Som utlovat bjuder jag nu på en samling låtar från det år som om någon dag är slut. Samlingen innehåller 90 låtar från lika många olika artister och är gjord för att jag ville dela med mig av de artister och låtar som jag lyssnat mest på under året, tyckt varit bäst och som kanske inte uppmärksammats i olika sammanhang. Vissa artister är mer kända än andra och i de fallen har jag försökt att ta med en låt som inte spelades på radion men ibland var det den låten som var bäst (lex Girls-Lust for life).
Liksom senast jag delade med mig av mp3-filer så får jag väl lägga in en disclaimer; syftet är inte att sprida musik och/eller att förstöra för artister utan för att tipsa andra så att de senare kan skutta iväg till skivbutiken. Om nu någon ändå tar illa vid sig så är det bara att höra av sig så förstör jag länken ögonaböj!
Jag vet att det är flera låtar/artister som jag har missat så påminn mig mer än gärna!
Ha det!
// Yeahns
onsdag 30 december 2009
tisdag 29 december 2009
Årets 25 bästa album - noll9
Utan större krusiduller och övrigt svammel (Carolina Gynning-poesi) så tar vi oss an de 25 album som i mitt tycke varit bäst året som avslutar detta millenniums första decennium. Det ska nämnas att de flesta placeringarna inte är gjutna i cement men så här känner jag just nu i alla fall:
1. Sunset Rubdown - Dragonslayer
Vid min halvårslista plockade Spencer Krugs sidprojekt (jämte Wolf Parade) hem en femteplats men nu har den alltså tagit sig ända upp till toppen. Därefter har jag näst intill lyssnat sönder plattan och även sett bandet live (vilket visade sig vara årets näst bästa spelning efter Bon Iver på WOW). Skivan är väldigt lätt att ta till sig trots att det flödar av underliga texter och experimentella melodier men allt sammansvärjs till genialitet och ger lyssnaren glad samt en känsla av frihet. Om albumet gör en lycklig låter jag dock Mats Wilander svara på.
2. The Clues - Clues
Detta album har bibehållit sin plats sedan halvårslistan och liksom ovan står finurligheten i centrum, dock utan samma glädjefulla melodier. Istället jobbar The Clues med mer progressiva metoder vilket ger låtar som är betydligt svårare att tycka om, men när man väl lagt manken till så fastnar varje rad.
3. Animal Collective - Merriweather Post Pavilion
Ettan från halvårslistan är nu trea (tappet beror på att jag numera ledsnar lite på all elektronika) men omdömet då kvarstår:
Det är sannerligen knepig musik de håller på med Baltimore-kvartetten (medlemsantalet varierar dock från skiva till skiva) och Olle Ljungström-citatet "Bland vissa är jag Gud, för andra bara oljud" går garanterat att applicera på bandet. Sedan millenieskiftet har de pumpat ut fullängdare och EP:s - alla med deras säregna experimentella musik - men det känns som att det är först nu som de har hittat rätt. M.P.P. är den första skivan som känns genuin och jämn och den innehåller inte alls samma toppar och dalar som deras tidigare släpp. Nu håller de sig istället inom ramarna - oftast på kanterna - och lyckas därför fånga lyssnaren i en euforisk lycka. Där man förr satt och svor åt att låtarna spårade ur så sitter man nu med ett leende på läpparna efter att melodierna vaggat en till harmoni. Det är fortfarande oerhört knepigt men lika enastående genialt!
4. Fontän - Winterwhila
De kanske börjar bli lite uttjatade här nu men jag anser fortfarande att göteborgsduon är världens bästa band som ingen känner till. Insvepande pop med gripande gitarrslingor som i stort sett är instrumentalt. Fontän i lurarna är som balsam för sinnet.
5. Local Natives - Gorilla Manor
På senare tid har jag blivit alltmer intresserad av folk-genren. Det är härligt med stämsång och mer runda harmonifyllda melodier. Local Natives framkallar allsång i den lilla ungkarlslyan.
6. Edward Sharpe And The Magnetic Zeros - From Below
Även här finner vi folkinslag men med ett betydande övertag av alternativ country. Det är klämkäckt och glatt med banjo helt enkelt.
7. Mumford & Sons - Sigh No More
Här har vi lite utav en blandning av de två föregående bara det att de istället för Staterna är ifrån London vilket ger det hela en annan dimension. Även fast de försöker så blir det inte amerikanskt och det är i detta fall positivt. Dessutom sitter sångaren inne på en riktig skön semisliten röst!
8. Makthaverskan - Makthaverskan
Årets rookie! Egentligen vet jag inte om plattan som helhet förtjänar en topp tio-plats men vissa låtar är helt fantastiska (närmare BD går inte att komma), och lägg därtill Majas makalösa pipa som får det att knottra sig på kroppen. På minuskontot hamnar de smått tonårsnaiva texterna och att vissa låttitlar - men inte låttexterna - är på svenska.
9. The Danks - Are You Afraid Of The Danks?
Tänk er en blandning av The Views debut (deras platta från i år är helt borttappad) och en gnutta av tidiga The Strokes så har ni ett hyfsat hum om The Danks. Fartfylld alternativ rock helt enkelt.
10. Mattias Alkberg - Nerverna
Alkberg har släppt ändelsen BD och numera gett sig in på rockabillyn och liksom allt annat som Matti fingrar vid så blir det über. Hans sätt att skriva texter känns igen även fast jag saknar de politiska inslagen som var en så stor del av hans tidigare skivor. Han känns inte lika förbannad längre och det är synd. Dr. Alban-synd.
11. God Help The Girl - God Help The Girl
Detta "band" har avhandlats tidigare här så det mesta är väl sagt. B&S-stjärnan Stuart Murdoch har gjort en musikal vars låtar är med på denna skiva. Det är vackert, finstämt och förvånande skönt att få höra Stuarts röst igen även fast han bara medverkar på ett par låtar.
12. Florence Valentin - Spring Ricco
Denna skiva recenserades av mig när den kom ut och vad som skrevs då står fast. Florence har mognat och skivan är en gedigen historia.
13. Fuck Buttons - Tarot Sport
Listans enda technoplatta och möjligtvis kom den lite väl högt upp men jag gillar den (såklart) och tycker att den är jämn och har ett skönt gung från början till slut.
14. The Pains Of Being Pure At Heart - The Pains Of Being Pure At Heart
Skön och fartfylld noisepop med inslag av shoegaze från det stora äpplet, varken mer eller mindre.
15. Babian - Fullproppad, Listtoppad, Livrädd Och Uppstoppad
Samhällskritiska texter som lockar fram leenden ackompanjerade av rivig punkrock och stundtals galna läten, alltsammans framfört på skånska.
16. [ingenting] - Tomhet, Idel Tomhet
De har blivit äldre, mer samspelta och troligtvis visare men jag tycker nog att de har blivit lite tråkigare. Deras förra platta Mycket Väsen För Ingenting håller jag oerhört högt, mycket tack vare att den då och då spårade ur lite. Årets album är mer välspelat och mognare vilket givetvis också är väldigt bra men det ger inte samma höjder.
17. Franke - Det Krävs Bara Några Sprickor För Att Skapa Ett Mönster
Här har vi tung och depressiv noiserockabilly med rundgång som ljuder i öronen och eftertänksam lyrik.
18. Animal Kingdom - Signs And Wonders
En väldigt jämn popskiva med en sångare vars röst fascinerar en.
19. It's A Buffalo - Don't Be Scared
Gladlynt alternativ rock med smått geniala gitarrslingor plattan igenom.
21. Reigning Sound - Love And Curses
Klassisk rock framförd av ett hyfsat erfaret band.
20. jj - jj n° 2
Vackert framförd och lugn sommarpop men jag tröttnar efter ett tag därav den låga placeringen.
22. Elenette - Neurosor
Träffsäkra texter och rytmiska melodier toppade med saxofon lät bra i början av året men blev lite tröttsamt i längden.
23. The Legendary Tigerman - Femina
Minimalistisk gitarrplinkarblues där de flesta låtarna framförs av kvinnoröster (därav skivnamnet). Några sköna covers på artister såsom Johnny Cash och Daniel Johnston låter sig även höras på plattan.
24. White Denim - Fits
Fartfylld psykedelisk rock av bandet som mycket väl kan sitta inne på världens bästa basist.
25. Grizzly Bear - Veckatimest
Sist men inte minst har vi de amerikanske indierockarna som har gjort ett väldigt bra album men problemet är att alla låtarna är snarlika och att man därför tröttnar fort på skivan. Nu låter det kanske lite väl negativt, så är det ju inte utan det är fortfarande en kanonplatta.
Så ser det alltså ut, enligt mig ska tilläggas. Det finns ett antal album som var med i gallringsprocessen som kanske borde ha fått en plats men inte just nu. Annars är jag väl hyfsat nöjd även fast jag känner att listan blev lite tunn fram emot slutet. Anmärkningsvärt är att de tre toppalbumena stämmer överens med min definition av indie, det vill säga annorlunda, säreget, experimentellt, självständigt, udda och så vidare. Nåväl, synpunkter?
Imorgon kommer jag förresten att bjuda på ett smakprov från vad 2009 hade att erbjuda i musikväg, det ni!
Ha det!
// Yeahns
1. Sunset Rubdown - Dragonslayer
Vid min halvårslista plockade Spencer Krugs sidprojekt (jämte Wolf Parade) hem en femteplats men nu har den alltså tagit sig ända upp till toppen. Därefter har jag näst intill lyssnat sönder plattan och även sett bandet live (vilket visade sig vara årets näst bästa spelning efter Bon Iver på WOW). Skivan är väldigt lätt att ta till sig trots att det flödar av underliga texter och experimentella melodier men allt sammansvärjs till genialitet och ger lyssnaren glad samt en känsla av frihet. Om albumet gör en lycklig låter jag dock Mats Wilander svara på.
2. The Clues - Clues
Detta album har bibehållit sin plats sedan halvårslistan och liksom ovan står finurligheten i centrum, dock utan samma glädjefulla melodier. Istället jobbar The Clues med mer progressiva metoder vilket ger låtar som är betydligt svårare att tycka om, men när man väl lagt manken till så fastnar varje rad.
3. Animal Collective - Merriweather Post Pavilion
Ettan från halvårslistan är nu trea (tappet beror på att jag numera ledsnar lite på all elektronika) men omdömet då kvarstår:
Det är sannerligen knepig musik de håller på med Baltimore-kvartetten (medlemsantalet varierar dock från skiva till skiva) och Olle Ljungström-citatet "Bland vissa är jag Gud, för andra bara oljud" går garanterat att applicera på bandet. Sedan millenieskiftet har de pumpat ut fullängdare och EP:s - alla med deras säregna experimentella musik - men det känns som att det är först nu som de har hittat rätt. M.P.P. är den första skivan som känns genuin och jämn och den innehåller inte alls samma toppar och dalar som deras tidigare släpp. Nu håller de sig istället inom ramarna - oftast på kanterna - och lyckas därför fånga lyssnaren i en euforisk lycka. Där man förr satt och svor åt att låtarna spårade ur så sitter man nu med ett leende på läpparna efter att melodierna vaggat en till harmoni. Det är fortfarande oerhört knepigt men lika enastående genialt!
4. Fontän - Winterwhila
De kanske börjar bli lite uttjatade här nu men jag anser fortfarande att göteborgsduon är världens bästa band som ingen känner till. Insvepande pop med gripande gitarrslingor som i stort sett är instrumentalt. Fontän i lurarna är som balsam för sinnet.
5. Local Natives - Gorilla Manor
På senare tid har jag blivit alltmer intresserad av folk-genren. Det är härligt med stämsång och mer runda harmonifyllda melodier. Local Natives framkallar allsång i den lilla ungkarlslyan.
6. Edward Sharpe And The Magnetic Zeros - From Below
Även här finner vi folkinslag men med ett betydande övertag av alternativ country. Det är klämkäckt och glatt med banjo helt enkelt.
7. Mumford & Sons - Sigh No More
Här har vi lite utav en blandning av de två föregående bara det att de istället för Staterna är ifrån London vilket ger det hela en annan dimension. Även fast de försöker så blir det inte amerikanskt och det är i detta fall positivt. Dessutom sitter sångaren inne på en riktig skön semisliten röst!
8. Makthaverskan - Makthaverskan
Årets rookie! Egentligen vet jag inte om plattan som helhet förtjänar en topp tio-plats men vissa låtar är helt fantastiska (närmare BD går inte att komma), och lägg därtill Majas makalösa pipa som får det att knottra sig på kroppen. På minuskontot hamnar de smått tonårsnaiva texterna och att vissa låttitlar - men inte låttexterna - är på svenska.
9. The Danks - Are You Afraid Of The Danks?
Tänk er en blandning av The Views debut (deras platta från i år är helt borttappad) och en gnutta av tidiga The Strokes så har ni ett hyfsat hum om The Danks. Fartfylld alternativ rock helt enkelt.
10. Mattias Alkberg - Nerverna
Alkberg har släppt ändelsen BD och numera gett sig in på rockabillyn och liksom allt annat som Matti fingrar vid så blir det über. Hans sätt att skriva texter känns igen även fast jag saknar de politiska inslagen som var en så stor del av hans tidigare skivor. Han känns inte lika förbannad längre och det är synd. Dr. Alban-synd.
11. God Help The Girl - God Help The Girl
Detta "band" har avhandlats tidigare här så det mesta är väl sagt. B&S-stjärnan Stuart Murdoch har gjort en musikal vars låtar är med på denna skiva. Det är vackert, finstämt och förvånande skönt att få höra Stuarts röst igen även fast han bara medverkar på ett par låtar.
12. Florence Valentin - Spring Ricco
Denna skiva recenserades av mig när den kom ut och vad som skrevs då står fast. Florence har mognat och skivan är en gedigen historia.
13. Fuck Buttons - Tarot Sport
Listans enda technoplatta och möjligtvis kom den lite väl högt upp men jag gillar den (såklart) och tycker att den är jämn och har ett skönt gung från början till slut.
14. The Pains Of Being Pure At Heart - The Pains Of Being Pure At Heart
Skön och fartfylld noisepop med inslag av shoegaze från det stora äpplet, varken mer eller mindre.
15. Babian - Fullproppad, Listtoppad, Livrädd Och Uppstoppad
Samhällskritiska texter som lockar fram leenden ackompanjerade av rivig punkrock och stundtals galna läten, alltsammans framfört på skånska.
16. [ingenting] - Tomhet, Idel Tomhet
De har blivit äldre, mer samspelta och troligtvis visare men jag tycker nog att de har blivit lite tråkigare. Deras förra platta Mycket Väsen För Ingenting håller jag oerhört högt, mycket tack vare att den då och då spårade ur lite. Årets album är mer välspelat och mognare vilket givetvis också är väldigt bra men det ger inte samma höjder.
17. Franke - Det Krävs Bara Några Sprickor För Att Skapa Ett Mönster
Här har vi tung och depressiv noiserockabilly med rundgång som ljuder i öronen och eftertänksam lyrik.
18. Animal Kingdom - Signs And Wonders
En väldigt jämn popskiva med en sångare vars röst fascinerar en.
19. It's A Buffalo - Don't Be Scared
Gladlynt alternativ rock med smått geniala gitarrslingor plattan igenom.
21. Reigning Sound - Love And Curses
Klassisk rock framförd av ett hyfsat erfaret band.
20. jj - jj n° 2
Vackert framförd och lugn sommarpop men jag tröttnar efter ett tag därav den låga placeringen.
22. Elenette - Neurosor
Träffsäkra texter och rytmiska melodier toppade med saxofon lät bra i början av året men blev lite tröttsamt i längden.
23. The Legendary Tigerman - Femina
Minimalistisk gitarrplinkarblues där de flesta låtarna framförs av kvinnoröster (därav skivnamnet). Några sköna covers på artister såsom Johnny Cash och Daniel Johnston låter sig även höras på plattan.
24. White Denim - Fits
Fartfylld psykedelisk rock av bandet som mycket väl kan sitta inne på världens bästa basist.
25. Grizzly Bear - Veckatimest
Sist men inte minst har vi de amerikanske indierockarna som har gjort ett väldigt bra album men problemet är att alla låtarna är snarlika och att man därför tröttnar fort på skivan. Nu låter det kanske lite väl negativt, så är det ju inte utan det är fortfarande en kanonplatta.
Så ser det alltså ut, enligt mig ska tilläggas. Det finns ett antal album som var med i gallringsprocessen som kanske borde ha fått en plats men inte just nu. Annars är jag väl hyfsat nöjd även fast jag känner att listan blev lite tunn fram emot slutet. Anmärkningsvärt är att de tre toppalbumena stämmer överens med min definition av indie, det vill säga annorlunda, säreget, experimentellt, självständigt, udda och så vidare. Nåväl, synpunkter?
Imorgon kommer jag förresten att bjuda på ett smakprov från vad 2009 hade att erbjuda i musikväg, det ni!
Ha det!
// Yeahns
söndag 27 december 2009
Är det konstigt att man blir lack?
I lugn och ro sitter man och roar sig med lite tidsförströelsespel och så möts man av följande:
Finns det något som är så enerverande som när de två sista brickorna i Mahjong ligger på varandra?
Ha det!
// Yeahns
Finns det något som är så enerverande som när de två sista brickorna i Mahjong ligger på varandra?Ha det!
// Yeahns
måndag 21 december 2009
Från Göteborg till Duluth
Det senaste list-inlägget handlade om svenska artister så vi fortsätter i Sverige och går in på de åtta bästa svenska albumen:
Med den listan publicerad så ger vi oss ut i världen i och med "Bästa utrikiska album":
Ha det!
// Yeahns
PS. Nu blev listorna åt "fel" håll men strunt samma. Gällande rubriken så är Duluth platsen där Bob Dylan föddes. DS.
8. Ebba Grön - Ebba GrönDet känns rätt okej va? Visst, Håkan hade kunnat ha med några plattor till men vi tyckte väl att det räckte med en. Annars saknar jag bara Eldkvarns Svart Blogg och kanske BD's Cruel Town.
7. The Plan - The Plan
6. Vargmåne - Ulf Lundell
5. Nerverna - Mattias Alkberg
4. bob hund 1994 - bob hund
3. Mycket Väsen För Ingenting - [ingenting]
2. Jag Ska Bli En Bättre Vän - Mattias Alkberg BD
1. Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg - Håkan Hellström
Med den listan publicerad så ger vi oss ut i världen i och med "Bästa utrikiska album":
8. Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band - The BeatlesHär har jag en hel uppsjö (dumt uttryck för övrigt) av förslag men jag tror inte att mina kamrater hade röstat in något av dem ändå så i sann demokratisk anda får jag vara nöjd. I mellandagarna kommer jag dock att säga mitt då årets 25 bästa album ska delges, det ni!
7. Highway 61 Revisited - Bob Dylan
6. L.A. Woman - The Doors
5. Up The Bracket - The Libertines
4. Is This It - The Strokes
3. Forever Changes - Love
2. London Calling - The Clash
1. Blonde On Blonde - Bob Dylan
Ha det!
// Yeahns
PS. Nu blev listorna åt "fel" håll men strunt samma. Gällande rubriken så är Duluth platsen där Bob Dylan föddes. DS.
lördag 19 december 2009
Money well spent?
Klockan är strax efter midnatt och jag är nyss hemkommen från det storslagna filmäventyret Avatar, filmen som sägs förändra den framtida filmupplevelsen i och med dess magnifika effekter. Jag är inte övertygad.
Ni har alla sett trailern och det är i princip vad den handlar om. En tribal-tatuerad, förlamad ex-marinkårssoldat får i uppgift att åka till den utomjordiska planeten Pandora för att där ta hand om en urinvånarreplika (tänk er en telepatiskt styrd robot). Hans uppgift är infiltrera och lära känna urbefolkningen, Na'Vi, för att sedan kunna lyckas övertala dem om att flytta sin by (på platsen finns massa supermineraler) alternativt finna svagheter som kan optimera en militär attack. Därefter har ni sett det förut. Otillåten kärlek, konfliktlösning á la testosteronstinna stridspittar med manschauvinistiska värderingar samt en utböling som kommer in och blir frälsare. Lägg därtill ett klyschigt manus och halvdana skådespelare från dåliga action- och sci-fifilmer, bland annat två från Fast & Furious-filmerna och hon Alien-horan (jag vet inte riktigt varför jag lade till "horan" där. Det kändes rätt och bidrog med lite schvung. Men låg hon inte med en alien i en film?).
Dock så är det inte handlingen som ska ligga i fokus här. "Visuellt fantasifullt och originellt" var James Camerons ord när han påbörjade planerna och det har han lyckats med. Fantasin flödar verkligen på en planet så fylld av neon-växter och ljusdioder att ecstacy skulle kännas som nedåttjack. Effekterna är genomtänkta, snygga och inte alls överdrivna om än fast viss teknologi känns lite avlägsen. Dock ifrågasätter jag 3D-teknologin i filmen. Visst det var ju coolt och så men ingen direkt upplevelse. Inga spjut landade bland de första raderna och inget kraschande flygskepp ödelade biografen. Han kunde väl åtminstone dragit iväg en slängkyss mot kameran? Jag förväntade mig en massa flygande prylar. Istället fick jag se tydligt att den ena snubben står lite längre bort än den andre men det är ju inte så att det krävs en raketforskare (det räcker gott med en basjägare, tror jag i alla fall) för att göra den kopplingen i vanligt format.
Mitt betyg är egentligen 4/10 men det blir ändå 5/10 bara för att jag uppskattar Camerons intentioner att revolutionera Hollywood med mastodontrullar i überkvalitet.
Avslutningsvis så måste jag ställa mig frågande till hur en film med en så pass tunn handling och dassigt manus kan samla ihop så mycket flis. 2,8 miljarder svenska kronor kostade den att producera, dyrast genom tiderna. Undrar hur Köpenhamn hade använt dem? Undrar hur Tarantino hade använt dem?
Ha det!
// Yeahns
Ni har alla sett trailern och det är i princip vad den handlar om. En tribal-tatuerad, förlamad ex-marinkårssoldat får i uppgift att åka till den utomjordiska planeten Pandora för att där ta hand om en urinvånarreplika (tänk er en telepatiskt styrd robot). Hans uppgift är infiltrera och lära känna urbefolkningen, Na'Vi, för att sedan kunna lyckas övertala dem om att flytta sin by (på platsen finns massa supermineraler) alternativt finna svagheter som kan optimera en militär attack. Därefter har ni sett det förut. Otillåten kärlek, konfliktlösning á la testosteronstinna stridspittar med manschauvinistiska värderingar samt en utböling som kommer in och blir frälsare. Lägg därtill ett klyschigt manus och halvdana skådespelare från dåliga action- och sci-fifilmer, bland annat två från Fast & Furious-filmerna och hon Alien-horan (jag vet inte riktigt varför jag lade till "horan" där. Det kändes rätt och bidrog med lite schvung. Men låg hon inte med en alien i en film?).
Dock så är det inte handlingen som ska ligga i fokus här. "Visuellt fantasifullt och originellt" var James Camerons ord när han påbörjade planerna och det har han lyckats med. Fantasin flödar verkligen på en planet så fylld av neon-växter och ljusdioder att ecstacy skulle kännas som nedåttjack. Effekterna är genomtänkta, snygga och inte alls överdrivna om än fast viss teknologi känns lite avlägsen. Dock ifrågasätter jag 3D-teknologin i filmen. Visst det var ju coolt och så men ingen direkt upplevelse. Inga spjut landade bland de första raderna och inget kraschande flygskepp ödelade biografen. Han kunde väl åtminstone dragit iväg en slängkyss mot kameran? Jag förväntade mig en massa flygande prylar. Istället fick jag se tydligt att den ena snubben står lite längre bort än den andre men det är ju inte så att det krävs en raketforskare (det räcker gott med en basjägare, tror jag i alla fall) för att göra den kopplingen i vanligt format.
Mitt betyg är egentligen 4/10 men det blir ändå 5/10 bara för att jag uppskattar Camerons intentioner att revolutionera Hollywood med mastodontrullar i überkvalitet.
Avslutningsvis så måste jag ställa mig frågande till hur en film med en så pass tunn handling och dassigt manus kan samla ihop så mycket flis. 2,8 miljarder svenska kronor kostade den att producera, dyrast genom tiderna. Undrar hur Köpenhamn hade använt dem? Undrar hur Tarantino hade använt dem?
Ha det!
// Yeahns
torsdag 17 december 2009
Svenskt stål
Gårdagens inlägg hintade om en lista så det är lika bra att dra av den. "Sveriges bästa soloartister" är rubriken:
När vi är inne på svenska artister så är det lika bra att beta av banden också så här kommer "Sveriges bästa band":
Nå?
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är ett vanligt uttryck men även en låt av Olle Ljungström.
1. Håkan HellströmDet kan ju anses underligt att Alkberg, Theo och Sander kommer med som bara gjort en soloplatta var (alla utkomna i år) men här fick vi helt enkelt välja om vi ville ta med deras inverkan på andra konstellationer eller inte och därför blev det liksom ovan. Jag saknar inte någon - möjligtvis Anders Wendin och Olle Ljungström - ändå så sak samma.
2. Mattias Alkberg
3. Ulf Lundell
4. Joakim Thåström
5. Annika Norlin
6. Cornelis Vreeswijk
7. Theodor Jensen
8. Christopher Sander
När vi är inne på svenska artister så är det lika bra att beta av banden också så här kommer "Sveriges bästa band":
1. Mattias Alkberg BDTja, vad ska man säga? Punk, progg och alternativ rock går hem hos ITHMG och då är det kanske lite underligt att inte Dungen finns med. Jag saknar [ingenting] (bara-pa-disch, eller?).
2. bob hund
3. Ebba Grön
4. The Soundtrack Of Our Lives
5. Nationalteatern
6. The Hives
7. Hoola Bandoola Band
8. Imperiet
Nå?
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är ett vanligt uttryck men även en låt av Olle Ljungström.
onsdag 16 december 2009
...och vi bara sväljer
Eftersom det på flera ställen på Internet diskuteras huruvida EMD-medlemmarnas centrala nervsystem har kortslutning eller inte efter deras ställningstagande för hemlösa så tänkte jag slänga ut de ITHMG-listor (se föregående inlägg) som innehåller hela eller delar av EMD.
Först ut har vi en lista över Sveriges sämsta artister där nomineringarna utsågs med hänsyn till deras musik, medial exponering och påverkan på det svenska folket. Kort sagt, hur onda de är:
Nästa lista tituleras "Sveriges största mediehoror" och lyder som följer:
Frågor på det?
Ha det!
// Yeahns
Först ut har vi en lista över Sveriges sämsta artister där nomineringarna utsågs med hänsyn till deras musik, medial exponering och påverkan på det svenska folket. Kort sagt, hur onda de är:
8. DarinDet känns som att det fattas ett namn va? Det gör det och lyckligtvis märkte vi det också så vi enades om att sätta Per Gessle på tronen av genomruttenhet jämte Vi ska gömma oss i varandras skapare retroaktivt. Varför Tomas Ledin kom före - eller efter hur man nu ser på det - EMD motiverades med att EMD - förhoppningsvis - är bortglömda om fem år medan folk kommer att lita på varandra i trubadurringar och medelåldersfester i småstäder en hel framtid framöver, eller För en lång, lång tid som denna listas motsats kanske skulle ha sagt. Annars gillar jag mest Killamangiros motivering till Lasse Holm ("han ser ut som en kille som ligger med praktikanter") och September (hon är enligt hans uppfattning språkröret för Stadshotellsnattklubbarna landet över med dess dunka-dunka-musik).
7. Caroline af Ugglas
6. Lasse Holm
5. September
4. Carola
3. Takida
2. EMD
1. Tomas Ledin
Nästa lista tituleras "Sveriges största mediehoror" och lyder som följer:
8. Thomas BodströmÄven här saknas det några namn där Wahlgrensläkten med Pernilla i spetsen borde ha kvalificerats sig. Annars kan platserna 7-5 diskuteras; Berghagen har väl sin plats, särskilt efter plats 71 (den andra) i detta klipp; Robert Gustafsson har alltid synts i media - ofta rättmätigt - men hans medverkan i Mediamarkt-reklamerna fick droppen att gå över kanten på bägaren; Lars Gåre nominerades även han för saker som kommit oss till känna efter att ha sett 100 Höjdare.
7. Lars Gåre
6. Robert Gustafsson
5. Lars Berghagen
4. Danny Saucedo
3. Alexander Schulman
2. Linda Rosing
1. Bojan Djordic
Frågor på det?
Ha det!
// Yeahns
tisdag 15 december 2009
Lisztomania
Här var det lika händelserikt som i Moder Teresas trosor så en uppdatering vore väl på sin plats, och vad passar då bättre än att presentera det material som sammanställdes under det senaste ITHMG-konventet den 12 december? Som rubriken tråkfyndigt vittnar om så satt vi en hel jävla kväll och producerade listor om så vitt skilda ämnen som skådespelare och avrättningsmetoder, både topp- och bottlistor. Dessa listor framställdes på ett högst finurligt vis - som enligt undertecknad är underhållande, rättvis och hyfsat konsensusbringande - där man i turordning ska återge sitt val på ämnesområdet, och därefter går varvet runt en gång till vilket i detta fall ger oss åtta olika alternativ. Sedan ska var och en avslöja vilket alternativ de anser vara sämst och det alternativ som får flest röster hamnar på en sistaplats och så fortsätter man placering efter placering. Vid lika röstantal fortsätter utröstningsprocessen som om det alternativ man först valde var borta för att se om något av de lika alternativen får fler röster den första och den andra gången gemensamt, vilket således betyder att det alternativ hamnar på nederst. Eller om man gör det lätt för sig och bara lottar lite hux flux men det anser jag inte lika seriöst. Det kan förefalla lite krångligt men så snart man sätter sig med det så löser det sig.
För att exemplifiera använder jag en av våra listor på ämnet "Topp 8 länder" där vi helt enkelt skulle plocka ut de nationer som vi av någon anledning tycker om. Utan någon direkt motivering sammanställdes följande lista:
När vi ändå håller på så kan jag lika gärna släppa ut motpolen också, det vill säga en lista över jordklotets mest avskyvärda länder där en förstaplats alltså är riktigt svinigt:
Det här var väl ett roligt och inspirerande inlägg?
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är en låt av Phoenix.
För att exemplifiera använder jag en av våra listor på ämnet "Topp 8 länder" där vi helt enkelt skulle plocka ut de nationer som vi av någon anledning tycker om. Utan någon direkt motivering sammanställdes följande lista:
1. SverigePersonligen så är jag smått förbluffad över att Irland kom så pass högt upp före coola länder som Holland och Island men i övrigt är resultatet rätt väntat. Kuriosa är att Albertazzis val kom åtta respektive etta.
2. England
3. Irland
4. Argentina
5. Holland
6. Island
7. Bolivia
8. Tyskland
När vi ändå håller på så kan jag lika gärna släppa ut motpolen också, det vill säga en lista över jordklotets mest avskyvärda länder där en förstaplats alltså är riktigt svinigt:
8. NorgeRätt PK kan tyckas men så är det i alla fall. Det mest intressanta med denna lista är att vårt grannland i sydväst är snuddande nära länder som tycker att det där med medborgerliga rättigheter är rätt överskattat. Annars förundrades merparten av gänget av Norge-nomineringen (vilket åttondeplatsen antyder) men det kan väl Killamangiro ta och berätta om.
7. Tyskland
6. Schweiz
5. Danmark
4. Turkiet
3. Kina
2. Nordkorea
1. Israel
Det här var väl ett roligt och inspirerande inlägg?
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är en låt av Phoenix.
måndag 7 december 2009
Road to ruin
Läsarna som framkallat/drabbats av ett ITHMG-behov vet att jag smått lider av åldersparanoia. Dock så vet ju jag att det snarast beror på omöjliga målsättningar och inte gången ålder (jag är ju rätt långt ifrån brutna lårbenshalsar). Men när det då man blir gammal, och då menar jag inte dags-att-skaffa-barn-gammal (den typen som jag närmast våndas av) utan riktigt lastgammal pensich-style? För att svara på den frågan har jag sammanställt fem punkter, en slags ålderschecklista.
5. Fysisk och psykisk nedbrytning - Ganska självklart tecken egentligen med rynkor, försämrade sinnen och tröga leder.
4. Artighetstitulering - När andra börjar referera till dig med ordvalen herr/farbror om du har utväxter i scrotum-regionen eller dam/fru om du en gång i tiden blött regelbundet (vilken även det är ett tecken på att du kanske borde börja komma överens med dina barn).
3. Urtvättade jackor - Du märker att du själv och dina jämnåriga kamrater bär hyfsat slitna och färglösa jackor, ibland till och med med logotyper tillhörande företag som inte existerar längre. Damjackorna har ofta diagonala korssömmar. Pengarna läggs istället på karameller.
2. Kö-irritation - När du gör ärenden på stan så består de övriga konsumenterna främst av två kategorier: andra pensionärer och stressade medelålders män och kvinnor. Det är ju så att pensionärer går upp tidigt, lyssnar på P4 och efter elvakaffet drar de ut på stan, framme lagom i tid till lunch då andra försöker uträtta ärenden. Mycket folk, stress, tröga köer och det hjälper ju inte att du väntar med att förbereda betalningen till den slutgiltiga summan är deklarerad.
1. Rullväska - När du ser att allt fler jämnåriga glider omkring med rutiga "rullväskor" så är det nog dags att du passar på att njuta av den kvarvarande tiden.
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är en låt av The Libertines.
5. Fysisk och psykisk nedbrytning - Ganska självklart tecken egentligen med rynkor, försämrade sinnen och tröga leder.
4. Artighetstitulering - När andra börjar referera till dig med ordvalen herr/farbror om du har utväxter i scrotum-regionen eller dam/fru om du en gång i tiden blött regelbundet (vilken även det är ett tecken på att du kanske borde börja komma överens med dina barn).
3. Urtvättade jackor - Du märker att du själv och dina jämnåriga kamrater bär hyfsat slitna och färglösa jackor, ibland till och med med logotyper tillhörande företag som inte existerar längre. Damjackorna har ofta diagonala korssömmar. Pengarna läggs istället på karameller.
2. Kö-irritation - När du gör ärenden på stan så består de övriga konsumenterna främst av två kategorier: andra pensionärer och stressade medelålders män och kvinnor. Det är ju så att pensionärer går upp tidigt, lyssnar på P4 och efter elvakaffet drar de ut på stan, framme lagom i tid till lunch då andra försöker uträtta ärenden. Mycket folk, stress, tröga köer och det hjälper ju inte att du väntar med att förbereda betalningen till den slutgiltiga summan är deklarerad.
1. Rullväska - När du ser att allt fler jämnåriga glider omkring med rutiga "rullväskor" så är det nog dags att du passar på att njuta av den kvarvarande tiden.
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är en låt av The Libertines.
fredag 4 december 2009
Gratis är gott
Egentligen hade jag tänkt att På Spåret-hetsa med en egen Var är vi på väg? men på grund av bristande finurlighet och en annan sak - som vi senare kommer fram till - så utgick det inlägget. Rätt svar skulle hur som helst ha varit det mytomspunna Tjotahejti (eller hur det nu stavas).
Den andra saken som eliminerade det inlägget och som egentligen har förskjutit alla mina påtänkta projekt är filmstreamingstjänsten Voddler (nyligen avslutades Battle Royale. Japaner är sjuka; vem - förutom typ Stanley Kubrick och Guy Ritchie - får för sig att spela Bach - Air när en snubbe skjuter en tonårsflicka?). Igår fick jag nämligen en invite efter att ha stått i kö sedan den 7 juli och jag är rätt så jävla nöjd. Jag var lite rädd för att det skulle vara för mycket reklam á la Spotify men fem minuter innan filmen drar igång är helt överkomligt. Dessutom är bildkvaliteten (det är för övrigt den rekommenderade formen av ordet kvalitet enligt Språkrådet. Inget mer kvalité alltså) kristallklar, filmerna gratis eller kostar blott en femma och navigeringen är lättförstådd och enkel. Dock så är utbudet något begränsat, musen går inte att använda och avsaknaden av en sökfunktion stör mig något, men jag hoppas att det är saker som ordnas innan tjänsten släpps till allmänheten.
Nåväl, var är vi på väg?
Ha det!
// Yeahns
Den andra saken som eliminerade det inlägget och som egentligen har förskjutit alla mina påtänkta projekt är filmstreamingstjänsten Voddler (nyligen avslutades Battle Royale. Japaner är sjuka; vem - förutom typ Stanley Kubrick och Guy Ritchie - får för sig att spela Bach - Air när en snubbe skjuter en tonårsflicka?). Igår fick jag nämligen en invite efter att ha stått i kö sedan den 7 juli och jag är rätt så jävla nöjd. Jag var lite rädd för att det skulle vara för mycket reklam á la Spotify men fem minuter innan filmen drar igång är helt överkomligt. Dessutom är bildkvaliteten (det är för övrigt den rekommenderade formen av ordet kvalitet enligt Språkrådet. Inget mer kvalité alltså) kristallklar, filmerna gratis eller kostar blott en femma och navigeringen är lättförstådd och enkel. Dock så är utbudet något begränsat, musen går inte att använda och avsaknaden av en sökfunktion stör mig något, men jag hoppas att det är saker som ordnas innan tjänsten släpps till allmänheten.
Nåväl, var är vi på väg?
Ha det!
// Yeahns
onsdag 2 december 2009
En parfym är doftens seger över stanken
Marknaden förbluffar mig nästan varje dag. Idag fick jag smaka på effekten av en produkt som jag aldrig stött på förut.
Klockan är några minuter över halv tio och platsen är 17-bussen på väg mot centrum från Östra Sjukhuset. Jag sitter i vanlig ordning med lurar i öronen (The Tiger Who Came To Tea - Wolves, albumen går att dra hem gratis på den första länken) och slötittar ut genom fönstret i jakt på något som kan fånga min uppmärksamhet, något som kan få mig att piggna till. Plötsligt känner jag hur en sju-åtta år äldre man av utländsk härkomst sätter sig bredvid mig... Det borde vara förbjudet att tillverka och framförallt att sälja herrparfym som luktar som en blandning av rengöringsmedel med citrusdoft och Listerine. Ammoniak goes liniment liksom. Det stack till i näsan så fruktansvärt att jag hellre skulle utstått A Clockwork Orange-behandling med Förkväll-maraton istället. Nu behövde jag inte kämpa emot tröttheten längre, nej fokus låg på att hålla mig vid medvetande. Det var bara att köra ner näsan i halsduken och hoppas på att snubben gick av så fort som möjligt.
Undrar hur han tänkte när han köpte doften, om han tänkte? Eller har han någon konstig fetisch för lokalvårdare och sjukgymnaster? Metoden med Wunder-baum under armarna känns inte lika underlig längre.
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är tydligen ett citat från Edgar Watson Howe.
Klockan är några minuter över halv tio och platsen är 17-bussen på väg mot centrum från Östra Sjukhuset. Jag sitter i vanlig ordning med lurar i öronen (The Tiger Who Came To Tea - Wolves, albumen går att dra hem gratis på den första länken) och slötittar ut genom fönstret i jakt på något som kan fånga min uppmärksamhet, något som kan få mig att piggna till. Plötsligt känner jag hur en sju-åtta år äldre man av utländsk härkomst sätter sig bredvid mig... Det borde vara förbjudet att tillverka och framförallt att sälja herrparfym som luktar som en blandning av rengöringsmedel med citrusdoft och Listerine. Ammoniak goes liniment liksom. Det stack till i näsan så fruktansvärt att jag hellre skulle utstått A Clockwork Orange-behandling med Förkväll-maraton istället. Nu behövde jag inte kämpa emot tröttheten längre, nej fokus låg på att hålla mig vid medvetande. Det var bara att köra ner näsan i halsduken och hoppas på att snubben gick av så fort som möjligt.
Undrar hur han tänkte när han köpte doften, om han tänkte? Eller har han någon konstig fetisch för lokalvårdare och sjukgymnaster? Metoden med Wunder-baum under armarna känns inte lika underlig längre.
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är tydligen ett citat från Edgar Watson Howe.
tisdag 1 december 2009
Proffsdrömmar
Abbas Hassan
Peter Larsson, Rasmus Bengtsson, Per Nilsson, Erik Edman
Jon Jönsson, Rasmus Lindgren
Erkan Zengin, Andres Vazques, Sharbel Touma
Ken Fagerberg
Peter Larsson, Rasmus Bengtsson, Per Nilsson, Erik Edman
Jon Jönsson, Rasmus Lindgren
Erkan Zengin, Andres Vazques, Sharbel Touma
Ken Fagerberg
En riktigt hyfsad elva, eller hur? Riktigt fina namn, hade kunnat konkurrera i den Allsvenska toppen i alla fall. Nu råkar det dock så vara att dessa herrar förspiller sin ungdom på diverse träbänkar eller till och med läktarens plaststolar.
Men som det heter cash is king.
Heija alla bra!
// Albertazzi
Men som det heter cash is king.
Heija alla bra!
// Albertazzi
Topp 1 saker att se fram emot
Nästkommande års bästa spelning är redan nu utsedd och den kommer att ske redan i den första månaden. Den 29 januari ska Göteborgs Filmfestival invigas och till hjälp har de anlitat några av musiksveriges hetaste artister:
Daniel Gilbert - Känd från bland annat Broder Daniel och som Håkan Hellströms högra hand vilket tydliggörs i en av de vackraste låtarna någonsin. Den 28 december är ett väldigt bra datum att släppa ett debutalbum på om man inte vill att någon ska känna till en i och med jul, nyår och annat trams, och kanske är det så den annars scenrädda Daniel resonerade när hans solodebut Soul Café Club No 1 (hans favoritbar som ungdom) ska släppas.
En liten parentes bara:
(På tal om nyår så har skivbolaget Luxury fixat fest på Rio Rio. Liveakter är The Embassy och - hör och häpna - Dorotea (har du inte hört dem kan du dra hem ett gäng låtar gratis genom att trycka på denna länk) som inte spelat sedan den 7 oktober 2006. Kalaset kostar två hundralappar. Men antagligen har jag annat för mig...)
[ingenting] - Sveriges mest underskattade band.
Fontän - Världens bästa band som ingen känner till.
Makthaverskan - Sveriges mest lovande band samt upphovsmakare till årets svenska låt Enough (klippet är live inkluderat med felspelningar, studioversion finns på Spotify)
Sist och minst kommer några snubbar från Seattle, Bow And Arrow, dit och lirar experimentell skaterock som tagen ur vilket extremsportstv-spel som helst, men det skadar väl inte.
Biljetterna - som inte ska vara så dyra - släpps den 14 januari om man prenumererar på Filmfestivalens nyhetsbrev och någon dag senare till alla andra. Bra va? 29 januari alltså och dagen efter lirar Local Natives på Pustervik, vilken helg!
Ha det!
// Yeahns
Daniel Gilbert - Känd från bland annat Broder Daniel och som Håkan Hellströms högra hand vilket tydliggörs i en av de vackraste låtarna någonsin. Den 28 december är ett väldigt bra datum att släppa ett debutalbum på om man inte vill att någon ska känna till en i och med jul, nyår och annat trams, och kanske är det så den annars scenrädda Daniel resonerade när hans solodebut Soul Café Club No 1 (hans favoritbar som ungdom) ska släppas.
En liten parentes bara:
(På tal om nyår så har skivbolaget Luxury fixat fest på Rio Rio. Liveakter är The Embassy och - hör och häpna - Dorotea (har du inte hört dem kan du dra hem ett gäng låtar gratis genom att trycka på denna länk) som inte spelat sedan den 7 oktober 2006. Kalaset kostar två hundralappar. Men antagligen har jag annat för mig...)
[ingenting] - Sveriges mest underskattade band.
Fontän - Världens bästa band som ingen känner till.
Makthaverskan - Sveriges mest lovande band samt upphovsmakare till årets svenska låt Enough (klippet är live inkluderat med felspelningar, studioversion finns på Spotify)
Sist och minst kommer några snubbar från Seattle, Bow And Arrow, dit och lirar experimentell skaterock som tagen ur vilket extremsportstv-spel som helst, men det skadar väl inte.
Biljetterna - som inte ska vara så dyra - släpps den 14 januari om man prenumererar på Filmfestivalens nyhetsbrev och någon dag senare till alla andra. Bra va? 29 januari alltså och dagen efter lirar Local Natives på Pustervik, vilken helg!
Ha det!
// Yeahns
måndag 30 november 2009
Ett långfinger mot kommersialismen
Idag är det novembers sista dag och ingen kunde vara gladare än mig att det äntligen är slut på eländet. November 2009 kan mycket väl ha varit den sämsta månaden i mitt liv. Det började med den svarta veckan då råttor lyckades att förpesta en hel änglavärld och sedan har det väl mest varit blåst och regn. Dessutom har jag - som brukar skryta över mitt fantastiska immunförsvar - varit sjuk tre gånger denna månad vilket är mer än vad jag brukar vara på ett helt år. Nu är det i alla fall slut och imorgon tar december vid. Visst blir allting lite härligare bara man har julpyntat?
En fleecepläd med tomtar på och en liten julgran i fönstret, jojo! Nej december är väl inte mycket bättre egentligen. Kung Bore lär fortsätta sin regim i skyn och sedan kommer all julpanik.
Min familj har på senare tid kommit allt längre ifrån det som framkallar oral vätska hos varenda butikschef eller julfirande om så önskas. Detta beror inte på några anti-marknadsekonomi ideologier utan mestadels på grund av orkeslöshet hos tillhandahållarna och allmän otacksamhet bland brukarna (i.e. mina syskon), och detta har främst vuxit fram på senare år. Vi är i princip så mycket Jehovas man kan bli utan att gå runt och knacka dörr med en massa broschyrer i famnen. Givetvis tycker jag att det är väldigt tråkigt att vi - bortsett från mat, viss pyntning och chokladkalendern som mamma alltid ger oss - dissar den största högtiden av alla och har en total avsaknad av traditioner, men samtidigt så ligger en liten känsla och gror inom mig; är inte julen rätt överskattad?
Detta leder mig lika sökt som Kicki Danielsson steg mot en falukorvsrea in på en lista: de fem mest överskattade sakerna med julen.
5. Ischoklad - Som liten blev jag alltid överöst med ischoklad i juletid. Även fast jag inte tyckte att det var särskilt gott så tryckte jag ändå i mig det - som den godisgris jag var - av den enkla anledning att det var sött och att namnet slutade på choklad. 50 % fett, nej tack!
4. Paradis/Aladdin - Varje jul så lyckas man alltid komma över 1-5 askar, vare sig man vill eller inte. Man tackar och tar emot men är efter julens slut så less på hitte på-tryffeln att kväljningar framkallas av blotta åsynen av en låda.
3. Julmust - Även här en produkt som ska inmundigas och trots att den närmast är helgonförklarad så sällar jag mig till det kritiska ledet. Visst det bubblar och har sig men är det så gott egentligen och var fan kommer allt skum ifrån? Jodå det går att dricka och tillsammans med mat så är det faktiskt helt okej, men i övrigt tvek.
2. Kalle Anka - Bara för att det äldre gardet i släkten inte hade åtkomst till regelbunden tecknad underhållning så försöker de pracka på oss yngre med sitt nostalgiska lågkvalitettrams. I samband med att Arne Weise stoppade tändsticksasken i lådan så borde SVT ha lagt ner programmet till förmån för något annat. Visa Upp!, låt Johnny Bråttom dra anekdoter eller vad som helst! Allt utom Anna Anka går bra.
1. Adventsljusstake - Det mest överskattade med julen är alltså en stake med fyra ljus och vad kan då ligga bakom det här till synes obefogade påhoppet på en fönsterbrädesprydnad? Anledningen till att jag anser att julen är överskattad är all haussning och vad är då mer uppdrivande än att varje vecka fram till julafton tända ett ljus? Veckorna går så fruktansvärt sakta men efter tre gångna veckor så är man så nära klimax att ungarna kissar på sig av förväntan.
Där har ni dem, de fem mest överskattade sakerna med julen. Möjligt att alla julkalendrar kan få dela på förstaplatsen men jag tycker ändå att det är ganska trevligt med en daglig aptitretare. Åsikter eller synpunkter på det? Nähä..
Ha det!
/ Yeahns
En fleecepläd med tomtar på och en liten julgran i fönstret, jojo! Nej december är väl inte mycket bättre egentligen. Kung Bore lär fortsätta sin regim i skyn och sedan kommer all julpanik.Min familj har på senare tid kommit allt längre ifrån det som framkallar oral vätska hos varenda butikschef eller julfirande om så önskas. Detta beror inte på några anti-marknadsekonomi ideologier utan mestadels på grund av orkeslöshet hos tillhandahållarna och allmän otacksamhet bland brukarna (i.e. mina syskon), och detta har främst vuxit fram på senare år. Vi är i princip så mycket Jehovas man kan bli utan att gå runt och knacka dörr med en massa broschyrer i famnen. Givetvis tycker jag att det är väldigt tråkigt att vi - bortsett från mat, viss pyntning och chokladkalendern som mamma alltid ger oss - dissar den största högtiden av alla och har en total avsaknad av traditioner, men samtidigt så ligger en liten känsla och gror inom mig; är inte julen rätt överskattad?
Detta leder mig lika sökt som Kicki Danielsson steg mot en falukorvsrea in på en lista: de fem mest överskattade sakerna med julen.
5. Ischoklad - Som liten blev jag alltid överöst med ischoklad i juletid. Även fast jag inte tyckte att det var särskilt gott så tryckte jag ändå i mig det - som den godisgris jag var - av den enkla anledning att det var sött och att namnet slutade på choklad. 50 % fett, nej tack!
4. Paradis/Aladdin - Varje jul så lyckas man alltid komma över 1-5 askar, vare sig man vill eller inte. Man tackar och tar emot men är efter julens slut så less på hitte på-tryffeln att kväljningar framkallas av blotta åsynen av en låda.
3. Julmust - Även här en produkt som ska inmundigas och trots att den närmast är helgonförklarad så sällar jag mig till det kritiska ledet. Visst det bubblar och har sig men är det så gott egentligen och var fan kommer allt skum ifrån? Jodå det går att dricka och tillsammans med mat så är det faktiskt helt okej, men i övrigt tvek.
2. Kalle Anka - Bara för att det äldre gardet i släkten inte hade åtkomst till regelbunden tecknad underhållning så försöker de pracka på oss yngre med sitt nostalgiska lågkvalitettrams. I samband med att Arne Weise stoppade tändsticksasken i lådan så borde SVT ha lagt ner programmet till förmån för något annat. Visa Upp!, låt Johnny Bråttom dra anekdoter eller vad som helst! Allt utom Anna Anka går bra.
1. Adventsljusstake - Det mest överskattade med julen är alltså en stake med fyra ljus och vad kan då ligga bakom det här till synes obefogade påhoppet på en fönsterbrädesprydnad? Anledningen till att jag anser att julen är överskattad är all haussning och vad är då mer uppdrivande än att varje vecka fram till julafton tända ett ljus? Veckorna går så fruktansvärt sakta men efter tre gångna veckor så är man så nära klimax att ungarna kissar på sig av förväntan.
Där har ni dem, de fem mest överskattade sakerna med julen. Möjligt att alla julkalendrar kan få dela på förstaplatsen men jag tycker ändå att det är ganska trevligt med en daglig aptitretare. Åsikter eller synpunkter på det? Nähä..
Ha det!
/ Yeahns
torsdag 26 november 2009
Antipati
För varje dag som går så avskyr jag Paradise Hotel mer och mer. Att varje vecka spendera timmar tittandes på en dokusåpa som uppmanar till svek, otrohet, koalitioner och utanförskap förefaller sig dummare än att satsa sparkontot på Thomas Di Leva som vinnare i 100 meter i nästa OS. Släng in lite sex också och varje person under trettio solvarv sitter som klistrade i soffan. Men jag är inte mycket bättre själv och följer serien med ett halvt öga när möjligheten ges. Inte för att utforska det sociala rävspelet deltagarna emellan, istället med förhoppningen om blottade områden som folk annars gärna döljer. Detta trots alla mängder av porrsidor på Internet. Det är genast mer intressant att se personer vars jobb ej är att framträda nakna fläka ut sig i riks-tv, inte sant?
Det är också intressant att få sina fördomar verifierade. För det är väl ingen som förväntar sig att beskåda hur väl en person med en pol.kand-examen eller en tjänsteman på försäkringskassan står sig i parceremonierna? Nej, nej dokusåpor är förbehållna bartendrar, modeller och barnskötare som trots att de har VIP-medlemskap hos fejkbränna-distributörer är så missnöjda med både sitt liv och deras arbete att de måste hävda sig själva genom medial exponering. Deras bristande intellekt döljer de bakom fitnesskroppar, läderarmband och halssmycke med typ en hajtand samt hippa trash-kläder från Diesel, Rare, Replay, G-Star eller dylikt. Problemet för deltagarna är dessvärre att de i och med deras medverkan stämplar sig själva med "Blåst mediahora" i pannan och deras förhoppning om en lyckosam karriär i framtiden är som bortblåst. I alla fall i världen bortanför kameralinsen, den "riktiga" världen. Istället får de tomma och meningslösa liv med arbeten som dragkrok på Moores krogturnéer genom landet och när befolkningen glömt bort/förträngt dem så förpassas de tillbaka till sina gamla arbeten. Såvida de inte arbetade med barn då förstås, för vilken förälder resonerar enligt följande:
- Fasen vad snyggt du hånglade upp den där uppumpade tribal-tatuerade killen! Du blir säkert en jättebra förebild för mina barn.
Nej Paradise Hotel är verkligen fördummande tv. Jag hade dock gärna velat se det i ett någorlunda omgjort format! Ponera att Sverigedemokraterna - Gud förbjude - tar sig in i Riksdagen nästa år, hade det då inte varit intressant att följa de två blockens tjuvspel mellan varandra för att omintetgöra SD's - visserligen rättmätiga (om man ska se till demokratins syfte) - makt i politikens finrum? Även blockens kohandel med SD för att skapa majoritet vore intressant att följa. Kameror överallt i Riksdagshuset och 349 buggade ledamöter, det hade jag kollat på!
På tal om partier jag hyser aversion mot så får jag något högre förväntningar på Sveriges befolkning efter att Medieakademins förtroendebarometer släpptes i dagarna. Befolkningen ska tydligen ha allra lägst förtroende för både Piratpartiet och Sverigedemokraterna (bara 8 respektive 5 procent har mycket eller ganska stort förtroende för dem). Det ska dock tilläggas att endast Det nya arbetarpartiet (Moderaterna) och Det gamla arbetarpartiet (Socialdemokraterna) var representerade i sammanställningen utöver tidigare nämnda. Att IKEA verkar ha näst mest förtroende får mig dock att ifrågasätta begåvningsreserven i Sverige. Jag ser ingen anledning till att sätta tilltro till privata aktörer som styrs av sitt vinstintresse vilket 75 procent av befolkningen verkar göra. Kanske borde Kamprad ge sig in i politiken? Finns det förresten ett förtroende för dokusåpor?
Ha det!
// Yeahns
Det är också intressant att få sina fördomar verifierade. För det är väl ingen som förväntar sig att beskåda hur väl en person med en pol.kand-examen eller en tjänsteman på försäkringskassan står sig i parceremonierna? Nej, nej dokusåpor är förbehållna bartendrar, modeller och barnskötare som trots att de har VIP-medlemskap hos fejkbränna-distributörer är så missnöjda med både sitt liv och deras arbete att de måste hävda sig själva genom medial exponering. Deras bristande intellekt döljer de bakom fitnesskroppar, läderarmband och halssmycke med typ en hajtand samt hippa trash-kläder från Diesel, Rare, Replay, G-Star eller dylikt. Problemet för deltagarna är dessvärre att de i och med deras medverkan stämplar sig själva med "Blåst mediahora" i pannan och deras förhoppning om en lyckosam karriär i framtiden är som bortblåst. I alla fall i världen bortanför kameralinsen, den "riktiga" världen. Istället får de tomma och meningslösa liv med arbeten som dragkrok på Moores krogturnéer genom landet och när befolkningen glömt bort/förträngt dem så förpassas de tillbaka till sina gamla arbeten. Såvida de inte arbetade med barn då förstås, för vilken förälder resonerar enligt följande:
- Fasen vad snyggt du hånglade upp den där uppumpade tribal-tatuerade killen! Du blir säkert en jättebra förebild för mina barn.
Nej Paradise Hotel är verkligen fördummande tv. Jag hade dock gärna velat se det i ett någorlunda omgjort format! Ponera att Sverigedemokraterna - Gud förbjude - tar sig in i Riksdagen nästa år, hade det då inte varit intressant att följa de två blockens tjuvspel mellan varandra för att omintetgöra SD's - visserligen rättmätiga (om man ska se till demokratins syfte) - makt i politikens finrum? Även blockens kohandel med SD för att skapa majoritet vore intressant att följa. Kameror överallt i Riksdagshuset och 349 buggade ledamöter, det hade jag kollat på!
På tal om partier jag hyser aversion mot så får jag något högre förväntningar på Sveriges befolkning efter att Medieakademins förtroendebarometer släpptes i dagarna. Befolkningen ska tydligen ha allra lägst förtroende för både Piratpartiet och Sverigedemokraterna (bara 8 respektive 5 procent har mycket eller ganska stort förtroende för dem). Det ska dock tilläggas att endast Det nya arbetarpartiet (Moderaterna) och Det gamla arbetarpartiet (Socialdemokraterna) var representerade i sammanställningen utöver tidigare nämnda. Att IKEA verkar ha näst mest förtroende får mig dock att ifrågasätta begåvningsreserven i Sverige. Jag ser ingen anledning till att sätta tilltro till privata aktörer som styrs av sitt vinstintresse vilket 75 procent av befolkningen verkar göra. Kanske borde Kamprad ge sig in i politiken? Finns det förresten ett förtroende för dokusåpor?
Ha det!
// Yeahns
tisdag 24 november 2009
Marknadsföringsidioti
Som konsument är det skönt att veta att det företag man stödjer och är lojal mot håller en enhetlig linje. Därför vill jag passa på att berömma ICA för deras arbete med att lyfta fram sinnessvaga personer i arbetslivet. Först medverkade ICA-Jerry i reklamen vilken blev så omdebatterad (det sägs ju att all marknadsföring är bra marknadsföring) att ICA ville fortsätta arbeta med speciella människor. Desto mer speciell desto större uppståndelse och vilken bokstavskombination är väl värre än EMD? Jag tror att jag ska sluta att handla på ICA...
Apropå varumärkeslojalitet och personer med begränsad intelligens så ska energidrycken med det monumentalt korkade namnet Cocaine - som enligt burken själv ska vara "The legal alternative" - lanseras i Sverige. Skaparen James Kirby meddelar att det är ett medvetet drag eftersom det tilltalar den majoritet av IQ-befriade individer som Jorden faktiskt består av. Eftersom man efter två tömda burkar kan få koffeinförgiftning så har drycken mött visst motstånd hos Livsmedelsverket och andra länders dito samt den normalbegåvade människan. James Kirby - som av allt att döma lider av en felväxling hos det centrala nervsystemet - kommenterar händelseförloppet med följande ord:
- Den förvarades under disk och såldes vid bakdörrar, precis som andra droger, säger en nöjd Kirby. Jag kunde inte ha regisserat det bättre själv.
En mer hjärndöd person får man leta efter (såvida man inte trycker på länken i inläggets första stycke då förstås). Falsk marknadsföring är det också!
Apropå varumärkeslojalitet och personer med begränsad intelligens så ska energidrycken med det monumentalt korkade namnet Cocaine - som enligt burken själv ska vara "The legal alternative" - lanseras i Sverige. Skaparen James Kirby meddelar att det är ett medvetet drag eftersom det tilltalar den majoritet av IQ-befriade individer som Jorden faktiskt består av. Eftersom man efter två tömda burkar kan få koffeinförgiftning så har drycken mött visst motstånd hos Livsmedelsverket och andra länders dito samt den normalbegåvade människan. James Kirby - som av allt att döma lider av en felväxling hos det centrala nervsystemet - kommenterar händelseförloppet med följande ord:
- Den förvarades under disk och såldes vid bakdörrar, precis som andra droger, säger en nöjd Kirby. Jag kunde inte ha regisserat det bättre själv.
En mer hjärndöd person får man leta efter (såvida man inte trycker på länken i inläggets första stycke då förstås). Falsk marknadsföring är det också!
Ha det!
// Yeahns
fredag 20 november 2009
Musik för helgen
Eftersom ett 70-årsfirande ska föräras med min närvaro i helgen så behöver jag kompensera de visor och dansbandstjosan som kommer att stå för musikunderhållningen med musik av det lite mer riviga och fartfyllda slaget. Om ni av olika anledningar skulle stå inför samma dilemma så delar jag därför med mig av de två låtar som uppfyller mitt ändamål allra mest just nu.
Först ut har vi Pennsylvania-bandet person L's dänga till låt som finns med på albumet The Positives (finns att dra hem på magiska.) som släpptes den 17 denna månad:
person L - Goodness gracious
Därefter öser vi vidare med Royal Bangs - även de från Staterna och aktiva detta år i form av albumet Let It Beep - låt som dessvärre inte finns på YouTube men däremot på denna länk och går att dra hem via slsm (spara-länk-som-metoden).
Förutom dessa så lär både Makthaverskans och Mattias Alkberg hyfsat nyutkomna album stå i centrum denna helg. De finns båda på Spotify. Med det önskar jag er alla en trevlig helg i vaccinationens tecken!
Ha det!
// Yeahns
Först ut har vi Pennsylvania-bandet person L's dänga till låt som finns med på albumet The Positives (finns att dra hem på magiska.) som släpptes den 17 denna månad:
person L - Goodness gracious
Därefter öser vi vidare med Royal Bangs - även de från Staterna och aktiva detta år i form av albumet Let It Beep - låt som dessvärre inte finns på YouTube men däremot på denna länk och går att dra hem via slsm (spara-länk-som-metoden).
Förutom dessa så lär både Makthaverskans och Mattias Alkberg hyfsat nyutkomna album stå i centrum denna helg. De finns båda på Spotify. Med det önskar jag er alla en trevlig helg i vaccinationens tecken!
Ha det!
// Yeahns
onsdag 18 november 2009
Julölsprovning 2009
Medan större delarna av södra Sverige följde fortsättningen på Paradise Hotel (använde han kondom? Varför kom han så fort? Om någon av dem halkade vid poolen och spräckte skallen; skulle någonting välla ut?) och norrlänningarna fortsatte att gör vad norrlänningar gör (säga schvuu och köra skoter) så provade jag och fem andra julöl på måndagskvällen.
Julöl härstammar från vikingatiden och präglas av en kryddig, maltig och/eller bränd smak med inslag av flera julbordsattiraljer såsom vörtbröd, knäckebröd, sirap och knäck. Julöl är inte den godaste ölen och kan därför anses vara tungvrängande av ovana åtnjutare och bör heller inte vara den mest åtråvärda ölen på förfesten. Däremot så har varje julöl en egen historia grundad på dess många smaker och passar alldeles utmärkt till matbordet.
Vår julölsprovning - som för delar av sällskapet har utvecklats till en tradition - har varit ett glatt insla i novembermörkret tre år i följd nu och även fast vissa detaljändringar har gjorts så utförs provningen - och prövningen - på ungefär samma sätt:
På en tiogradig betygskala ska varenda en utav Systembolagets öl under kategorin "Julöl" (i år var det 20 mörka lager, 17 ale och 1 stout) graderas efter dels smak och dels doft. En flaska av vardera sort inköpes (i år gick kalaset på nästan 1100 kronor) och delas därefter broderligt bland sällskapet. Som smak- och doftrensare får vatten, knäckebröd och kaffe användas (i år användes dock endast det senare) bortsett från de dagligvaror som inhandlas under fylleruset/halvtidsvilan hos den lokala detaljisten och/eller godisbutiken (i år kom vi därifrån med bruna bönor, kakfyllning, snask, gnuggtatueringar samt - som alltid - pepparkakor och ädelost).
Förra året gjorde jag en oerhört ambitiös sammanställning av varenda provad öl men denna gång så tänker jag bara redogöra för toppen och botten. Mellanskiktet består - som ni kanske listat ut - av allt däremellan. Dessvärre har jag bara tre bedömningsunderlag tillgängliga (de andra försvann någonstans på vägen) vilket möjliggör ett ifrågasättande av validiteten på sammanställningen. Dock vill jag minnas att bedömningarna var någorlunda enhälliga.
15 poäng - Anchor Christmas Ale | 5,5% | 355 ml | 24,90:-
Smak: 7,66 | Doft: 7,33
14,33 poäng - Jacobsen Golden Naked Christmas Ale | 7,5% | 750 ml | 55,00:-
Smak: 6 | Doft: 8,33
14,33 poäng - St Peter's Winter Ale | 6,5% | 500 ml | 25,90:-
Smak: 7 | Doft: 7,33
13,33 poäng - Mr Sno'balls | 4,5% | 330 ml | 24,90:-
Smak: 7 | Doft: 6,33
12 poäng - Midvinternattens Mörker | 6,2% | 500 ml | 29,90:-
Smak: 6 | Doft: 6
11,66 poäng - Samuel Adams Winter Lager | 5,6% | 355 ml | 16,90:-
Smak: 6 | Doft: 5,66
11 poäng - Saint Landelin Spécial Noël | 6,8% | 750 ml | 46,90:-
Smak: 7,33 | Doft: 3,66
Likt fjolåret så drog alltså Anchor och Saint Landelin de längsta stråen (doftbetygen ger trots allt bara en extra dimension i bedömningen) vilket känns skönt eftersom vi inte är helt ute och cyklar. Noterbart är att endast en av ovan nämnda tillhör mörk lager och att resten är ales vilket bör fungera som en fingervisning till våra svenska bryggerier, för det är där som bottenresultaten inkasseras. De svenska svenne-banansorterna (Pripps, Åbro, Mariestad, Sofiero, Falcon, Åbro) verkar inte ha ansträngt sig mer än att bara ha burit en tomtemask samtidigt som de blandade runt i den vanliga ölen med en kanelstång. Dock ska det nämnas att Spendrups - enligt mitt högst personliga tycke - verkar ha skärpt sig i år för deras två julöl (Julbock och Julbrygd) smakade helt okej. En personlig eloge ska även tillägnas Eriksberg som har gjort en bra öl i tre år nu.
Grattis Anchor Christmas Ale och Saint Landelin Spécial Noël, skål!
Ha det!
// Yeahns
tisdag 17 november 2009
Samhälleliga ironier, del 2
En man som har skrivit textraden "släck alla ljus, tänd på min kropp" (bland mycken annan, liknande, flatulens med ord) kan tjäna (stora?) pengar på sitt musikskapande.
// Killamangiro
// Killamangiro
torsdag 12 november 2009
Dark night of the soul
Kollektivtrafikens reklamutrymmen har på senare tid fascinerat mig och då är det i synnerhet en som fångat min uppmärksamhet. Andreas Roman har skrivit en bok kallad Mörkrädd och tydligen är det den första pocketboken som är taggad. Men nu är det inte just taggningen som är anledningen till mitt intresse (jag har varken förstått mig på eller satt mig in i tagg-funktionen) utan det faktum att en kille med efternamnet Roman har skrivit en bok. Är det inte underbart att någon tillägnar sitt yrkesliv till en bokstavlig tolkning av sitt efternamn? Hur hade det sett ut om herr Roman hade kört glassbilen istället? Det är ungefär som att Brad Pitt inte skulle syssla med penisavgjutning eller som att Julian Casablancas inte skulle bo i ett vitt hus.
På tal om mannen med det vita huset (icke att förväxla med Solna AIK's guldgosse Flavios agent mannen med den gula hatten) så kommer han på Sverige-besök med en nyss utgiven soloplatta i bagaget. Den 1 december spelar han på Göta Källare i Stockholm och vad det verkar så finns det biljetter kvar (jag ska dock inte dit men ni andra kan ju gå). Hur som helst, hans nya skiva låter sådär i en Strokes-fantasts öron - tre-fyra låtar håller bra kvalité - och därför kan det vara skönt att veta att han inte helt ställt gitarren åt sidan till förmån för synten. I juni gav nämligen David Lynch ut en fotosamling som skulle fungera som en bildlig berättelse till en skiva skriven och producerad av artisterna Danger Mouse och Sparklehorse. Varje låt på skivan sjungs därefter av ett antal olika artister såsom The Flamin Lips, Iggy Pop och inte minst Julian Casablancas. Även Sverige får vara med på ett hörn i form av Nina Persson.
Skivan har på grund av rättighetstjafs med Danger Mouses bolag EMI inte utgivits men tack vara den teknologiska utvecklingen så är det ganska lätt att komma över saker ändå, särskilt när skivan streamas utan kryptering på NPR.
Här har ni Julian Casablancas bidrag som enligt mig ger förhoppningar inför The Strokes nya album nästa år, även fast han inte bidrar mer till låten än sång:
Danger Mouse & Sparklehorse - Little girl (feat. Julian Casablancas)
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är titeln på skivan.
På tal om mannen med det vita huset (icke att förväxla med Solna AIK's guldgosse Flavios agent mannen med den gula hatten) så kommer han på Sverige-besök med en nyss utgiven soloplatta i bagaget. Den 1 december spelar han på Göta Källare i Stockholm och vad det verkar så finns det biljetter kvar (jag ska dock inte dit men ni andra kan ju gå). Hur som helst, hans nya skiva låter sådär i en Strokes-fantasts öron - tre-fyra låtar håller bra kvalité - och därför kan det vara skönt att veta att han inte helt ställt gitarren åt sidan till förmån för synten. I juni gav nämligen David Lynch ut en fotosamling som skulle fungera som en bildlig berättelse till en skiva skriven och producerad av artisterna Danger Mouse och Sparklehorse. Varje låt på skivan sjungs därefter av ett antal olika artister såsom The Flamin Lips, Iggy Pop och inte minst Julian Casablancas. Även Sverige får vara med på ett hörn i form av Nina Persson.
Skivan har på grund av rättighetstjafs med Danger Mouses bolag EMI inte utgivits men tack vara den teknologiska utvecklingen så är det ganska lätt att komma över saker ändå, särskilt när skivan streamas utan kryptering på NPR.
Här har ni Julian Casablancas bidrag som enligt mig ger förhoppningar inför The Strokes nya album nästa år, även fast han inte bidrar mer till låten än sång:
Danger Mouse & Sparklehorse - Little girl (feat. Julian Casablancas)
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är titeln på skivan.
onsdag 11 november 2009
Gator du trodde du kände
Visst är det skönt när allting blir lugnare allt eftersom dygnets timmar far iväg? Det blir färre bilar i trafiken, inga lekande barn strax utanför och ingen vilsen parkförvaltare som får för sig att klippa gräset en novemberförmiddag. Lugnt och skönt. Till slut är det bara ljudet från tv'n som hörs och när den väl stängs av blir det tyst. Bara att sluta ögonen och somna.
Jodå, somliga har det bra. 01.45 tyckte mina sinnessvaga grannar att det var en bra idé att bättra på sångrösten lite och ville att grannskapet skulle lyssna. Det är liksom ingen mening med att spela Singstar om man inte har någon att spela med. Men nu var det inte mina intelligensbefriade grannar det här inlägget ska handla om utan om en - av allt att döma - värre gången fejd som gestaltades i måndagens avsnitt av TV3's Grannfejden.
Det ska klargöras att jag inte är någon regelbunden tittare och i ärlighetens namn försöker jag väl att undvika TV3 i högsta möjliga mån. Jag tillhör helt enkelt inte kanalens målgrupp med program avsedda för yngre kvinnor (i motsvarighet till TV6 som är så tonårsgrabbig att tv'n börjar lukta kuk), men nu tipsade en kamrat mig om måndagens avsnitt och jag begav mig in på TV3's webb-tv. Veckans avsnitt av Grannfejden utspelar sig nämligen i den lilla avfart till håla där jag spenderade mina nitton första levnadsår - Älgarås. Med tanke på antalet år jag avverkat i samhället kombinerat med det låga invånarantalet (200+) så borde jag veta vilka upptågsmakarna var och således föreföll programmet sig synnerligen intressant. Jag kände inte ens igen dem (dock har jag varit inne i deras hus och även bott i en angränsande lägenhet). Samtidigt som det givetvis kändes tråkigt så var det ändå rätt skönt att få reda på att det pågår någon form av ruljans i byn. Jag tycker också att det är ganska fantastiskt att 1 % av invånarna kan bli så urbota förbannade på varandra att yttre instanser måste kallas in.
Programmet handlade om två kvinnor/mammor/white trash som blivit oense på animaliska grunder och därefter har det eskalerat. Det började med att den enes kanin rymde och härjade runt i den andres rabatter. Sedan följde den enes hund kaninens fotspår och började mucka med grannjycken. Där började debaklet och istället för att komma överens om att hålla bättre koll på husdjuren så intensifierades meningsskiljaktigheterna till synes i brist på all form av sunt förnuft. Anmälningar till Socialtjänsten gjordes, polis tillkallades och arga lappar sattes upp på anslagstavlan hos Handlar'n (på min tid var det ICA). Som om inte det vore nog så uppnår idiotin Livets Ord-nivå när den ena gör affärer med den andres make under osämjan. Alltsammans är oerhört underhållande och monumentalt korkat.
Till sist vill jag ändå lyfta fram att det mest kretiniska med programmet ändå är programledaren Jonas Gådes högpräktiga, filosofiska dravel som är ett återkommande inslag i programserien.
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är en låt av Hospitalet, ett band som likt gårdagens musiker bjuder på sina låtar genom spara-länk-som-metoden på deras hemsida. Särskilt Hospitalet Firar Sommar är värd att dra hem.
Jodå, somliga har det bra. 01.45 tyckte mina sinnessvaga grannar att det var en bra idé att bättra på sångrösten lite och ville att grannskapet skulle lyssna. Det är liksom ingen mening med att spela Singstar om man inte har någon att spela med. Men nu var det inte mina intelligensbefriade grannar det här inlägget ska handla om utan om en - av allt att döma - värre gången fejd som gestaltades i måndagens avsnitt av TV3's Grannfejden.
Det ska klargöras att jag inte är någon regelbunden tittare och i ärlighetens namn försöker jag väl att undvika TV3 i högsta möjliga mån. Jag tillhör helt enkelt inte kanalens målgrupp med program avsedda för yngre kvinnor (i motsvarighet till TV6 som är så tonårsgrabbig att tv'n börjar lukta kuk), men nu tipsade en kamrat mig om måndagens avsnitt och jag begav mig in på TV3's webb-tv. Veckans avsnitt av Grannfejden utspelar sig nämligen i den lilla avfart till håla där jag spenderade mina nitton första levnadsår - Älgarås. Med tanke på antalet år jag avverkat i samhället kombinerat med det låga invånarantalet (200+) så borde jag veta vilka upptågsmakarna var och således föreföll programmet sig synnerligen intressant. Jag kände inte ens igen dem (dock har jag varit inne i deras hus och även bott i en angränsande lägenhet). Samtidigt som det givetvis kändes tråkigt så var det ändå rätt skönt att få reda på att det pågår någon form av ruljans i byn. Jag tycker också att det är ganska fantastiskt att 1 % av invånarna kan bli så urbota förbannade på varandra att yttre instanser måste kallas in.
Programmet handlade om två kvinnor/mammor/white trash som blivit oense på animaliska grunder och därefter har det eskalerat. Det började med att den enes kanin rymde och härjade runt i den andres rabatter. Sedan följde den enes hund kaninens fotspår och började mucka med grannjycken. Där började debaklet och istället för att komma överens om att hålla bättre koll på husdjuren så intensifierades meningsskiljaktigheterna till synes i brist på all form av sunt förnuft. Anmälningar till Socialtjänsten gjordes, polis tillkallades och arga lappar sattes upp på anslagstavlan hos Handlar'n (på min tid var det ICA). Som om inte det vore nog så uppnår idiotin Livets Ord-nivå när den ena gör affärer med den andres make under osämjan. Alltsammans är oerhört underhållande och monumentalt korkat.
Till sist vill jag ändå lyfta fram att det mest kretiniska med programmet ändå är programledaren Jonas Gådes högpräktiga, filosofiska dravel som är ett återkommande inslag i programserien.
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är en låt av Hospitalet, ett band som likt gårdagens musiker bjuder på sina låtar genom spara-länk-som-metoden på deras hemsida. Särskilt Hospitalet Firar Sommar är värd att dra hem.
tisdag 10 november 2009
Manual of au revoir
Alldeles nyligen fattade jag beslutet att säga upp min prenumeration på GP. Som ni kanske märkt så har jag länge haft en tveksam inställning till tidningens kvalité och finner mig ständigt frågande till varför jag fortsätter att prenumerera på eländet. Droppen som fyllde bägaren grundar sig till stor del på Frankies inlägg på BaraBen från denna dag.
Nu är i alla fall ett mail ivägskickat till deras prenumerationsavdelning, och med anledningen att det senaste inlägget där jag gnällde - eller ja, tänkte gnälla - via skriftlig meddelandeform var väldigt uppskattat så publicerar jag även mitt besked om GP's entledigande som min personliga nyhetsdistributör. Som den goda konsument jag är med förkärlek till subjektiv klagan så nöjde jag mig inte med att bara delge ärendet och mitt kundnummer utan valde att utförligt förklara orsakerna till mitt beslut enligt följande:
Nu är i alla fall ett mail ivägskickat till deras prenumerationsavdelning, och med anledningen att det senaste inlägget där jag gnällde - eller ja, tänkte gnälla - via skriftlig meddelandeform var väldigt uppskattat så publicerar jag även mitt besked om GP's entledigande som min personliga nyhetsdistributör. Som den goda konsument jag är med förkärlek till subjektiv klagan så nöjde jag mig inte med att bara delge ärendet och mitt kundnummer utan valde att utförligt förklara orsakerna till mitt beslut enligt följande:
Hej!
Med detta mail vill jag snarast möjligt avsluta min prenumeration på Göteborgs-Posten (varför detta bindestreck?). På grund av min bakgrund som fotbollssupporter i allmänhet och Blåvittsupporter i synnerhet så har jag nu ledsnat på att betala för att få läsa om vilka vedervärdiga svin jag och mitt släkte anses vara av såväl artikelförfattare och krönikörer. Särskilt dumdristigt är mitt beteende att betala för en förlegad produkt när jag kan tillskansa mig samma information gratis bara jag har tillgång till en Internetanslutning.
När många artiklar och krönikor dessutom innehåller sakfel och argument så grundlösa att jag börjar undra om Stampenhuset har en direkttunnel till Christiania så ryker mitt tålamod än mer. Råder horror vacui hos redaktionen? Så länge som tomrummen bara fylls så kvittar det om det är reklam, bilder eller personliga påhopp:"Änglarnas frontman Anders Almgren jämförde förlusten mot AIK med ett dödsfall i familjen. Han behöver sannerligen komma in i matchen eller skaffa sig ett liv. Helst båda."Än värre är det när de till synes inskränkta skribenterna och/eller förvirrade gubbarna viftar bort sakliga motargument likt ett parkbänksfyllo nekar lättöl. Tryck- och yttrandefrihet javisst - så länge som det hålls på en öppen och konstruktiv nivå med möjlighet till dialog. Allt som sägs på bastuklubbarna stämmer faktiskt inte, oavsett hur många högskolepoäng och år av arbetslivserfarenhet som klubben ansamlat.
- Mats Härd, 071109
Vänliga hälsningar,
Jens
Tror ni att detta mail uppskattas på GP-redaktionen eller kommer det att leda till att jag blir objekt för intern förnedring via vidarebefodring och anslagstavleförmedling?
----------------------------------
För övrigt så tycker jag att stockholmsbaserade Eating Pebble är detta bästa som hänt den svenska rockscenen sedan Mando Diao gav ut sina första album. Låt oss bara hoppas att de i motsats till nyss nämnda - och även The Hives - bibehåller den adrenalinskapande frenesin efter att deras debutalbum The Knife Show släpps fredagen den 13 november. Hittills har de släppt två EP's och de finns att dra hem gratis i sin helhet på bandets hemsida enligt spara-länk-som-metoden. Alternativt om ni föredrar att agera pirater som inte ens vill stödja bandet via webb-click så kan ni tanka hem den ena EP'n från den nystartade bloggen magiska. (som för övrigt är blogger-nedstängda Indiepassions nya hem).
Här är Eating Pebbles första musikvideo:
Eating Pebble - Wrestling the radio
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är en låt av nyss hyllade band.
----------------------------------
För övrigt så tycker jag att stockholmsbaserade Eating Pebble är detta bästa som hänt den svenska rockscenen sedan Mando Diao gav ut sina första album. Låt oss bara hoppas att de i motsats till nyss nämnda - och även The Hives - bibehåller den adrenalinskapande frenesin efter att deras debutalbum The Knife Show släpps fredagen den 13 november. Hittills har de släppt två EP's och de finns att dra hem gratis i sin helhet på bandets hemsida enligt spara-länk-som-metoden. Alternativt om ni föredrar att agera pirater som inte ens vill stödja bandet via webb-click så kan ni tanka hem den ena EP'n från den nystartade bloggen magiska. (som för övrigt är blogger-nedstängda Indiepassions nya hem).
Här är Eating Pebbles första musikvideo:
Inte så pjåkigt va? Om sångaren bara kunde sluta se så skitnödig ut när han sjunger så tror jag att de kan bli riktigt stora.
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är en låt av nyss hyllade band.
måndag 9 november 2009
Si non é vero, é ben trovato
Solna AIK's dubbla guldhjälte (tvi, tvi, tvi) Ivan Óbolo har - som den fotbollsintresserade publiken redan vet - via sin agent deklarerat att han ämnar att lämna Allsvenskan. Den offentliga anledningen är att han vill spela i ett bättre lag i en bättre liga, men som den grävande journalist jag inte är så har jag luskat fram ytterligare en anledning.
Óbolo var länge tveksam till att en flytt från argentinska högstaligan till Sveriges dito var en bra idé men med löften från Solna-klubbens ledning om att rollspel - eller lajv som det också kallas - var ett populärt fritidsintresse bland hans kommande lagkamrater så blev han övertygad. Sverige är ju faktiskt ett oerhört skogsbeklätt land exemplariskt för veckolånga lajv.
Ända sedan Peter Jacksons filmatisering av Sagan Om Ringen-trilogin har Óbolo haft en förkärlek till verklighetsflykter i sagoklimat och har därför sparat ut till en riktigt busig trollfrisyr eller "Frodo-frippa" som han själv kallar den efter två år i Stockholm. Även hans mäCktiga näsa som får resten av ansiktet att se lite trångt ut passar väl till hans hobby. Livet både på och utanför fotbollsplanen har varit bra för Óbolo - eller Turolf som han kallar sin karaktär - men nu har han ledsnat lite på lagkamraternas fantasilöshet och enkelspårighet och säger själv om saken:
- Alltså jovisst, jag hade jättetrevligt här i Stockholm till en början men samtidigt tror jag att jag blev lite förd bakom ljuset, eller inte direkt avsiktligt vilseledd utan något mer av en sanning med modifikation. Lajvet var inte alls som jag tänkte mig här. Jag har haft det jättebra - vilket har visats på planen - men däremot har Turolf fått lida något fruktansvärt. Han har aldrig fått komma till sin rätt, till den miljö han trivs i. Killarna i laget vill ju bara lajva i kloakerna och där passar inte Turolf in. Och galgar, vad är det för jävla tillhyggen!? Turolf vill ha, behöver och kräver svärd, yxor och sköldar!
Dessutom säger Òbolo att det är alldeles för lite "ligga" i lajv, åtminstone för hans del:
- Det var mer i Argentina, för att inte tala om när jag var på internationell-lajv i Rumänien 03. Där diggar tjejerna troll! Men på råttbrudarna går Turolf nit. Öhrlund har ett för ändamålet mer fördelaktigt utseende. Han har flera skåror på sin svans.
Ha det!
// Yeahns
Óbolo var länge tveksam till att en flytt från argentinska högstaligan till Sveriges dito var en bra idé men med löften från Solna-klubbens ledning om att rollspel - eller lajv som det också kallas - var ett populärt fritidsintresse bland hans kommande lagkamrater så blev han övertygad. Sverige är ju faktiskt ett oerhört skogsbeklätt land exemplariskt för veckolånga lajv.
Ända sedan Peter Jacksons filmatisering av Sagan Om Ringen-trilogin har Óbolo haft en förkärlek till verklighetsflykter i sagoklimat och har därför sparat ut till en riktigt busig trollfrisyr eller "Frodo-frippa" som han själv kallar den efter två år i Stockholm. Även hans mäCktiga näsa som får resten av ansiktet att se lite trångt ut passar väl till hans hobby. Livet både på och utanför fotbollsplanen har varit bra för Óbolo - eller Turolf som han kallar sin karaktär - men nu har han ledsnat lite på lagkamraternas fantasilöshet och enkelspårighet och säger själv om saken:
- Alltså jovisst, jag hade jättetrevligt här i Stockholm till en början men samtidigt tror jag att jag blev lite förd bakom ljuset, eller inte direkt avsiktligt vilseledd utan något mer av en sanning med modifikation. Lajvet var inte alls som jag tänkte mig här. Jag har haft det jättebra - vilket har visats på planen - men däremot har Turolf fått lida något fruktansvärt. Han har aldrig fått komma till sin rätt, till den miljö han trivs i. Killarna i laget vill ju bara lajva i kloakerna och där passar inte Turolf in. Och galgar, vad är det för jävla tillhyggen!? Turolf vill ha, behöver och kräver svärd, yxor och sköldar!
Dessutom säger Òbolo att det är alldeles för lite "ligga" i lajv, åtminstone för hans del:
- Det var mer i Argentina, för att inte tala om när jag var på internationell-lajv i Rumänien 03. Där diggar tjejerna troll! Men på råttbrudarna går Turolf nit. Öhrlund har ett för ändamålet mer fördelaktigt utseende. Han har flera skåror på sin svans.
Ha det!
// Yeahns
lördag 7 november 2009
Råttinfluensan - återfall
Mitt liv är lika trasigt som galgen på bilden. Nu ska jag och min soffa bli fulla tillsammans.
Ha det!
// Yeahns
onsdag 4 november 2009
Mitt liv som Didrik - del 6
Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4 | Del 5
Didrik är ensam. Hela morgonen har han suttit bredvid sin telefon och väntat på att någon ska svara på hans kontaktannons. En känsla av hopplöshet slår honom; "Är det här livet verkligen värt att leva?" frågar han sig själv. Att svara på frågan vågar han inte, dock bestämmer han sig för att aktivt börja försöka förkorta sin livslängd. Didrik ska börja röka.
Tyvärr - för Didrik - så kan han inte röka cigarretter för att han börjar att hosta så förfärligt då plus att han tycker att de luktar så illa, hur ska han då gå tillväga? Didrik börjar fundera och bläddrar samtidigt igenom tidningen för att kontrollera att annonsen verkligen är med, trots att han redan gjort det sisådär femtioelva gånger. Då upptäcker han den; en annons för Nicorette Inhalator! "Jag ska börja röka med Nicorette!" säger han högt och glatt samtidigt som han reser sig upp från stolen för att ta på sig jackan. Didrik förstår inte det ironiska med hans beslut.
Väl framme på Apoteket så börjar Didrik att bli nervös. "Ska jag verkligen göra det här?" hinner han att tänka innan hans tankar avbryts av en fråga: "Vad kan jag hjälpa dig med?". Det är en kvinnoröst som ställer frågan. Didrik tittar upp och ser ett runt men vänligt ansikte. Jeanette står det på en bricka på hennes bröst. Didrik rodnar och blir än mer nervös. Han märker inte hur han börjar att prata om sitt liv; vilken favoritglass han har, hans kasta macka-rekord, att han alltid sjunger med i Family Guy-signaturen, hur han hamnade där och avslutningsvis att Nicorette och Jeanette rimmar. Jeanette ler men säger samtidigt att hon tycker synd om honom och frågar om han inte vill träffa henne efter jobbet och prata om det istället för att börja röka? Han nickar lite skamset men är också glad.
Några timmar senare promenerar de utmed stranden. Didrik är fortfarande nervös och fortsätter att babbla på. Han undrar hur orden jobb och jobbigt hänger ihop och vilket som kom först. Jeanette hinner knappt att öppna munnen innan flera snarlika frågor om sambanden mellan konst-konstigt och duggregn- inte ett dugg pumpas ut ur Didriks mun. Hon hinner inte svara innan han återigen ställer en fråga. Denna gång undrar han varför så många engelska låtar på radion sjunger om bindor, säljer de ens Always utomlands? Jeanette börjar att skratta. Didrik skäms lite innan han upptäcker hur han blir varm inombords av hennes skratt.
Promenaden avslutas med att Didrik utmanar Jeanette på att kasta macka. Hon får fem studs på sitt första kast och han får bara fyra. Därefter tar han i sitt hårdaste - så hårt att han får ont i axeln - men det blir bara fyra studs igen. Didrik säger besviket att han kastar dåligt idag bara för att han har ont och att de därför måste sluta nu. Dessutom påstår han att alla bra stenar redan ligger i sjön. Jeanette bara ler och säger att hon hade nybörjartur. Didrik mumlar medhållande.
Tre månader senare har de träffats fler gånger än handen har fingrar. Didrik är egentligen lite för dum för Jeanette men hon tycker mest att det är gulligt. Numera spelar de spel och ser på film ihop men mest av allt gillar Didrik när Jeanette gör varm choklad åt honom och när han får ligga med huvudet i hennes knä, precis som hans mamma gjorde. Nu är det uppblåsbara fåret slängt och annonsen är glömd. Didrik är inte ensam längre.
Ha det!
// Yeahns
Didrik är ensam. Hela morgonen har han suttit bredvid sin telefon och väntat på att någon ska svara på hans kontaktannons. En känsla av hopplöshet slår honom; "Är det här livet verkligen värt att leva?" frågar han sig själv. Att svara på frågan vågar han inte, dock bestämmer han sig för att aktivt börja försöka förkorta sin livslängd. Didrik ska börja röka.
Tyvärr - för Didrik - så kan han inte röka cigarretter för att han börjar att hosta så förfärligt då plus att han tycker att de luktar så illa, hur ska han då gå tillväga? Didrik börjar fundera och bläddrar samtidigt igenom tidningen för att kontrollera att annonsen verkligen är med, trots att han redan gjort det sisådär femtioelva gånger. Då upptäcker han den; en annons för Nicorette Inhalator! "Jag ska börja röka med Nicorette!" säger han högt och glatt samtidigt som han reser sig upp från stolen för att ta på sig jackan. Didrik förstår inte det ironiska med hans beslut.
Väl framme på Apoteket så börjar Didrik att bli nervös. "Ska jag verkligen göra det här?" hinner han att tänka innan hans tankar avbryts av en fråga: "Vad kan jag hjälpa dig med?". Det är en kvinnoröst som ställer frågan. Didrik tittar upp och ser ett runt men vänligt ansikte. Jeanette står det på en bricka på hennes bröst. Didrik rodnar och blir än mer nervös. Han märker inte hur han börjar att prata om sitt liv; vilken favoritglass han har, hans kasta macka-rekord, att han alltid sjunger med i Family Guy-signaturen, hur han hamnade där och avslutningsvis att Nicorette och Jeanette rimmar. Jeanette ler men säger samtidigt att hon tycker synd om honom och frågar om han inte vill träffa henne efter jobbet och prata om det istället för att börja röka? Han nickar lite skamset men är också glad.
Några timmar senare promenerar de utmed stranden. Didrik är fortfarande nervös och fortsätter att babbla på. Han undrar hur orden jobb och jobbigt hänger ihop och vilket som kom först. Jeanette hinner knappt att öppna munnen innan flera snarlika frågor om sambanden mellan konst-konstigt och duggregn- inte ett dugg pumpas ut ur Didriks mun. Hon hinner inte svara innan han återigen ställer en fråga. Denna gång undrar han varför så många engelska låtar på radion sjunger om bindor, säljer de ens Always utomlands? Jeanette börjar att skratta. Didrik skäms lite innan han upptäcker hur han blir varm inombords av hennes skratt.
Promenaden avslutas med att Didrik utmanar Jeanette på att kasta macka. Hon får fem studs på sitt första kast och han får bara fyra. Därefter tar han i sitt hårdaste - så hårt att han får ont i axeln - men det blir bara fyra studs igen. Didrik säger besviket att han kastar dåligt idag bara för att han har ont och att de därför måste sluta nu. Dessutom påstår han att alla bra stenar redan ligger i sjön. Jeanette bara ler och säger att hon hade nybörjartur. Didrik mumlar medhållande.
Tre månader senare har de träffats fler gånger än handen har fingrar. Didrik är egentligen lite för dum för Jeanette men hon tycker mest att det är gulligt. Numera spelar de spel och ser på film ihop men mest av allt gillar Didrik när Jeanette gör varm choklad åt honom och när han får ligga med huvudet i hennes knä, precis som hans mamma gjorde. Nu är det uppblåsbara fåret slängt och annonsen är glömd. Didrik är inte ensam längre.
Ha det!
// Yeahns
tisdag 3 november 2009
Råttinfluensan
Ja jag lever, åtminstone fysiskt. Psyket är det värre med och detta som en följd av att jag i söndags upplevde det värsta som någonsin hänt mig; råttinfluensan. Symtom är bland annat bitter uppsyn, tom blick utan framtidsutsikter, klump i magen och avsaknad av all form av lust som inte är destruktiv (då är det förstörelse jag pratar om och inte jävlar-vad-jag-ska-tugga-den-här-köttbullen). Inte ens alkohol lockar mig. För att kurera mig försöker jag att avskärma mig ifrån verkligheten, att förtränga det som hänt och undvika medial rapportering, men det värsta är att jag vet att det kommer att dröja ett år - minst (Gud förbjude!) - innan en ny mästarklubb korats och farovågen är över.
Albertazzi kan ju berätta om hur han vaccinerade sig med en galge.
Måtte det gå väl på lördag...
Ha det!
// Yeahns
Albertazzi kan ju berätta om hur han vaccinerade sig med en galge.
Måtte det gå väl på lördag...
Ha det!
// Yeahns
onsdag 28 oktober 2009
Märkt för livet
1 000 kronor fattigare är jag precis hemkommen från Buzzstop 28 med en purfärsk tatuering:
Snygg va? En femhunka per nylle är inte så illa! Nej det där känns inte riktigt som min stil eller? Men fatta vilket dille man måste ha på inredningsprogram om man låter porträttera en hitte på-homo och en man vars favorituttryck är "Har det brunnit i skallen på dem?" (2.58 in i klippet). Det ryktas att den här snubben har Simon och Thomas på vardera skinka också...
Skämt åsido så går jag numera runt med följande på höger skuldra:
Så här såg det alltså ut ungefär tre minuter efter att Felicia lekt färdigt. Texten är lite ojämn nu beroende på svullnaden och kommer att räta ut sig allt eftersom den gått ner (även fast jag ändå gillar den i nuvarande skick) och likaså kommer övergången vid den svartes arm att bli jämnare när färgen lagt sig. Just nu är jag grymt nöjd trots de små ångestattackerna som slog mig på bussen hem. Vad tycks?
Ni som inte vågar tatuerare er på grund av rädslan för smärta kan jag lugna, det är mycket värre att gå till tandläkaren och då vantrivs inte jag särskilt mycket i tandläkarstolen. Ibland kändes det som att bli riven men för det mesta kändes det inte alls och fram emot slutet var det nästan skönt.
Just det här motivet har jag haft i tankarna det senaste halvåret men att jag någon gång skulle gadda mig har jag vetat om ända sedan jag som liten gosse satt bakom min överarmsmärkta far på hans dåvarande Harley Davidson Electra Glide. Gubbarna känner ni igen från MAD-serien Spy vs Spy skapad 1961 mitt under Kalla Kriget. Serien är cool men ingen favorit utan gubbarna ska gestalta min förmåga att alltid vara antingen... eller... Jag ville ha två motpoler som inte var Yin och Yang, det känns lite CD. Texten har ungefär samma innebörd och är en omgjord version av citatet "They live black and white in a world of color" som någon kanske känner igen från The Hives live-DVD Tussels In Brussels?
I drygt en timme blev jag pumpad med bläck, nu sitter det där för resten av livet. Det känns oerhört bra och oavsett vilket så kunde det ha varit värre. Mycket värre.
Ha det!
// Yeahns
Snygg va? En femhunka per nylle är inte så illa! Nej det där känns inte riktigt som min stil eller? Men fatta vilket dille man måste ha på inredningsprogram om man låter porträttera en hitte på-homo och en man vars favorituttryck är "Har det brunnit i skallen på dem?" (2.58 in i klippet). Det ryktas att den här snubben har Simon och Thomas på vardera skinka också...
Skämt åsido så går jag numera runt med följande på höger skuldra:
Så här såg det alltså ut ungefär tre minuter efter att Felicia lekt färdigt. Texten är lite ojämn nu beroende på svullnaden och kommer att räta ut sig allt eftersom den gått ner (även fast jag ändå gillar den i nuvarande skick) och likaså kommer övergången vid den svartes arm att bli jämnare när färgen lagt sig. Just nu är jag grymt nöjd trots de små ångestattackerna som slog mig på bussen hem. Vad tycks?Ni som inte vågar tatuerare er på grund av rädslan för smärta kan jag lugna, det är mycket värre att gå till tandläkaren och då vantrivs inte jag särskilt mycket i tandläkarstolen. Ibland kändes det som att bli riven men för det mesta kändes det inte alls och fram emot slutet var det nästan skönt.
Just det här motivet har jag haft i tankarna det senaste halvåret men att jag någon gång skulle gadda mig har jag vetat om ända sedan jag som liten gosse satt bakom min överarmsmärkta far på hans dåvarande Harley Davidson Electra Glide. Gubbarna känner ni igen från MAD-serien Spy vs Spy skapad 1961 mitt under Kalla Kriget. Serien är cool men ingen favorit utan gubbarna ska gestalta min förmåga att alltid vara antingen... eller... Jag ville ha två motpoler som inte var Yin och Yang, det känns lite CD. Texten har ungefär samma innebörd och är en omgjord version av citatet "They live black and white in a world of color" som någon kanske känner igen från The Hives live-DVD Tussels In Brussels?
I drygt en timme blev jag pumpad med bläck, nu sitter det där för resten av livet. Det känns oerhört bra och oavsett vilket så kunde det ha varit värre. Mycket värre.
Ha det!
// Yeahns
lördag 24 oktober 2009
Heja Sverige friskt humör
Tidigare skrev jag att jag höll på att lista de 25 bästa svenska låtarna utgivna efter millennieskiftet och berättade lite om svårigheterna med arbetet. Det blev ingen topp 25-lista. Inte heller en topp 50-lista. Däremot så blev det en topp 50-samling! Det föreföll sig nämligen så att jag bemötte oerhörda krämpor när jag skulle rangordna låtarna så det fick bli en samling istället och då har jag istället bara några utslag att brottas med.
Jag känner mig fortfarande inte bekväm med samlingen men för att få det hela ur huvudet så får den bli som den är. Givetvis präglas den mycket av 2009 då jag inte hunnit att "tröttna" på de låtarna ännu men jag har försökt att se det ur ett längre perspektiv. Jag har också försökt att få med så många olika artister som möjligt (annars skulle listan i princip enbart bestå av Håkan) men några artister fick ändå lov att ta med sig två eller fler låtar, de är bättre än andra helt enkelt. Annars så är det väl inte så mycket mer att tillägga förutom att jag gjort två undantag för bob hund-låten (låten gjordes i början av 90-talet men finns med på ett album från 2002) samt BD-låten (inte deras bästa låt på långa vägar men BD måste vara med) som finns med bara för att jag ville få med dem. Kanske att The Legends skulle fått komma med också men det blev trångt mot slutet. Samlingen är för övrigt garanterat TTA-fri!
Jag skulle kunna lämna er med en redogörelse samt en kortare motivering för varje låt här på bloggen men så kom jag på den briljanta idén att ge hela samlingen till er! Så här har ni alla 50 låtar (plus en bonus som jag bara kände för att slänga med, gissa vilken!) i en rar-fil, bara att klicka hem! De flesta låtarna sitter ni nog inne på redan men ni kan nog hitta en hel del annat gött. Jag får väl också passa på att dra till med en sådan där "Disclaimer"; syftet är inte att sprida musik och/eller att förstöra för artister utan för att tipsa andra så att de senare kan skutta iväg till skivbutiken. Om nu någon ändå tar illa vid sig så är det bara att höra av sig så förstör jag länken ögonaböj!
Förslagsvis gör ni en spellista av samlingen. Min lista har samma namn som detta inläggs rubrik. Mycket nöje!
Ha det!
// Yeahns
Jag känner mig fortfarande inte bekväm med samlingen men för att få det hela ur huvudet så får den bli som den är. Givetvis präglas den mycket av 2009 då jag inte hunnit att "tröttna" på de låtarna ännu men jag har försökt att se det ur ett längre perspektiv. Jag har också försökt att få med så många olika artister som möjligt (annars skulle listan i princip enbart bestå av Håkan) men några artister fick ändå lov att ta med sig två eller fler låtar, de är bättre än andra helt enkelt. Annars så är det väl inte så mycket mer att tillägga förutom att jag gjort två undantag för bob hund-låten (låten gjordes i början av 90-talet men finns med på ett album från 2002) samt BD-låten (inte deras bästa låt på långa vägar men BD måste vara med) som finns med bara för att jag ville få med dem. Kanske att The Legends skulle fått komma med också men det blev trångt mot slutet. Samlingen är för övrigt garanterat TTA-fri!
Jag skulle kunna lämna er med en redogörelse samt en kortare motivering för varje låt här på bloggen men så kom jag på den briljanta idén att ge hela samlingen till er! Så här har ni alla 50 låtar (plus en bonus som jag bara kände för att slänga med, gissa vilken!) i en rar-fil, bara att klicka hem! De flesta låtarna sitter ni nog inne på redan men ni kan nog hitta en hel del annat gött. Jag får väl också passa på att dra till med en sådan där "Disclaimer"; syftet är inte att sprida musik och/eller att förstöra för artister utan för att tipsa andra så att de senare kan skutta iväg till skivbutiken. Om nu någon ändå tar illa vid sig så är det bara att höra av sig så förstör jag länken ögonaböj!
Förslagsvis gör ni en spellista av samlingen. Min lista har samma namn som detta inläggs rubrik. Mycket nöje!
Ha det!
// Yeahns
torsdag 22 oktober 2009
Can't buy me love
I en del del produktioner som på ett eller annat sätt visas på tv så erbjuds födelsebarnet en glädjeflicka dagen till ära av sina vänner eller av sin far. Jag fick ingen hora och är väl ganska så nöjd med det, däremot blev jag erbjuden i somras!
Det var när jag och några vänner skulle gå på lokal som två äldre och något slitna kvinnor tog kontakt när vi svängde höger från Hvitfeldsplatsen till Rosenlundsgatan (som är Göteborgs "nya" horgata nu sedan Andra Långgatan börjat reda upp sig. Lustigt nog så ligger den vid Feskekôrka så det finns gott om torsk). Vi nickade artigt men fortsatte att gå vidare mot Rio Rio. I alla fall så har jag funderat lite på det; är det en bra eller dålig sak att en prostituerad försöker göra sig en hacka på mig? Ser jag ut som en kille som behöver betala för sig? Ser jag ut att ha pengar? Eller beror det snarare på att jag är så snygg att de bara måste ligga med mig? Kanske hade jag fått det gratis? Verkar jag ha en skön kuk? Tjae jag vet inte, eller så är de som alla pärmfleppon som tror att man vill byta el-avtal bara man går på stan.
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är låt från The Beatles.
Det var när jag och några vänner skulle gå på lokal som två äldre och något slitna kvinnor tog kontakt när vi svängde höger från Hvitfeldsplatsen till Rosenlundsgatan (som är Göteborgs "nya" horgata nu sedan Andra Långgatan börjat reda upp sig. Lustigt nog så ligger den vid Feskekôrka så det finns gott om torsk). Vi nickade artigt men fortsatte att gå vidare mot Rio Rio. I alla fall så har jag funderat lite på det; är det en bra eller dålig sak att en prostituerad försöker göra sig en hacka på mig? Ser jag ut som en kille som behöver betala för sig? Ser jag ut att ha pengar? Eller beror det snarare på att jag är så snygg att de bara måste ligga med mig? Kanske hade jag fått det gratis? Verkar jag ha en skön kuk? Tjae jag vet inte, eller så är de som alla pärmfleppon som tror att man vill byta el-avtal bara man går på stan.
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är låt från The Beatles.
söndag 18 oktober 2009
Three is the magic number
Ni har säkert hört talas om att musiktidningen Novell bett ett antal personer med "koll" på musik och kultur att lista detta millenniums 100 bästa låtar, det vill säga de bästa låtarna utgivna efter 1999 års slut. Alla inkomna listor har sedan sammanställts och resultatet publiceras på sidan Nollnolltalet.se. En låt varje dag sedan den 23 september ända fram till nyår blir lika med hundra. Naturligtvis är det ett idiotiskt projekt av uppenbara skäl men det är också lika intressant, och även fast jag frestas över tanken att göra en egen lista så lämnar jag det därhän. Jag bryter ju ihop bara jag ska bränna en skiva till päronens bilar.
Dock har jag inte helt stått tillbaka för frestelsen men jag har gjort en ganska avsevärd förändring; att lista de 25 bästa svenska låtarna post 2000! Låtarna ska rankas efter dels hur bra de är och dels efter hur mycket de betyder för mig på ett känslomässigt plan. Även detta är för mig en överväldigande uppgift och nu sitter jag med en lista på 53 låtar. Ska jag köra en topp 50? Vilka ska då bort och hur i helvete ska jag kunna ranka 50 helt underbara låtar? Vi får se hur det går och om jag överlevt denna pärs så dyker väl resultatet upp här, i annat fall inte. Det känns annars sådär att blanda bakfylleångest med beslutsångest och till råga på allt så fyller jag år imorgon, två plus två.
Det sägs att alla goda ting är tre och därför känns det förjävligt att spendera den sista dagen jag är två plus ett med samvetskval. Bakfylleångest, beslutsångest och åldersparanoia. Tre gånger ångest. Alla goda ting är tre.
Ha det!
// Yeahns
Dock har jag inte helt stått tillbaka för frestelsen men jag har gjort en ganska avsevärd förändring; att lista de 25 bästa svenska låtarna post 2000! Låtarna ska rankas efter dels hur bra de är och dels efter hur mycket de betyder för mig på ett känslomässigt plan. Även detta är för mig en överväldigande uppgift och nu sitter jag med en lista på 53 låtar. Ska jag köra en topp 50? Vilka ska då bort och hur i helvete ska jag kunna ranka 50 helt underbara låtar? Vi får se hur det går och om jag överlevt denna pärs så dyker väl resultatet upp här, i annat fall inte. Det känns annars sådär att blanda bakfylleångest med beslutsångest och till råga på allt så fyller jag år imorgon, två plus två.
Det sägs att alla goda ting är tre och därför känns det förjävligt att spendera den sista dagen jag är två plus ett med samvetskval. Bakfylleångest, beslutsångest och åldersparanoia. Tre gånger ångest. Alla goda ting är tre.
Ha det!
// Yeahns
fredag 16 oktober 2009
Ingen rockmusik kan nå'nsin va' blå
Nyligen avslutades den fjärde och sista delen av Peter Birros (han som är mest känd för att hans lillebror är en språkligt begåvad (fotbolls-)tyckare som "kommit ut" som alkoholist) prisbelönade serie Upp Till Kamp på min dator, och som vanligt när man nått en series slut så känner man sig tom. Serien utspelar sig i Göteborg åren 1965-1976 och följer främst fyra ungdomars framsteg och bakslag i livet. Det är en problematisk tid där många tvingades till att välja mellan politiska ideal och karriär, en tid fylld av strejker, demonstrationer och politiska konflikter.
Det är en oerhört välgjord serie som ni alla bör se på ett eller annat sätt, för det kan vara den bästa tv-serie som gjorts någonsin i Sverige. Den enda kritik jag har är att den är inkonsekvent med svartvitt och färg samt att musikutbudet är lite tunnt (det fanns till exempel betydligt fler proggband än Nationalteatern - som till viss del inte ens är ett äkta proggband - på den tiden).
Annars så är just tidsperioden 65-76 en period som fascinerar mig. Det verkar härligt på något sätt att glida runt i långt hår, lyssna på bra musik och peka finger åt etablissemanget. Även fast jag inte delar dåtidens politiska åsikter (åtminstone inte till fullo) så gillar jag att folk verkligen brydde sig på den tiden. Det fungerade inte att gå runt och vara likgiltig för då fick man skit. Man vårdade om varandra och om demokratin och det är väl mycket på grund av de protester som människor gjorde då som vi har det så pass bra som vi har det idag.
Upp Till Kamp har också en MySpace innehållandes några låtar som spelades i serien!
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är ett citat ur låten Ingen så blå av Parker Lewis som jag berättat om tidigare.
Det är en oerhört välgjord serie som ni alla bör se på ett eller annat sätt, för det kan vara den bästa tv-serie som gjorts någonsin i Sverige. Den enda kritik jag har är att den är inkonsekvent med svartvitt och färg samt att musikutbudet är lite tunnt (det fanns till exempel betydligt fler proggband än Nationalteatern - som till viss del inte ens är ett äkta proggband - på den tiden).
Annars så är just tidsperioden 65-76 en period som fascinerar mig. Det verkar härligt på något sätt att glida runt i långt hår, lyssna på bra musik och peka finger åt etablissemanget. Även fast jag inte delar dåtidens politiska åsikter (åtminstone inte till fullo) så gillar jag att folk verkligen brydde sig på den tiden. Det fungerade inte att gå runt och vara likgiltig för då fick man skit. Man vårdade om varandra och om demokratin och det är väl mycket på grund av de protester som människor gjorde då som vi har det så pass bra som vi har det idag.
Upp Till Kamp har också en MySpace innehållandes några låtar som spelades i serien!
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är ett citat ur låten Ingen så blå av Parker Lewis som jag berättat om tidigare.
onsdag 14 oktober 2009
Think of the words
I väntan på att Lagerbäck ska avgå (jag gillar honom eftersom han skiter i vad alla andra tycker men det kan vara bra med lite nya idéer och framförallt en bättre matchcoach) så kan jag lika gärna blogga lite och idag tänkte jag vara lite petig, lite språkextremhöger.
På måndagens föreläsning - som i vanlig ordning bestod av en PowerPoint-presentation och lite utvecklande jidder - bevittnade jag en uppmaning på en slide som jag ställer mig ytterst tveksam till. Uppmaningen löd "Tänk efter före!". Med de orden menade alltså min föreläsare (som jag i övrigt inte har några klagomål på) att vi studenter skulle tänka på vilken referenslitteratur som är relevant innan vi börjar att plöja igenom en massa Kalle Anka-tidningar i jakt på träffsäkra citat till vår C-uppsats. Det är rätt självklart men med tanke på somliga kurskamraters förmåga att dra egna slutsatser så är det väl bäst att vara på den säkra sidan. Nu var det dock inte begåvningsreserven i min klass som var ämnet för dagen utan ovan nämnda uppmaning; "Tänk efter före!"
Det är inte uppmaningens betydelse jag har problem med utan ordvalen efter och före. I vanliga fall står ju de i motsatsförhållande till varandra och det är just därför som jag har svårt att acceptera dem efter varandra precis som på-under, framför-bakom, AIK-ödmjuk och till-från. Det går liksom inte ihop! En petitess kan tyckas men rätt ska vara rätt.
Varifrån kommer uttrycket "tänk efter" förresten? Tyckte någon att alternativen "tänk till" och "tänk ordentligt" inte räckte till, att folk blev tunnhåriga av allt kliande så det var helt klart tvunget att slänga in ytterligare en version för att räta ut alla frågetecken? Jobbigt för Regaine i så fall.
Ordagrant betyder "tänk efter" snarare att man ska tänka efter en handling, och visst det är bra att reflektera men det är väl ännu bättre om man tänker innan eller före? När, hur, varför blev efter synonymt med innan? Finns det någon historisk/deskriptiv lingvist där ute i etern?
Varför behöver vi ens ett förstärkelseord efter tänk? Är det så att om man bara säger "Tänk!" till en person så tänker den bara lite halvdant och bryr sig inte riktigt men om man istället utmynnar "Tänk efter!", ja då jävlar ska det funderas och så serveras bränd kola efteråt. Jag är kritisk och som självutnämnd minimalist så är jag emot allt onödigt krims-krams. Det är väl bara att tänka så mycket man förmår - alltid? För i helvete!
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är en trevlig låt från det halvdana bandet I Am Your Autopilot.
På måndagens föreläsning - som i vanlig ordning bestod av en PowerPoint-presentation och lite utvecklande jidder - bevittnade jag en uppmaning på en slide som jag ställer mig ytterst tveksam till. Uppmaningen löd "Tänk efter före!". Med de orden menade alltså min föreläsare (som jag i övrigt inte har några klagomål på) att vi studenter skulle tänka på vilken referenslitteratur som är relevant innan vi börjar att plöja igenom en massa Kalle Anka-tidningar i jakt på träffsäkra citat till vår C-uppsats. Det är rätt självklart men med tanke på somliga kurskamraters förmåga att dra egna slutsatser så är det väl bäst att vara på den säkra sidan. Nu var det dock inte begåvningsreserven i min klass som var ämnet för dagen utan ovan nämnda uppmaning; "Tänk efter före!"
Det är inte uppmaningens betydelse jag har problem med utan ordvalen efter och före. I vanliga fall står ju de i motsatsförhållande till varandra och det är just därför som jag har svårt att acceptera dem efter varandra precis som på-under, framför-bakom, AIK-ödmjuk och till-från. Det går liksom inte ihop! En petitess kan tyckas men rätt ska vara rätt.
Varifrån kommer uttrycket "tänk efter" förresten? Tyckte någon att alternativen "tänk till" och "tänk ordentligt" inte räckte till, att folk blev tunnhåriga av allt kliande så det var helt klart tvunget att slänga in ytterligare en version för att räta ut alla frågetecken? Jobbigt för Regaine i så fall.
Ordagrant betyder "tänk efter" snarare att man ska tänka efter en handling, och visst det är bra att reflektera men det är väl ännu bättre om man tänker innan eller före? När, hur, varför blev efter synonymt med innan? Finns det någon historisk/deskriptiv lingvist där ute i etern?
Varför behöver vi ens ett förstärkelseord efter tänk? Är det så att om man bara säger "Tänk!" till en person så tänker den bara lite halvdant och bryr sig inte riktigt men om man istället utmynnar "Tänk efter!", ja då jävlar ska det funderas och så serveras bränd kola efteråt. Jag är kritisk och som självutnämnd minimalist så är jag emot allt onödigt krims-krams. Det är väl bara att tänka så mycket man förmår - alltid? För i helvete!
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är en trevlig låt från det halvdana bandet I Am Your Autopilot.
måndag 12 oktober 2009
Goddag Yxskaft!
I över ett år har jag prenumererat på ortens egen tidning GP. Det är sällan som jag hittar något intressant att läsa och ännu mer sällan blir jag förbluffad över hur välskrivna artiklarna är (ändock långt bättre än Aftonbladet och dess konkurrenter) men för 75 kronor per månad så kan tidningen med sina regionala nyheter stundtals vara ett trevligt inslag i vardagen. Om inte annat så skramlar jag väl ihop några vuxenpoäng..? Men nu är det inte GP's anti-Blåvittpropaganda eller de till synes bakbundna journalisterna som jag ska prata om utan hur de behandlar sina reklamationer.
Normalt så levereras GP varje tidig morgon - med undantag för några superhögtidsdagar - till min dörr så att jag varje dag kan ta del om bilbränder på Hisingen eller i Bergsjön, turerna kring pariserhjulet och vilka geléhallon som är godast, men så finns det avvikelser. Ibland får jag inte min tidning. Idag var en sådan dag.
Det har hänt förr (cirka 10 gånger) så det var ingen direkt chock när jag i morse gläntade på dörren för att plocka in pappret med trycksvärta. Varför tidningsbudet sket i mig idag kan jag bara spekulera i men jag gissar på kidnappning. I vilket fall som helst så kan då jag som prenumerant surfa in på gp.se (ni vet det här Internet med www och grejer), klicka på några knappar och sedan deklarera att jag denna dag är utebliven tidning. Lika smidigt som en rysk gymnast! I kompensation förlänger GP min prenumeration med en dag utan kostnad och lovar även att budet ska få en avhyvling. Är inte det fantastiskt? Jag kan alltså idag försäkra mig om att få ta del av framtidens information i en dag trots att jag avslutat min prenumeration. Jag ser verkligen fram emot att just den dagen få ta del av en tidning som jag inte längre vill ha och läsa om det just då aktuella. Kanske testar GP-Konsument bläckpennor?
Hur jag ska kunna ta del av det nyhetsflöde som jag idag betalat för berättar dock inte GP någonting om. Om jag ska få den tidning som jag är berättigad till så får jag väl helt enkelt gå och köpa den. 15 kronor går den på, det vill säga en femtedel av min månadsprenumeration.
Ett system som är utformat av idioter blir per automatik idiotsäkert, eller?
Ha det!
// Yeahns
Normalt så levereras GP varje tidig morgon - med undantag för några superhögtidsdagar - till min dörr så att jag varje dag kan ta del om bilbränder på Hisingen eller i Bergsjön, turerna kring pariserhjulet och vilka geléhallon som är godast, men så finns det avvikelser. Ibland får jag inte min tidning. Idag var en sådan dag.
Det har hänt förr (cirka 10 gånger) så det var ingen direkt chock när jag i morse gläntade på dörren för att plocka in pappret med trycksvärta. Varför tidningsbudet sket i mig idag kan jag bara spekulera i men jag gissar på kidnappning. I vilket fall som helst så kan då jag som prenumerant surfa in på gp.se (ni vet det här Internet med www och grejer), klicka på några knappar och sedan deklarera att jag denna dag är utebliven tidning. Lika smidigt som en rysk gymnast! I kompensation förlänger GP min prenumeration med en dag utan kostnad och lovar även att budet ska få en avhyvling. Är inte det fantastiskt? Jag kan alltså idag försäkra mig om att få ta del av framtidens information i en dag trots att jag avslutat min prenumeration. Jag ser verkligen fram emot att just den dagen få ta del av en tidning som jag inte längre vill ha och läsa om det just då aktuella. Kanske testar GP-Konsument bläckpennor?
Hur jag ska kunna ta del av det nyhetsflöde som jag idag betalat för berättar dock inte GP någonting om. Om jag ska få den tidning som jag är berättigad till så får jag väl helt enkelt gå och köpa den. 15 kronor går den på, det vill säga en femtedel av min månadsprenumeration.
Ett system som är utformat av idioter blir per automatik idiotsäkert, eller?
Ha det!
// Yeahns
söndag 11 oktober 2009
Fyllepoesi?
Likt årets alla andra söndagar så vaknar jag upp med en lätt huvudvärk och trötta ögon. Den här gången vaknade jag dock i min soffa. Hur som helst, i och med dagens teknologi så är det lätt att sprida sitt budskap till världen och att göra bort sig (själv brukar jag fylle-kommentera på bloggar. Ofta med en lite dryg ton även fast allt jag vill är att berömma skribenten) så det var med ångest, rädsla och vemod som jag fipplade fram min utkorg på mobilen. Lyckligtvis hittade jag inget allvarligare än några tvivelaktiga meningsuppbyggnader (eller om jag raderade det värsta på vägen hem, vilket är otroligt smart om man inte vill förvarna sig om kommande eventuellt prekära situationer). Jag fann dock ett sms som jag under gårdagskvällen ansåg vara så fenomenalt formulerat att jag nästan kissade i byxan. Raden löd:
Hellre full bland pack än packad bland fyllon
Det är alltså en variant av de där "Hellre än"-uttrycken såsom "Hellre en rövare i poolen än en polare i röven" eller "Hellre en back i hallen än ett hack i ballen" och igår fann jag det så genialt (uttalas [jenialt] om man heter Robert Perlskog) att jag Svenska Akademien borde tillbedja mig. Raderna innehåller allt; humor, finess, djup, alkohol och framförallt ord. Idag ifrågasätter jag dock mitt fylle-jag för vad betyder det ens? Att man hellre vistas berusad i otrevligt sällskap än att vara den mest brakladdade bland a-lagare? Jag är osäker på dess innebörd. Kanske någon läsare med annat än bilder på Tony Irving bakom pannbenet har något förslag?
Medan ni funderar så kan ni ju alltid lyssna på två bra låtar vettja!
Hallelujah The Hills - Blank passports
Legendary Tigerman - Life ain't enough for you
Ha det!
// Yeahns
torsdag 8 oktober 2009
Rak som en pil
Är det bara jag eller blir man oerhört trött i huvudet av blåst och regn i ur och skur? Hur som helst så blir undertecknad det - vilket kanske syns på bloggen - och i väntan på en utvilad hjärna, skrivlust och/eller fysisk anpassning så dränker jag mitt sinne med den i mitt tycke bästa låten just nu; Parker Lewis med Love Antell - Ingen så blå.
Det var den fina bloggen Kamratskap Rock som först gjorde mig medveten om låten men det är först nu när höstmörkret anlänt som jag tagit mig tid att lyssna. EP'n innehållandes ovan nämnda kärleksförklaring till rött heter Rak Som En Pil och släpptes den 16 september av skivbolaget Mad For It - vilket är ännu ett av de här sköna små prestigelösa bolagen som gärna delar med sig av sin musik - och finns att dra hem i sin helhet här. Parker Lewis som egentligen lyder under namnet Emil Johansson har på denna EP fått hjälp av ingen mindre än hela Sveriges Love Antell (de har ju blivit rätt stora i år Florence Valentin och det är också deras största nackdel; att så många - som egentligen inte bryr sig - gillar dem) och samarbetet låter fantastiskt! Så i väntan på bättre tider, gräv ner er i rödfärgad misär.
Ha det!
// Yeahns
Det var den fina bloggen Kamratskap Rock som först gjorde mig medveten om låten men det är först nu när höstmörkret anlänt som jag tagit mig tid att lyssna. EP'n innehållandes ovan nämnda kärleksförklaring till rött heter Rak Som En Pil och släpptes den 16 september av skivbolaget Mad For It - vilket är ännu ett av de här sköna små prestigelösa bolagen som gärna delar med sig av sin musik - och finns att dra hem i sin helhet här. Parker Lewis som egentligen lyder under namnet Emil Johansson har på denna EP fått hjälp av ingen mindre än hela Sveriges Love Antell (de har ju blivit rätt stora i år Florence Valentin och det är också deras största nackdel; att så många - som egentligen inte bryr sig - gillar dem) och samarbetet låter fantastiskt! Så i väntan på bättre tider, gräv ner er i rödfärgad misär.
Ha det!
// Yeahns
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)