobb, men hon är ändå inte nöjd. Hon känner en tomhet inombords och hon är missnöjd med både sin man och sitt jobb men känner sig för gammal för att ge sig ut på marknaden igen. Hon drömmer om exotiska platser men det närmaste hon kommer det är när familjen äter tacos varannan fredag. Alla hennes vänner har det förresten likadant så hon kanske är lycklig ändå?
Tomheten fyller hon med vitt vin, ofta en påse-i-låda-variant som alltid står i kylen. Ungarna tror att den är oändlig men de har inte förstått att den byts ut så fort den tar slut. Varje kväll sitter hon tillsammans med sin make på deras uteplats med trägolv och ser solen titta ner. Hon njuter och glömmer för ett ögonblick hur deprimerad hon är. När vinglaset är tomt går hon ut i köket och fyller på, Carpe Diem.
Ha det!
// Yeahns
Carpe Diem-folket är ett folkslag som brukar vakna till liv i takt med att blåsippor, lärkor och herrar i shorts och hawaiiskjorta gör sig synta - alla lika säkra vårtecken - och de häckar ända fram till sensommaren innan de återigen går i ide. Ett och annat vinterexemplar kan dock påträffas fast då i en väldigt tjock täckjacka.
Det finns CD-människor i alla åldrar efter 16 men de är dock ett tämligen enkönat släkte även fast de alltid söker en partner som de kan dela sin livsglädje med.
Vad är det då som personifierar detta folkslag? Vad är det som jag avskyr? Jo självklart är det deras försök att lura sig själva med att de är nöjda med sitt liv;
Vi har den ungdomliga flickan - eller brud som hon kallar sig själv - som glider omkring i "moderna kläder" och blekt/svartfärgat hår med ett onaturligt brunt ansikte inramat av den volymiserade frillan. Hon har/vill ha en svanktatuering där en tribal ska visa hur ball hon är, eller varför inte skriva Carpe Diem med kinesiska tecken!? Hon är inte särskilt smart men försöker att skugga över den skammen med att använda sig av uttryck från "främmande" språk. Exempelvis kan hon muntra upp sin tjejkompis - som är lite nere då hon försöker sluta röka alternativt är nybliven singel - med orden "Naah gumman! Kom igen nu, Carpe Diem!" samtidigt som hon tar en klunk av sin Smirnoff Ice.
Egentligen är hon missnöjd med sitt liv men det försöker hon glömma genom att "parta loss" med alkohol och cigarretter (light såklart, vad annars?). Ett beteende som hon försvarar med just Carpe Diem ofta följt av uttrycket Man lever bara en gång.
Den andra och äldre varianten av CD-människorna är medelålderskvinnan som har slagit sig till ro med man, familj och jobb, men hon är ändå inte nöjd. Hon känner en tomhet inombords och hon är missnöjd med både sin man och sitt jobb men känner sig för gammal för att ge sig ut på marknaden igen. Hon drömmer om exotiska platser men det närmaste hon kommer det är när familjen äter tacos varannan fredag. Alla hennes vänner har det förresten likadant så hon kanske är lycklig ändå?
Tomheten fyller hon med vitt vin, ofta en påse-i-låda-variant som alltid står i kylen. Ungarna tror att den är oändlig men de har inte förstått att den byts ut så fort den tar slut. Varje kväll sitter hon tillsammans med sin make på deras uteplats med trägolv och ser solen titta ner. Hon njuter och glömmer för ett ögonblick hur deprimerad hon är. När vinglaset är tomt går hon ut i köket och fyller på, Carpe Diem.
Ha det!
// Yeahns
tisdag 10 februari 2009
Manligt, Kvinnligt och Carpe Diem
Planenligt ringer hotellväckningen klockan åtta och jag stiger glatt upp för att fånga en ny dag. Carpe diem som det heter. Fönstrets igendragna gardiner avslöjar att solen - liksom jag - vaknat och jag hör hur några ungdomar spelar fotboll med en pantburk i närheten. Trots den tidiga timmen vandrar kvinnor omkring i förskräckligt neongröna bikinis men jag kan inte låta mig irriteras. Deras fysiska behag väger upp den fasansfulla färgen. Jag befinner mig på Brasiliens östkust och livet är underbart, men det är något som känns fel...
Sen kommer verkligheten ifatt mig. Klart som fan att det bara var en dröm som varade sekunderna mellan mitt fysiska och psykiska uppvaknande. Det borde jag ha listat ut vid väckningen. Hade jag varit på semester så hade jag aldrig gått upp så tidigt och även om jag skulle ha velat det så hade jag inte låtit mig besvära hotellets personal. Det problemet kan min mobiltelefon lösa.
Ljuset som skiner upp mitt rum är snö och inte sol, och återigen kommer den geniala textraden "Pretty soon it will happen, the sun will go murder the snow" (Funeral Face av Suburban Kids With Biblical Names som för övrigt är aktuella med en ny EP, dock inte alls av samma klass som tidigare material) mig till minnes. Samma textrad som jag näst intill ältat i flera veckor nu. Det händer aldrig.
Det var inte heller någon telefon som väckte mig utan istället en motorsåg och som vanligt förbannar jag allt som ger ljud ifrån sig timmarna innan 10. Same shit, different names kanske någon anser men jag säger tvek på det. En telefon går det att få tyst på, motorsågen är fortfarande i bruk fyra timmar senare. Det är tre män från Svensk Markservice som tagit sig an uppgiften att skövla några träd vid lekplatsen utanför mitt fönster och trots min aversion gentemot deras oväsen så finner jag en frändskap oss emellan. Det är nämligen så att vi båda skövlar träd just nu även fast jag gör det mer indirekt.
Jag är förkyld och det rejält. Bara det snytpapper jag använt är tillräckligt för att bygga ett litet samhälle, kanske beläget vid insjön Lulep i närheten av Jokkmokk. Jag vandrar omkring i min orkeslöshet och från den ena sekunden till den andra drabbas jag av nysattacker. Tyvärr har jag svårt att urskilja skillnader i den fula strukturtapet som "pryder" mina väggar...
Kvinnor pratar om att föda barn, de har aldrig varit förkylda på riktigt. Tänk er att föda barn genom näsan så ska ni inte gnälla sen. Märk väl att det ofta är kvinnor som tar initiativet till familjetillökningar också. Jag å andra sidan har aldrig bett om en förkylning.
Fy helvete för Carpe diem och alla personer som vältrar sig i uttrycket!
Ha det!
// Yeahns
Sen kommer verkligheten ifatt mig. Klart som fan att det bara var en dröm som varade sekunderna mellan mitt fysiska och psykiska uppvaknande. Det borde jag ha listat ut vid väckningen. Hade jag varit på semester så hade jag aldrig gått upp så tidigt och även om jag skulle ha velat det så hade jag inte låtit mig besvära hotellets personal. Det problemet kan min mobiltelefon lösa.
Ljuset som skiner upp mitt rum är snö och inte sol, och återigen kommer den geniala textraden "Pretty soon it will happen, the sun will go murder the snow" (Funeral Face av Suburban Kids With Biblical Names som för övrigt är aktuella med en ny EP, dock inte alls av samma klass som tidigare material) mig till minnes. Samma textrad som jag näst intill ältat i flera veckor nu. Det händer aldrig.
Det var inte heller någon telefon som väckte mig utan istället en motorsåg och som vanligt förbannar jag allt som ger ljud ifrån sig timmarna innan 10. Same shit, different names kanske någon anser men jag säger tvek på det. En telefon går det att få tyst på, motorsågen är fortfarande i bruk fyra timmar senare. Det är tre män från Svensk Markservice som tagit sig an uppgiften att skövla några träd vid lekplatsen utanför mitt fönster och trots min aversion gentemot deras oväsen så finner jag en frändskap oss emellan. Det är nämligen så att vi båda skövlar träd just nu även fast jag gör det mer indirekt.
Jag är förkyld och det rejält. Bara det snytpapper jag använt är tillräckligt för att bygga ett litet samhälle, kanske beläget vid insjön Lulep i närheten av Jokkmokk. Jag vandrar omkring i min orkeslöshet och från den ena sekunden till den andra drabbas jag av nysattacker. Tyvärr har jag svårt att urskilja skillnader i den fula strukturtapet som "pryder" mina väggar...
Kvinnor pratar om att föda barn, de har aldrig varit förkylda på riktigt. Tänk er att föda barn genom näsan så ska ni inte gnälla sen. Märk väl att det ofta är kvinnor som tar initiativet till familjetillökningar också. Jag å andra sidan har aldrig bett om en förkylning.
Fy helvete för Carpe diem och alla personer som vältrar sig i uttrycket!
Ha det!
// Yeahns
söndag 8 februari 2009
Vad är väl njutning utan smärta?
Söndag. Återigen vaknar man upp, ser dubbla siffror på klockan och helt ensam. Samtidigt basunerar massmedia regelbundet ut att folk ligger med varandra till höger och vänster men oftast i sängen. Tydligen ska det råda ett penetrerar-VM utan dess like där kvantitet prioriteras framför kvalité. Inte ens de stackars rhododendron-buskarna slipper undan utan tvingas agera som en komfortinrättning när det tredje benet ska göra sig hört. Dessa nyheter förkunnas av journalister och sexterapeuter som inte alltför sällan levde på de glada sextio- och sjuttiotalen då man skulle bejaka sina lustar och negligera sin stolthet och personliga reflektion, men ändå varnar de. Kanske var inte könssjukdomar uppfunna då?
Detta har hur som helst fått mig att tänka; var är min del av kakan?
När jag under jullovet genomled filmerna om Arn så dök ett eventuellt svar upp i mitt huvud. Arn som inte var en särskilt talför man - som antagligen inte förstod innebörden av ordet "charm", för att inte tala om "karisma" som han inte kan stava till - och inte speciellt ögonvänlig heller fick ändå flera kvinnor efter sig. Varför då? Jo för att han var hyfsat duktig på att vifta med ett metallobjekt. Att han sedan inte tog vara på alla möjligheter som han erbjöds att sticka sitt egna svärd (eller dolk kanske man ska säga i detta sammanhang) i slidor är förståeligt. Katarina Algotsdotter har t.ex. ett sådant fantastiskt radioansikte att man nästan tycker att staten borde gå in och redigera det. Det händer ju att man äter framför tv:n och om hon ska fortsätta att exponeras i rutan så kommer det att vara mer än ostsås som fläckar min soffa.
Är det då så att talang och kändisskap innebär en genväg till doppa? Tydligen är det så och vad är då min talang, det jag är bra på? En uppgivenhet slår mig och om det här stämmer så är de enda gångerna jag får sex när jag spelar minigolf. Allting verkar ju så mycket enklare i porrfilmer!
Fast jag vet inte... Min ensamhet kan ju bero på att jag inte var utanför lägenheten igår.
Ha det!
// Yeahns
Detta har hur som helst fått mig att tänka; var är min del av kakan?
När jag under jullovet genomled filmerna om Arn så dök ett eventuellt svar upp i mitt huvud. Arn som inte var en särskilt talför man - som antagligen inte förstod innebörden av ordet "charm", för att inte tala om "karisma" som han inte kan stava till - och inte speciellt ögonvänlig heller fick ändå flera kvinnor efter sig. Varför då? Jo för att han var hyfsat duktig på att vifta med ett metallobjekt. Att han sedan inte tog vara på alla möjligheter som han erbjöds att sticka sitt egna svärd (eller dolk kanske man ska säga i detta sammanhang) i slidor är förståeligt. Katarina Algotsdotter har t.ex. ett sådant fantastiskt radioansikte att man nästan tycker att staten borde gå in och redigera det. Det händer ju att man äter framför tv:n och om hon ska fortsätta att exponeras i rutan så kommer det att vara mer än ostsås som fläckar min soffa.
Är det då så att talang och kändisskap innebär en genväg till doppa? Tydligen är det så och vad är då min talang, det jag är bra på? En uppgivenhet slår mig och om det här stämmer så är de enda gångerna jag får sex när jag spelar minigolf. Allting verkar ju så mycket enklare i porrfilmer!
Fast jag vet inte... Min ensamhet kan ju bero på att jag inte var utanför lägenheten igår.
Ha det!
// Yeahns
torsdag 5 februari 2009
The Worst Taste In Music
Ett leende med spår av mjölktänder pryder mitt förvånansvärt solbruna ansikte som ramas in av en solblekt blond kalufs av pott-format. Det är den 19:e oktober 1996 och firandet av min nionde födelsedag är i full färd.
I rummets svarta hyllor finner man Lego, Pogs, kritor av olika slag och ett kassettbandställ med berättelser om Nicke Lilltroll, Smurfarna (som Killamangiro nämnde i en kommentar) och Bert. På skrivbordet ligger det skolböcker med färgade omslagspapper/-plast tillsammans med en glasburk innehållande massa suddigum som inte fyller sin funktion men som har så roliga former - dinosaurier, skruvar, muttrar m.m. - att de ändå sparas på. Mittemellan nyss nämnda möbler står pappas gamla Hitachi-stereo plus en mer modern komponent som införskaffats vid en shoppingtur i Ullared. Det är som sagt min nionde födelsedag och jag har fått en 3 CD-växlare och därmed begränsades mitt användande av rewindfunktionen till videoapparaten (minns ni det ordet?).
Framför stereoanläggning sitter jag på ett numera omänskligt sätt där mina hälar och min rumpa har kontakt med både golvet och varandra. På överkroppen bär jag en flower powert-shirt och utanpå det en skjorta som närmast kan beskrivas med LSD. Tillsammans bildar plagg en färgsensation som skulle få dagens EMO-ungdomar att bli färgblinda. Men mina ögon avslöjar ingen lidelse utan strålar istället av glädje, entusiasm och liv. I mina händer håller jag ett samlingsalbum från Docenterna - som trots konkurrensen var mitt favoritband - och Drängarnas singel Kung Över Ängarna. Det dröjde rätt länge innan cd-spelarens tredje skivfack fylldes (förmodligen av Top Dance 95) men jag var glad ändå. Vid den här tiden lade jag också min blockflöjt-karriär åt sidan och paradoxalt nog var det här som mitt musikintresse började.
I och med tillgången till min alldeles egna cd-spelare och en växande veckopeng så utökades min skivsamling med alla möjliga hitsamlingar och tuggummipop, vilket leder mig in på min första och enda fan-period:
1997 kom den danska bomben som lamslog en hel värld och försatte mig i en sinnesförvirring som varade i säkert fyra år - Aqua släppte sin första platta. Jag började prenumerera på OKEJ (plats 80), samla på idolbilder, tapetserade mitt rum med posters och jag skrev brev till skivbolaget Universal Studios i jakt på autografer, dock utan lycka. Dessutom var Lene min första förälskelse och ibland bad jag mamma fixa min frisyr så att den liknade Sørens taggiga frilla. (O)Turligt nog var man en av endast fyra killar i klassen och flickorna tävlade i princip om ens uppmärksamhet, vilket innebar att jag samlade på mig en hel del grejer (läs: skit).
Sen kom Aquas andra album och inte ens en naiv pojkvasker som jag kunde sätta epitetet idoler framför dem samtidigt som jag började lyssna på Millencollin och techno, en period som jag trots min Aqua-dyrkan ser som min musikaliskt värsta. Skivorna från den här perioden är säkert förvarade på hemlig plats på hemlig ort.
Så kom den natten som lagt grunden till min nuvarande musiksmak. Jag låg i min säng och zappade slött på tv:n när plötsligt en svartklädd man dök upp i rutan. Han förklarade på knagglig engelska att de var det bästa bandet i världen och att publiken skulle jubla. Publiken jublade utan att ställa några frågor varpå den ena gitarristen drog igång introt. Trots den sena timmen och mitt trötta huvud fick jag ett musikaliskt uppvaknande. Bandet var The Hives och de var världens bästa band.
Ha det!
// Yeahns
Rubriken bär samma titel som en Radio Dept.-låt.
I rummets svarta hyllor finner man Lego, Pogs, kritor av olika slag och ett kassettbandställ med berättelser om Nicke Lilltroll, Smurfarna (som Killamangiro nämnde i en kommentar) och Bert. På skrivbordet ligger det skolböcker med färgade omslagspapper/-plast tillsammans med en glasburk innehållande massa suddigum som inte fyller sin funktion men som har så roliga former - dinosaurier, skruvar, muttrar m.m. - att de ändå sparas på. Mittemellan nyss nämnda möbler står pappas gamla Hitachi-stereo plus en mer modern komponent som införskaffats vid en shoppingtur i Ullared. Det är som sagt min nionde födelsedag och jag har fått en 3 CD-växlare och därmed begränsades mitt användande av rewindfunktionen till videoapparaten (minns ni det ordet?).
Framför stereoanläggning sitter jag på ett numera omänskligt sätt där mina hälar och min rumpa har kontakt med både golvet och varandra. På överkroppen bär jag en flower powert-shirt och utanpå det en skjorta som närmast kan beskrivas med LSD. Tillsammans bildar plagg en färgsensation som skulle få dagens EMO-ungdomar att bli färgblinda. Men mina ögon avslöjar ingen lidelse utan strålar istället av glädje, entusiasm och liv. I mina händer håller jag ett samlingsalbum från Docenterna - som trots konkurrensen var mitt favoritband - och Drängarnas singel Kung Över Ängarna. Det dröjde rätt länge innan cd-spelarens tredje skivfack fylldes (förmodligen av Top Dance 95) men jag var glad ändå. Vid den här tiden lade jag också min blockflöjt-karriär åt sidan och paradoxalt nog var det här som mitt musikintresse började.
I och med tillgången till min alldeles egna cd-spelare och en växande veckopeng så utökades min skivsamling med alla möjliga hitsamlingar och tuggummipop, vilket leder mig in på min första och enda fan-period:
1997 kom den danska bomben som lamslog en hel värld och försatte mig i en sinnesförvirring som varade i säkert fyra år - Aqua släppte sin första platta. Jag började prenumerera på OKEJ (plats 80), samla på idolbilder, tapetserade mitt rum med posters och jag skrev brev till skivbolaget Universal Studios i jakt på autografer, dock utan lycka. Dessutom var Lene min första förälskelse och ibland bad jag mamma fixa min frisyr så att den liknade Sørens taggiga frilla. (O)Turligt nog var man en av endast fyra killar i klassen och flickorna tävlade i princip om ens uppmärksamhet, vilket innebar att jag samlade på mig en hel del grejer (läs: skit).
Sen kom Aquas andra album och inte ens en naiv pojkvasker som jag kunde sätta epitetet idoler framför dem samtidigt som jag började lyssna på Millencollin och techno, en period som jag trots min Aqua-dyrkan ser som min musikaliskt värsta. Skivorna från den här perioden är säkert förvarade på hemlig plats på hemlig ort.
Så kom den natten som lagt grunden till min nuvarande musiksmak. Jag låg i min säng och zappade slött på tv:n när plötsligt en svartklädd man dök upp i rutan. Han förklarade på knagglig engelska att de var det bästa bandet i världen och att publiken skulle jubla. Publiken jublade utan att ställa några frågor varpå den ena gitarristen drog igång introt. Trots den sena timmen och mitt trötta huvud fick jag ett musikaliskt uppvaknande. Bandet var The Hives och de var världens bästa band.
Ha det!
// Yeahns
Rubriken bär samma titel som en Radio Dept.-låt.
tisdag 3 februari 2009
Ett musiköras födelse
Utanför fönstret lyste solen. Det var en varm sommardag och i köket stod två unga pojkar och en man med buskigt skägg och stora glasögon. På den mörkgråa köksbänken stod det en gammal bandspelare med två fack för kassettband och radiofunktion. Det rådde en munter och glädjefull stämning bland den mindre folksamlingen och helt plötsligt bröt sällskapet ut i armkroksdans. Det var så som cowboys dansade förklarade mannen för de två gossarna. Mannen var min fader och pojkarna var jag och min lillebror. Ur bandspelarens högtalare löd Rednex evighetsplåga (ja för sommarplåga är det ju inte) Cotton Eye Joe.
Alternativt...
Lekrummet tömdes snabbt på barn när fritidsfröken (Gammel-Inger även kallad) meddelade att det var dags för mellanmål. Trots detta satt jag och Albertazzi kvar på en tjockmadrass. Jag skulle övertyga honom om att jag kunde texten på en hel låt och textrader forsade ur min mun medan Albertazzi vänligt betraktade mig. "Ako mina solglasögon..." lät det. Givetvis var det Docent Döds/Docenternas klassiker Bakom Mina Solglasögon som jag gav mig på att citera.
När jag "sjungit" färdigt utbröt en mindre allvarlig brottningsmatch oss emellan varpå Albertazzi fick ett grepp om mina byxor och lyckades blotta mina kalsonger. Ett skratt senare deklarerade Albertazzi för resten av fritidshemmet att jag hade vita kalsonger med röda ränder och blåa stjärnor på mig. Jag skäms än idag, men nu är det mest för det amerikaniserade mönstret som prydde mina fispåsar. På den tiden var det mina favoritkallingar.
Alternativt...
Jag och min lillebror stod och trampade grus på Olstorps Festplats utanför Tidan (var inte ledsen om du inte känner till platserna) tillsammans med mamma och hennes väninna. Strax skulle mammas dåvarande favoritband uppträda vars superhit var Eloise. Just den låten hade både jag och broder yngre fattat tycke för när den spelades i mammas lägenhet ovanför Skaraborgsbanken, men av någon anledning bestämde vi oss för att absolut inte - under några som helst omständigheter - för att sjunga med när den spelades (antagligen var det den där mannen med skägg och stora glasögon som förklarat för oss att det var en skitlåt).
Efter några påtvingade danssteg och ett antal spelade låtar var det så dags för alla människor med inverterat köns favoritlåt. Jag, bror och mamma tog plats vid en bänk utanför dansgolvet och brödraparet förklarade än en gång att det minsann inte skulle bli någon allsång, i alla fall inte från vårt håll. Mamma sjöng/gapade/skrålade/joddlade/kvittrade/dånade på som vanligt till versraderna medan småpojkarna sammanbitet stod och tittade på. Så kom refrängen och nederlaget var ett faktum. Vi hade misslyckats och det grandiost.
Ett av dessa tre minnen är alltså min första kontakt med musiken på riktigt. Den första gången som jag reflekterade över och uttryckte ett gillande för musik. Födelsen av den musiksmak som jag numera utvecklat till världens bästa (alla måste tycka att sin egen musiksmak är bäst, varför lyssnar man annars på det man gör? Det finns inga dåliga musiksmaker, bara dålig musik). Exemplen ovan må kanske inte vara så smickrande för mitt nutida tycke (med undantag för Bakom Mina Solglasögon möjligtvis) men är ändock ett bevis på när jag började reflektera över om en sång var bra eller dålig. Vid ovan nämnda situationer är jag någonstans mellan 6-7 år (säg 6,5 år då eller "Sex on halv" som jag sade i min barndom) och innan dess reflekterade jag inte så mycket över om sångerna jag nynnade på tillhörde Pingu, Ultima Thule eller Sovjet. Nu är det däremot skillnad och i ett kommande inlägg ska jag redogöra för den resterande delen av min musiksmaks utveckling, men tills dess håll till godo!
Ha det!
// Yeahns
Alternativt...
Lekrummet tömdes snabbt på barn när fritidsfröken (Gammel-Inger även kallad) meddelade att det var dags för mellanmål. Trots detta satt jag och Albertazzi kvar på en tjockmadrass. Jag skulle övertyga honom om att jag kunde texten på en hel låt och textrader forsade ur min mun medan Albertazzi vänligt betraktade mig. "Ako mina solglasögon..." lät det. Givetvis var det Docent Döds/Docenternas klassiker Bakom Mina Solglasögon som jag gav mig på att citera.
När jag "sjungit" färdigt utbröt en mindre allvarlig brottningsmatch oss emellan varpå Albertazzi fick ett grepp om mina byxor och lyckades blotta mina kalsonger. Ett skratt senare deklarerade Albertazzi för resten av fritidshemmet att jag hade vita kalsonger med röda ränder och blåa stjärnor på mig. Jag skäms än idag, men nu är det mest för det amerikaniserade mönstret som prydde mina fispåsar. På den tiden var det mina favoritkallingar.
Alternativt...
Jag och min lillebror stod och trampade grus på Olstorps Festplats utanför Tidan (var inte ledsen om du inte känner till platserna) tillsammans med mamma och hennes väninna. Strax skulle mammas dåvarande favoritband uppträda vars superhit var Eloise. Just den låten hade både jag och broder yngre fattat tycke för när den spelades i mammas lägenhet ovanför Skaraborgsbanken, men av någon anledning bestämde vi oss för att absolut inte - under några som helst omständigheter - för att sjunga med när den spelades (antagligen var det den där mannen med skägg och stora glasögon som förklarat för oss att det var en skitlåt).
Efter några påtvingade danssteg och ett antal spelade låtar var det så dags för alla människor med inverterat köns favoritlåt. Jag, bror och mamma tog plats vid en bänk utanför dansgolvet och brödraparet förklarade än en gång att det minsann inte skulle bli någon allsång, i alla fall inte från vårt håll. Mamma sjöng/gapade/skrålade/joddlade/kvittrade/dånade på som vanligt till versraderna medan småpojkarna sammanbitet stod och tittade på. Så kom refrängen och nederlaget var ett faktum. Vi hade misslyckats och det grandiost.
Ett av dessa tre minnen är alltså min första kontakt med musiken på riktigt. Den första gången som jag reflekterade över och uttryckte ett gillande för musik. Födelsen av den musiksmak som jag numera utvecklat till världens bästa (alla måste tycka att sin egen musiksmak är bäst, varför lyssnar man annars på det man gör? Det finns inga dåliga musiksmaker, bara dålig musik). Exemplen ovan må kanske inte vara så smickrande för mitt nutida tycke (med undantag för Bakom Mina Solglasögon möjligtvis) men är ändock ett bevis på när jag började reflektera över om en sång var bra eller dålig. Vid ovan nämnda situationer är jag någonstans mellan 6-7 år (säg 6,5 år då eller "Sex on halv" som jag sade i min barndom) och innan dess reflekterade jag inte så mycket över om sångerna jag nynnade på tillhörde Pingu, Ultima Thule eller Sovjet. Nu är det däremot skillnad och i ett kommande inlägg ska jag redogöra för den resterande delen av min musiksmaks utveckling, men tills dess håll till godo!
Ha det!
// Yeahns
söndag 1 februari 2009
En tysk indian, en befjädrad german
”Jag spelar vanlig, precis så vanlig som folk är mest…”, sjunger Olle Ljungström. Dessvärre behöver inte jag spela. Dessvärre är jag precis så vanlig som folk är mest. I mitt tonårsrum hängde två svartvita, inramade vykort på Nils Ferlin respektive Stig Dagerman. Ferlin såg sådär härligt ärrad ut. Ett gammalt, magert ansikte fyllt av rynkor. I munnen hade han givetvis en cigarett, en smal, förmodligen handrullad. Dagerman var ung och vacker, men i hans blick fanns något ledsamt, något glädjefattigt, något djupt rotat mörker som pyrde inombords. Tillsammans gav de två bilderna, bildligt talat, bilden av en författare. Hur en författare skulle se ut. Hur en författare skulle må. Vad en författare skulle göra. Livnära sig på sitt mörker, på kaffe och på cigaretter.
Jag ville bli som dem. Jag ville skriva poesi. Jag ville vara svår. Jag ville vara speciell.
Vid 23-års ålder har jag insett mina begränsningar. Jag har mer än halverat min dagliga kaffedos till en, två muggar. Jag har sedan en kort tid tillbaka slutat med att snusa (vilket kan ses som ett sämre substitut till författarens cigarettmissbruk). Redan där har jag halvvägs ödelagt mina chanser att leva upp till min mytiska, romantiska, destruktiva bild av hur en författare bör vara och leva. Lägg därtill bristande talang och mitt hopp är ute.
Det är när sådana insikter kryper in på skinnet och småningom blottläggs som man blir lycklig över att det finns människor med ännu sämre läggning för att bli ”den nye Dagerman”, människor som så uppenbart hyser ett inte litet stråk av enfald. Vetskapen om att dessa individer existerar inger en känsla av trygghet, en sorts smarthetens motsvarighet till tanken om att ”det alltid finns sådana som har det värre än dig”. Här kommer två motbevis till Herbert Spencers tankar om ”survival of the fittest”, vilka Charles Darwin spann vidare på:
Nummer 1: i en Märklin-katalog från 1983 deklarerades det att de skulle bygga ett godståg som de redogjorde för var exceptionellt stort och kraftfullt. Efter att ha beskrivit de tekniska detaljerna avslutas stycket med ”…som skulle ha byggts i Tyskland år 1943. Dessvärre fullbordades aldrig drömmen, men vi på Märklin har nu 40 år senare förverkligat denna”… Om man inte förstår det fullkomligt vansinniga i detta citat bör man fundera på i vilken del av evolutionen man befinner sig.
Nummer 2: (den som har planer på att se filmen ”Jakten på lycka” bör inte läsa nedanstående). Här kommer hela texten från baksidan på filmens fodral:
”Will Smith spelar huvudrollen i denna rörande berättelse som är inspirerad av den sanna historien om Chris Gardner – en försäljare från San Francisco som kämpar för att bygga en framtid för sig själv och sin 5-årige son Christopher (Jaden Smith). När hans flickvän Linda (Thanda Newton) lämnar honom, måste Chris uppfostra Christopher på egen hand. Chris hängivelse ger slutligen resultat när han får en praktikplats utan lön på en extremt prestigefylld börsmäklarutbildning – där endast en av tjugo praktikanter klarar sig vidare. Men utan lön blir Chris och hans son vräkta från lägenheten och tvingas sova på gatorna, på härbärgen och till och med på en låst toalett på en tunnelbanestation. Tack vare sitt självförtroende och kärleken till sin son, övervinner Chris Gardner alla hinder och blir en legend på Wall Street.”
Jag vill inte vara den som är den och avslöja hur filmen slutar, men jag kan säga så mycket som att filmen är en timme och femtiotvå minuter och att texten kortfattat redogör för vad som händer under sisådär en timme och femtiotvå minuter.
Ibland är det kanske inte så dumt att vara vanlig. Att inte behöva spela vanlig, som jag antar att människorna bakom ovanstående två citat måste göra hela dagarna, gömma sig bakom en hyfsat normal mask, för att dölja sin idioti. Jag har inte en Dagermansk genialitet, men jag tycker inte heller att det är synd att Nazityskland stötte på förhinder och inte kunde fullborda byggandet av enorma godståg år 1943…
Jag ville bli som dem. Jag ville skriva poesi. Jag ville vara svår. Jag ville vara speciell.
Vid 23-års ålder har jag insett mina begränsningar. Jag har mer än halverat min dagliga kaffedos till en, två muggar. Jag har sedan en kort tid tillbaka slutat med att snusa (vilket kan ses som ett sämre substitut till författarens cigarettmissbruk). Redan där har jag halvvägs ödelagt mina chanser att leva upp till min mytiska, romantiska, destruktiva bild av hur en författare bör vara och leva. Lägg därtill bristande talang och mitt hopp är ute.
Det är när sådana insikter kryper in på skinnet och småningom blottläggs som man blir lycklig över att det finns människor med ännu sämre läggning för att bli ”den nye Dagerman”, människor som så uppenbart hyser ett inte litet stråk av enfald. Vetskapen om att dessa individer existerar inger en känsla av trygghet, en sorts smarthetens motsvarighet till tanken om att ”det alltid finns sådana som har det värre än dig”. Här kommer två motbevis till Herbert Spencers tankar om ”survival of the fittest”, vilka Charles Darwin spann vidare på:
Nummer 1: i en Märklin-katalog från 1983 deklarerades det att de skulle bygga ett godståg som de redogjorde för var exceptionellt stort och kraftfullt. Efter att ha beskrivit de tekniska detaljerna avslutas stycket med ”…som skulle ha byggts i Tyskland år 1943. Dessvärre fullbordades aldrig drömmen, men vi på Märklin har nu 40 år senare förverkligat denna”… Om man inte förstår det fullkomligt vansinniga i detta citat bör man fundera på i vilken del av evolutionen man befinner sig.
Nummer 2: (den som har planer på att se filmen ”Jakten på lycka” bör inte läsa nedanstående). Här kommer hela texten från baksidan på filmens fodral:
”Will Smith spelar huvudrollen i denna rörande berättelse som är inspirerad av den sanna historien om Chris Gardner – en försäljare från San Francisco som kämpar för att bygga en framtid för sig själv och sin 5-årige son Christopher (Jaden Smith). När hans flickvän Linda (Thanda Newton) lämnar honom, måste Chris uppfostra Christopher på egen hand. Chris hängivelse ger slutligen resultat när han får en praktikplats utan lön på en extremt prestigefylld börsmäklarutbildning – där endast en av tjugo praktikanter klarar sig vidare. Men utan lön blir Chris och hans son vräkta från lägenheten och tvingas sova på gatorna, på härbärgen och till och med på en låst toalett på en tunnelbanestation. Tack vare sitt självförtroende och kärleken till sin son, övervinner Chris Gardner alla hinder och blir en legend på Wall Street.”
Jag vill inte vara den som är den och avslöja hur filmen slutar, men jag kan säga så mycket som att filmen är en timme och femtiotvå minuter och att texten kortfattat redogör för vad som händer under sisådär en timme och femtiotvå minuter.
Ibland är det kanske inte så dumt att vara vanlig. Att inte behöva spela vanlig, som jag antar att människorna bakom ovanstående två citat måste göra hela dagarna, gömma sig bakom en hyfsat normal mask, för att dölja sin idioti. Jag har inte en Dagermansk genialitet, men jag tycker inte heller att det är synd att Nazityskland stötte på förhinder och inte kunde fullborda byggandet av enorma godståg år 1943…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)